feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Hermione och manlig vänskap

Publicerat: 2006-03-02 16:21

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Politik & Samhälle.

Dela

En av mina manliga killkompisar påstår att alla män och kvinnor som har en vänskapsrelation med varandra förr eller senare kommer till ett stadium i sin vänskap när de måste bestämma sig för om de ska ha sex med varandra eller inte. Jag skruvade besvärat på mig när han sa det. Skulle jag ta det som en ovanligt plump invitation till ett KK-förhållande, eller var det bara ett påstående vilket som helst utifrån det vanliga biologistiska dravlet om att alla människors drivkraft och syfte med att ha relationer över huvud taget är att producera avkomma?
Jag vet inte. Vad jag säkert vet är att jag inte tänder på bull shit, så det blev aldrig något ligga. I och för sig fortsatte vi inte att vara vänner heller.
Nyligen, alltså flera år senare, aktualiseras detta påstådda faktum, att män och kvinnor inte kan vara vänner med varandra, på nytt efter att jag, en kompis och hans son varit och sett Harry Potter och Den flammande bägaren. För er som varken sett de tidigare filmerna eller läst böckerna så är Harry Potter är en föräldralös pojke som omhändertagits av en elak fosterfamilj och upptäcker att han har magiska krafter. Han hämtas till trollkarlsskolan Hogwarts, där han får utbildning i trollkonst, men han är inte riktigt som de andra eleverna. Ondskans herre Voldemort vill ta över världen, och det är Harry Potter som är dennes främste fiende. Till hjälp i sin kamp mot ondskan har Harry två klasskamrater; Ron och Hermione. Vänskapen är alltså könsöverskridande i denna barnfilm, och könsidentiteterna enligt min mening överraskande komplexa och inte alls lika stereotypa som i exempelvis disneyfilmer.

Det råder i och för sig ingen brist på manliga huvudpersoner, vare sig i litteratur eller film för barn, men huvudpersonen Harry Potter känns faktiskt tämligen könlös och är i sina runda glasögon absolut ingen machoaktig urtyp för en hjälte. Likaså är Ron, som väl snarast fungerar som Harrys ganska intetsägande sidekick, varken särskilt tuff eller pojkaktig.
Inte heller Hermione framställs som typiskt tjejig, som brukligt i barnfilm. Visst är hon både söt och lite lillgammalt beskäftig, men samtidigt kungen i skolan på användbara trollformler och besvärjelser som hon kan bistå Harry med när han hamnar i knipa. Dessutom ger hon Harrys ovän Malfoy en käftsmäll i en av filmerna. Över huvud taget har avsaknaden av normer kring hur flickor och pojkar och män och kvinnor ska vara i en så pass kommersiell produkt som filmerna om Harry Potter förvånat mig. Men med den fjärde filmen, då Harry, Ron och Hermione blivit 14 år, är det slut på det. I de ganska läskiga actionspäckade delarna av filmen har Hermione helt försvunnit, men när det vankas skolbal på Hogwarts finns hon däremot med. Säkert har JK Rowlings och manusförfattarna haft intentionen att på ett igenkännande och humoristiskt sätt beskriva pubertet, kärlek och uppvaknande sexualitet, men det blir bara plumpt, pinsamt och fruktansvärt stereotypt. En anmärkningsvärt stor del av filmen går ut på att Harry och Ron i bästa sitcomstil ska försöka fixa varsin date till balen. Medan Ron springer runt och fascinerat kollar in tjejernas rumpor och Harry försöker uppbringa mod att våga bjuda ut en av tjejerna, har Hermione genomgått en förvandling någonstans bakom kulisserna. Både jag och Harry Potter tappar hakan, men av olika anledningar, när hon skrider nedför skoltrappan i en rosa urringad balklänning, ren som en blomma, skygg som en hind. ”Vad vacker hon är!” utbrister en av de andra tjejerna storögt. Kvällen slutar med Hermione i tårar. Ron är sur för att hon valt den tuffaste spelaren i den populära skolsporten Quidditch till kavaljer istället för honom. ”Men du frågade mig ju aldrig!” utbrister hon gråtande. Den tuffa smarta vettiga kompisen har blivit ett vackert åtråvärt objekt att konkurrera med andra killar om.

I filmens sista scen tar de tre forna vännerna ett dramatiskt farväl av varandra inför sommarlovet. ”Allting kommer att vara annorlunda nu va?” säger Hermione, återigen med tårar i ögonen. Killarna ser på varandra och nickar. Barndomens enkla tid är förbi. Skolbalen har givit dem en försmak på vad som komma skall. Nu väntar vuxenvärldens krav på inordning i leden ”kvinna” och ”man”, och där finns varken genvägar eller gråzoner. Hermione, Ron och Harry har kommit till punkten där de inte längre kan vara vänner och umgås som personer, som människor, utan vet att de måste börja vilja ligga med varandra. Normerna för umgänget har ändrats, och det går inte att komma tillbaka. Filmens sensmoral är förkrossande tydlig: Alla är heterosexuella och män och kvinnor är olika och kan inte uppskatta varandra på andra sätt än genom kärlek och sex, även om man skulle vilja. Det finns nämligen inga andra villkor som kan styra relationer mellan kvinnor och män.

Jag kan inte dölja min besvikelse på filmen inför min tolvårige biokompis. Harry Potter och den brinnande bägaren fullkomligen bankar in heteronormen och idén om könssegregering i våra barns arma skallar, och förstärker bilden av flickor och kvinnor som passiva utseendefixerade objekt, och pojkar och män som aktiva hingstar. Kunde inte Hermione fått fortsätta vara smart och tuff? Måste snälle Ron bli en mansgris? Är det så provokativt att visa vänskap och likhet mellan pojkar och flickor på film att man måste ta till uråldriga fördomar och stereotyper för att undvika att hela världen förvandlas till ett enda stort San Fransisco?
Kränkt och ilsken håller jag en föreläsning som tar hela spårvagnsresan hem om genussystemets två logiker och kön som social konstruktion. ”Vi är lika!” försöker jag banka tillbaka. ”Det är ingen större skillnad på flickor och pojkar, män och kvinnor!” Pojken skakar på huvudet och tycker nog att jag är knäpp. Han vet ju hur det är på riktigt. Tjejer kan man ju inte hänga med; de snackar bara om smink och kläder. Och män och kvinnor är inte kompisar. De blir kära och ligger med varandra.

(Även publicerad i det feministiska radioprogrammet Radio Rafiki, Göteborg, samt på min hemsida www.maudlindstrom.com)

Maud Lindström

Feminist

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?