feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Feministisk uppfostran.

Publicerat: 2006-04-26 13:36

Den går stick i stäv med att passa in i samhället.

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Jag & Feminism.

Dela

När jag var tio år drömde jag hett om att få bli ett normalt barn. När jag lekte så lekte jag alltid hemmafru. Jag drömde om puffiga gardiner, en man i flygkaptenuniform och välskrubbade barn vid en skinande frukostbord. Jag drömde om mig själv, iklädd förkläde serverandes kaffe. Jag drömde om skinnsoffor, glasbord och airfreshener.

Min mamma och min pappa gav mig och min bror en fullkomligt och totalt jämlik uppfostran. Vi skonades från onda influenser såsom TV och Barbie. Istället för Barbie hade vi varsin waldorfdocka som mamma hade sytt. Istället för TV gjorde vi egna teaterpjäser om kvällarna. Jag och min bror växte upp i ett stort vitt hus i en liten by i Ångermanland. Min mamma är från Stockholms innerstad men ville tillbaka till naturen. Hon brukade rensa landet höggravid endast iklädd shorts. Min pappa gick klädd i kinesisk arbetaruniform större delen av sjuttiotalet. Med tillhörande keps. Med tillhörande röd stjärna.

Jag skulle kunna räkna upp åtskilliga intressanta små kuriositeter om mina föräldrar. Såna små kuriositeter som dagens medelklassvänsterungdom lyrisk vurmar för och som jag mobbades sönder och samman för när jag började skolan. Men den här texten handlar inte om det.

Jag uppfostrades till att ta plats, att inte låta någon inskränka mitt livsutrymme, att tro på mig själv och synas och höras.

Detta uppskattades inte på byskolan. Istället hamnade min lilla androgyna uppenbaresle i total konflikt med de rådande normerna.

Man kan säga att jag sattes på plats.

Man kan också säga att jag förbannade mamma och pappa ett antal gånger. Jag förbannade dem för att jag aldrig kände att jag passade in.

När jag ser små toviga dreadsungar idag i syndikalisternas första majtåg får jag ångest. Alla barn borde på smälta in så mycket som möjligt. Sen när man blir lite äldre kan man göra sina val. Alla små barn borde få välja sina kläder själva. Det är inte barnen som ska föra föräldrarnas ideologiska kamp. Barnen vill bara vara som alla andra barn.

Barn ska inte behöva sättas på plats för att deras föräldrar har valt att leva på ett obskyrt sätt.

Under många år var jag uttalat antifeminist. Jag gick enbart klädd i små tajta kläder och höga klackar. Ögonen tittade ut ur huvudet genom svarta kajalstreck.

Nu är jag feminist igen. Men den dagen min tioåriga dotter vill ha ett par stringtrosor så kommer jag gladeligen köpa henne en hel kasse.

För det kommer inte vara hennes fel att samhället är skit. Det är inte hon som ska föra min kamp.

Drömmer hon hemmafrudrömmar kommer jag helhjärtat stödja henne.

Det har jag lärt mig av min egen feministiska uppfostran, att hon inte ska behöva vara feminist.

Emma Färnström

Studerar

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?