feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Middag

Publicerat: 2005-08-31 10:44

Man ska aldrig glömma att stänga av spisen

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Övrigt.

Dela

Skyddat ifrån regn och rusk som hör en blöt höstkväll till samlades en familj kring en ståtlig middag i sitt varma och hemtrevliga hus. Väl till bords visades frodig fröjd och tindrande stämning bland far, mor och två livliga barn. Fadern var stolt. Allt det han drömt om fanns
nu för honom. En underbar dotter och en ståtlig son utöver de ting som anstod en man med hans position. Vad fanns mer att begära?
En mjuk och välstoppad tystnad lägger sig tungt över rummet när familjen hugger in på läckerheterna och avbryts endast fragmentariskt av ljudet ifrån bestick som möter porslin. Dock, efter en stund, får den inte stanna kvar då dottern plötsligt lyfter sitt huvud och utbrister:

- luktar det inte bränt någonstans?

Familjens överhuvud gillade inte att bli störd i något så nöjsamt som att trycka i sig läckerheter.

- Nej, här luktar inte bränt.
- Men, jag tycker det ändå.
- Det finns ingen anledning att överhuvudtaget tro att något skulle vara bränt för att du tycker att något luktar bränt. Här finns fyra personer i detta rum. En av dessa tycker sig känna lukten av något som eventuellt skulle kunna vara bränt. Att utifrån det komma med antagandet att något skulle vara bränt är fullkomligt befängt.

Fadern lät med all dess spektra av färger påskina att han inte ville att något skulle avbryta hans förtäring. Tystnaden intar åter rummet, denna gång med ännu större kraft, som om den aldrig skulle kunna gå att besegra. Flickan kämpar för att hålla igen sin käft, men det går inte alltför länge förrän rök börjar göra entre i rummet.

- Det måste vara nåt fel. Nån har lämnat spisen på! Det brinner säkert!
- Nu ska du inte hetsa upp dig.

En viss antydan till irritation växer inom den välbärgade huspatriarken. Men, han inser att det inte går längre att ignorera uppenbara fakta. En rök har börjat sprida sig i rummet och detta måste hanteras. Han ber sin fru se efter vad som har hänt. Hon återkommer strax därpå med uppenbar oro i sitt ansiktsuttryck.

- Hela köket är rökfyllt! Det verkar som om det kommer ifrån spisen!

Inte bara det agg som han kände inför situationen fick honom att reflexmässigt skicka ut sin son i köket för att kontrollera sin frus utsago, utan även viljan att visa sin fru den brist på förtroende som han hade för henne. Hennes osäkerhet och oförmåga att snabbt uppfatta hans intentioner hade alltid retat honom och han sökte på senare tid ständigt tillfällen till att demonstrera detta. Pojken däremot var alltid ivrig att stå på sin fars sida. Man ska aldrig hugga den hand som föder en och en nöjd far var också en givmild far. Allt detta var en självklarhet hos den rationelle lille mannen.

- Det finns rök i köket, men det går inte att se ifall det kommer ifrån spisen.
- Se där. Det är alltså bevisat att den rök som skapats kommer inte ifrån spisen. Det finns alltså ingen koppling mellan spisen i köket och den eventuella rök som nu möjligtvis har kommit in i huset. Det kanske kommer ifrån grannen eller ifrån trädgården eller vad fan som helst! Men, det rör inte oss nu. Så sätt er ner nu och låt oss fortsätta vår middag som jag slitit för!
- Ja men, nu kan du inte mena ändå...
- Jag menar vad jag vill och vill jag mena att det rör oss inte så rör det oss inte!
- Om nu röken skulle ha kommit in i köket utifrån så borde det väl snart försvinna?
- Alldeles riktigt. Sätt dig ner nu och ät!
- Men varför har då köksdörren börjat brinna?

Små flammor slickade försiktigt köksdörrens botten och fick färgen längs dess väg att smått börja koka. För att stävja en situation som lätt skulle kunna utbryta i panik behöll fadern ett lugn utan att brista i sin beslutsamhet. Han vände sig till sin son och beordrade honom att gå med sitt halvfyllda dricksglas och hälla det på lågorna som fått fäste i dörren. Vätskan förångades snabbt och försvann.

- Nu har vi gjort åtgärder för att elden inte ska sprida sig. Kan du sätta dig ner nu?
- Det räcker inte! Elden fortsätter ju att sprida sig.
- Nä, se! Ingenting räcker för dig! När du väl tycker något är fel, kvittar det vara andra gör för att tillrättalägga felet. I dina ögon finns det där ändå. Att du aldrig kan se objektivt på saker och ting? Vi har nu genomfört inte bara en objektiv undersökning av problemet utan vi har också agerat i enlighet med de fakta som vi fått ta del utav. Kan du nu sluta med alla dina anklagelser och sätta dig ner istället?

Flickan var upprörd, men visste inte vad hon skulle göra mer än att följa faderns råd, dock ej utan protest.

- Ser du nu! Hade vi stängt av spisen tidigare så hade det här aldrig hänt!

Fadern satt lugnt kvar och förberedde sin nästa portion av det matbordet hade att erbjuda.

- Det är inget att oroa sig över. Vi har haft öppen eld i vårt hus massor av gånger med diverse olika former av stearinljus. Det finns inget som skiljer den elden ifrån den som uppenbarar sig för oss nu. Enligt min erfarenhet så kommer de åtgärder som vi gjort, motverka en spridning av elden och till slut kommer den att självdö.
- Jamen, elden är ju lös! Den kan ju sprida sig ohämmat!
- Det där är rent påhitt. Vi har elden under kontroll och den är helt harmlös.

En del av familjen fortsatte ätandet med jämna lugna tuggor medans övriga tittade ömsom på det som tilldrog sig vid bordet, ömsom på elden som likt ett tjog ormar slingrade sig längs väggar och tak. Röken började irritera ögonen och det blev alltmer svårt att andas. Till slut hade alla sina plågade ögon riktade genom dimman mot fadern som nu lutade sig bakåt ifrån sin tomma tallrik och torkade sin mun. Han gjorde allt som stod i hans makt för att inte hosta, ty detta hade indirekt tvingat honom att erkänna sin felbedömning. En prestigeförlust som han överallt annat i världen ville undvika. De växande lågorna retades med honom som om de med sin närvaro ville tala om för honom hur mycket fel han hade, hur oaktsam han var och hur fientliga de var mot just honom. Till slut slickade de hans ben och armar och han insåg då att han var nödgad till att mejsla fram någon form av kamouflerad eftergift.

- Detta förändrar inte min ståndpunkt i princip men vi kanske skulle ta vattenbringaren och hälla vattnet på elden för att riktigt försäkra oss om att elden är under kontroll.

Samtliga i familjen slet därefter panikartat i bringaren och tack vare den våldsamma hanteringen spilldes huvuddelen av vätskan på bordet. Sekunden innan det eldhärjade taket rasade in och släckte allt liv i rummet så kämpade familjemedlemmarna tappert med att fördela de sista dropparna ur bringaren mot den så dödsbringande elden.

I höstnatten lyste ett övertänt hus upp , inte bara sin omgivning utan också insikten om att det alltid är lättare att vrida på ett vred än att släcka ett brinnande inferno.

Johan Wedberg

Cybermurare

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?