Jag utmanar patriarkatet, jag blir hög. Denna drogen kommer bli min död. Vilken jävla kick att våga säga ifrån, en gång för alla. Dom kan ta sin jävla moral någonannanstans. Dra. Jag väljer ruset, den breda vägen. ”Im on a highway to hell.” Vem kommer sätta punkt för mig? När ska jag, hooooooorrrrraaaaaan döööööö? När kommer hon som vågar klossa glaset i huvet på honom? När kommer hon som inte anstår sig? När ska människor som jag våga utan att kontemplera? Det är mycket farligt att bli beroende av ett patriarkat, av att leva på gränsen. Jag vill inte bli nykter från det här. Men hur kan jag kalla mig för feminist i såna fall? Utmana inte dina beskyddare. Utmana inte ett säkert öde. Utmana inte feminismen för guds skulle gör inte det för utan det är både ruset och meningen borta. Hur länge kan jag gå på kanten?

matilda xxx

studerande blivande arbetslös