feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

”Mother, you bitch!”

Publicerat: 2005-03-03 17:25

Om monster, abort och sexualitet i relation till feminiserade filmmonster

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Jag & Feminism.

Dela

Alien, regisserad av Ridley Scott, var den första filmen att blanda science fiction och skräckfilm. Filmen har en lång spöklik inledning där publiken sakta förs ombord på rymdskeppet. Miljöerna är mörka och dova ljud hörs i bakgrunden vilka ger känslan av ett enormt maskineri i rörelse. Besättningen ombord på rymdskeppet Nostromo väcks ur sin kyrosömn av vad de tror är ett nödrop, från en avlägsen planet. De landar på planeten för att undersöka signalen närmare och man hittar ett kraschat rymdskepp, för sent upptäcker Ripley att det inte är ett nödrop, utan en varningssignal. Snart gör man den fasansfulla upptäckten att där finns en varelse som förökar sig i andra livsformers kroppar. Detta monster dödar besättningsmedlemmarna en efter en, kvar finns bara Ripley och skeppskatten. Hon lyckas dock rädda sig själv och katten genom att fly i en räddningsskyttel. Här skulle filmen kunnat sluta men, monstret har tagit sig in i skytteln och hotar hennes överlevnad återigen. Med list och överlevnadsinstinkt lyckas Ripley slutligen skjuta ut monstret i rymden och kan fortsätta resan mot jorden.



Yvonne Leffler, docent i litteraturvetenskap, skriver i boken Skräck som fiktion och underhållning att vår tids skräckfiktion huvudsakligen härstammar från den tidiga 1700-tals skräckromantiken, som kallas gotiska romaner. Handlingen i denna typ av litteratur utspelar sig i typiska gotiska miljöer som medeltidsinspirerade borgar med långa mörka korridorer och svagt belysta salar. Dessa romaner skulle inte bara gestalta känsloupplevelsen för bokens karaktärer, utan även engagera läsaren känslomässigt. Något som är av yttersta vikt för en bra skräckfilm är själva gestaltningen av monstret samt första mötet med det. Det måste vara farligt nog för att inte bara för huvudpersonen utan även för åskådaren ska leva sig in i huvudpersonens skräck. Varje gång monstret är på intågande signaleras dess hotfulla närhet till åskådaren. Skrämmande miljöer, som både varnar och skapar förväntningar, spela en stor roll men det nästan allra viktigaste atmosfärsskaparen är ljudet och musiken. Man upptäcker snart sambanden mellan ett alldeles speciellt ljud och att någon blir attackerad. Innan varje attack hörs det omisskännliga ljudet av hjärtslag, ett mycket effektivt sätt att höja pulsen på publiken. Ljudet är tillräckligt högt för att man ska bli varnad, och tillräckligt lågt att man inte lägger märker till det om man inte lyssnar noga. Genom signaler som detta får åskådaren ett övertag gentemot spelkaraktärerna. Växlingen mellan identifiering och åskådarposition, inlevelse och förväntandeskapande distans, är vad som huvudsakligen skapar rädsla i en skräckfilm.



Sociologilektor och filmkritiker Andrew Tudor menar att monster är visuella representationer och symboler av något människor är rädda för, t.ex. förträngda minnen eller kanske triviala fobier som ormar. Men skräckfilm tillåter oss även att ha nöjet att vara passiva och befriade från att ingripa när någon är i nödsituation. Hur skrämmande handlingen än är finns en lättnad i att klara sig undan endast genom att skrika. Skräcken kan även fylla det syfte som gladiatorspel och offentliga avrättningar en gång gjorde. Fascinationen ligger då i att se, och klara av att se, någonting groteskt. Just Alien är ett typiskt exempel på en film som lagt ner mycket energi på gestaltningen av monstret. Det fullvuxna monstret, som naturligtvis är svart till färgen, är en jättelik motbjudande varelse med oproportionerligt stora käftar och sylvassa tänder. När varelsernas blod visar sig vara frätande och så farligt att det äter sig ner genom flera lager metall, signalerar detta mer än tydligt att de inte går att stoppa. Förutom monstrets utseende och egenskaper är miljön ombord på Nostromo mörk och dyster, vilket går väl ihop med monstret och skräckgenren överlag.



Den som har skapat detta monsters design är Hans Rüdi Giger. Anledningen till att just han fick den uppgiften har en speciell historia, då han som fick det på grund av den bok han producerat som dokumenterar Gigers olyckliga affär med den schweiziska skådespelarinnan Li Tobler. Boken heter H. R. Giger’s Necronomicon (Morpheus International, USA, 1993). Filmens manusförfattare O'Bannon tyckte att Gigers ritningar bäst beskrev det monster han hade föreställt sig när han skrev manuset. Det är bara det att Gigers ritningar var hans förvridna syn på älskarinnan Li Tobler, monstret kan därmed ses som en representation av ett sexuellt trauma. Det är en hel del indikationer i Alien som tyder på att filmen är en kommentar till legaliseringen av abort. För det fösta är det spekulationerna kring H. R. Gigers monster och att det symboliserar ett sexuellt trauma mellan honom själv och aktrisen Li Tobler. Men bilderna har även tolkats som en rädsla för att bli far ven om Giger själv dock har försäkrat att han och Tobler aldrig gjorde en abort. Antydningar på att hans konst talar ett klarare språk än honom, då de är full av bilder på aborter och döda bebisar, menar man gör honom mindre trovärdig. Är det så att Giger inte talar sanning angående detta eller är den skräck som hans bilder förmedlar snarare ett uttryck för en allmän rädsla för att bli far? Kan man istället tolka bilderna som att blotta tanken på att göra en abort, för att förhindra ett faderskap, så moraliskt viktigt att det satte sig på hans medvetande. År 1974 målade Giger en målning han kallar The Spell II vilken refereras som en rituell målning. Där ligger en figur som liknar Tobler på ett bord som liknar ett altare, med benen särade. Mellan hennes ben syns huvudet på ett dött barn som faller ned i en spann, i en klar liknelse till en abort. På var sida av Li figuren finns kondomer med huvuden på döda barn. Vidare är en av nyckelscenerna i filmen när en rymdvarelse exploderar ur Kanes bröst, denna är chockerande likt ett blodigt foster. Till och med dess skrik när den spränger sig ut ur kroppen påminner om ett barnskrik. En annan pikant detalj är att det ljud man vanligtvis förknippar med detta monster, för att varna biopubliken om att det är på intågande, är hjärtslag. En tolkning är att det är det förlorade fostrets hjärtslag som hörs. Man menar att det inte är någon tillfällighet då foster vanligtvis förknippas med just hjärtslag i samband med ultraljudsundersökningar.



Vidare kan Alien ytterligare uppfattas som en protest mot den fria sexualiteten. Den enda scenen i filmen som skulle kunna betraktas som öppet sexuell är i slutet när Ripley, till synes helt utan anledning, tar av sig sina kläder och gör sig redo för att återgå till kryosömnen och monstret kommer tillbaka igen. (Regissören Ridley Scott har sagt att denna glimt av nakenhet är där för att en film måste ha i alla fall något sexuellt inslag.) Så fort en vacker ung kvinna tar av sig sina kläder anar tittaren att hon kommer att attackeras av ett monster. Samma mönster har upprepats i en mängd skräckfilmer. Monstret representerar således den sexuella lusten, utan moral, förkroppsligad. Med andra ord, när en kvinna blir ett sexuellt objekt i en skräckfilm attackeras hon av den sexuella lusten och denna förgör henne. Däremot i Alien överlever kvinnan, trots att hon befinner sig i filmens enda sexuella situation. En undran är – vad innebär detta i så fall? Hade Alien varit en protest emot sexuell frihet skulle Ripley med största säkerhet inte ha överlevt, istället besegrar hon monstret, den rena sexuella lusten. Är det rimligt att anta att Alien i motsatts till att protestera mot sexuell frihet, förespråkar det? Ripley är den enda som egentligen är emot monstren från allra första början och den enda som överlever. Kan detta tolkas som att om man är emot den sexuella lusten, sexuell frihet, klarar man sig? Då ska den snarare uppfattas som en varning mer än en protest. Ripley besegrar dock monstret genom att låta det sugas ut genom en lucka i rymdskeppet. Detta parallellen till abort då monstret sugs ut ur skeppet, på samma sätt som ett barn sugs ur livmodern med en sugmaskin som används vid abort. Efter denna scen är filmen slut och vår huvudperson har klarat sig, men monstret är inte helt borta. Det klamrar sig fast i luckans kanter för att ta inte sugas ut och Ripley skjuter monstret i magen med något som liknar en harpun med ett rep fäst i det, likt en navelsträng. Hon kan nu stänga luckan, men monstret hänger kvar i repet, som ett barn som lever kvar i sin mors medvetande efter aborten. Det finns en motsvarighet i Freuds ”return of the repressed”, då modern gömmer minnet av barnet i sitt medvetande.



Det finns flera inslag i filmen med moderliga undertoner. I slutscenen sjunger Ripley något som skulle kunna vara en vaggvisa för katten, men lika gärna en lugnande visa för ett barn. Nostromos huvuddator, Mother, ger en besättningsmedlem en specialorder som lyder: ”Return alien life form, all other priorities rescinded.” D v s när det gäller att föra varelserna till jorden kan besättningen offras. Det kan tolka som en moder som förråder sitt barn. Det finns givetvis många olika sätt att tolka en film eller sin omgivning och detta var ett sätt som Alien kan tolkas på. Beroende på vilken analysmodell som appliceras på det objekt eller den händelse som är föremål för analys, kan man finna det man letar efter. Inte sällan hittar man underliggande förakt mot kvinnor och kvinnokroppen i Hollywoodfilm. Det här är bara en i raden filmer som uttrycker detta och det finns klart mer uppenbara anspelningar, men det är dock intressant att se hur manus, regi och design samverkar och återskapar en attityd och reaktioner på samhällsfenomen.



Litteratur:

Andersson, Lars Gustaf & Erik Hedling, Filmanalys: En introduktion, (1999)

Lund: Studentlitteratur

Bacon-Smith, Camille, Science Fiction Culture. (2000) University of Pennsylvania Press; London: Eurospan



Holmberg, Olle, Ungdom och media, 1994, Lund: Studentlitteratur

Leffler, Yvonne, Skräck som fiktion och underhållning, , (2001) Lund: Studentlitteratur



Tudor, Andrew, ”Why Horror? The Peculiar Pleasures of a Popular Genre” i Steven Schneiders ”Freud’s Worst Nightmares: Psychoanalysis and the Horror Film” (Cambridge University)

Finns att läsa på: http://members.bellatlantic.net/~sschneid/FWN…

sara larsson

genusstuderande

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?