feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Kvinnorna i den sexistiska fotovärlden

Publicerat: 2005-02-22 17:34

En äldre text jag skrivit, men man kan ju se det med lite koppling till Modellfototråden i JÄIF-forumet

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Arbetsliv.

Dela

Det är inte helt oproblematiskt att vara tjej och fotointresserad. Fotohistorien och fotobranschen är mansdominerade, teknikfixerade (därmed förstås inte sagt att det inte finns teknikintresserade tjejer, men som världen ser ut nu kan det nog fungera avskräckande) och alltför ofta sexistiska. Jag ska ge några exempel:
Det finns en speciell fotografisk genre som kallas ”flickfotografi”. Det räcker alltså inte med porträtt, nakenstudier, erotisk fotografi, ”glamourfoto” och modefoto, genrer som redan, möjligen med undantag för porträttfoto, domineras av bilder på kvinnor. En särskild fotografisk genre, sexistisk redan i titeln, måste tillkomma.
”Flickfotografi” är en märklig genre. Den verkar främst gå ut på att beröva motivet all form av karaktär eller personlighet och placera henne okomplicerat leende och dekorativ, helst i ett idylliskt landskap. Modellen är naturligtvis utan undantag ung och söt, gärna med en så opersonlig dussinsöthet som möjligt, så att man glömmer hennes utseende i samma sekund som man lyfter blicken från bilden. Blondhet och solbränna premieras. Dessa bilder behöver inte alls vara avklädda eller erotiska, de kan vara idylliska sommarbilder av vykortstyp, foton familjen kan ha uppsatta på väggen eller klädkatalogsbilder. Flickan i fråga kan vara fullt påklädd, men det är viktigt att bilden inte visar tillstymmelse till karaktär eller problematisering som skulle kunna få den att kvala in som porträttfoto (även om många ”flickfotografier” passerar under det beteckningen). Vanligare är dock att flickan är antytt eller delvis avklädd, att hon t.ex. poserar i baddräkt eller underkläder. Nakenhet förekommer också, men ”smakfull”, d.v.s. lika tillrättalagd, leende och oproblematiserad, gärna ute i naturen, och utan några alltför grova eller porriga poser eller blottanden. Leendet är inte obligatoriskt, flickan kan se ”sexig” eller ”farlig” ut, men på ett sätt som inte lyckas kamouflera den absoluta mjäkigheten och ofarligheten. Kort sagt, ”flickfotografi” är den ultimata kitschen.
Detta är min tolkning av genren utifrån bilderna. ”Flickfotografer” som skulle konfronteras med den skulle säkert protestera högljutt och dra sina valser om ”naturlig skönhet”, ”hyllning till kvinnorna”, ”framhäva personlighet”, ”som hon själv vill framställa sig”, ”självsäkra, vackra kvinnor med karaktär”, och gentemot mig trumfkortet ”avundsjuk, tål inte att se andra vackra kvinnor på bild”.
”Flickfotografin” florerar främst i mindre seriösa publikationer som Café och Slitz. Höll den sig där skulle jag förmodligen inte skriva den här artikeln. Men den infiltrerar även fotovärlden och accepteras som seriös genre. FOTO, Sveriges största fototidning, skriver om den utan en skymt av ifrågasättande. I senaste numret (5/2004) finns en hel artikel i genren, ”Så fångar du sommarflickan på bild”, skriven av ”flickfotografen” Bo Cederwall, som även står för samtliga foton som illustrerar artikeln. Dessa är alla fullkomligt stendöda och opersonliga och håller sig strikt till de mest basala kompositionsreglerna. De ser dessutom genomgående ut att vara tagna på 80-talet, vilket möjligen kan fungera som ursäkt, men å andra sidan gör värdet i att publicera dem nu än mer tvivelaktigt. En av bilderna avviker genom sitt motiv: ett ointressant porträtt av ett stelt leende barn, dock av kvinnligt kön.
Bo Cederwall verkar medveten om att ”flickfotografin” kan uppfattas som tvivelaktig, för han skriver: ”Mormor ska tycka att bilderna är vackra och jättefina. Har du det som ditt motto, då vet din modell att du är seriös och har satt gränserna för ett arbete som känns bra att delta i.” Förutom att det är en fullständigt idiotisk måttstock så tvivlar jag på att bilden på den nakna flickan som står till midjan i vatten med dropparna glänsande på sina styva bröstvårtor tilltalar mormor. En bild av en modell med stylat hår och några stora, opraktiska halsband som låter vattnet rinna genom sina kupade händer i en konstlad pose, som enligt fotografen ”berättar om en naturlig och avslappnad badsituation”. En bild som ackompanjeras av tipset att smörja in modellens hud med olja för att få till de rätta dekorativa dropparna.
Artikelns feministiska alibi utgörs av slutmeningen: ”Råden i den här artikeln är naturligtvis tillämpliga även på sommarpojkar”. Bildbevis för detta saknas dock. Av artikelns 10 ”flickfotografier” pryds 1 även av en sommarpojke (det finns även 2 bilder som illustrerar fotoarbetet, där den manliga fotografen syns i bild). Han svävar i spagat i luften i en avancerad gymnastikrörelse. Under honom ligger en bikinibrud som tittar upp på honom och illustrerar posen ”förskräckt skrik”. Det är humor. Det är också, enligt fotografen, resultatet av hans och den kvinnliga modellens, även hon gymnast, idéer om att ta en ”annorlunda flicka-pojke-gymnastikbild”. Man kan undra vad som är annorlunda i att låta den kvinnliga gymnasten ligga och posera och beundra den manliga som vilken sommarflicka som helst. Man kan undra om det inte vore mer annorlunda att låta henne hoppa och sommarpojken agera dekorativt förskräckt. Men det vore förmodligen bortom fotografens horisont, långt bortom.
Ett annat exempel på en ”flickfotograf” är den unga talangen Olle Carlsson, f.d. assistent till den svenska ”flickfotografins” kung Bingo Rimér. Han har emellertid revolterat mot sin läromästare och säger sig vara helt emot sexism och objektifiering, och själv ta normupplösande och rebelliska reklam- och modefoton. För att bevisa detta har han gjort en kalender med bilder i modefotostil, föreställande kaxiga kvinnor i centrum, flankerade av objektifierade män.
Problemet är att detta och liknande grepp är old news inom kommersiellt foto, och om det en gång varit subversivt så är det numer på sin höjd kittlande. Män har redan länge objektifierats utan att det har förändrat något till det bättre. Dessutom gör inte objektifieringen av män automatiskt att kvinnorna på bilderna blir subjekt. De är tvärtom också vackra, dekorativa och sexiga objekt, vars kaxighet är en ytterst tunn fernissa av miner uppenbart regisserade av fotografen samt ”rebellisk” klädstil av det allra mest oförargliga och kommersiellt gångbara slaget. I själva verket visar Olle Carlssons bilder precis lika lite karaktär eller rebelliskhet som ”flickfotografier” i gemen; kvinnorna på dem är precis som vanligt projektioner av den manliga fotografens drömmar och modellerna fullständigt utbytbara.
Olle Carlsson gör ett stort nummer av sin princip att aldrig låta sina modeller le på bild. Men även om det kan vara skönt att slippa det inställsamma, avväpnande och avpersonaliserande standardleendet så har det redan länge varit kutym inom modefoto att låta modellerna göra samma lite blaserade och överlägsna min med öppen mun som han själv kör stenhårt på. Den är absolut ingen garanti mot objektifiering, lika lite som leenden är en garanti för.
Jag må vara partisk, men även min femtioåriga pappa höll helt med om att det är omöjligt att se någon skillnad mellan Olle Carlssons bilder och övriga bilder i genren. Han ansåg att det var skrattretande och unket att presentera detta ytliga rollombyte, som inte ifrågasätter eller förändrar något i grunden, som subversiv. Olle Carlsson må ha goda intentioner, men han misslyckas med att omsätta dem i fotografi. Ett misslyckande som förmodligen beror på att hans intentioner från början bygger på förenklingar och missförstånd, och att han egentligen inte har någon vilja att ta verkligt subversiva och normbrytande fotografier, då de skulle gå emot hans estetiska smak.
Exemplen kan mångfaldigas. FOTO har en årslång fototävling med etapptävlingar i varje nummer. De inskickade bilderna till varje etapptävling bedöms av olika domare, fristående från tidningens redaktion, men ändå brukar alltid en eller annan naken kvinna i vattenbrynet slinka med. På fotocommunites, där man kan ladda upp sina bilder för att få dem bedömda och titta på andras, får nakenbilder och erotiska bilder flera gånger så många besök och kommentarer som andra. Detta gäller för den bra, informativa, svenska fotosidan.se såväl som för photosig.com, som är så mån om att bara ta in seriösa fotografer att man måste antingen betala eller bli rekommenderad av en betalmedlem för att få gå med.
Missförstå mig inte nu. Jag har ingenting emot nakenfoto, jag ser gärna mycket mer bra nakenfoto. Problemet är att nästan all nu existerande nakenfoto, även den som passerar som ”nakenstudie”, ”smakfull” eller ”fine art”, är sexistisk, objektifierande och erotiserad. Och att nästan all föreställer kvinnor. Det är även denna typ av erotiserade nakenbilder av kvinnor som får den överdrivna uppmärksamheten. Även udda nakenbilder med andra syften erotiseras av kommentatorerna, som nästan alltid är män och nästan alltid kommenterar foton av kvinnor. Nakenstudier av manliga modeller får knappast mer uppmärksamhet än andra motiv. Detta talar starkt för att intresset för mer eller mindre nakna bilder av kvinnor styrs av något helt annat än fotointresse, även inom seriösa forum och medier för fotografi.
I forum för modellsökning ser det likadant ut. Nästan alla fotografer är män som söker kvinnliga modeller, och nästan alla potentiella modeller är kvinnor. Modellerna brukar få fylla i vilka typer av foton de går med på att posera för, med val som ”naket”, ”erotiskt”, ”glamour”, ”baddräkt” och ”underkläder”. När man söker medlemmar på modelsfactory.net är det förinställda valet för modellsökning kvinnor, och för fotografsökning män.
Så långt om fotovärlden. När det gäller själva fotograferna ser det dock ljusare ut. Det finns rätt gott om yngre kvinnliga stjärnskott inom reportagefoto, modefoto och konstfoto. Och ser man till den ännu yngre generationen på t.ex. fotosidan.se finns det också gott om unga kvinnor med varierande grad av utbildning och erfarenhet, som i mitt tycke ofta producerar intressantare bilder än de unga männen. Nu generaliserar jag, och det finns naturligtvis undantag i båda riktningarna, men min uppfattning är att de unga kvinnorna ofta ägnar sig åt originellare och konstnärligare foto och experimenterar mer med alternativa tekniker (flera av dem går t.ex. Biskops-Arnös utbildning ”Det fotografiska hantverket” och lär sig gamla tidsödande tekniker som gummitryck och cyanotypi), medan de unga männen oftare inordnar sig i ledet och ägnar sig åt en mer traditionell, teknisk och kommersiell fotografi.
Lyckligtvis verkar inte den sexistiska och mansdominerade fotovärlden avskräcka tjejer från ett fotointresse. Kanske avskräcks de snarare från fotovärlden i sig, från traditionen och gemenskapen, men fortsätter ändå att fotografera själva. Kanske gör detta att de inte tar den mest upptrampade vägen inom fotografi utan hämtar inspiration från annat håll, från andra konstarter, och utvecklar en mer originell och intressant fotografisk stil. Det vore i så fall lovande, mycket lovande.

Tove Solander

studerande, humaniora

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?