feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Fem månader med F!

Publicerat: 2005-09-14 21:33

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Politik & Samhälle.

Dela

Jag skriver detta för att dela med mig av min personliga upplevelse. Syftet är inte att kränka någon, eller att sänka F! men tiden i F! har varit rätt tung och jag anser att mitt perspektiv är lika relevant som någon i styrelsens. Det står var och en fritt att skriva sin egen version. Så, vart börjar man? Jag börjar från början.

Det var i April. F! hade haft sin första presskonferens, och jag pratade med mamma i telefon. ”Nu är det dags!” sa hon. ”Ring Gudrun, dom håller på och startar ett feministiskt parti.” Mamma har alltid sagt att jag borde bli politiker eftersom att jag kan vända svart till vitt i en diskussion. Det mamma dock inte tagit med i beräkningen är att jag hatar rävspel, och att jag bryr mig om de som har det svårast. Nu lyssnade jag dock på mamma. Jag ville tro att det äntligen skulle hända något nytt. En feministisk politik skulle kunna vara så bra.

Efter att ha deltagit i F!s första medlemsmöte i Göteborg, som bl.a. leddes av Sofia Karlsson och Cecilia Chaprowska blev jag medlem. Plattformen jag läst stämde visserligen inte så bra överens med mitt feministiska perspektiv, men på mötet utlovades en organisation som skulle bygga på medlemmarnas åsikter och arbete. Ok, tänkte jag. Plattformen var väl något de slängt ihop i all hast, och det fanns kanske möjlighet att utveckla inte bara den, utan hela föreningen – tillsammans. Vi organiserade oss lokalt i olika intressegrupper. Det gick oerhört snabbt. Jag hakade på organisationsgruppen och mansgruppen i Göteborg och vi hade några första intensiva möten. Men vad var det egentligen vi skulle göra? Informationen från styrelsen var flummig, i den mån vi fått någon information över huvud taget. Vart var stadgarna? Varför uppdaterades aldrig hemsidan? Hur var det tänkt att vi medlemmar skulle kommunicera med varandra, och hur var det tänkt att vi skulle kommunicera med styrelsen?
”Eftersom vi inte vet, så får vi hitta på själva”, resonerade många. Och grupperna jobbade. Vad vill vi ha för organisation? Vilka politiska frågor vill vi prioritera? Hur formar vi en bred plattform? Vilken roll bör män ha i F!? Tankar formulerades och omformulerades. Vi funderade, umgicks, skrattade och drömde om ett feministiskt parti. Listor och protokoll skrevs. Men vad skulle vi göra med dem?

Även om vi hade mycket roligt, så hände det vissa saker jag upplevde som obehagliga, och som gjorde att jag kom att ta avstånd från vissa delar av den lokala organisationen. Redan på det första stormötet i Göteborg hade det höjts en del ögonbryn när folk insåg att vi ämnade starta en mansgrupp. ”Mansgrupp?! Varför då?”. Och vi fick förklara oss. Maskuliniteten är ett samhällsproblem som inte kommer lösa sig genom att vi exklusivt fokuserar på kvinnor. Vi måste kunna föra en dialog män och kvinnor tillsammans. Vi måste arbeta för att komma bort från polariseringen, och vara försiktiga så vi inte förstärker den. Och nej, vår grupp är givetvis inte enbart för män. Mig veterligen var vi en av de få, kanske den enda medlemsgruppen i Göteborg som hade en jämn könsfördelning.

När jag sedan var med och planerade ett stormöte på Kvinnofolkhögskolan så berättade man
att de närvarolistor som vi hade inte fick skrivas på av männen, eftersom att kvinnofolkhögskolan endast får pengar för kurser för kvinnor. ”Hur ska vi göra då?” undrade jag. ”Ska vi låta männen skriva på i alla fall och stryka deras namn efteråt?”. Jag tyckte inte det kändes helt schysst att säga åt männen att de skulle sättas på undantag. Men då fick jag en sur blick tillbaka. Det var väl inte mer än rätt åt männen, ”det får dom väl stå ut med, de som alltid kommer i första hand i alla sammanhang”. Jag suckade inombords men tänkte att några idioter, ja det finns väl överallt. Tur för mig att jag heter Åsa och inte Åke. Och vi kämpade på.

En fråga som dök upp igen och igen var varför hemsidan i stort sett verkade död, och varför medlemmarna inte kunde göra sig hörda via den. Hur ska vi kunna veta vad som är på gång? Vad pysslar styrelsen med medan vi sitter här i grupperna och sliter? Jag började rota i detta och fick svar från styrelsen via Cecilia Chaprowska att om medlemmarna ville ha egna hemsidor så fick det fixa det själva. ”Skaffa en blogg”, sa dom. Som gammal webbutvecklare höll jag på att få dåndimpen. Jag såg framför mig 20 olika hemsidesadresser av typen http://medlemmar02.gratishemsidor.net/u282001… som spridda för vinden snarare skulle skapa ett större kaos än underlätta för medlemmarna att kommunicera med varandra. Hur skulle någon som kom till en medlemssida veta att det faktiskt var F! som stod bakom den? Hur många medlemmar hade tillräckliga kunskaper för att kunna starta och driva en egen hemsida? Och hur skulle vi kunna samköra information som var strukturerad på 20 olika sätt? Jag försökte framföra detta till styrelsen, men utan framgång. Det gick faktiskt inte ens att få fram namn på vilka personer som jobbade med den befintliga hemsidan under feministisktinitiativ.se. Jag tog då kontakt med Jocke i F! Jämtland som redan snickrat ihop en medlemssida under domänen femi.se. Behovet av ett digitalt medlemsforum var stort, och Jocke och jag beslutade att vi skulle skapa en medlemsportal. Så snickrade jag ihop ett system på femi som gav även Internet-novisen möjlighet att starta en nättidning för just region. Jocke tog hand om designen och kontakten med medlemsgrupperna i landet. Portalen började genast leva och vi fick mycket positiv feedback från medlemsgrupperna ute i landet. ”Allt funkar jättebra med hemsidan, kul att den är så användarvänlig!” skrev en redaktör. Sen kom det plötsligt ett mejl från styrelsen, jag citerar: ”den fullständiga medlemsportalen ska ligga på vår huvudsida”. Den sekund jag läste detta höll jag på att få ett smärre sammanbrott. Vad fan pysslade dom med? Först ska medlemmarna inte ligga under feministisktinitiativ, och sen när jag byggt en portal, ja då ska dom plötsligt det. ”Vi fattade ett felaktigt beslut, men det är inte mycket vi kan göra åt det nu”, svarade Sofia Karlsson. Jag sökte stöd hos mina medlemsvänner i Göteborg. De sa – ”Gör som du känner. Det är du som gjort jobbet”. Jocke och jag konfererade, och beslutade att låta lagt kort ligga. Inte för att jävlas, utan för att det faktiskt var praktiskt omöjligt att flytta över medlemmarna till styrelsens hemsida när det inte ens gick att få reda på vem som administrerade den.

Jag hade mejlat Ploski & Lindberg som stod som utvecklare av feministisktinitiativ.se, men utan att få något svar. Jag undrade också i samma veva varför F! valt just Ploski Lindberg. Betalade man för denna lösning så var det ju slöseri med pengar eftersom att det redan fanns människor i organisationen som hade kunnat göra jobbet gratis. ”Nej, vi betalar inte” svarade Cecilia Chaprowska. Hm. Vad är då detta för snubbar som bygger hemsidor gratis – med ett företag? En av dem är sambo med nån i styrelsen, fick jag då höra. Men varför tar man en kompis företag istället för att använda sig av de resurser som finns i föreningen? ”För att man måste kunna lita på folk så här i början”, svarade Sofia Karlsson. I April fanns bara F! som kundcase på Ploski & Lindbergs hemsida, illustrerat med en bild där företagarna leende kramar Gudrun Schyman. Jaha. Så.. Ploski & Lindberg är ett nystartat företag utan kunder som behöver en portfolio. Och som tur är råkar de ha kontakt med F! som behöver en hemsida. Så lyckat för företaget. Och så misslyckat för medlemmarna. Varför i hela friden ska ett företag få lysa med sitt namn på F!s hemsida samtidigt som medlemmarna är helt osynliga? Redan här började jag få starka misstankar om att det var andra intressen än medlemmarnas som formade organisationen.

Någonstans ungefär här kom också ett mejl till medlemsgrupperna med en uppmaning om att skicka in kontaktuppgifter et.c. till styrelsen. I detta mejl uppmanades alla grupper att komma ihåg att betalar man inte avgiften så är man inte medlem. ”Var vänliga och ta upp detta med deltagarna på era möten så att medlemsavgifterna kommer in.” Jag kunde inte låta bli att undra om styrelsen trodde att medlemmarna var idioter som inte fattade att man måste betala medlemsavgift för att vara medlem, eller om det var så att styrelsen menade att vi skulle utesluta de personer i grupperna som inte betalt medlemsavgift. Kanske hade jag uppfattat det annorlunda om styrelsen uppmanat oss att påminna deltagarna om att betala. Men kanske var jag också redan här något skeptisk till vad pengarna skulle komma att användas till. Vi vanliga medlemmar hade ju inte sett röken av en krona, men däremot hade jag av misstag fått ett mejl från en styrelsemedlem som bad att få reseersättning.

Jag lyckades dock komma en bit på väg i mina diskussioner med Sofia Karlsson, ja, det trodde jag i alla fall. Styrelsen tog beslut om att det skulle bildas en webbgrupp så att alla som jobbade med webb, eller var intresserade av att jobba med webb för F! kunde samarbeta. ”Äntligen” tänkte jag och mejlade ut en glad förfrågan till alla de jag nu fått veta var intresserade av att jobba med webb. Svar kom snabbt, denna gång från någon jag aldrig hört talas om. ”Ursäkta…men finns det inte redan en webbgrupp?”. Snyggt! Styrelsen hade alltså fattat beslut om att det skulle bildas en webbgrupp samtidigt som det fanns människor som redan upplevde att de var del av en sådan. Jag kunde inte fatta att detta verkligen hände. Pratade dom inte med varandra i styrelsen över huvud taget? Sen fick jag några fler svar. Där stod ”Antar att du menar vilka som ska hjälpa Andreas med sidan?” samt att flera helt kortfattat replikerade: ”Fråga Andreas”. Och Andreas är då alltså killen på Ploski & Lindberg. Jaha. Jag ska alltså hjälpa Ploski & Lindberg att utveckla feministisktinitiativ.se så att de kan få cred för mitt gratisarbete. Nu började jag onekligen gå upp i limningarna. Jag skrev ett mejl och skickade ut till alla i webbgruppen, inklusive två styrelsemedlemmar, med bland annat följande lydelse:

”Tänk på att det inte finns några strukturlösa organisationer. Er organisation har redan strukturer, vare sig ni vill eller inte, och jag anser inte att de är de mest demokratiska i nuläget. Jag hade stora förhoppningar för F!, och har träffat massvis med fantastiska människor men tyvärr är det lätt att tappa sugen. Styr upp detta nu, innan det är för sent!”

Tyvärr verkade det vid det här laget som jag inte var den enda som börjat tappa sugen. Jocke som jag jobbat med på femi.se hörde av sig ett par gånger och uttryckte stor frustration över att han i egenskap av man konsekvent ifrågasattes. Det var för mycket strul och pikar, och Jocke kände att han ville vänta till efter årsmötet med att ta på sig ytterligare uppdrag i föreningen. När jag såg att man börjat utveckla sin egen medlemsportal på feministisktinitiativ.se utan att kontakta mig som redan byggt en på femi.se, så började jag allvarligt tänka i samma banor.

Det var inte bara det här med hemsidan som gjorde mig trött och irriterad. Jag hade nämligen också fått ett annat mejl. Sofia Karlsson hade fått nys om att Ideologigruppen i Göteborg arbetade med att utforma ett nytt förslag till plattform, vilket hon uppenbarligen upplevde som ett initiativ som måste avstyras. Diskussionerna inför årsmötet ska handla om tre saker menade Sofia i ett uppfordrande mejl till gruppen; parti eller ej, organisationsform för folkbildning och prioriterade politiska frågor. Dessutom var Ideologigruppens arbete meningslöst. ”Den [plattformen] har medlemmar tagit ställning till/för och den kan inte ändras.” Var detta sant? Var plattformen skriven i sten? Vid denna tidpunkt gick det inte säkert att veta, eftersom att föreningens stadgar inte delgivits medlemmarna. Det skulle dock visa sig att ovanstående inte bara var maktmissbruk, utan också osanning. Som tur var lät sig Ideologigruppen inte skrämmas, men av vad jag senare fått höra var inte detta de enda medlemmar Sofia Karlsson (och styrelsen?) försökte tysta.

Så kom det första utskicket från styrelsen. Vårt uppdrag som medlemsgrupper var att diskutera och svara på ett av styrelsen givet förslag på en feministisk politik. I den grupp jag kommit att arbeta mest med, Mansgruppen, avbröt vi det arbete vi själva initierat och började jobba mot styrelsens förslag. Vi hade mindre än en månad på oss, och det var sommar, vilket normalt sett betyder semester. Men inte denna sommar. Denna sommar satt vi och formulerade politikförslag. Många hade dock droppat av, vilket gjorde arbetet tyngre. Varför försvann de? Alla hade säkert sina egna orsaker, och frågan som bör ställas är väl snarare varför somliga valde att vara kvar. Min orsak var att jag träffat så oerhört inspirerande och kompetenta personer här i Göteborg, och många jag pratade med var fortfarande hoppfulla. Vi måste helt enkelt tro på detta. Och jag försökte.

Det arbete vi gjort under månaderna före styrelsens första utskick kom tyvärr aldrig fram till årsmötet. Det är en tid jag minns med mycket glädje, kämpaglöd och optimism och de människor jag arbetat med har gett mig mycket. Men faktum kvarstår att en grotesk mängd energi mer eller mindre gick upp i rök. Utan ramar, och utan kommunikationskanaler blev det exempelvis så att många grupper satt och diskuterade samma saker. Tre av de sakfrågor vi arbetat hårt med hade föreslagits av andra grupper. Våra två A4 reducerades av styrelsen till tre meningar, och vårt fjärde ämnesområde kom aldrig med i styrelsens sammanställning över prioriterade politikområden. Vi visste nog att vårt fjärde förslag inte var helt okontroversiellt, och med tanke på att vi egenskap av mansgrupp mött en del skepsis borde jag kanske inte ha blivit förvånad när vårt fjärde förslag på något mystiskt sätt försvann i postgången. Förslaget gällde att istället för att bara tala om mäns våld mot kvinnor, fokusera på mäns våld generellt eftersom att det är ett problem som inte bara kommer att drabba kvinnor utan även män och barn. Denna analys upplevs tyvärr av somliga stå i motsats till konstaterandet att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp. Att det är konflikten mellan män och kvinnor som ligger till grund för F! hade väl visserligen gått att ana i plattformen, men vi trodde ju att vi skulle skapa denna förening tillsammans. Jag trodde väl att det goda samtalet var en del av syftet med F!. Men där hade jag nog misstagit mig, inser jag nu. Det är lätt att vara efterklok. Och förslaget om att fokusera på mäns våld, istället för mäns våld mot kvinnor kom aldrig upp till diskussion.

Så damp inbjudan till årsmötet ner. Anmälningsavgift: 500 kronor. Än en gång satt jag där och kunde inte fatta att det jag läste var sant. Jag fick lov att läsa det flera gånger. Hade det inte stått 50 kronor? 500 är ju bara för orimligt. Men jag hade inte läst fel. Det kändes som en käftsmäll att få detta brev, när jag just suttit och klurat på hur jag skulle ha råd med själva resan till Örebro. Hur kunde jag varit så naiv? Jo, för att enligt de stadgar jag slutligen fått i min hand så krävdes för rösträtt faktiskt endast att medlemmen erlagt medlemsavgift och att hon var närvarande på årsmötet. Någon anmälningsavgift hade det aldrig varit tal om, och även om jag nog misstänkt att det kunde bli en sådan hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att den skulle vara så dyr. Jag var en, men inte den enda, som reagerade på detta och jag skrev en uppmaning till styrelsen: ”Ni glömde skriva i plattformen att man måste vara ekonomiskt oberoende för att vara feminist.” Vi föreslog olika lösningar, bland annat fullmaktsröstning eller en behovsprövad anmälningsavgift. Svar kom från tre personer, Anna Jutterdal, Maria Jansson och Sofia Karlsson. Anna Jutterdal svarade mig privat, och menade kort och gott att styrelsen gjort vad den kunnat. När jag så frågade henne om hon ansåg att de fattigas roll i F! verkligen borde reduceras till potentiella väljare i riksdagsvalet, slutade hon svara. Maria Jansson och Sofia Karlsson svarade att behovsprövad anmälningsavgift var ett system som skulle bli för stort för att kunna administreras till nuvarande möte. Denna slutsats skulle ju kunna diskuteras utifrån uttrycket ”finns det hjärterum så finns det stjärterum”, men jag valde med respekt för det pressade tidschemat att inte driva den saken vidare utan yrkade istället på fullmakt. Om vi införde det så skulle även de som inte har råd, de som har social fobi eller andra funktionshinder, de som drabbats av sjukdom eller liknande också de kunna göra sin röst hörd på årsmötet. Men ack nej, fullmakt var inte en princip styrelsen skulle kunna stödja. Maria Janssons skäl: ”en ny och skör organisation utsätter sig för en risk för att ’kuppas’ om man har fullmaktsröstning.” Samma motivering skulle jag också senare få till varför stadgarna undanhållits medlemmarna ända fram till en månad före årsmötet. Eftersom att det står i stadgarna vilka regler som gäller för att rösta, hade det varit emot syftet att undvika kuppning att göra stadgarna tillgängliga, resonerade Sofia Karlsson. Jag gick rakt på sak och frågade om det inte var olyckligt att styrelsens paranoia kom att drabba medlemmarna så pass allvarligt att de kände sig utfrysta och dessutom blev fråntagna sin rösträtt. Nej detta är inte paranoia, svarade Sofia. Detta är ”ett sunt förhållningssätt som feminist i Sverige idag.”

Så blev det så att jag istället för att skriva en motion om maskulinitetens problematik, skrev en motion om fullmakt. Jag berörde de omständigheter jag nämnt ovan och yrkade på att om detta demokratiproblem inte lösts vid behandlingen av min motion, så skulle den bifallas i brist på någon bättre lösning. Noteras här skall också att det tidigt kommit in förslag till styrelsen om att årsmötet skulle hållas på flera olika håll i landet samtidigt för att underlätta medlemmarnas deltagande. Det var alltså inte bristen på föreslagna alternativ som omöjliggjorde en lösning, utan snarare styrelsens brist på förståelse/intresse för problemet.

Några härliga själar i det lokala engagemanget lystrade dock till min bön. Rappt kom det ut en lista via mejl där vi fick skriva upp vad vi hade råd att betala. ”Vi fixar detta” sa dom. Och det gjorde dom. Jag fick ett bidrag om 250 kronor, och kunde tack vare mina kära vänner i Göteborg än en gång plocka upp spaden och kämpa på. Styrelsen, de lyckades efter någon vecka få ut en uppmaning på hemsidan till alla medlemmar att samla in pengar via bullförsäljning och loppmarknader.

Så började årsmötet närma sig. Några av oss var aktiva på First Class, det Internetbaserade kommunikationssystem som erbjudits F! av kvinnofolkhögskolan i Göteborg. Enstaka styrelsemedlemmar kikade in ibland, men Sofia Karlsson var den enda från interrimstyrelsen som gjorde något större väsen av sig. Förutom diskussioner om feministisk teori och sakfrågor så dök en del kritik mot styrelsen upp här. Bland annat noterades att medlemmarnas motioner inte medföljt styrelsens utskick inför årsmötet. ”Det hade blivit för dyrt” menade styrelsen, och medlemmarna uppmanades att hämta hem motionerna från Internet. Detta kan ju tyckas vara ett rimligt tillvägagångssätt om det varit praxis i föreningen. Men i många andra diskussioner så hade det hävdats att Internet inte var en pålitlig informationskanal. Då jag uppmanat till att använda hemsidan för att snabbare föra ut information hade jag fått svaret att ”alla har inte tillgång till Internet”. Detta argument blev dock lustigt nog irrelevant när det kom till medlemmarnas enda egentliga rättighet, att motionera till årsmötet.

Styrelsens svar på kritik var dock inte så problematisk som det faktum att jag på First Class fick en stark känsla av att kritik inte var välkommen i föreningen. Visst kan det finnas fog för kritik, sade exempelvis Sofia Karlsson men det är knappast det viktigaste i nuläget. Jag och några till möttes också med stor skepsis från andra medlemmar för att vi framförde avvikande åsikter. ”Styrelsen har faktiskt gjort ett jättestort jobb här” svarade somliga. Jaha? Det var det väl ingen som hade ifrågasatt? Däremot så hade vi pekat på sådant vi upplevde vara problematiskt. Men problem fick visst inte finnas i den här organisationen. Någon började till och med spekulera om att de som kritiserade var infiltratörer som hade som huvudsakligt syfte att förstöra. ”Tänk positivt”, ”Gnäll inte”. Håll käften?

Förutom de upprop om för hög anmälningsavgift som tidigare nämnts, kom också en diskussion om medias närvaro på årsmötet. I styrelsens sista utskick, mindre än två veckor före årsmötet, gick nämligen att läsa att SVT24 skulle direktsända från mötet. Detta kom väl som en smärre chock för somliga som trott att vårt första årsmöte skulle bli en möjlighet att vädra den frustration man byggt upp, bygga nya broar och säkra gemenskapen. Men inte nog med att vi skulle få stå ansikte mot ansikte med styrelsen, vi skulle dessutom får göra det i direktsändning. Många medlemmar hade aldrig tidigare deltagit i något liknande. Ord som presidium, talarlista och votering var främmande och förvirrande, i alla fall för mig. Varför hade vi inte fått hjälp att förbereda oss? Men det hade vi ju… eller? Den 25 augusti kom Gudrun Schyman till Göteborg för att förbereda medlemmarna inför årsmötet. En av de saker vi hört förut, och som Gudrun berättade igen, var att när interrimstyrelsen bildades så var det många som valde att undvika offentligheten.

”Inte alla som ville vågade ställa upp i en styrelse, det innebär ett risktagande att gå ut offentligt som feminist”, sade Gudrun Schyman.

Styrelsen hade alltså erfarenheten att det inte är självklart för alla att vara offentliga med politiskt feministiskt engagemang och ändå valde man att direktsända årsmötet i SVT24. Man valde dessutom detta utan att ha rådfrågat medlemmarna, eller ens utan att ha informerat dem innan de började anmäla sig till mötet. Jag hade trott att Gudrun skulle komma och prata om politik, hur den fungerade – och stärka vårt självförtroende som aktörer på årsmötet. Men det var en annan typ av peppning som gällde. Det vi medlemmar skulle fatta, var att om vi ville få något gjort, så skulle vi göra det själva. ”Vill du att det ska finnas information om kommunalval, samla ihop några kunniga personer, skriv ihop en text och skicka den till styrelsen”. Och det är ju inte en så orimlig uppmaning, om det nu var så att medlemmarna hade förtroende för styrelsen. Med mina erfarenheter av tidigare beslut exempelvis gällande hemsidan, så kändes det något tveksamt att engagera sig vidare. Att få upp något på hemsidan har ibland tagit flera veckor. Och tänk om inte styrelsen gillar vad vi skriver? De har ju all makt, och kan således refusera oavsett hur mycket energi vi medlemmar lagt på att producera ett dokument. Ett eventuellt engagemang hos medlemmarna, riskerar alltså alltid i denna organisation att bli osynliggjort, och meningslöst. Men det var vi – medlemmarna – som var föreningens grund hävdade Gudrun. Hon gav oss i uppdrag att alla skulle värva 5 medlemmar, så att vi inför en valrörelse ska ha åtminstone 10 000 medlemmar i F!. Pengar ska vi också dra in, man kan sälja bullar till exempel. Och jag som hade trott att jag skulle få veta hur ett årsmöte går till, så att jag kunde göra min röst hörd i F!. Men det var uppenbarligen inte min röst, utan min arbetskraft som var intressant för styrelsen. Och då var det inte ens de saker jag är bra på som efterfrågades, exempelvis webbutveckling, utan saker jag kunde göra utan att få något reellt inflytande. Att Sofia Karlsson i en annan diskussion med mig tidigare begagnat sig av uttrycket ”fotfolk” gjorde väl inte heller saken bättre.

Slutligen kom i alla fall beslutet, att deltagarna vid årsmötets öppnande skulle få rösta om medias närvaro. Och slutligen kom också dagen D. Ballonger släpptes upp i luften utanför Conventum. På väg in i kongressalen hängde en klump fotografer som iglar på Gudrun Schyman. ”Stanna Gudrun, jag vill ta en bild här på trappan”. Och Gudrun stannade. Varför sa hon inte åt dem att gå? Några andra medlemmar, jag tror det var någon från styrelsen också, kom fram och sade till, ”Ni får inte vara här inne förrän vi röstat om medias närvaro”. Fotograferna såg nollställda ut. En av dem knäppte en bild till. ”Men fota inte då, när jag sagt åt dig” sade medlemmen med en något skarpare röst, och fotograferna började då äntligen dra sig tillbaka. Sedan fick Gudrun gå upp och förklara varför vi borde ha media där. Vi röstade. Och media gavs tillträde. När jag några timmar senare gick på toaletten satt en lapp uppsatt på anslagstavlan. ”När media strömmade in så ångrade jag att jag röstat ja till deras närvaro. Jag hade aldrig kunnat ana att de skulle ta så mycket plats”.

Sedan inleddes årsmötet med en ”historisk kavalkad”. En kvinna läste ett långt tal utklädd till en sedan länge död feminist, en annan kvinna dansade i 70-talsutstyrsel och sjöng något om love and peace. Jag minns att vi tillsammans skulle sjunga något om att vi gör detta för våra barn. Med all respekt för kvinnors tidigare feministiska arbete, kände jag mig ändå något obekväm, för jag funderade på vad det var vi egentligen hyllade, och varför. ”Vaknen nordens alla hjärtan” sjöng vi. Nordens alla hjärtan? Men de som inte kommer från norden då? Jag fick känslan av att vi satt och sjöng nån gammal nationalsocialistisk slagdänga eftersom att jag inte alls känner mig hemma i en retorik som bygger på geografisk identitet. Och det blev lite värre. Agneta Ekström höll en lång monolog, där hon först skulle göra unga tjejers röster hörda. Men det kändes inte riktigt schysst. Hon ålade omkring i en stol, pjatade bajn spjåk och undrade om och om igen om någon, den där speciella, ringt på hennes mobil. Som tonårstjej föreslog hon också sedan att vi skulle gå ut och jämföra våra ärr på armarna. Det är ju ärovärt att försöka göra unga tjejers röster hörda, men är det verkligen konstruktivt att göra parodi på dem, även om syftet är gott? Hade vi inte kunnat låta några unga tjejer hålla sitt eget tal istället, precis som den utdöda kvinnosakskvinnan? Sedan skulle Agneta visualisera grönlänningarnas feminism. Hon tog en penna, bröt av den på mitten och stoppade in i munnen. Så sprang hon omkring på scen med kutrygg och utsträckta armar, och vrålade de grönländska feministernas urvrål. Folk skrattade. Jag tyckte det kändes obehagligt. Jag viskade till personen bredvid mig ”Ja kan man inte skämta om kvinnor så kan man ju alltid skämta om andra kulturer”. Och när jag kom ut i pausen satt en ny lapp på anslagstavlan. ”Är det roligt att ironisera kring tonårstjejer på scen?”.

Under inledningen fick vi också ta del av en kvinnlig musikant, som sjöng en låt om hur jobbigt det kan kännas att vara feminist. Och Radical Cheerleeders uppträdde. Båda dessa element upplevde jag vara mycket uppskattade när jag talade med folk i pausen. Möjligen vill jag väl reservera mig för huruvida manshat i lyxförpackning (Radical Cheerleeders) verkligen lämpar sig som introduktion till en feministisk politisk konferens. Visst fyller den här typen av aktivism en funktion, men är den attityden något som alla feminister kan enas om? Tycker alla feminister det är stärkande att höra ramsor om att slita män i stycken? Det är väl tyvärr så, att den här konferensen inte riktade sig till alla kvinnor. Den riktade sig till kvinnor som har en kulturell bakgrund och feministisk tradition som är förenlig med mansförakt. Kvinnor som trots att de tillhör 5-10% av världens rikaste befolkning känner sig som offer och därmed anser sig ha rätt att slå tillbaka med vilka medel som helst. Och det sorgligaste är att jag inte ens skulle bli förvånad om min kritik bemöttes med anklagelser om att jag har dålig humor. Alltså samma anklagelser jag fått när jag bett främmande män att sluta kalla mig ”älskling”.

Under introduktionen höll också Tiina Rosenberg en monolog om de lesbiskas situation i det svenska kulturlivet. Den röda tråden var heterosexuella kvinnors ignorans mot lesbiska, och hur heterosexuella kvinnor gärna använder patriarkala metoder för att osynliggöra. Hon har säkert rätt i sak, men något jag funderar på är varför vi inte använde en timma till att debattera saken, istället för att ironisera kring det? Humor är ett känsligt ämne, och frågan är om det är ett smart sätt att inleda ett första möte mellan 300 feminister med. För med detta så var dagordningen satt. Konfliktperspektiv och HBT-frågor kom att bli fredagskvällens skyddade ämnen. En påläst feminist frågar sig kanske här hur detta kan gå ihop. HBT-frågorna brukar ju annars kunna stå i ganska stark kontrast till konfliktperspektivet. Men, som jag i efterhand tolkat det så var det ju inte frågorna i sig som var det intressanta. Det var snarare vem som lagt fram frågan som kom att avgöra vad som beslutades.

Det första stora ärendet som skulle behandlas var huruvida F! skulle gå till val 2005 eller ej. Då Gudrun Schyman just då skulle vara med i radio, så frågade presidiet om vi kunde flytta denna punkt till efter nästa punkt, eftersom att Gudrun så gärna ville vara med. Frågan ”Kan årsmötet besluta om detta?” möttes med ett rungade ja från läktarens center. För det var nämligen så att deltagarna var uppdelade i olika sektioner. De som inte ville vara med i TV hade fått sitt eget lilla hörn till vänster och vi som inte fått plats i mitten, satt till höger. Konstigt nog, så var bara den mittersta delen av lokalen upplyst. Och jag funderar så här i efterhand vad det kom att spela för roll att vissa satt i mitten och andra satt på flanken. Hördes våra röster lika bra? De flesta beslut togs med acklamation och jag kom på mig själv med att ropa väldigt högt, då jag insåg att det var hur det lät som kom att avgöra oerhört viktiga beslut. Vi röstade aldrig ”nej”, bara ”ja”. Ibland, men inte alltid, kom följdfrågan ”Någon däremot?”. Går det verkligen att avgöra hur många som ropat beroende på volym? Och hur många vågar vara ”däremot” efter ett rungande ”JA!” från läktarens maktcentra? Jag funderar på vad utfallet blivit om vi ombetts ta ställning till varje förslag för sig, istället för att svara på om vi stödde styrelsens yrkande på avslag. Eller om rösterna räknats. De få gånger någon begärde votering genomförde presidiet en försöksvotering. Det var inte förrän efter mötet jag fick reda på att jag hade kunnat insistera på en faktisk rösträkning. Och det var inte förrän efter mötet jag kom på att det var lite mysko att Gudrun Schyman kunde gå fram och yrka bifall eller avslag utan att ha ställt sig på talarlistan samtidigt som andra personer blev barskt ifrågasatta om deras ordningsfrågor verkligen var ”jätte jättte viktiga”. Vi hade ju så bråttom… Kanske är det mitt fel att jag aldrig varit på en kongress förut. Kanske är det så att jag nu när jag sett dem användas tycker att dessa metoder är odemokratiska oavsett sammanhang. Men kanske var det också så att min okunskap blev ett sätt för styrelsen att få igenom sina beslut. Hur som helst kom alltså partifrågan att bli uppskjuten, och det blev dags att diskutera plattformen.

Ideologigruppen från Göteborg gjorde en stark presentation av sin motion om en ny plattform för F! där de bland annat framhävde att det var dags att attackera själva sjukdomen, inte bara försöka mildra symptomen av patriarkatet. Men styrelsen bjöd kraftigt motstånd. Bland annat framförde man att Ideologigruppens plattform inte var tillräckligt bred då den inte tog hänsyn till sexuell läggning. Jag vet inte om de sa detta för att de inte läst plattformen eller om det var en medveten lögn, men uppgifterna dementerades som tur var av en medlem som visserligen stödde styrelsens plattform men ändå ville framföra att det fick vara någon måtta på hyckleriet. ”Den nya plattformen nämner faktiskt sexualitet två gånger, medan styrelsens plattform bara nämner det en gång.” Annars var den främsta kritiken att Ideologigruppen inte tillräckligt framhävde konfliktperspektivet. Sandra Dahlen tryckte starkt på denna punkt, och hon följdes av ett antal medlemmar som kom upp och framförde ungefär samma sak. Jag minns inte hur många de var, men jag minns att samma ord upprepades gång på gång. Detta var en kvinnokamp, och vi måste framhäva att män kommer att förlora på jämställdhet. Män kan inte gå med i F! för mäns skull, endast för kvinnors. På kort sikt har män inget att vinna på en feministisk kamp. Jag tror ideologigruppen förstått att loppet var kört när en av dem gick upp igen för att försvara den nya plattformen. Påståendet att det också kan vara synd om män bemöttes som nog kunde ha förväntats med några hånfulla skratt ifrån läktaren.
Det mest chockerande var dock att bara någon timma efter att ideologigruppens plattform röstats ner kom årsmötet överens om att ändra en text i de politiska sakfrågorna enligt HBT-gruppen i Stockholms förslag. Omformuleringen var i det närmaste identisk med ideologigruppens förslag till plattform, och HBT-gruppen uttryckte samtidigt en förvåning över att de inte fått veta att man kunde ge förslag till ny plattform. Omständigheterna var onekligen förvirrande. Hur kunde samma sak först ratas, för att sedan inarbetas? Fast det är klart.. ”HBT-personerna” hade ju sin personliga beskyddare i styrelsen. Och de hade kanske liksom ideologigruppen blivit uppmanade att inte fiffla med plattformen.

Vi hade knappt kommit förbi den första frågan, men jag började redan må dåligt. Jag tänkte att jag nog hade en infektion i kroppen, eftersom det kändes som jag hade feber. Jag hackade tänder och frös. Jag hade velat gå upp och försvara plattformen, men jag orkade inte. Det kändes farligt, och dessutom lönlöst. En talare hade uttryckt att hon inte förstod vad män hade i F! att göra, och ute på anslagstavlan hade jag läst ”Tragiskt! Att vi inte kunde vara kvinnor separat här och slippa män (här)”. Att min sjukdom inte berodde på något virus insåg jag först senare på kvällen när vi gick iväg för att äta. Bara några minuter efter att jag lämnat Conventum så var jag nämligen frisk.

Hur gick det då med plattformen? Jo mitt i debatten så kom plötsligt Gudrun Schyman tillbaks från sin intervju. Någon ropar från läktaren att vi ska återuppta den ändrade dagordningen. Presidiet snappar upp frågan (trots att man klargjort att alla yrkanden ska göras skriftligt) och genom acklamation beslutas att ideologidiskussionen skall avbrytas till förmån för beslut om ifall vi ska bli ett parti eller ej. Och ett parti blev vi. Jubel och hurra-rop. Styrelsen kramade varandra och sina vänner. Styrelsen fotograferades. De övriga medlemmarna applåderade. Det stampades i golvet. Men jag stampade inte med. För vad betydde det? Att gå till val betyder väl ingenting om vi inte har en bra organisation och politik, inte för mig i alla fall. Men för somliga gjorde det det. För somliga var inte där för en bra organisation och politik, utan för riksdagsplatser. Vi talade om ett parti, men det var ju faktiskt en lista vi röstade ja till. När så ideologigruppens fråga återupptogs blev det en rask acklamation. Jag ropade så högt jag kunde från mitt hörn, men vi var inte många som vågat rösta ja. Hur vågade vi egentligen göra det, undrar jag. Hur vågade vi sitta där och påstå att det också var synd om män, och att män och kvinnor tillsammans måste arbeta för jämställdhet? Hur vågade vi påstå att ett konfliktperspektiv kanske inte är det mest konstruktiva? Och allt detta dessutom utan att ha identifierat oss som HBT-personer. I korridorerna efteråt fick jag höra att somliga inte läst förslaget, och att andra ångrade sitt beslut. Ideologigruppen hade egentligen rätt, menade några, men de var liksom lite för långt framme i tanken. Kanske senare, men inte just nu, går det att vara så öppen och inkluderande som Ideologigruppen i Göteborg.

Det riktigt stora slaget kom sedan. Slaget om organisationen. F! Skåne hade motionerat ett gediget förslag till organisationsstruktur som var ämnat att motverka karriärklättrande, fördela makten och ge en jämställd grund i föreningen. Här fick styrelsen kämpa, för inte bara var Skånes argument riktigt bitande, utan de var också redan förankrade bland medlemmarna i och med att Skåne rest runt i medlemsgrupperna och informerat om sitt förslag. Jag var själv ännu inte övertygad, men blev det under debatten. ”Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör”. Om vi skall kunna propagera en jämställd politik, måste vi givetvis föregå med gott exempel. Den toppstyrda organisation som styrelsen föreslagit är tveklöst hierarkisk och ger inga garantier för demokrati. Jag hade ju dessutom haft en hel del dåliga erfarenheter av den redan. Jag vet inte om det egentligen kom några bra argument för styrelsens förslag. Det enda jag minns var att styrelsen tyckte att det var för tidigt att ”låsa sig” i en viss struktur. Och hur kan man tolka det, om inte som att styrelsen ville behålla makten? Det hävdades visst också att det skulle bli svårt att driva en valrörelse med en ny typ av organisation. Samma argument hade ju lika gärna kunna använts emot. Med en väl genomarbetad struktur borde det väl vara lättare att arbeta vidare, än med en struktur som i stort sätt var obefintlig. Och vad det gäller organisationsutveckling - hur förändrar man i något som inte finns? Skånes förslag var revolutionerande och jag blev ärligt talat förvånad när det inte gick igenom. Så mycket hade jag i alla fall hoppats på, att det skulle bli någon förändring i den informella maktstruktur som jag upplevt vara så frustrerande. Men antingen var det så, att folk valde det dom trodde var det säkra före det dom trodde var det osäkra. Hellre en strikt hierarkisk (patriarkal?) organisation, än en demokratisk alltså. Eller så var det helt enkelt så att styrelsen hade sådan pondus att folk inte vågade rösta efter eget hjärta. För styrelsen stod enade bakom sitt förslag. Den enda kritiska röst som höjdes från någon med status kom från en kvinna som varit med och startat F!, men som valt att inte ingå i interimstyrelsen. Hon förde en briljant argumentation, men förslaget om ny organisationsstruktur röstades ner. Om jag inte minns fel så ställde sig Gudrun Schyman upp en sekund innan omröstningen, utan att ha begärt ordet, och försäkrade att Skånes förslag skulle tas i beaktande vid framtida organisationsutveckling. Det var vad jag kunde se en ganska jämn omröstning, men mig veterligen var det ingen som räknade rösterna. Vi viftade med våra röstkort. Några av oss i mörkret på flankerna.

Det hör också till historien att somliga jagades ner från podiet i brist på tid, medan andra ropades upp i podiet endast med förnamn. Det fanns ju flera Gudrun i F!, men ändå fanns det bara en. Och hon spelade sig själv som esset i kortleken. Var det något som vägde en gnutta åt fel håll, kom Gudrun upp och tog några applåder. Och när styrelsen på lördagen blivit vald fanns inte längre någon tidsbrist. Då kunde de nya talespersonerna lugnt posera framför kamerorna, och lördagskvällen kunde vikas åt umgänge istället för politiska sakfrågor.

Just voteringen om talespersoner var så förvirrande att jag inte ens vet om jag riktigt kan redogöra för den. Först tog vi beslut om hur många talespersoner vi ville ha. Sen insåg vi att vi bara hade fyra personer att välja på. Sen blev det någon votering om vi skulle riva upp tidigare beslut. Och sen var det någon regel som sade att man måste rösta på det antal platser som var aktuella, annars blev rösten ogiltigförklarad. Gudrun med stort G ville bara ha två. Jag fattade aldrig varför. Jag röstade för tre, men ångrade mitt beslut när jag insåg att det betydde att jag bara hade fyra personer att välja på. Någonstans här var jag dock redan på väg att lämna årsmötet. Stämningen i lokalen var så obehaglig att min kropp uppenbarligen sade ifrån. ”På lördagen går jag på stan istället” tänkte jag. Jag klarar inte en dag till. Efter att ha sett feminister skratta åt grönlänningar, sett mötesordningen omkastas efter styrelsens behov, sett styrelsen ljuga i podiet, hört medlemmar hånskratta åt påståendet att det kan vara synd om män och sett Tiina Rosenberg från läktaren avbryta och attackera en medlem som stod i talarstolen hade jag insett en gång för alla att det här inte var en organisation för mig.

Av en slump fick jag veta att några andra Göteborgare som suttit på vänsterflanken tänkt samma sak. Så jag spenderade lördagen i deras sällskap, delvis på Conventum och delvis på stan där vi snackade och kopplade av. Jag åt paj och en grodbakelse på Hälls café och sörjde att jag inte haft ork att gå med i demonstrationen för flyktingamnesti. Det kändes oerhört skönt att ha hittat några som delade min upplevelse. Inte så att alla andra inte nödvändigtvis delade den, men de andra hoppades fortfarande. De andra ville fortfarande hålla ihop, kämpa på. När jag på lördagseftermiddagen vågat mig in på Conventum en sista gång fick jag se ännu en styrelsemedlem attackera en medlem i podiet. Monica Brun ställde sig upp och gormade åt en stackars medlem som råkat fälla en skämtsam kommentar om konspirationsteorier. Tycka vad man vill om sådan humor, men att tvinga en medlem gå upp och göra avbön inför 300 personer är knappast trevligare det. Jag hade vid det här laget fått frossa igen och skyndade mig att säga adjö till vännerna. På vägen ut mötte jag en kvinna jag bara minns att jag träffat en gång tidigare på ett F!möte. Hon såg ut att hånle när hon sade ”Så du kom i alla fall”. Jag förstod först inte vad hon menade. Hade jag ådragit mig ett sådant rykte som förrädare att en person jag inte kände hade behov av att sätta mig på plats? Lite senare fick jag veta att jag inte var den enda som var anklagad, men just i den stunden svarade jag bara kort att ”Ja, men jag sticker nu”. Och hon log ännu bredare. Mitt sista minne är dock ljust. Jag står i rulltrappan ner när jag ser en av mina kompisar från mansgruppen på våningen ovanför. ”Jag sticker nu!” ropar jag. Och han sträcker ut sin knutna hand, med pek- och lillfingret utsträckta.

När jag så här i efterdyningarna kikar in på First Class så ser jag att de som nu kritiserat årsmötet får höra att de ska sluta tjura över att de inte fick igenom sin motion. Nu är jag väl inte förvånad direkt, men lite besviken blir jag ju ändå. Men de får väl försöka bemöta min kritik då istället; jag som inte ens orkade stanna för att se vad som hände med min egen motion, den om fullmakt. Varför gav jag förresten upp om den? Ja, delvis var det väl för att jag redan insett att F! inte är en organisation för mig. Men delvis var det kanske också för att jag sett folk bli omkramade av familjen efter att de valts till den nya styrelsen. Det fanns ju ingen chans för min röst, då jag ju glömt ta med min familj. Jag hade glömt fixa dit några självklara röster. Som Ebba Witt-Brattström sa; de ligger alltid steget före. Och nu förstår jag tramset om kuppning. Det var väl jag som var det där hemska hotet från underjorden.

Åsa Rosenberg

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?