feminetik.se feminetik.se

Just nu 25 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Tänker journalister bara på sig själva?

Publicerat: 2005-03-18 17:49

I spekulationerna kring vad kvinnornas bortfall i Årets bild-tävlingen beror på talar en del om patriarkala system, hård konkurrens och andra om att kvinnor har ”svårt för att ta för sig”.

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Politik & Samhälle.

Dela

Ja, vad ska man kalla systemet i media där alla favoritiserar män och tycks vara överense om att mannens blick är det bästa perspektivet för att formulera människan visuellt?

Ett av problemen, som filmkonsulenten Marianne Ahrne just nu ger ett ansikte åt, är kvinnornas osynliga roll i att bevara ojämställdheten i mediasamhället.

Marianne Ahrne har många medsystrar, som dagligen sitter och bollar med fotografers öden och livsvillkor.

När jag som ung modejournalist började min yrkesbana inom media, hörde jag redaktören säga:
- Det är något som fattas med kvinnliga fotografer. Det är något i blicken som saknas. (i modellens blick)

Vi unga journalister lyssnade och lärde. De manliga fotograferna var en självklarhet, de kvinnliga var satta på undantag.
Nu efter många år i branschen vet jag vad det var hon menade. Det var ”kom-och-ta-mig-blicken”, som saknades i modellens ögon när fotografen var en kvinna.

Ungefär ett halvt decennium senare, i mitten på 1990-talet mötte jag, omskolad till fotograf, bildredaktörer som sade:
- Nej tyvärr, vi har redan EN tjejfotograf...
Det var en kvot för ”riktiga” manliga fotografer och en för kvinnliga. Det var inget jag förvånades över. Jag förväntade mig inte bättre av manliga medelålders bildredaktörer i en grabbvänlig bransch.

Sedan dess har det hänt mycket inom pressfotografins egen hörna av bildsamhället. Bildredaktörerna på nyhetsredaktionerna har gjort bot och bättring och är föredömligt intresserade av kvinnliga pressfotografer i jämförelse med resten av mediabranschen, där utvecklingen går i snigelfart.

Där möter man nu på 2000-talet unga, moderna, medvetna och upplysta kvinnor på viktiga maktpositioner inom media, sägandes:
- Nej tyvärr, vi har redan EN tjejfotograf...

Endast ordet värt att värna?
Ytterligare ett problem är att journalister endast ser sin egen yttrandefrihet som värd att värna. Det talade och skrivna ordet är heligt och det är ingen hejd på hur mycket man är beredd att offra på det fria ordets altare.

Det paradoxala är hur ointresserade journalister är av den visuella yttrandefriheten. Den andra hälften av det journalistiska arbetet.
Är journalister superegoister, som ignorerar hur fotografer har det!?

Det undrar jag efter att att ha tagit upp dessa frågeställningar under flera år med journalister i otaliga intervjuer och andra sammanhang.
Kommentaren jag hela tiden möter är att frågställningen inte är tillräckligt intressant.
Yttrandefriheten är inte intressant för en journalist?... Om det är den visuella vi talar om.

Jämställdhet är något som journalister skriver spaltkilometrar om att andra har problem med, medan man blundar för hur det ser ut på hemmaplan...

Vem som skriver vår visuella samtidshistoria - i en tid när bilder lär oss om världen, lär oss förstå sammanhang och oss själv - är frågan som inte finns. Den verkar inte vara intressant för egoistiska journalister? Eller vad handlar ignoransen om?

Britt Marie Trensmar
www.mangrant.se

Britt Marie Trensmar

fotograf & bildkonstnär

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?