feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Att vara feministisk förälder

Publicerat: 2005-03-30 20:30

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Relationer.

Dela

”In a culture that is in fact constructed by gender dualities, however, one cannot simply be ”human”. This is no more possible than we can ”just be people” in a racist culture.”
(Susan Bordo 1990:152).

Jämställdhet mellan kvinnor och män kan idag sägas vara ett samhällsideal. En av våra demokratiska grundprinciper är att alla människor har lika värde och därför ska ha lika möjligheter till utbildning, yrkesval och ekonomiskt oberoende. För det flesta av oss är det en självklarhet att det borde vara så. Men kan man verkligen hävda att kvinnor och män i Sverige idag har lika värde och lika möjligheter med vetskapen om att fördelningen av samhällets ekonomiska, politiska och sociala resurser är allt annat än lika? Har vi verkligen lika möjligheter till ”fria och individuella val”?

Många vet att det tyvärr inte är så. Kvinnor och män varken behandlas eller anses vara lika. Något som inte bara har med deras kön utan även med klass, etnicitet, sexualitet och familjesituation att göra. Just därför är det så viktigt att vara feministisk förälder och medvetet försöka bidra till en förändring av stereotypa föreställningar om kön. Det är här vårt feministiska föräldraskap börjar; att vi ska sluta göra våra barn till ”riktiga” pojkar och flickor. Vi ska slopa de normativa mamma- och papparollerna och istället börja prata om att vara förälder/föräldrar. Vi måste aktivt börja ifrågasätta dagens familjepolitiska grundvalar och normer i samhäller som det politiska etablissemanget stödjer.

Med vetskap om de olika villkor vi lever under beroende av vår könstillhörighet är det svårt att hävda att vi idag blir behandlade lika och har ett lika värde. Redan i förlossningsrummet eller vid adoptionsbeskedet, då det i de flesta tillfällen är tydligt vilket kön barnet har börjar det stora såkallade ”könspådraget”. Alla föreställningar om hur denna individ är och bör vara manifesterar sig i allt från val av kläder och leksaker till tonfall, uppmärksamhet, tolerans samt val av namn. Allt väljs för att passa just detta lilla barn – tror vi… Men snarare är det så att alla dessa val utgår från de olika sätt vi förhåller oss till flickor och pojkar och från våra uppfattningar om manligt och kvinnligt.

Samhällsnormerna för hur kvinnor respektive män ”ska vara” påverkar självklart även oss som föräldrar. I samma ögonblick som ett barn väntas sker ett lavinartat ras av förväntningar från olika håll över den blivande föräldern, vilka tydligt är kopplade till kön.

Att vara kvinna är att vara tvungen att förhålla sig till mammarollen. Oavsett om man frivilligt eller ofrivilligt blir mamma eller ej. Det finns en samhällelig förväntan om att alla kvinnor vill bli mammor. Men inte vilken mamma som helst, utan en biologisk, ammande, städande, bullbakande och omvårdande mamma som är hemma största delen av föräldraledigheten. Med andra ord en mamma som sätter andras välbefinnande framför sitt eget. Denna bild görs ännu mer komplex av vetskapen om att denna mamma utöver alla dessa sysslor dessutom förväntas vara yrkesarbetande. Ur ett feministiskt perspektiv är det därför viktigt att kvinnor får välja bort moderskapet eller en normativ mammaroll utan att ifrågasättas för sina val.

Den normativa uppfattningen om att kvinnor utan barn måste vara ofrivilligt barnlösa är inte lika tydlig när det gäller män utan barn. Inte heller papparollen är lika tydligt definierad som mammans. Det finns en mängd olika varianter av mäns föräldraskap som alla inkluderar någon form av förväntningar. Skillnaden mellan förväntningarna på mammor och pappors föräldraskap är stora. Är du en aktiv och deltagande pappa är du duktig. Är du inte det, så är det ”bara typiskt män”. Det sociala ”straffet” av att negligera dessa förväntningar är inte lika hårt för pappor som för mammor. Mammor är något som tas förgivet – de är dem som alltid ska vara där. Pappor ses ofta som en möjlig bonus.
Ett utmärkt exempel på detta är det politiska utformandet av föräldraledigheten. Som utgångspunkt förutsätts en heterosexuell familjebildning med två samboende föräldrar. Utrymmet att förhandla inom för ensamstående mammor eller pappor, homosexuella föräldrar, ”minadinaochvårabarns”-föräldrar är marginellt. Det anses även självklart att en mamma ska vara föräldraledig.
Den rådande familjepolitiska normen tar sig uttryck i att kvinnor tar största delen av föräldraledigheten. De har 80 procent av männens lön och arbetar oftare deltid än män. Kvinnor utför även större delen av det obetalda hushållsarbetet samt har oftare än män jobb med små karriärmöjligheter. Män som grupp arbetar heltid i större utsträckning än kvinnor och har även högre lön. Av den samlade föräldraledigheten tar de sammanlagt ut 16 procent. Att vara en närvarande och helst även en deltagande och omsorgsfull pappa är med andra ord något man utifrån normativa förväntningar kan välja och därmed välja bort. Något man kan tacka ja eller nej till.

Just därför är det viktigt att vara en feministisk förälder. Att ifrågasätta den normativa uppfattningen om kvinnor och män, om vilken slags mammor eller pappor de bör vara –och inte minst ifrågasätta den normativa familjebilden! Att ifrågasätta grunderna för dagens otidsenliga familjeförsäkringssystem vilket är knutet till barnets adoptiv- eller biologiska föräldrar. Och att förespråka lösningar som öppnar möjligheter för familjer som består av t.ex. homosexuella föräldrar, ensamstående föräldrar, skilda föräldrar med nya partners och även för klassiska kärnfamiljer som vill ha fler vårdnadspersoner delaktiga. För oss som feministiska föräldrar är det en självklarhet att föräldraskapet angår fler än den ”riktiga” mamman och pappan. För oss är det en självklarhet att vilja bredda definitionen på ett föräldraskap. Med andra ord; en feministisk förälder ifrågasätter sin egen föräldraroll och sin omvärld utifrån ett maktperspektiv. Det gäller att resa frågan hur ens eget och andras agerande bidrar till att befästa eller ifrågasätta stereotypa könsroller. Feministiskt föräldraskap handlar om att försöka etablera nya normer genom ord och handling.

Men hur ser då ett feministiskt föräldraskap ut rent konkret? Hur integrerar man sin feministiska övertygelse med familjeliv och barnuppfostran? Är det överhuvudtaget möjligt samtidigt som dagens familjepolitik sätter särskilda begränsningar för familjebildningar? Hur gör man som förälder aktivt motstånd mot samhällets könsrelaterade stereotypa normer? Liksom det finns många olika former för feminism finns det många olika sätt att vara förälder och därmed många olika sätt att vara feministisk förälder. Det finns inget facit för hur eller vad man ska göra för att vara en ”riktig” feministisk förälder. Det handlar som tidigare nämnts, om att integrera sin feministiska världsåskådning i sitt föräldraskap och att agera efter ork och förmåga, själv och/eller tillsammans med andra. Det kan handla om allt från att i kärnfamiljen dela lika på föräldraledigheten och hushållsansvaret, till att man som förälder i alla former av familjekonstellationer integrerar fler vuxna som ansvarspersoner i vardagen. Det kan handla om att diskutera ansvar och föräldraskap innan barnet eller barnen anländer och att skapa visioner för hur man vill sitt eget och barnens liv och vardag ska fungera.
Ett feministiskt föräldraskap handlar om allt från att uppmuntra dagis och skola att arbeta utifrån ett genusperspektiv, till att (så gott det nu går) sortera bort barnböcker, barnvisor, barnfilmer och leksaker som skildrar stereotypa uppfattningar om kvinnligt och manligt, ras och etnicitet, och om kärlek och vänskap. (En strategi är t.ex. att låta karaktärer i böcker och sånger byta kön. Särskilt igelkottar, flodhästar och andra djur brukar vara tacksamma att göra könlösa eller att låta dem byta könsidentitet.).

Ett feministiskt föräldraskap handlar på många därför om att vilja fördela utrymmen så att alla får plats. Att fördela utrymme, ansvar och förpliktelser mellan dem som ska vara föräldrar/medföräldrar. Att inse att det är vi som vuxna som styr över barnens rollfördelningar och utrymme. Det är vi som tillhandahåller barnens regler och normer. Det kan vara små saker som att inte alltid uppmärksamma flickor för att de exempelvis har fina kläder utan för att de är starka och modiga och att inte ge pojkar korta kommandon för saker de inte får göra, utan även uppmärksamma deras känslor genom att fråga hur de mår.

Genom att fundera över vilken form av uppmärksamhet du som förälder ger ditt barn så har du redan kommit långt. Att ställa sig själv frågan; skulle jag gjort såhär om mitt barn varit en flicka och skulle jag gjort annorlunda om det var en pojke? Men det kan vara ruskigt svårt att vara feminist och förälder. För att inte tala om att kombinera dessa båda roller. Hur navigerar man i en värld där det räcker att gå utanför dörren, slå på radion eller tv:n, öppna en bok eller en tidning för att överösas av stereotypa könsuppfattningar? Hur navigerar man som feministisk förälder i en värld som vi, trots medvetenhet och motstånd, själva är en del av och socialiserats in i? Även här finns en rad olika svar och möjligheter. Men svar och möjligheter som alla inkluderar att aktivt ifrågasätta sin föräldraroll samt omgivningens förväntningar och förställningar, och agera själv eller tillsammans med andra efter bästa övertygelse.

Bettina Rother
Genusvetare och medlem av nätverket FOFF –Forum för feministiska föräldrar

Bettina Rother

medlem av nätverket FOFF

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?