feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Vems abort?

Publicerat: 2005-12-21 22:13

De rekommenderade de medföljande pojkvännerna att gå till det närliggande köpcentret.

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Kvinnligt/Manligt.

Dela

Varför berättar ingen som det är.
Varför låter de oss tro att det kommer att vara enkelt.
Varför berättar de inte att det kommer att göra ont
Du kommer att vakna förvirrad, du kommer inte att förstå var du är och du kommer att ha ont.
Du kommer att gråta efter din mamma som ett litet barn.

Varför berättade de inte hur det verkligen var.
Du kommer att blöda i veckor.
Vi kommer att ta en liten dammsugare och dammsuga dig ren och det kommer att göra helvetiskt ont.
När du vaknar.
Tömd och tom och du kommer ha ångest när du dammsugits ren, i veckor, månader och år kommer du sörja det vi gjort på din befallning.

Du kommer att få hjärtklappning, du kommer andas ut och in
och inget kommer vara oskuld eller fint längre.

Du kommer att känna dig förbrukad och du kommer vara dammsugen ren och din kropp kommer att förebrå dig för detta och den kommer att varje månad från och med nu påminna dig om vad du gjort och tvinga dig att vilja fyllas igen.

Detta sa de inte förrän efteråt. När de klippte bort bandet runt din arm, kopplade loss apparaturen, för dig att fritt driva iväg, urlakad dammsugen, blödande, tömd.
Varje månad ska du hoppas i ångest att det ska hända igen och varje månad ska du minnas och varje månad ska du söka tecknen.

Varför sa de inte som det var.
Nu hjärnblåsor, ryggrad, händer.

Varför sa ni inte som det var.

Allt gick bra, sa ni, allt gick så bra, har du några frågor?

Varför sa ni inte som det var.
Att jag skulle komma att ropa på hjälp och på smärtlindring och att det i säng efter säng bredvid min skulle ligga andra och gråta under lakanen, yra och ropa på hjälp, hjälp, hjälp.
Det gör så ont.
De ynkligaste rösterna skulle du vakna till, till gråt efter mamma och din egen skulle höjas bland dem
Hjälp mig, hjälp mig det gör så ont, hur kan det göra så här ont.

Skakande kroppar under tunna lakan.

Kliv upp nu, gå och fika.

Varför sa ni inget om fika, hur ska man kunna fika, denna uppmaning till fika var nästan manisk. Darrande kroppar under tunna lakan, hjälp mig, det gör så ont, det gör så ont, det gör så ont, seså upp och fika med dig nu upp och fika upp och fika, fika, fika!

Varför fick inte pojkvännerna vara med? Det var deras angelägenhet också. Varför ska vi ligga själva på rad under tunna lakan och ropa på hjälp. Hur ska de någonsin kunna förstå efter det här. Vad som hände oss, vad vi själva hade befallt, vad de velat, varför fick inte de sitta bredvid oss när vi vaknade? Varför fick inte de hålla våra händer och klappa våra kinder och hjälpa oss när vi ropade på hjälp.

Ni rekommenderade pojkvännerna att gå till det närliggande köpcentret medan vi sövdes ner, dammsögs, vaknade i smärta och skakade i fasa under tunna lakan.

Mellan pojkvännerna och oss, en vallgrav av smärtstillande, blod, nålar, dropp, band runt handleder, fikafikafika, dammsugare, uppvaknande i ångest, smärta och en för alltid försvunnen oskuld och fint.

Det var deras barn också.

Vi tog beslutet men ni, ni borde ha berättat precis som det skulle bli.

Kanske hade vi tänkt en extra gång.

Emma Färnström

Studerar

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?