feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Kvinnors sexuella FRI(?)görelse – Del 2 – att få göra som man vill = underkasta sig

Publicerat: 2005-01-13 11:34

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Sexualitet.

Dela

Kvinnorna är ju numera fria att ha sex när de vill och med vem de vill. Det finns inte ens särskilt många av moralens väktare kvar som klagar över detta faktum. Då dyker den andra stora märkliga iakttagelsen upp av hur den ”fria” sexualiteten har utvecklat sig.

I den första delen av denna tvådelta meditation över den kvinnliga sexuella frigörelsen så beskrevs den oheliga alliansen mellan vänsterns frigjordhets idéer och de marknadsliberala krafterna. I brytningen mellan det vänsterinriktade 70-talet och det marknadsliberala 80-talet dök plötsligt punken upp. Punken införde ett nytt moment som var aggressivitet. Punken förde dessutom in de urgamla symbolerna för kvinnligt förtryck i kulturen, kedjor, korsetter, nätstrumpor och höga klackar.

Den gamla kvinnorörelsen med sitt gamla mys-mys och osminkade, oglamorösa kvinnor fick plötsligt se de unga tjejerna frivilligt krypa in i våldet och underkastelsens symboler. Det var nog många, inklusive jag själv som hoppades att detta inkrypande skulle ta ur symbolerna deras laddning och betydelse, men så icke. Kvinnorna kröp bokstavligt talat in i underkastelsen frivilligt. Att det inte var någon desarmering av våldet och underkastelsens symboler visar det stora intresse för BDSM (bondage och disciplin, dominans och underkastelse) som vuxit fram.

Hur kunde det då komma sig att de barn som vi drömde om skulle fostras med frihet, jämlikhet, kärlek och utan våld, frivilligt valde just tvånget, ojämlikheten, underkastelsen och våldet? Varför sätter en fri människa frivilligt kopplet om sin hals?

Jag har försökt att förstå mig på de psykologiska mekanismer som kanske ligger bakom detta paradoxala beteende. Att människor i den mest frigjorda generationen längtar efter tvång?

Jag tror, som så ofta, att ett svar finns hos Simone de Beauvoire och existentialisterna. Vi människor VILL INTE med nödvändighet vara fria. När vi konfronteras med det faktum att vi ÄR fria, att våra val i livet är fria, att vi dessutom är ansvariga för våra val och att det inte finns något RÄTT, då drabbas vi av existentiell ångest. Det är jobbigt och skrämmande att se alla dessa val framför sig och att själv vara tvungen att ta ansvar för dem.

Den lilla flickan eller lilla pojken har levt i en skyddad värld, en värld av varandet, där de beundrats för att de ÄR en person, inte främst för vad de gör. Med tiden kastas den lille pojken på ett mer obarmhärtigt sätt ut i GÖRANDETS värld, det är vad han gör som räknas, transcendensen. Den lilla flickan växer vidare upp och kommer att upptäcka att hennes utseende och personlighet fortsätter att vara viktiga, VARANDET, immanensen. Hon inser sin roll i reproduktionen, i vidmakthållandet av varandet.

Både flickor och pojkar har lusten att sträcka sig utåt i görandet och både flickor och pojkar känner frestelsen av att luta sig bakåt i varandet. Detta gäller också på det sexuella området. Det verkar dessutom som om transcendensen, görandet hos både kvinnor och män skapar en lust efter varandet. Att bli ovillkorligt accepterad. Att göra sig till objekt.

Ovanstående antyder att många människor gärna väljer en alternativ roll till den de spelar i vardagen. Det tycks också vara vanligt att människor som definierar sig själva som undergivna mot en viss person är extremt aggressiva mot alla andra i omgivningen.

Lustigt nog verkar ofta människor som definierar sig själva som dominanta ha en mindre aggressiv framtoning. Det får mig att tro att vi alla har en strävan att hävda våra jag vad vi än kallar oss. De som kallar sig undergivna är inte undergivna annat än i en situation, de dominanta erkänner utan omsvep att de är dominanta. Det finns en stark vilja att hävda sitt jag hos alla människor.

Frågan är då om det inte vore bäst att erkänna båda tendenserna i oss själva? Att vi ibland vill vara den som uppvisar initiativ och aggressivitet och ibland vill vara den som är omhändertagen och utsatt? Vad är det som gör det så plågsamt för så många av oss att ta på oss båda rollerna?

Igen tror jag att det är den existentiella ångesten som ligger djupt djupt i botten av oss. Det är plågsamt med transcendensen, med ansvaret, med att stå ensam i sina handlingar inför evigheten. Det kan också vara plågsamt med immanensen, att återfalla till barndomens ansvarslöshet och utsatthet. Inte minst beroende på hur vår barndom gestaltade sig kan det vara mer eller mindre roligt att släppa kontrollen. Var våra föräldragestalter tillfyllest? Tog dom verkligen hand om oss i vår ensamhet?

Jag föreställer mig att beroende på våra barndomserfarenheter och vårt vuxenlivs krav så väljer vi våra roller i detta kontinuum. Men kanske är en del av helandet av oss själva som personer att kunna växla mellan också sexuella roller?

Så om jag har rätt i det jag skrivit här så var det just det mjuka omhändertagandet av föräldrarna som fått så många flickor att krypa in i underkastelsens roll. Att de förknippar underkastelsen med kravlöst accepterande och immanensens infantila lycka.


Sigrun Vapneir

Tänkare

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?