feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Government by fear

Publicerat: 2004-10-21 21:20

Om social rädsla

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Politik & Samhälle.

Dela

En kall vårdag i Umeå...

Jag går på gatan, eller på vägen till universitetet. Jag vet inte hur många personer jag möter, men alla verkar ha en sak gemensamt; de är rädda för att ens titta på mig. De är rädda för att titta på andra. Så fort mina ögon möter deras, försvinner de.

Jag börjar undra varför rädslan är så stor. När jag kommer hem till det studentboende jag bor i, insmällt i ett hyreshus, ser jag att en barnfamilj precis också är på väg in i sin lägenhet. De tittar snabbt på mig - om man har riktig tur hälsar de till och med kort och opersonligt - och smäller igen dörren. Och låser. Klick.

Visst blir man lite fundersam över varför? Vad tror de skall hända? Att jag brakar in genom deras dörr, slår ner ungarna och stjäl deras möbler? på något vis tycker jag de borde känna igen mig vid det här laget, då jag ändå bott där i närmare ett halvår, men jag tar väl fel.

Jag är fortfarande en främling för dem. Vi delar samma sorts lilla utrymme i samma hus, samma tvättstuga, samma hiss. Ändå är vi för rädda för att prata med varandra.

När jag kommer in i vår gemensamma lägenhet som jag delar med tre andra personer, är det nästan samma procedur. fast lite varmare. Fortfarande lika opersonligt, ingen tvekan om den saken, men i alla fall. När timmarna börjar bli sena, låser någon dörren. Vi har alla varsitt rum, som enligt bostadsbolaget räknas som lägenheter, som vi stänger in oss själva i. Tro inte att korrespondensen är omfattande. Två av oss verkar känna varandra. Något sånär. En av oss läser biomedicin, en annan teknisk matematik och den tredje...har jag faktiskt ingen vidare aning om. Vi har pratat om jobbiga tentor, om skoltrötthet och om universitetet i allmänhet. Men jag vet inte vad han läser.

Men dörren är låst på natten. Trots att jag har väldigt svårt att tänka mig att någon faktiskt brutit sig in, någonsin.

När jag tränar, gör jag det för att det är kul. Jag tror faktiskt att chansen för att jag ska behöva använda det jag lär mig är ganska liten. Jag har kängor med stålhätta. Jag tror inte att jag kommer att behöva använda dem, och jag vill inte göra någon illa heller.

För hör och häpna...människor är inte speciellt våldsamma. Ett fåtal kanske, men i så liten utsträckning att det knappt är värt att notera. Men på det vis vi triggar rädslan, och verkligen förväntar oss att bli överfallna, är helt fantastiskt.

En bekant till mig bor ca 10-15 minuters gångväg från city i Sundsvall. Hon tar taxi hem, för att hon är rädd att något kan hända. Det är bostäder hela vägen emllan stan och hennes hus. Jag har gått där massor av gånger och ingenting har någonsin hänt mig.

Sedan undrar jag...om man nu, hypotetiskt och statistiskt sett, skulle bli överfallen en gång om året - är det då ändå inte 364 övriga dagar då man inte blir det? Om man blivit påhoppad 5 gånger hela sitt liv och man är ca 25, hur många dagar blir det man INTE blivit det?

More to come...

”We’ve got nothing to fear, bur fear itself”

- Eleanor Roosevelt

Henrik Kjölstad

student

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?