feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Ny feministisk backlash

Publicerat: 2005-10-30 12:32

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Politik & Samhälle.

Dela

”Skynda dig att få färdigt den där skivan! Det är precis rätt tid för dig!” sa min mentor och lärare på Vislinjen Hanne Juul i mars 2005. Alla var feminister. Alla läste genusvetenskap och pratade om könsroller och jämställdhet. Fi hade just bildats och förutspåddes ta hem upp till 25% av rösterna vid nästa val i SIFO-mätningarna. Pitemännen tog ställning mot mäns våld mot kvinnor. Marit Bergman, Frida Hyvönen och andra kvinnliga artister hyllades och behandlades som just artister; inte bara kvinnor, i medierna. Damfotboll kallades fotboll och TV-sportsofforna var fulla av kvinnliga kommentatorer. Det syddes queera barnkläder. Det rapporterades i tidningarna var och varannan dag om ojämställdheten på de svenska arbetsplatserna och hemmen. Men jag blev klar för sent, i september hade vinden vänt, och det var inte längre självklart eller alls särskilt coolt att vara feminist.

Jag tror det började med ”Könskriget”. Med dunder och brak punkterade Evin Rubar allt som byggts upp av feministisk medvetenhet och kamp för jämställdhet genom sin osammanhängande, spekulativa och journalistiskt undermåliga dokumentär om ROKS och det svenska jämställdhetsarbetet. ”Dokumentären” och den osakliga och hätska debatten efter den blev startskottet för en feministisk backlash utan dess like. Feminismen blev ett monster, alla som kritiserade män och manlighet galna kukkapare och den lilla organisationen ROKS, som ideellt arbetat med övergrepp som i övrigt totalignorerats av samhällsapparaten, beskylldes för indoktrinering och lobbying för ett könsmaktperspektiv (fullständigt vedertaget och väl underbyggt teoretiskt begrepp inom den akademiska feminismen, däremot inte på något sätt utrett i dokumentären) ända upp på regeringsnivå. Det bortglömda litterära manifestet SCUM, skrivet och självutgivet 1967 av den amerikanska lesbiska, prostituerade och under delar av sitt liv psykiskt sjuka Valerie Solanas (vilket inte skulle ha blivit hälften så uppmärksammat om hon inte ett par år senare gett sig på att försöka skjuta Andy Warhol), aktualiserat i och med utgivningen av Sara Stridsbergs svenska översättning 2003, framstod i ”Könskriget” nästan som ROKS stadgar. ”Män är djur!” sa Ireen von Wachenfeldt och spände ögonen i Rubar, och jag vred mig i TV-soffan. Naturligtvis blev Svenssons upprörda. Även för en insatt lät det de medieotränade kvinnorna sa, genom manipulativt redigeringsarbete och provocerande utfrågningar, fullständigt vansinnigt. Vi som längtat efter att föra upp feministiska frågor på agendan i en offentlig debatt mellan olika perspektiv blev fullständigt mållösa.
Plötsligt blev det okej för vem som helst utan insikt i eller ens ansats till kunskap om feminism att hacka på, smutskasta och ifrågasätta allt och alla från Tiina Rosenberg till om det verkligen existerar våld mot kvinnor.

I en krönika i senaste Nöjesguiden tar gratistidningsjournalisten och provokatören Carl Reinholdzon Belfrage på ett tydligt sätt ställning i den feministiska konflikten. ”Feministiskt initiativ, är det roligaste jag upplevt sedan jag föll av en häst, bröt lårbenet och fick morfin via ett litet plaströr”, skriver han, och syftar framför allt på förslaget att införa icke könsbundna namn. ”Vilket i praktiken innebär att jag kan döpa om Per Gessle till Rock-Olga”, skriver Belfrage. Tydligen har han missat de diskriminerings-och kvoteringsdebatter om både kvinnor och invandrare som förts den senaste tiden, och som förslaget är ett resultat av. Det har ju bevisats ett antal gånger och skrivits om i tidningar som till och med Belfrage måste ha läst att om man heter exempelvis Nasrin Pourbazagan har man mycket mindre chans att få ett jobb än om man heter Erik Svensson. Eller kanske Carl Reinholdzon Belfrage.
I artikeln dissar han dessutom bland annat Pirata Radical Cheerleaders för att de är tjocka och fula, och tror att han därmed kommer med något nytt. Är han dum i huvudet? Vad tror han Pirata Radical Cheerleaders är en reaktion på? Dessutom är han otroligt sent ute; att som manschauvinist ge sig på Fi nu är väl om något att sparka in öppna dörrar? För mig är det faktum att journalister som Carl Reinholdtzon Belfrage uttalar sig offentligt om feminism, och över huvud taget får skriva i en tidning, hur gratis den än är, en god anledning att gå med i Fi.

Debatten i TV 3:s ”Insider” (varför tittar jag ens på det programmet???) är ytterligare ett praktexempel på hur ett gäng korkade och/eller illa pålästa personer som Aftonbladetkolumnisten Eva Emma Andersson och ärkeliberalen och marknadsfascisten Maria Abrahamsson, ledarskribent på SvD, som tycker att feminister utmålar kvinnor som offer, plötsligt får uttala sig om feminism.
Det har blivit skitute att vara feminist, och skitinne att hacka på och driva med dem som vill ändra på regler, lagar och normer som så väldokumenterat diskriminerar och förtrycker halva Sveriges befolkning. Istället för att låta Maria Abrahamsson svara på varför samhället är ojämställt och hur vi ska komma tillrätta med det fick journalisten Kristina Hultman och Fi:s talesperson Devrim Mavi stå och försvara vedertagna vetenskapliga fakta kring mäns och kvinnors olika status, villkor och möjligheter i samhället. Fullständigt obegripligt, och ett slöseri med tid. Det är ingen som ifrågasätter att människor ur lägre samhällsklasser eller med annan etnicitet än svensk lever under sämre villkor än svenskar i medel-och överklassen, däremot diskuteras hur klasser ska definieras och på vilket sätt begreppet är användbart i en samhällsanalys. På precis samma sätt kan vi lätt konstatera att samhället är ojämställt genom att exempelvis läsa statistik från den oberoende källan SCB, och sedan diskutera vilken analys som ska användas och vad som ska göras (vilket för övrigt är precis vad ”hönskacklet” i Fi handlar om). Där är feminismen ett verktyg, ett redskap, en analysmetod och ett kritiskt perspektiv att använda sig av. Feminismen är ingen utopi eller ens ett mål i sig självt, utan ett kritiskt förhållningssätt mot ett orättvist samhälle baserat på kön. Tyvärr är glappet mellan feminismens förespråkare och dess kritiker vad gäller kunskap om genusteori alldeles för stort, vilket gör en debatt fullständigt meningslös. För att komma vidare bör vi erbjuda alla människor en grundlig utbildning i genusvetenskap så att de vet vad de snackar om innan de dissar, särskilt Marie Abrahamsson och Eva Emma Andersson. Det är nämligen patriarkatet som gjort kvinnor till offer, inte feminismen.

Maud Lindström

Feminist

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?