feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Förstoppningen på arbetsmarknaden

Publicerat: 2005-03-26 10:55

Ett försök att identifiera några av problemen bakom den svenska massarbetslösheten.

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Arbetsliv.

Dela

Är det någon mer än jag som funderat över varför läget är så illa på svenska arbetsmarknaden trots högkonjunktur och goda tider? Har ni dessutom noterat att kvinnorna är den grupp som ligger sämst till. LO säger nu öppet att den verkliga arbetslösheten i Sverige är närmare 25% http://www.dagensps.se/artikel.asp?articleID=8523. Hans Karlsson menar att närmare hälften av alla dessa människor är arbetsföra. Vad vi ser är alltså ett fruktansvärt misslyckande för att låta folk arbeta.

Om man tittar på arbetsförmedlingens statistik så noterar man att män ligger ett litet snäpp högre än kvinnor i hur många som är öppet arbetslösa och även i hur många som är i arbetsmarknadspolitiska program. Tittar man i försäkringskassans statistik så hittar man en skräckinjagande skillnad i antalet sjukskrivna där kvinnorna exempelvis ligger 60% högre i sjukskrivningar. Kvinnornas ohälsotal är 51,1 och männens 33,9. Ytterligare kolumner som arbetslöshet kan dölja sig i är förtidspensioner eller studier. Hur många är det egentligen som studerar för att det är svårt att få jobb?

Man kanske kan nöja sig med att säga att det råder stora problem på arbetsmarknaden eftersom en mycket, mycket stor grupp svenskar inte jobbar.

Det värsta är att det tycks råda lika stora problem i politiken. Detta för att politikerna har låst in sig i fållor av åsikter som gör det omöjligt för dem att tackla problemet på något vettigt vis.

Hur skulle man nu kunna skapa fler jobb i Sverige i dessa tider av ”free-market”, globalisering, lönedumpning och outsourcing? Jag tror att man först och främst måste kasta loss från alla inarbetade ryggmärgsreflexer och försöka tänka lite nyktert.

Man kunde ju tänka sig att den offentliga sektorn skulle anställa fler. Kruxet i den lösningen är att vi svenskar har kanske världens högsta skattenivå. En eventuell ökning av skatten kan egentligen bara ske på ett sätt som drabbar medel- och låginkomsttagare (se Klas Eklund DN 26/3 – 05). Så skattehöjning är inte vägen. Om man då tittar på hur våra skattepengar används, så tyder beräkningarna bara på att 30% används till ”vård, skola, och omsorg”. Alltså skulle man med vissa omprioriteringar förmodligen kunna skapa fler jobb där UTAN att höja skatten.

Om man nu grubblar över vad som skulle kunna få företagare att anställa fler då. När det gäller småföretagare så skulle jag förmoda att de är fullkomligt LIVRÄDDA att anställa någon som har någon typ av sjukhistoria. Arbetsgivare ska nämligen betala sjukersättning under en inte obetydlig del av sjukskrivningstiden. Detta kan vara en fråga om liv och död för en liten företagare. För länge sen så betalade företagarna en avgift till försäkringskassan och den sjuke fick ersättning av försäkringskassan. Detta innebar ett mindre risktagande vid anställningen av människor som någon gång varit sjuka. Jag tror att en återgång till ett sånt system skulle kunna vara en rejäl puff för att våga anställa människor med sjukperioder i bagaget.

Sen lider ju också arbetslöshetssystemet av ett problem i och med att det bygger på att människor har anställningar ”i stora sjok”. Men dagens verklighet ser så ut att många människor är tvungna att hoppa mellan olika typer av kortare jobb och att de därför har mycket oregelbundna inkomster. Varenda dag en människa arbetar är ju en vinst för samhället. Därför vore en stor poäng om arbetslöshetssystemet förenklades så att det blev enklare att växla mellan olika former av inkomster. Det vore bra om det blev enklare att ”ha firma” och att ändå kunna vara arbetslös periodvis. Det är ju så det ser ut i praktiken för den som startar eget.

Slutsatsen av denna dagens fundering är att jag önskar två saker.

Det första handlar om attityden hos människor som av olika skäl står utanför arbetsmarknaden, sjukskrivna, förtidspensionerade, på socialbidrag, eller studerande. Att alla dessa människor slutar att KLANDRA SIG SJÄLVA för vad som är systemfel i vårt samhälle. Och även att klandrande av ”de bidragsberoende” som dyker upp då och då i media slutar.

Det andra handlar om att alla partier, och jag menar alla partier, ruskar av sig sina gamla inkörda lösningar och attityder och börjar fundera kreativt över hur man faktiskt ska underlätta för människor att börja jobba. Det handlar framförallt om att förändra regler och system i samhället.

Sigrun Vapneir

Tänkare

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?