feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Ligan av extraordinära män

Publicerat: 2005-08-06 01:03

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Kvinnligt/Manligt.

Dela

/kort synopsis

I filmen är året 1899 och Europa befinner sig vid randen av ett världskrig som föranleds av en mystisk figur vid namn the Fantom som spelar ut staterna mot varandra för att förverkliga en egen vision om makt och rikedom. För att förhindra ett krigsutbrott sätts en ny och extraordinär grupp av gentlemän samman som består av Allan Quatermain, Kapten Nemo, Mina Harker, Rodney Skinner, Dorian Gray, Tom Sawyer och sist men inte minst Dr. Jekyll & Mr. Hyde.

Varje medlem har en eller flera speciella förmågor som kommer till användning, och så småningom visar det sig att uppdragsgivaren är densamma som förövaren. Dennes mål har bl.a. varit att samla in information om medlemmarna för att sedan klona deras krafter. Detta hinner dock aldrig bli aktuellt – den goda ligan sätter p för hans planer och allt utmynnar till ett slut i sedvanlig Hollywoodmanér.

Av utrymmesskäl kommer i huvudsak fyra av karaktärerna att belysas ur ett maskulinitetsperspektiv med utgångspunkt i grundläggande litteratur: Allan, Tom, Mina och Dorian.



/fadern, sonen och den heliga andens namn

Allan är i grund och botten en renodlad jägare och äventyrare. Han tvekade aldrig på att villigt äventyra för drottning och fosterland, men i filmen är han i sin ålders höst och ser sig själv som förändrad och förfallen. Han miste sin son, troligen i samband med ett uppdrag, och kan inte förlåta sig själv för det samtidigt som han också klandrar imperiet för att dess storhet inte räckte till för individen. Hela hans nu är en direkt konsekvens av sonens död, som blev slutet för hans äventyr och initierade distanseringen från imperiet. Det är dock inte bara Allan som inte är patriotisk utan en hel exilgeneration i samma ålder som mist tron på imperialismen. I litteraturen föreslås det även att Allan skapar sin version av maskulinitet genom att närma sig naturen och fly hemlandets allt ’femininare klimat’.

Imperiet är inte bara det som sammanför karaktärerna, alla är på något vis länkade till det med tanke på deras bakgrund och hemorter. Han dras, likt en del av det övriga sällskapet, motvilligt in i äventyret. Det visar sig snabbt att han underskattat sig själv - han är en utmärkt skytt, kastar kniv, boxas, slänger bord och skallar folk om uppgiften kräver det. Han är också allmänt observant, och hans exceptionella färdigheter som jägare framgår av att han har ett bra lokalsinne och att han bokstavligt talat kan känna lukten av rädsla, vilket kompletteras av hans outtalade sjätte sinne som uppmärksammar honom på andras närvaro innan den aktualiseras. Ålderdomen påpekas men vänds från att ha varit en nackdel till att bli en symbol för hans bedrifter, att den inte gjort honom vekare ger omgivningen en bekräftelse på.

Allan är en (gentle)man för att han lever upp till många av imperiets utvidgade kriterier för att vara en. Han är sportig i egenskap av att vara jägare och ser faran som en lek, något som han delar med Mr Hydes syn på kampen med fienden och som fångas då han säger ”Trouble? I call it sport” i en trängd situation där de riskerar livet och där inga spelregler finns. I kontrast till detta kan man ställa ligans fiender vilka använder automatgevär som i filmen anses ”unsporting” och de tros vara ”probably belgian”. Ovanpå allt väljer de att ta sitt liv när de blir tillfångatagna, en handling som förmodligen är högst tvivelaktig för den
Brittiska artonhundratalsmannen.

Vidare har Allan känsla för heder och stolthet, han är handlingskraftig, bestämd och rak på sak, eller om man hellre vill – han är hederligt manlig i en imperialistisk utforskaranda. När han accepterar uppdraget gör han det inte för den egna prestigen eftersom den redan är säkrad genom den externa världen. Istället är det för det högre goda han agerar, på samma sätt som Nemo beslutar sig för att offra delar av besättningen med motiveringen att ”for the greater good, we must”.

Kärleken för det högre goda och den afrikanska kontinenten blir surrogatet för sonen och de känslor han nu inte kan uttrycka till honom, och Allan dör gärna under ett äventyr. På samma sätt medverkar de övriga gruppmedlemmarna i imperiets tjänst, men inte för imperiet utan av helt andra skäl.

Allan Quatermain är, som det redan framgått, i många avseenden en idealbild för hur den imperialistiska upptäckaren ska vara. Som hans fiende beundrande påpekar lyckas han ”where all others have failed” och hemma i Storbritannien har man använt sig av myten om honom i imperiets syfte då barnen i flera decennier läst om hans storartade äventyr. Imperiet har sådana män att tacka för sin existens, något som indikeras när dess utsända säger ”the empire needs you” i ett försök att rekrytera honom. Han är ett levande manifest av det som i litteraturen kallas för a masculin imagining.

När Allan tillfälligt åker tillbaka till England för att få instruktioner av uppdragsgivaren vägrar han byta om till en mer passande klädsel utan väljer att behålla sin jägarutstyrsel, förvisso berättartekniskt för att den är så nära förknippad med vad han är, men kanske även för att visa hans avståndstagandet från en del av den imperialistiska ideologin: Allan är t.ex. inte rasist, något som imperiets representant gav signaler av att vara när denna uppsökte Allan i Nigeria.

Klädseln är även intressant ur ett annat perspektiv: Tom Sawyers utstyrsel är väldigt snarlik Allans. Skillnaden består i princip endast av färgskalan. Allan har en safarilook medan Tom är cowboyen som försöker bli civiliserad eftersom han arbetar för amerikanska Secret Service. Båda arbetar för att rädda sin vilda kontinent och de hör ihop visuellt, samtidigt är de dem enda i ligan som behärskar eldvapen.

Relationen mellan Allan och Sawyer är i undertecknads mening ett centralt tema i handlingen och även den enda intressanta två män emellan. Allan är ligans självutnämnda och obestridda ledargestalt och fick den rollen genom att ingen annan tog den, möjligen för att det i sammanhanget var underförstått att den äldsta och mest erfarna skulle ha den. Han är dock inte bara patriarken för gruppen utan blir snabbt även en fadersgestalt för Tom, en uppgift som båda är tacksamma över och trivs med.

Relationen möjliggörs av generationsskillnaden och det de känner att de delar. För Allan blir Tom snart en ersättare för Afrika, som ersatte hans döda son. Allan ser inte Tom som en sofistikerad eller mogen individ, vilket är en nödvändig förutsättning för att han ska kunna både relatera till men även ta avstånd från honom i den relation som de utvecklar genom sitt återkommande umgänge. Då ligan delas in i mindre lag är de alltid i samma grupp, det är även de två som jagar professor Moriarty som är fiendens överhuvud och the Fantom.

Tom ställer enkla frågor och påpekar högst triviala saker vilket ger Allan en lärarroll och chansen till att uppfostra den son han miste. Han ger instruktioner och är, likt alla goda fädrar, också räddaren i nöden då Tom inte klarar sig på egen hand. Skillnaden mellan mästaren och lärlingen återfinns tydligast i vapenfärdigheten och framgår då Allan säger ”If you can’t do it with one bullit don’t do it at all..” och senare även ”..it’s very American, fire enough bulltes and hope to hit the target”. Tom skjuter nämligen helst rikligt med kulor ur två revolvrar samtidigt medan Allan har ett helt manuellt gevär som måste laddas om mellan varje skott och som därmed kräver större skicklighet. Denna skillnad kan också ses som en fortsatt kontrastering mellan städat brittiskt imperialistiskt och amerikanskt slafs.

Vid ett tillfälle talar Allan om sin sons död men lämnar det temat helt ickeproblematiserat och erbjuder plötsligt Tom lektioner i prickskytte. Helt uppenbart är det att Allen inte bemött sorgen och löst sina konflikter, desto mindre klart är hur övergången
mellan sonens död och talet om skytte bör förstås. Är det ett steg i rätt riktning, en terapeutisk, och för att skydda Tom som nu är den nya sonen? Det finns författare som hävdar att den manliga svaghetstabun får fäder att göra sina söner ’tuffa’ - skulle detta kunna vara ett sådant uttryck, och inte enbart ytterliggare en lektion i skytte?

När Allans döda son åter förs på tal av Tom uteblir svaret, Allan går istället tyst därifrån. Detta är för övrigt det enda tillfället då han flyr något, och det han flyr är paradoxalt nog sig själv, även om detta historiskt bottnar i att de imperialistiska männen förtryckte sina känslor.

Tom mognar en aning efter ett antal strapatser och konfrontationer med fienden. Detta markeras genom att han återgäldar sin livsskuld till Allan genom att rädda hans liv, en handling som är det första testet för att han ska få ut sin vuxenexamen av läraren.

Strax innan Allan dör får han bevittna hur Tom klarar det andra och slutgiltiga provet där han visar att han nu tämjt den konst Allan så länge har bemästrat utan like – skyttet. Tom träffar Moriarty från ett långt avstånd och Allan får därigenom sitt efterlängtade faderskap bekräftat och kan, efter att ha yttrat - ”May this new century be yours son, as the old one was mine.” - dö i frid.

Allan begravs i Afrika bredvid den biologiska sonen. Samtidigt markerar den nya sonen sin speciella relation till honom genom att stå avskild från de övriga i gruppen som också närvarar vid jordfästningen. Det står nu klart att relationen mellan dem var ett ömsesidigt faktum. Tom var en cowboyagent när de först träffades, men vandrar ifrån graven med en större förståelse för vad gentlemannaskap kan innebära.



/kvinnligt rött ser fåfänga

För att få en något bättre förståelse av maskuliniteterna i berättelsen ska femininiteten som hastigast beaktas. I skildringen är de få kvinnor som är med civila och tidstypiska, med Mina Harker som enda undantaget. Hon är forskare, vampyr och även det kvinnliga elementet i gruppen. De första orden hon yttrar i berättelsen är ”Am i late?”, en fras som visar sig fånga upp de övrigas fördomar om kvinnor.

Allan anser t.ex. inte att kvinnor ska vara äventyrare, hans personliga erfarenhet är att de på sin höjd kan distrahera honom men påpekar att hans dagar av älskog är över sedan länge. Mina har en stark karaktär, hon ryggar inte tillbaka i en konfrontation även om hon emellanåt mystiskt förpassas till bakgrunden under handlingens gång.

Hennes styrka bör dock ses i relation till närvaron i gruppen, och framförallt som ett resultat av att hon inte bara är kvinna utan vampyr, något mer djuriskt och farligt. Trots att hennes roll inte är direkt hotad av de övriga i gruppen verkar den vara i en viss svängning: Mina behöver inte beskyddas, vilket hon själv påpekar. Samtidigt måste hon emellanåt demonstrera att hon är kvinna, efter blodsugande kan hon t.ex. spegla sig för att rätta till håret för att kontra bilden av att hon är ett odjur, hon är även den enda som kan ge en moderlig klapp på kinden efter att någon studsat i betongen. Mina har rollerna kvinna/odjur att välja mellan. Vad hon än blir är det aldrig en manlig och därmed fullvärdigt mänsklig jämlike – för som kvinna utsätts hon t.ex. för sexuella trakasserier av Rodney Skinner (osynliga mannen) som väntade en vecka på att få röra vid henne, hon ses som en potentiell partner i både Toms och Jekylls ögon, och är en före detta älskarinna till Dorian Gray som in i det sista och häpnadsväckande nog frågar henne, medan de slåss med varandra, om hon har sexuella fantasier som hon vill förverkliga med honom. Efter hennes förmodade död berättar han för publiken om vetskapen att han skulle få sätta på henne igen.

De enda som inte ägnar henne något sådant intresse är den impotenta Allan och Kapten Nemo som är besatt av sin döda fru alternativt homosexuell. Blott det faktum att man måste ha förklarat de övrigas icke-sexualitet (eller vice versa - de andras intresse) är ett tecken på vad man lägger in i nästan alla versioner av maskuliniteter i ligan. Diskrimineringen är inte enbart av sexuell natur. Allan visar att det finns en förståelse för hennes krafter men förbiser dem enbart p.g.a. hennes kön då han säger “This hunt is too dangerous for a woman, even one such as you, leave it to me..” och Dorian gör något liknande. Yttrandet är sexistiskt med tanke på att hon både är fysiskt starkare, kan flyga, och är odödlig jämfört med Allan.

Mina visar också en del av den kvinnliga uppfattning om maskulinitet då hon hånar Rodney för att han bär smink. Hon upplyser också Tom om att hon inte ens kan tänka sig hur han skulle kunna hjälpa henne på något sätt och ser honom som söt och ung, egenskaper hon finner ointressanta. Minas maskulina ideal är således ett som bygger på andra attribut, och i ett sista desperat försök svarar Tom att han är ”händig”, ett svar som avslöjar vad han tror tillhör den ideala maskuliniteten.

Den som istället ligger närmare Minas preferenser är Dorian Gray. Han är på många sätt så långt ifrån Tom som man kan tänkas komma. För Dorian är det som bekant skönheten och den narcissistiska fåfängan som står i centrum. Hans långa liv har gjort honom till en bortskämd och kräsen flanör som alltid är vackrast klädd och som ständigt har en nykammad frisyr. Hans maskulinitet utgörs av lågmäld list, finess och stark sexuell appeal istället för av våld, och när våld brukas sker det med en elegant värja eller en förgylld pistol. Dorian är, om man bortser från Minas sporadiska speglande, den enda som visar på ett estetiskt medvetande gällande den egna personen. Översatt till gängse nutida terminologi är han en playboy.



/tankar och konklusioner

I historian om den extraordinära ligan finns ett flertal olika sätt att uttrycka och tolka maskuliniteter på, varav en typ av den hegemoniska och en som ligger närmare vad som traditionellt i västvärlden uppfattats som feminint har belysts. Spåren av de andra maskuliniteterna är tydliga och lämnar inget tvivel på att dessa två ytterligheter inte är de enda. Det som däremot inte är lika tydligt i berättelsen är relationerna och de eventuella konflikterna mellan de olika maskuliniteterna. Denna avsaknad kan rimligen förklaras om man ser på handlingen, hur mycket interaktion karaktärerna har sinsemellan och vilken nivå den generellt ligger på.

Gemensamma drag för samtliga är vad som utan en mer ingående definition skulle kunna betecknas som styrkan i en agerande form, ett måhända inte alltför intressant påpekande med tanke på att varje medlem i gruppen, inklusive Mina, blev vald just för att den förfogade över en form utav styrka. Även vissa författare tampas med MGN-problemet och ifrågasätter användbarheten av en sådan strategi – vad är maskulint egentligen? Eftersom detta arbete är ytterst begränsat får vi likväl ett svar: Ett mer givande attribut än styrkan är sexualiteten, den behöver man antingen ha eller ha haft om man ska vara en man i den värld som målats upp, en kanske något överraskande slutsats med tanke på att det inte finns en endaste sexscen. Sexualiteten är heller inte vilken som helst utan har formen av den konventionella heteronormativa, homo- eller bisexualitet är tabu.

Det som också är slående är att samtliga manliga protagonister har traditionella manliga attribut som lotsar dem in i maskuliniteten, och att de eventuella motsägelsefullheter som finns inte ges någon relevant uppmärksamhet i berättelsen. Dorian kan t.ex. vara fåfäng, men det spelar ingen roll, så länge han är sexuellt laddad blir han inte utkastad ur maskulinitetens sfär - har man väl kommit in måste man avvika mycket för att bli portad, en process som ter sig än mer avlägsen med tanke på att det finns fler typer av maskuliniteter.

Det finns de facto inget unikt eller upplyftande med detta verk, sett ur ett genusperspektiv med fokus på maskuliniteter, som inte skulle gå att finna i andra medierepresentationer. I The League of Extraordinary Gentlemen är de inblandade på, framför och bakom duken, likt de flesta av oss, extraordinära på att konservera förlegade och framförallt förtryckande normer och praktiker som drabbar både kvinnor och män.

____________________

Diez sheit can be commented and read in pure pretty code at the flajing dildå >> http://www.persika.com/dildo/?p=38


Litteratur:
Beynon John, Masculinities and Culture, 2002, Open University Press / Buckingham Philadelphia
Göran & Lövgren Karin (red.), Om unga män, 1995, Studentlitteratur

Personer:
Gusic Sabina, Psykologistuderande, Lunds Universitet

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?