feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Hur jag blev feminist

Publicerat: 2005-04-18 16:56

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Jag & Feminism.

Dela

Med tanke på alla de gånger som vuxna har försäkrat oss barn att alla har rätt att vara som de är, för att inte alltför långt senare fråga en okonventionell unge varför han eller hon inte kan vara som alla andra, så är det inte förvånande att en ideologi som feminismen, som jobbar just för allas rätt till sig själva, verkar så kontroversiell och revolutionerande i praktiken.

När jag var liten fattade jag rätt snabbt två saker: dels att det "rent objektivt" var sämre att vara tjej än att vara kille, och dels att jag inte ville eller kunde vara tjejig. I tjejrollen ingick begrepp som hästar, gulliga djur i övrigt, nagellack, Spice Girls och Backstreet Boys (jag är född -88 så detta var vad som gällde under min lågstadietid), tajta pastellfärgade kläder och massa annat som jag tyckte var fjantigt och ärligt talat helt missade poängen med, för det är klart att tjejerna inte var fullt så ytliga som de verkade. Jag var expert på dinosaurier och rymden, gillade att läsa och höll mig mest för mig själv. Men tyvärr var jag inte bra på att lyda fröken, jag tyckte att regler och konventioner (framförallt konventioner) mest var ivägen. Fast då menar jag inte att jag brukade springa omkring och skrika, för det gjorde jag absolut inte. Det var bara så att jag inte godtog "för att jag säger det" (från en auktoritet) eller "för att det är så" (från en norm i en grupp) som ett argument för att jag skulle göra nåt meningslöst, och det gör jag förresten fortfarande inte. Vilket var helt fel för tjejer skulle vara tillbakadragna och lydiga. Den åsikten höll min lågstadielärare fast vid. Det var ju det som var själva charmen med flickor. Hon drog en historia om en tjej, som hon hade haft i en klass en gång, som var så oerhört liten att hon måste hoppa ner från stolen och springa runt bänken för att nå sin penna i pennrännan, för hennes små armar nådde inte över bänklocket. En annan gång hade hennes tröja fastnat i ringpärmen, men istället för att ropa eller på nåt annat sätt dra uppmärksamheten till sig räckte hon tyst upp handen och väntade stilla tills fröken kom och plockade loss henne. Dessa pedagogiska anekdoter användes alltså 1996 för att undervisa skolbarn om killar och tjejer. Gulligt värre.

Mitt dilemma: jag kunde inte vara med killarna, p g a biologiska olägenheter, och jag kunde inte vara med tjejerna, p g a brist på tjejighet och allmän social anpassning. Jag var en nörd. Men nördar är, som alla vet, killar. Jag vill framhålla att det finns två killstereotyper (nu uttalar jag mig alltså om småkillar, inte om män): den lille vilden och den lille tönten. Manliga killar, och pojkflickor, tillhör typ 1 medan de intellektuella killarna hamnar i typ 2. Nördigheten är en sorts manlighet, om än en förlöjligad sån. Nördar är omanliga och fysiskt veka men otvivelaktigt, odiskuterbart, maskulina.

Jag var alltså inte ens en klassisk pojkflicka, utan bara en tjej med killaktiga intressen. Visst gillade jag att klättra i träd (jag klättrade högt och snabbt men har aldrig ramlat ner :-)), men jag har alltid hatat samtliga former av idrott och jag har aldrig varit bra på att slåss eller haft nåt nöje i några fysiska gruppaktiviteter alls överhuvudtaget.

När jag var elva flyttade jag från Uppsala och en rätt slummig skola (Valsätraskolan) till Täby och en skola känd över hela landet för sin goda stämning och fantastiska pedagogik (Ellagårdsskolan, som fokuserar mycket på EQ). Den fantastiska pedagogiken gjorde dock inte mycket för könsrollsupplösandet på skolan, trots sina goda föresatser. Jag höll mig fortfarande för mig själv och läste sjökrigsromaner på löpande band. Molnfria kvällar stod jag ute på backen med en kikare och en stjärnkarta.

Jag vill alltid mäta mig med de bästa. Och eftersom killar var "bättre" än tjejer och jag dessutom låg närmare en killroll (nördens) än vilken tjejroll som helst så tänkte jag slå killarna i deras egna discipliner. Allt manskulturen hade att erbjuda skulle jag ta. Manlighetens nyckelord är SJÄLVKONTROLL, och den grundläggande motsättningen är kontroll kontra våld. Det är ett hårt ideal, och jag hade ju fortfarande det där problemet att jag egentligen var tjej och alltså måste uppfylla vissa grundläggande tjejkrav – också. Fast det sista fattade jag inte förrän senare. Jag trodde verkligen att jag hade kommit undan. Visserligen fick jag fortfarande inte vara med i vare sig kill- eller tjejgruppen, för jag var ingen kille och jag var inte tjejig. Förbannat orättvist egentligen. Men å andra sidan var jag aldrig ute efter andras godkännande heller. Jag ville bara ha bästa möjliga.

Jag blev scout och började lajva, och det senare ledde efter några år till att jag faktiskt fick kompisar. Leve subkulturerna! Där får vi vara som inte kunde hålla oss in the mainstream. Det är säkert inte lätt att vara "annorlunda" med allt vad det innebär som fullvuxen heller, men vad som helst är bättre än grundskolan.

I högstadiet hittade jag feminismen. Jag minns inte hur det gick till eller ens när det hände (sjuan eller åttan) men jag insåg direkt att det var en ideologi för mig. Att inte anpassa sig till sin könsroll kunde alltså vara en politisk handling! Dessutom upptäckte jag att min totala motvilja mot kvinnligheten inte bara bottnade i att den är sämre (för det är den ju, den ÄR mer begränsande än manligheten, det är det som menas med "underordnad"/"underordnande") eller i att jag inte fungerade med den, utan att jag hade en kulturellt betingad värdeskala där allt kvinnligt automatiskt är lite sämre än allt manligt enbart för att det är kvinnligt. Då begrep jag att jag hade blivit lurad. I och med att jag hade försökt byta könsroll (inte kön, jag är inte transsexuell) hade jag ju accepterat rollerna. Jag godtog visserligen inte att de skulle vara könsbundna men jag hade fortfarande accepterat hela konceptet med två paket.

Tvärtom hade jag all rätt i världen att vara precis som jag ville utan att köns(t)rollen kom och sa att jag inte fick! Jag behövde inte alls gå runt och inbilla mig att killarna var bättre och hellre vilja bli som de. Kort (och snyggt metaforiskt) sagt: att vara människa borde inte innebära att en knyts in i ett litet trångt paket, och lösningen på paketinknytningsproblemet ska vara att klippa upp paketsnöret, inte att försöka måla om färgen på pappret. Det ena paketet är lite rymligare än det andra, det är sant. Men en kan fortfarande kvävas inuti.

Jag läste allt jag kom över, nästan åtminstone, och började direkt försöka frälsa min omgivning. Jag konspirerade med sv-/SO-läraren för att dra igång ett jämställdhetsprojekt, som tyvärr gick åt pipan men förhoppningsvis väckte nån tanke hos nån. Det gjorde det i alla fall hos mig. Jag skrev lite om det i en annan Vildmarkstext, ”Vem vinner i skolan?” heter den. Dessutom började jag med lite stillsam normbrytning, genom att exempelvis sluta sitta med armar och ben i kors och pröva att sluta trevlighetsle när jag bad en lärare om hjälp (vilket jag till min fasa märkte att jag gjorde mycket oftare än väntat, ja, log alltså) – med den oväntade följden att lärarna tyckte att jag var hemskt oartig eller trodde att jag var arg. Jag var förvånad men såg mig omkring och la märke till att killarna minsann inte trevlighetslog. Aha.

Nu är den här berättelsen framme i nutid, för det är inte ens ett år sen jag slutade högstadiet. Mitt feministiska engagemang just nu består i Feminetik-diskussioner och inget mer (bortsett från att jag satsar stenhårt på att överge könsrollerna och göra precis som jag vill, med målet att folk inte ska kunna gissa om jag är kille eller tjej). Enligt min åsikt är grundskolan det som borde vara feminismens nästa stora satsning, nu när vi har uppnått formell jämställdhet i det mesta. Inte så konstigt att jag tycker det, med tanke på att jag tillbringat största delen av mitt liv där och precis kommit därifrån. Det är i skolan vi växer upp och lär oss samhällets normer. Det är där, i skolan, som vi lär oss reglerna i spelet ”heteronormativitet”. Mitt feministiska arbete hittills har mest bestått i att ta debatt i klassrummen, fast jag skulle vilja göra mycket mer. Jag funderar på att satsa på en analys av skolkulturen när jag gör mitt projektarbete. (Boktips till intresserade är ”I en klass för sig” av Fanny Ambjörnsson och ”Gäst hos overkligheten” av Gunilla Granath.) Hur föräldraledigheten ska göras jämställd debatteras flitigt men vart tar ungarna vägen efteråt? Jo, till den extremt konservativa skolkulturen... Tro mig, vi har inte uppnått jämställdhet förrän killarna på fritids ritar söta hamstrar och tjejerna ritar farliga monster (och nej, jag tror inte att det är nån överhängande risk att vi helt enkelt inverterar könsrollsproblemet, inte som det ser ut nu). I skolan märks det att vi feminister inte på långa vägar är klara än.

Tiriq

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?