feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Gatorna är mina också

Publicerat: 2005-01-18 02:52

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Politik & Samhälle.

Dela

Min feministiska önskan just nu är mycket enkel: jag vill kunna röra mig fritt utomhus.

Just nu är min livssituation tämligen lik en akvariefisks vad gäller omväxling och rörelsefrihet. Jag går inte i gymnasiet för tillfället (vilket i och för sig inte har med den här texten att göra), fast jag ska börja plugga igen på distans, hemifrån, från datorn. Men ännu har terminen inte startat och det var flera månader sen jag slutade gå i skolan. Det enda jag kan göra på dagarna är att sitta framför datorn eller läsa, för jag får inte åka nånstans dagtid utom till Centrum (jag bor i en av Stockholms norra förorter) och vad skulle jag göra där? På måndagskvällarna åker jag till en kompis, J, som har måndagsmöten med sin lajvgrupp. Dit tar jag bussen klockan 18.08. En halvtimmes gångväg gör att jag är framme ungefär sju. Sen blir jag hämtad med bil 21.15. Det är den enda regelbundna "utanför huset-grejen" jag gör. I övrigt under veckan är jag hemma. Om jag inte åker till biblioteket i Centrum, men det blir inte av så ofta.

Ibland på helgerna åker jag till kompisar. Jag måste senast ta bussen som går närmast det magiska klockslaget halv tio (regel utan undantag). På helgerna kan jag nån gång få stanna senare. Då blir jag hämtad. Den optimala umgängesformen mig och mina kompisar emellan är för övrigt filmkvällar, för då sover vi över hos nån.

Naturligtvis diskuterar jag utetider med mina föräldrar, vilken omyndig person gör inte det? Deras principer är som följer: aldrig i Stockholm ensam, aldrig i Stockholm på kvällen ens i sällskap (utom med föräldrar då), aldrig nånsin utomhus efter halv tio (med undantag för en buss hem från två av mina kompisar, som stannar ungefär tio i tio - jag har förhandlat mig till att få åka bussen som går närmast halv tio, istället för den som är framme närmast halv tio). Jag frågar varför (nånstans måste en ju diskussion börja) och får till svar att 1) man vet aldrig vad som kan hända och 2) det finns så många konstiga människor.

Jag är märkligt fascinerad av att de aldrig säger mer specifikt VAD som kan hända. Så det brukar jag fråga om. Varvid jag nästan undantagslöst får undvikande svar, som att det vet jag mycket väl, allt möjligt, osv. Ibland sänker de rösten och väser "ja, misshandel och sånt!". Men oftast får faran ligga gömd bland osagda undermeningar, stor, tyst och namnlös. "Köp mig överfallslarm då", säger jag enkelt och låtsas att vi talar om rån fast jag vet precis vad de menar, "eller pepparsprej, det finns lagliga såna varianter, jag vet var man köper såna". Det skrattar de åt för det är inte det som är poängen. Nähä. Nänä.

Och då frågar jag: vad är poängen? Inte att klara sig ifrån eventuella överfall, uppenbarligen. Sprejflaskor är inte den bästa självförsvarsmetoden, det håller jag med om, men det är inte det skälet som uppges till att jag inte bör ha en. Skälet som uppges är att det "inte är poängen". Att kunna försvara sig i ett överfall är inte poängen. Poängen, kan den vara att inte hamna i såna situationer? Poängen är att lära sig reglerna. En tjej bör inte vara ute i mörkret. Inte för att hon i så fall får skylla sig själv, det är ju inte medeltiden det här, men hon ska inte vara ute. En tjej bör inte vara nånstans där det kan tänkas att det dricks alkohol. Inte för att JAG inte ska dricka (det får jag inte, men jag är inte heller intresserad av att göra så), utan för att alkoholpåverkade människor (= killar)... ja, ni vet... de kanske blir... farliga, och... ja, tappar omdömet... Det är alltid lika fascinerande att lyssna på mumlandet och de sänkta rösterna. Skräcken viskas det tyst om. Här hemma nämns den sällan vid namn.

Skräcken. Den stora skräcken som inte nämns vid namn. Du har nog gissat det. Det är inte rån. Det är inte misshandel. Det är våldtäkt. Det värsta nån kan råka ut för, det är våldtäkt.

Du skall icke bliva våldtagen.

Nej, det vill jag ju inte. Det verkar smärtsamt, djupt kränkande, skadligt och allmänt obehagligt. Klart jag inte vill bli våldtagen.

Men. Jag är inte RÄDD för det. Jag går inte omkring och fruktar våldtäkt. Om jag möter en man när jag är ute och går i mörkret på en enslig väg (det vill säga halvtimmesvägen till J på måndagarna, den farligaste jag går) börjar inte hjärtat dunka, kallsvetten sippra eller paniken komma krypande. Istället knyter jag händerna i jackfickorna, biter ihop tänderna och tänker "rör han mig så slår jag honom!". Jag försöker känna mig så stor och stark som möjligt. Lära mig att vara arg istället för rädd, att bygga upp defensiven så att jag är beredd OM han nu försöker nåt. Det gör han inte.

Jag har fattat ett medvetet beslut om att inte vara rädd för överfall. Budet "du skall icke bli våldtagen" ändrar jag till "du skall icke vara rädd för överfall". I överfall inkluderas även rån och sånt, förstås. Så jag gjorde armhävningar hela våren och började på kampsport i höstas för att lära mig självförsvar. Det föll på att jag är mer rädd för idrott än för våldtäkt (nån gång ska jag skriva en feministisk (eller annan) text om skolidrotten - bäva månde svenska idrottslärare, jag kommer inte att vara nådig), men jag hann iallafall lära mig lite bra grepp innan jag slutade. Däremot hann jag inte träna dem till reflexer. Men jag ska lära mig nån gång, jag lovar.

Jag tänker alltså inte vara rädd. Och då är tyvärr skräckens regler som jag måste följa inte till nån vidare hjälp. Inte varningar heller. Meningen med dem var väl inte att döda mitt självförtroende? Skräckpredikningarna måste ta slut. Jag är visst kapabel att försvara mig! Det är inte alls farligt att vara utomhus ens om man är tjej! Två teser som verkar osannolika (alla vet ju att tjejer är svaga, och alla vet ju att det är farligt för tjejer att vara ute), men de är faktiskt mer sanna än sin motsats. Faktiskt. Och förresten blir killar överfallna oftare än tjejer. Det vet de flesta, men det tycks inte skrämma särskilt många killar från gatorna.

Varför ska tjejer läras att vara rädda?

Lär mig inte att vara rädd, det kommer jag inte att vara tacksam för. Lär mig istället att övervinna rädsla, att vara stark, att vara smart, att vara modig och cool. Lär mig att jag är värd att få gå vart jag vill, lär mig att jag har samma rätt till gatan som andra. Om nu mitt liv är värt att försvara men kusligt lätt att bli av med (och det är det, det är vi överens om), så lär mig att försvara det.

Tiriq

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?