att låta den växa
hennes neongula tröja med nummertryck
låta mig minnas hennes färger
glödande och sprakande i en slags mjukhet
som rundade bordskanter

här finns inga,
säger hon när vi klivit in i bussen
och letat namn på plastsätena längst bak
vi hittar inte namnen på de
hon trodde sig vara kär i
plastsäten där jag aldrig skrev något namn
och aldrig var olycklig över det

att ta av sig hörlurarna
på toaletten gjord för damer för tre år sen
killing me softly med fugees
istället för ljudet av någon som
kastar upp sitt innehåll i en toalett

mitt innehåll sväller och trycker ut mina kanter,
säger hon i bilen på motorvägen och
svär åt bilarna runtom och
det är behagligt,
det är som förr

att våga bryta isen och tala
om hur hon inte trivs med sig själv ibland och
hur jag vill ta smällarna åt henne eller
stryka henne över håret,
säga att hennes neongula tröja
lika gärna skulle kunna vara köpt på barnavdelningen
eller att hon är den sötaste människa jag vet

vi är på motorvägen och
vi talar om kärlek
inpå bara huden och
tänjer ut detaljerna som tuggummi vi
förstår varandra, verkligen vi
talar med tafatta ord och klumpiga formuleringar
vi förstår varandra som politiker med stora ord
aldrig gör och hon svär åt bilarna runtom
i sin neongula tröja
och det är inte som förr,
det är bättre

och vi har växt nu

terese tostaky