feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Konferans på brittisk mark i Berlin

Publicerat: 2006-01-09 23:21

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Arbetsliv.

Dela

Jag tappar plötsligt helt koncentrationen under mötet.

Jag är på konferens, på internutbildning, ett flådigt seminarium med en inhyrd managementkonsult i en vräkig konferensanläggning på ett hotell i centrala Berlin. Seminariet handlar om kommunikation och att effektivt tillgodogöra sig rätt information från specifikt en kund vid ett kundmöte.

För att exemplifiera tar seminarieledaren, en ung man, upp en av mina kollegor. Han frågar specifikt efter en människa som lever i ett tvåsamt förhållande och har barn. Min kollega, som vid tillfället var alldeles nybliven och strålande stolt pappa, kommer fram till föreläsaren lätt generad.

Föreläsaren målar genast upp scenariot att min kollega blivit lämnad av sin fru, att hon tagit barnen och huset och han, föreläsaren, ämnar ta fram en kravlista på den "nya kvinna" han ämnar skaffa min kollega.

Såhär långt är det plumpt och osmakligt, men det som följer är etter värre. Det kommer en uppvisning i sexism, heterosexism och tvåsamhetsnormativitet av ett slag vars like jag aldrig tidigare tvingats uppleva. I början kan jag le åt föreläsarens och mina kollegors omedvetenhet, men efterhand blir tonen snabbt allt mer misogyn och obehaglig när föreläsaren försöker exemplifiera dåliga val med "äckliga snusande norrlänska kvinnor" eller "sådana där som trycker upp brösten mot kollegorna" och diskuterar vilka egenskaper som är lämpliga "när man tar ut och rastar dem".

Så sitter jag där igen, i den typen av situation som känns allt mer välbekant. Jag skakar av vrede och äckel och sitter alldeles tyst. En av de få kvinnliga deltagarna lämnar rummet och jag söker hennes blick men utan att lyckas. Hon stirrar stint framför sig. Jag kan inte, har inte en möjlighet, har inte råd, att ställa till en scen mitt framför mina chefer.

För att situationen inte ska bli fullkomligt ohållbar så lyssnar jag allt mindre koncentrerat och börjar skissa på denhär texten istället. Efter en stund håller mötet på att avslutas och föreläsaren låter det gå en runda med ett par frågor om vad vi lärt oss och vad vi kommer att tänka på mer i framtiden. När turen kommer till mig förklarar jag delar av sanningen:

"Förlåt, jag tappade fokus nu mot slutet och har inget att säga just nu."

Han ler överseende.

"Oh, men något kan du väl säga."
"Nej."

Han skrattar lite nervöst och jag tror att han kanske anar att något inte står rätt till.

"Men då återkommer jag till dig via mail eller så..?"
"Ja, gör gärna det.", säger jag och blir uppriktigt glad över en chans att använda texten jag börjat skriva på, en chans att ge honom mina tankar och åsikter när jag inte behöver göra bort varken mig eller honom. Kanske anar han något. Han säger

"Nej, jag bara skojade, något kan du väl säga?"

Jag ser mer bestämd ut nu, och börjar undra hur länge han har råd att leka den leken. Förr eller senare så ser han bortgjord ut, och jag har mindre att förlora på just detta. Samtidigt börjar det bli tråkigt, så jag markerar tydligare när jag återigen svarar med ett enkelt

"Nej."

Han släpper det och går vidare med rundan. Tyvärr hör han aldrig av sig.

Några av mina arbetskamrater har förstått varför jag reagerat som jag gjort och någon frågar mig vad det är jag skriver. Jag förklarar kort. Han ber mig skicka honom en länk när jag publicerat det.

Alkonost

Genusterrorist

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?