feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Avreaktion

Publicerat: 2006-01-26 23:46

Rasande just nu. Om det inte vore för den sovande Simon och för att jag helst inte vill bli vräkt så skulle jag vält möbler och slagit sönder saker nu. Skrikit och gapat. Eftersom det inte går så fick jag hitta ett annat sätt att avreagera mig på.

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Relationer.

Dela

Förstår inte riktigt vad som hände. Jag har ju inte tänkt på all sån här gammal skit på länge. Allt är ju rätt bra nu. Antar att det hänger samman med allt som hänt på senaste, allt som händer framför ögonen på mig nu utan att jag kan göra ett skit åt det. Är det något jag ångrar idag så är det att jag inte lyssnade på alla som försökte prata med mig förut. Att jag inte förstod det självklara. Det är mina vänner, de vill inte vara elaka mot mig, de vill inte att jag ska vara olycklig. Och de vill inte heller sitta med armarna i kors och bara se på när de mycket väl förstår vad det handlar om. När jag vägrade lyssna, vägrade prata med dem slutade de försöka. Jag förstår dem. Men nu förstår jag också deras frustration. Det har jag faktiskt inte gjort förrän nu.

Vad är det för fel på vissa män? Eller, jag vill inte ens kalla dem män för det förtjänar de inte. Jag vet att världen är full av dessa avskum och det här är en dedikering till främst två av dem. Men även till de andra. De som just jag har haft turen att slippa möta men inte någon annan olyckssyster.

Så, era fega små kryp
Hur känns det att skrämma livet ur en mindre, bra mycket svagare kvinna? Hur känns det att se henne backa, backa längre bort från dig, tills hon slår i väggen och inte kan backa mer. Hur känns det att torna upp dig över henne med höjd knytnäve likt en SS-vakt och se henne krypa ihop, gömma ansiktet bakom händerna, sjunka ner till golvet? Hur känns det att se skräcken lysa i hennes ögon, höra henne gråta av rädsla? Och sen, när du fått henne dit du vill, till en paralyserad hare, känns det bra att få slå det första slaget? Kanske en öppen hand, kanske en knytnäve. Känns det bra i handen när den träffar hennes ansikte? Känner du dig som riktig man då? En man som inte tar någon skit? Jag vill också veta hur det känns att slita tag i hennes hår och dra så hårt så att stora tussar följer med när du släpper taget. Hur det känns att sparka på hennes liggande kropp. Att stå över henne när hon ligger hjälplös på golvet och bönar och ber. Hon gråter och ber dig sluta. Känner du att du har makt då? Att det är du som bestämmer? Hur känns det att lägga händerna runt henne hals och trycka åt? Att inte sluta trots att du ser paniken komma, känner hennes händer som krafsande försöker få bort dina. Att inte sluta förrän hon ligger tyst och slapp under dig. Tänker du ens tanken då, att du kan ha dödat henne? Känns det bra att veta att du för alltid kommer att vinna alla gräl eftersom hon är så rädd för dig så att hon inte vågar säga emot? Och när hennes ansikte är fullt av blåmärken så hon inte kan gå utanför dörren, vad tänker du då? Vad tänker du när du står brevid henne och hör henne berätta om det där fallet i trappan på fyllan? Jag vill verkligen veta. Jag vill veta vad ni känner när ni utsätter en kvinna för sånt här. En kvinna ni dessutom säger er älska...

Men något som också får mig att vilja lägga mig ner och skrika och sparka av raseri likt ett barn det är att jag, och så många med mig kan ursäkta det. Jag gör det inte längre, och kommer aldrig göra det mer. Men jag ser en repris som jag inte vill se. Jag vill stoppa bandet, i alla fall pausa det men fjärrkontrollen verkar vara sönder. Och det jag tänker är självklarheter för mig numera men jag vet ju också att det tog lång tid att komma dit... Det finns ingen, absolut ingen ursäkt någonstans. En man som kan göra dessa saker är inget annat än ett odjur. Det går inte att kamouflera det bakom prat om stark kärlek eller sinnesförvirring eller något annat korkat. Det går inte att låtsats som att det inte hänt. Inte ens för sig själv, det vet jag alltför väl nu. Och det finns inte heller någon kärlek, någon känsla som är så stark att det går att bortse från det. Avslutar med att citera Unni Drougge


”Är det så man behandlar den man älskar tycker du? Är det inte så man behandlar nån man hatar?”

Magga

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?