feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Smärtan är ditt hemspråk

Publicerat: 2006-01-08 18:03

Om att klippa band som kanske aldrig fanns.

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Dikter.

Dela

Let it all out, give it away.
Smärta, det är ditt hemspråk,
svenskaflicka.

Men hemma var aldrig ett hem.
Den där familjen vi alla har haft.
Ja eller nån gång var det kanske ett hem.
ja, jag minns nog.
Då när jag klurade på om tomten fanns.
Och om han var släkt med de små tomtarna
i plast som stod under granen.

Vad det sen blev av vet jag inte.
Kanske en scen eller alltför många
valium på samma gång.

Viktoria Valium, kanske dags söka för
en roll i en Norenpjäs?

*

I den nyktra familjen blev lögnerna
min drog. Det var ju ändå inte viktigt.
Lärde mig lyssna, och berätta.
Ja eller ljuga då i alla fall.

Nu måste jag bara lära mig att tala också.
”a-b-c-d, medelklass, idyll, stökigt men tryggt”
Låter bekant. Som gällde det nån jag kände.

Och ja så kan det sägas.
En school-girl/boywonder, glad och lovely.
Hen visste själv att det aldrig var så enkelt.
Hade sina egna strider:
att bli sedd, att bli lyssnad på.
På riktigt.
Dagdrömmarna gav hopp om revansch/hämnd
in those det-trodde-ni-inte-om-mig-va?-begravning.

De där striderna kom att spränga dina gränser.
Dina eller mina. Någonstans här upphör skillnaden
vara betydelsebärande.

Jag och du som trodde på tomten kom kanske ändå
att bli en och samma. Men skulden finns kvar.
Den smärtsamma skulden.

Skulden för att inget gjort.
För glädje, satans tro, hopp och kärlek.
Leenden, käcka tillrop rakt ut i ett luftslott.
För att jag aldrig hörde någon skrika.

Hatet för det som nu är, det som inte går göra ogjort.
För att jag inte vet vad det gjort mig.
Vad jag kommer ge eller inte kommer kunna ge
till barn jag ännu inte har.

*

Det är ju så jävla rätt det jag gjort.
Men samtidigt så omöjligt.
Egentligen vill ju ingen bryta med sitt ursprung.
Ingen vill säga, säga aldrig mer.
don´t want u no more.
Ni kommer aldrig se några barnbarn. Never.
Egentligen vill säga.

*

Till de första trevande tonerna av Magnus Carlsons
”Jag kan minnas en tid i mörker, utan mening levde jag då”
brister det för mig.

Kastas tillbaka som om inga band klippts.
Som om jag inte brutit med den hemspråkslärare jag aldrig haft.
Som om jag inte sagt nej till krälheten och försökt finna kärleken.

Tonerna slår an skulden, hatet och saknaden.
Skulden av att ha varit merrymaker i det mörkermärkta.
Ett kitt i det murkna.

Förbi, förbigående.
Minnen flimrar.
Förbannar och famlar.

"Han säger välkommen hem"
sjunger Magnus igen.
Vill tro dig så kära du.

Men skulden skaver
och smärtan bränns.
Inga tomtar, inga hem.
Bara mitt hemspråk har jag kvar.

Inga lögner kvar.
Smärtan speaking,
sorry theres no place to call home.
bara benen som brister under mig,
fånga mig Magnus för nu faller jag.

svenska flicka

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?