feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Ladies take this over!

Publicerat: 2005-08-28 16:13

Årets upplaga av Arvikafestivalen presenterar på största scenen, Vintergatan, ett späckat urval av svenska och utländska artister. Alla har snopp. Ingen övertygar.

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Övrigt.

Dela

När jag går runt på festivalområdet förundras jag över hur stor skillnad det faktiskt är på de kvinnliga och manliga artisterna som spelar. Börjar alla år som underdogs visa sig i kvaliteten hos kvinnliga musiker? Har männens privilegierade roll i musikvärlden lett till att de inte bryr sig om att förnya sig?

Thomas DiLeva envisas med att upprätthålla sin image som utspejsad wannabe-Jesus i regnbågsklänning, svamlar om kosmisk samhörighet och kärlek och försöker övertyga publiken om hur fantastiskt fint vi alla har det tillsammans. Jag sätter min sista snusdosa på att han är precis hur svennig som helst i vanliga fall, och att allt snack om att älska varandra är ett välregisserat PR-trick. Det börjar hursomhelst kännas gammalt. Laleh, däremot, levererar en så välavvägd och övertygande blandning av allvar, innerlighet och kärleksbudskap att jag sväljer det med hull och hår. Jag tror på Laleh, jag tror på att hon älskar publiken sådär mycket som hon säger och jag tror på att dendär samhörigheten mellan henne och oss som verkar sväva över Andromeda-scenen faktiskt finns.

Medan Lars Winnerbäck grottar ner sig mer och mer i sitt Ulf Lundell-komplex visar kvinnliga singer-songwriters som Frida Hyvönen och Ane Brun var de personliga texternas skåp ska stå. Håkan Hellström vägrar fortfarande sjunga rent och kör stenhårt på en naiv gladpopmentalitet som står i alla fall mig upp i halsen, men Robyn ger oss en tonsäker, kompetent scenshow som får Apollotältets sidväggar att fladdra.

Kanske är det så att ställningen som musikbranschens andrasortering har fått kvinnliga artister att pressa sig till det yttersta, verkligen hitta unika sätt att uttrycka sig och – kanske framför allt – hela tiden förnya sig, göra nytt, göra bättre. Kvinnliga musiker måste hela tiden hävda sig, bevisa sin kompetens, vara hundra gånger bättre än sina manliga kollegor för att få ens i närheten av samma erkännande. De tvingas konkurrera med alla andra av samma kön men kvalar sällan in för jämförelse med manliga musiker. En kvinnlig artist måste hela tiden vara något annat än de som redan finns, det får inte finnas flera som låter ungefär likadant, medan manliga musiker har i det närmaste oändlig frihet att låta precis som andra. Manliga musiker sitter säkert på sina stolar. Det finns i stort sett obegränsat utrymme i media och eter för dem att förkunna sitt budskap och spela sina låtar, det finns plats för hur många av dem som helst och de lirar alltid automatiskt i förstadivisionen. Medan kvinnor börjar på minus och får kämpa sig upp till ett neutralt läge placerar sig mansbanden bekvämt i friläge och nedförslut från dag ett.

De manliga musikerna lutar sig tillbaka och fortsätter sjunga samma sånger utan närmare tanke på kvalitetssäkring eller nya grepp, de säljer skivor och får spela på de största festivalscenerna ändå. De kvinnliga artisterna slår från underläge och kämpar hela tiden för sin plats i skivsamlingar, lineups och radiolistor, och jag tror att det kommer att visa sig vara den process som skiljer agnarna från vetet – och som mansartisterna saknar. Den manliga delen av musik- och artistbranschen verkar slappna av och satsa på kvantitet snarare än på kvalitet, medan det stenhårda klimatet för kvinnorna i samma bransch har gjort att Sverige och världen aldrig sett så många kompetenta brudar sjunga, spela, starta skivbolag och leverera hitar. Ladies take this over!

Elsa

Student

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?