feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

15. december 1989

Publicerat: 2006-01-29 16:12

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Övrigt.

Dela

En gång på vintern, för sexton år sen skulle jag hem. Jag skulle hem, det var natt, det var kallt. Det var december, det var för sent. Och jag var bara femton.

Jag hade aldrig tänkt på saken. Alltid känt mig trygg. Men just då, just vid det där gula våningshuset i tegel så tänkte jag på det, att tänk om. Tänk om nån skulle komma, släpa mig nånstans, våldta mig. Tänk om nån skulle komma och göra det. Det är ingen ute. Ingen hör. Ingen ser. Det är kallt. Det är natt.

Där vid parkeringsplatsen där det inte bor någon, bara kontor, skola, vägkorsning kom det en bil och saktade ned.

Jag tänkte bara nej! Just när jag tänkt tanken just när jag tänkt att tänk om tänk om tänk om! Just då stannade den där bilen. En gammal skrothög med några fulla killar i.

– Hörru, har du en cigarrett, ropade en genom den nedvevade rutan.
Nej jag har ingen cigarrett.
– Vill du ha skjuts, vi skjutsar dig! Skratt och bröl, de är fulla.
Nej, jag bor alldeles i närheten, jag vill inte ha skjuts.

Hjärtat i halsgropen, ingen där, ingen i närheten. Jag går snabbt, skyndar mig, vill nästan gråta. Ser att bilen svänger åt andra hållet än dit jag ska. Trygg för stunden men känner att mitt liv, den är i fara!

Efter ett par hundra meter hör jag en bil stanna ganska långt bakom mig, där vid banken. Nej! Det är samma bil, samma fulla killar. Två stiger ut. De har bara tröjor på sig. Det är tjugo grader kallt. De börjar halvspringa efter mig skrattar. Jag halvspringer, skyndar mig. Jag har en peng i fickan. En peng som jag tänker stoppa in i telefonautomaten där borta. Ringa mamma. Ringa mamma! Springa!

Jag skyndar mig jag hinner in, stoppar in pengen vevar numret. Vevplattan är kall, trög. Det ringer det ringer det tar tid. Dom sover alla. Hon svarar och jag nästan gråter. Mamma, det är två killar som följer efter mig, de står här utanför telefonkiosken och de har en bil. De följde efter mig! Jag är rädd! Jag vet inte vad de ska göra! Kom och hämta mig, kom möta mig. Kom mamma!

Jag minns inte vad hon svarar men hon ska komma, oro i rösten. Det är nära hem, men inte så nära, hon kan inte se mig.

Jag stiger ur kiosken. De står och skrattar stampar i knarrande snön.. Jag springer. Den ena killen springer ikapp mig, bara några meter. Fäller mig i snödrivan. Jag kommer loss. Den andra kommer också. De brottar ned mig. Jag skriker, sparkar, skriker att min mamma och polisen och alla är snart där. Jag är bara femton! Fattar ni inte! Ett barn!

Jag är inte jag längre. Jag är rädd men jag vill döda. Hellre döda en bli dödad. Hellre dö än bli våldtagen.

Bilen står precis där, bredvid. Den som kör sitter i. Jag skriker, de håller fast mig, försöker släpa dit mig. Tafsar mig på skrevet, på brösten. Skrattar, svär. Jagar mig. Släpar mig mot bilen.

Jag vill inte dö! Jag vill inte bli våldtagen! Jag vill att mamma ska komma! Nu!
Jag koncentrerar mig, skriker, sparkar. Biter den ena i fingret. Han har en läderhandske, jag minns smaken. Han skriker, hon bet mig! Killen i bilen ropar att de ska komma, att tänk om det är nån som kommer. Kom det är inte värt det, tänk om hon säger sanning! Plötsligt lämnar de mig, springer till bilen. Gasar iväg. Jag är kvar i snödrivan minns att jag nu måste jag bara minnas registreringsnumret. Minnas minnas minnas!

Jag minns den. Jag minns den. Jag har den i minnet, måste ha! Jag går, springer, gråter. Mamma kommer.

Nästa dag får jag stanna hemma från skolan. Vi går till polisen på eftermiddagen. Han frågar om jag vill ha mamma med i förhörsrummet, jag säger jag vet inte. Kanske bäst att hon väntar. Det känns skämmigt. Han tar mig till ett rum, mycket papper, trångt. Han frågar om det är okej om han röker. Ja det är okej. Vet inte om man kan säga nej till en polis.

Han sitter vid sin skrivmaskin och röker, en halvfull askkopp bredvid. Äckligt instängt. Han frågar inte hur jag mår. Han förhör mig. Jag berättar registreringsnumret. Känner mig skamsen när han frågar vad de gjorde till mig. Tycker att det är pinsamt att säga att ja de tog mig i skrevet. Ovanpå eller under kläderna, frågar han. Jag tittar ned och säger ovanpå. På brösten? Ja. säger jag. Ovanpå eller innanför? Ovanpå kläderna men innanför jackan säger jag. Jag säger att jag bet honom. Han antecknar. Färdigt snart.

Mamma väntar utanför, jag tycker att det är pinsamt att hon ska läsa igenom det jag har sagt. Om skrev och bröst.

Om ett par veckor är de klara. De hittade killarna med hjälp av registreringsnumret. Jag läser igenom rapporterna. Han som körde berättar sanningen. De andra två ljög, hittade på. Kommer inte längre ihåg vad de sa, men de sa att inte var som det var. Fabulerade allt möjligt.

Minns inte vad polisen sa, något svävande.

Jag vet fortfarande inte varför, kanske för att jag var så skamsen, kanske för att jag inte riktigt fick nåt stöd så var det så att jag valde att inte gå längre med det hela. Tanken på en rättegång skrämde mig. Tanken på att möta dom igen. Tanken på att de kanske skulle hämnas. Att det skulle döda mig. Våldta mig. Göra det den här gången.

De var tre unga män från en lanthåla utanför min hemstad. En bodde hemma. En bodde med sin flickvän, var förlovad.

Jag undrar vad gör dom idag? För när jag går förbi där det hände så minns jag att jag en gång kämpade för mitt liv. Minns smaken av läderhandsken i min mun. Och minns att jag aldrig mer någonsin går säker igen.

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?