feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Mäns ansvar i kvinnovåldsfrågan

Publicerat: 2004-10-05 03:36

Apropå Gudrun Schymans motion och den eviga frågan om mäns (kollektiva) ansvar i kvinnomisshandelsfrågan.

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Jag & Feminism.

Dela

Jag ser det hela inte som ett försök att vältra över allt ansvar i frågan till männen, utan ett sätt att få oss män att inse att vi inte kan vifta bort problematiken med det klassiska "det är galningar/psykopater som misshandlar, jag har aldrig gjort det och känner minsann ingen kvinnomisshandlare!".

För det första ser jag en skillnad mellan kvinnors våld mot män, mäns våld mot män och mäns våld mot kvinnor. De två förstnämnda kan nog till stor del bero på taskig barndom, droger, tillfälliga omständigheter mm. Det är impulsivt, snabbt överståndet och även om det naturligtvis är traumatiskt för den som utsätts för våldet så är det inte så strukturellt som den tredje typen, den "klassiska" kvinnomisshandeln, där förövare och offer lever i en nära relation. (Och till er som redan nu fingrar på "Starta en ny tråd"-knappen lägger jag in en brasklapp här, och säger att det naturligtvis finns undantag, och att jag inte på något sätt negligerar våld mot män).

Den strukturella kvinnomisshandeln följer nästan alltid samma mönster, som beskrivs mycket väl i serieboken "Sjunde Våningen" av Åsa Grenvall, eller varför inte Liza Marklunds "Gömma".
Kort sagt går det ut på att flicka möter trevlig pojke, stark passion uppstår, pojkvännen börjar subtilt styra över flickvännen, och långt innan första slaget faller är flickvännen sönderslagen psykiskt, och totalt beroende av pojk"vännen".

Det är frågan om ren tortyr, psykiskt och fysiskt, där misshandlaren pendlar mellan sadism och kärlek, tillgivenhet och hat, tills kvinnan antingen blir mördad eller vaknar upp och flyr från förhållandet.
Mörkertalet är förmodligen ganska stort, eftersom många kvinnor som kommit undan helt enkelt skuldbelägger sig själva och undviker att göra rättssak av det.

Vem är då den där jävla skitstöveln? Det vore väl ganska enkelt att diagnosticera honom som psykopat och luta sig tillbaka i soffan och glömma saken, alternativt ropa på hårdare straff och offentlig kastrering utan bedövning, men jag tror inte det är så enkelt. Rent medicinskt ska det ganska mycket till för att bli klassad som individ med psykopatiska drag, och dessutom är han oftast inte känslokall och beräknande, utan driven av mycket starka känslor, och kaotisk i sitt handlande.
Egentligen vill jag inte gå in så mycket på var han kommer ifrån, varför han gör som han gör, och hur man ska bota honom, det kan vara en annan diskussion på en annan plats.

Och hur vet jag detta? Med vilken doktorsgrad har jag rätt att uttala mig om det här?
Nej, jag kan inte backa upp det här med statistik och avhandlingar, men det finns alltför många vittnesmål och berättelser om kvinnor som varit utsatta för det här, och det är inte så svårt att lägga ihop ett plus ett om man fördjupar sig i ämnet en smula...
Dessutom känner jag en del överlevare (jag vill inte kalla dem för offer, de kvinnorna är mycket starka personer med stor integritet som jag respekterar oerhört), fem stycken människor som jag inte ens behövt söka upp på något sätt, utan bara har stött på under min levnadstid. Eftersom jag inte vill hänga ut dem alltför mycket hoppas jag att ni förstår att jag inte beskriver detta alltför noggrant.
Men det handlar om
* En tjej som var inlåst i en lägenhet i runt 18 månader (inte bildligt, utan bokstavligt) och inte vågade rymma
* En annan tjej som inte kunde sova på tre dagar i rädsla för att hennes ex skulle klättra in genom fönstret (hon bor på tredje våningen, och han hade gjort det förr) och slå sönder henne
* En tredje som sprang för livet hem till sina föräldrar med sin knivbeväpnade pojkvän hack i häl
* En fjärde tjej som i två år dolde en ständigt blåslagen, öm kropp under kläderna.
* och en tjej som efter en misshandel fick trösta sin pojkvän som hotade att ta livet av sig för att hon gjorde livet så svårt för honom.
Jag upprepar "tjejer", eftersom ingen av dem var över tjugofem när de råkade ut för detta och mycket mer av fysiskt och psykiskt våld, dessutom var killarna i samma ålder. Vanliga svenska tjejer som var ihop med vanliga svenska killar.
Ingen av dessa kvinnor har polisanmält saken, utan bara försökt att gå vidare, och lyckats förbannat bra med det.

Vilka är då killarna? Tja, "vanliga" för det första, ganska charmanta och oerhört svåra att sätta i samband med vad de har gjort. En av dem fanns i min umgängeskrets, och psykopat är han inte. Ingen av dem var missbrukare eller utslagna, de jobbade eller pluggade och hade ett bra socialt nätverk.

Men det märkliga är omgivningens reaktioner och förhållande till dessa män. Trots att det är en öppen hemlighet att de har misshandlat sina flickvänner, är de inte på något sätt utfrusna eller föraktade. De hade och har vänner, är populära i idrottslag och föreningar, på jobbet och i skolan, och har i en del fall blivit mer eller mindre förlåtna av de som de slagit. Det där med att det är oförsvarligt att slå kvinnor har jag sett mycket lite av.
Jag kan bara se till mig själv, och han som jag umgicks med. Visst gick det rykten i hela kompisgänget, men ingen tog tag i det, vi bara smet undan, skylde över och intalade oss att det nog inte var så farligt eller att nån annan skulle ta tag i det, helst då tjejen själv.

Och jag hör det fortfarande idag, om polaren som hör konstiga ljud från lägenheten ovanför, men inte gör något, om en annan kompis som har en arbetskamrat som ofta "ramlar i trappor" och skyler över märken i ansiktet med kraftigt smink, rykten om en tjej som tagit sig ur ett misshandelsförhållande och hamnar rakt i ett nytt, osv.

Och själv sitter jag fortfarande i periferin, medveten om att jag SKULLE kunna göra något, men väljer att låta bli, för att det skulle bli för jävla jobbigt...

Hoppsan, jag hamnade visst en bit från mitt ursprungliga ämne (lätt hänt när man blir personlig), men förutom den vanliga harangen om att vi måste inse att en kvinnomisshandlare kan se ut och bete sig hur som helst, vara en snubbe som alla andra, och kanske ingå i vår umgängeskrets, det är ingen Charles Manson det handlar om.
Och för att krångla till det ordentligt, så borde vi sluta att se på kvinnomisshandlare som jordens avskum. Denna inre bild gör det väldigt svårt att ställa en annan man mot väggen, eftersom man vet hur jävla illa vid sig man själv skulle ta om man blev anklagad för samma sak.
Paradoxalt nog tror jag att många kvinnomisshandlare mår dåligt av vad de håller på med (men väljer att lägga all skuld på kvinnan istället för på sig själva), och skulle behöva hjälp att komma ur det, en hjälp som kanske bara andra män kan ge.

Det här är ett skitsvårt och komplicerat ämne, och jag hoppas att en eventuell debatt inte bara handlar om skuldbeläggande och statistik och att män också blir misshandlade, utan verkligen försöker gå under huden på problemet, även om det kan vara obehagligt.

Robert

Robert Svensson

Arbetsfri

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?