Nu i helgen var det feministiskt forum i GBG på Kvinnofolkhögskolan, bra intiativ men dålig uppslutning som till mer än 75% berodde på den dåliga marknadsföringen av eventet. Är inte målet att nya människor ska få aha-upplevelser? Och hur intressant är det egentligen att predika för redan frälsta? Har dessa organisatörer någon som helst vision om att sprida budskapet utanför sina egna kretsar undrade jag i mitt stilla sinne.
På lördagen visades en film vid namn: If I can´t dance it´s not my revolution. Ett gediget personporträtt av Iki som startade FittCrew Ballet. Bra film, men till formen påminde den mycket om Nabila, inget fel i det, men var genustänkandet och ifrågasättandet av de egna fördomarna hos filmskaparna?
Nåja, efteråt kom jag på vad jag saknade; vem porträtterar den glada flatan? Där det inte var värsta grejen att komma ut, och där livet inte är fullt så klychigt komplicerat som det alltid utmålas?

sara sivre

pers. ass.