feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Ett finstämt brev till en collagekille

Publicerat: 2005-11-20 15:41

Som aldrig kommer att översättas till amerikanska. Brevet alltså.

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Relationer.

Dela

Då skulle du se mig nu du som tyckte jag var så jävla hot där jag ålade runt i den beliziska sanden full på rom, hånglandes med dig. Jag som hade ön tightaste ass, asset var allmänt beundrat bland öns män, jag som var så ung och solbränd och frigjord och svensk.

Javisst tyckte du väl det, men då skulle du se mig nu.

Trött har jag blivit och små konstiga märken har jag fått på min kropp och ett slags uttryck i ansiktet. Du skulle allt se mig nu där jag sunkar runt i pappas mjukisbyxor och min röda marseillemunktröja. Den är inte så jävla fräsch faktiskt, tröjan, den är söndertvättad och trycket har spruckit i småsmå sprickor, den är av dålig kvalitet. Jag köpte den för sjuttio kronor på gatan i Belsunce i Marseille. Belsunce break-down står det med snirkliga bokstäver på tröjan. Jag har varit runt en hel del sen jag träffade dig sist. På alla möjliga sätt. Jag lämnade dig på tågstationen i Berlin, hettande av bakfylla och sömnlöshet. Vägrade vrida på huvudet och se på dig där du stod och glodde medgörligt på perrongen. Jag stirrade rakt framför mig, på det där tåget, genom hela Tyskland stirrade jag. Orangea säten var det. Jag fortsatte att stirra på flygplatsen i Amsterdam på alla långa rullband som tog mig fram till min gate och stirrade vidare hela flygresan hem och stirrade på Emma Solander som jag råkade springa på på centralen i Stockholm, sen stirrade jag på pendeln och stirrade mig över fotbollsplanen in genom porten och in i hallen. Där stod Hanna. Jag började prata i hundratrettio och sen somnade jag tror jag. På soffan. Vaknade urlakad och stum.

Klädde på mig lite fräna kläder och gick och tog en bärs med Frida. Stum var jag fortfarande, alldeles borta i huvudet. Förstod inte vad jag själv sa. Berättade glättigt för Frida om min lilla weekendtripp till Maastricht och Berlin med några amerikaner jag känner.

Rackarns alltså vad du skrämde livet ur mig med ditt rygghuggarbeteende.

Jag var runt en hel del efter det i alla fall. Åkte till Barcelona igen. Vietnam, Kambodja, Thailand, Malaysia, Italien, Japan, Frankrike är de länder jag varit runt i sen du glodde medgörligt och flegmatiskt på mig på Bahnhof Zoo. Din larviga dikt du skickade våren efter vår beklagansvärda separation skrattar jag bittert åt än i dag. Jag lät Hanna läsa den. Hon skrattade hånfullt. Ditt jävla kort du skickade med Golden Gate bridge på ligger i en låda och ruvar.

Du skulle allt se mig nu. Jag är för scabbig skulle du tycka kanske, har allergi på ena ögat och väser lite när jag skrattar ibland. Du som tyckte att jag var årets grej när jag dansade runt barfota i San Pedro Town och skakade på mitt tighta lilla allmänt beundrade ass, full på rom, hånglandes med dig. Frigjord var jag med orakade ben. Du hade aldrig sett på maken en sån kvinna.

Bandet du skickade med låtar som fick dig att tänka på mig står i speciella bandskåpet.

Jag skrattar livsvist än i dag när jag lyssnar på Ben Harpers smäktande viskande om beloved one och evig kärlek och om att aldrig aldrig lämna någon behind. Jag lyssnar på Ben och tänker på ditt medgörliga flegmatiska fångloende i Berlin. Och det är så skevt att jag blir alldeles stum av häpnad inför din känslomässiga fräckhet. Du var imponerande fräck mot mig.

På Bahnhof Zoo, i Berlin. Nu är du i San Fransisco. Och du skriver mig ett mail. Du skriver att du saknar mig. Det svindlar för mig när jag återigen har ynnesten att stifta bekantskap med din enastående fräckhet. Ajajaj, måste jag utbrista på spanskt vis. Den här mannen gör sannerligen namn för uttrycket ”tener mas cara que espalda”, ha mer ansikte än rygg.

Nu för tiden säger jag dig är jag lite sliten och trött inte alls lika virvlande och loca och för härlig som förr.

Men jag är loved av en riktig en. En som har lika mycket ansikte som rygg. En som gillar en trött en med små konstiga märken. En Som aldrig skulle glo medgörligt och flegmatiskt på Bahnhof Zoo. För jag vill hoppas och tro att han aldrig skulle låta mig kliva på tåget och stirra mig ut ur hans liv. Ja jag hoppas och tror.

Emma Färnström

Studerar

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?