feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Arv eller miljö?

Publicerat: 2004-09-26 20:10

Lutar sig kvinnor oftare än män mot miljöfaktorer som huvudsakligen styrande för mänskligt beteende än biologiska faktorer?

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Kvinnligt/Manligt.

Dela

Den här frågan såg jag på ett forum för ett tag sedan. Eftersom det var en typ av forum som inte direkt gör sig när det gäller långa texter blev det liksom inte av ge någon replik. Så jag tänkte att som någon slags premiär som ny medlem på denna sajt publicera det här.

***

Frågan om arv och miljö gör mig alltid lika paff som den gör mig en smula irriterad. Diskussioner kring arv och miljö brukar oftast reduceras till vetenskap med argument som inte är så vetenskapliga. Det här var dock en variant som på ett lurigt vis döljer en uppfattning (medvetet eller ej) om en slags kvinnlig konspiration, eller kvinnlig okunnighet. Men det kan ju vara en luttrad och cynisk fördom hos mig.

Jag gör och går så långt det är möjligt vare sig det stämmer eller inte med en förutfattad mening om vad jag är kapabel eller inkapabel till. Det tillönskar jag alla människor. Bara jag kommer möta mina begränsningar, bara jag kommer i slutändan hantera begränsningarna jag möter, antingen genom att ge upp eller klura ut en lösning.

Varför bryr man sig egentligen om frågor huruvida det genetiska arvet eller ens miljö formar ens egenskaper? Egenskaper är i sig begränsade av möjligheter, möjligheter begränsas av bland annat egenskaper. Arv och miljö är på många vis ett mynt med två sidor, där vi kallar myntet för ’biologi’ (till skillnad från biologism). Brist på t ex jod i kosten kan ge upphov till sämre intelligensutveckling hos barn, resultatet är livslångt, och helt oavsett individens optimala genetiska disposition. Genetiska skador eller dispositioner kan ibland medicineras (miljö) eller avhjälpas inom gränser. Man kan tänka sig en liknelse med en blomma i en öken eller i en frodig trädgård för att se samverkan mellan arv och miljö.

Det blir mycket trivialt när man diskuterar arv eller miljö. Konstigt nog tycks en fråga om arv och miljö ofta sporra en lika trivial diskussion, vilket kan bero på att man inte tänker på att det inte kan vara en fråga om antingen eller. Egentligen är det ganska obegripligt att någon alls tror att det finns vetenskap (modern vetenskap) som hävdar antingen eller. Jag ska försöka åskådliggöra varför det inte fungerar:

Om vi antog att egenskaper uteslutande beror på arv så måste den första och främsta motfrågan bli: Är inte det ett större problem om man börjar lyda buden från den biologistiska ringhörnan?

Från det konkreta:

Skulle vi ha svarta amerikaner med universitetsexamina? Steget längre: Skulle vi kunna se svarta kvinnliga professorer? Andra slags frågor arv/miljö: Kan PMS innebära kvinnliga direktörer som skjuter sina medarbetare i ’ilska’, alternativt gör så hiskeligt dåliga affärer att företag går omkull? Skulle kvinnor bli ledsna och känna sig misslyckade för att de inte klarar inträdesprov till brandkårsakademin? Skulle kvinnor bli mer biologistiskt sinnade kanhända som en följd av sitt lutande mot miljöfaktorer som styrande för hennes egenskaper? Tanken föresvävar föga överraskande! Borde inte i så fall kvinnor - pga alla de besvikelser som historien måste ha visat henne - vara mer pro-arv?

Eller det abstrakta:

Skulle vi ha någon mänsklig innovationslusta och alls någon mänsklig evolution ske om vi inte var mer än ’bara’ biologiska varelser? Nej.

Vilka problem kan uppstå om vi lyder buden från den ringhörna som proklamerar att enbart miljön formar dina egenskaper?

En rad problem, bland annat skulle vi inte kunna förstå en rad sjukdomar, eller handikapp. Vi skulle tro att allt skulle kunna läras in oavsett vilken egenskap vi menade, men det är så trivialt att det förstås redan intuitivt. Vi kan inte anta att allt är en fråga om miljö. Det är lite mer tricky om än precis lika trivialt att förstå att arvet inte kan styra alla människors egenskaper.

När folk för fram tankar att kvinnor och män är lämpade för olika saker brukar det mest handla om att kvinnor lämpar sig mer för att sköta om bebisar och av praktiska skäl för att hon är bäst på att sköta om bebisar är hon ju ändå hemma och därför blir hon bättre lämpad att laga mat och städa. För ingen ’biologist’ för väl fram på största allvar att städning är en biologiskt betingad egenskap? Det som faller sig praktiskt är ingen nödvändig evolutionär biologisk egenskap. Män kan bevisligen ta hand om bebisar också, och män gör det båda oftare och villigare trots att kvinnor historiskt sett ansetts ha egenskaper som gör dem mer lämpade. Lämplighet och egenskaper visavi kön har alltså inget mänskligt värde, emedan egenskaperna och lämplighet är nödvändiga och av stort mänskligt värde. Det blir för trivialt med ett antingen eller mellan arv eller miljö, och ger ingen förklaring till hur människor fungerar och varför de utvecklas.

Saken är att ingenting av alla biologistiska teorier kommer ändra ett skvatt. Människor är trotsiga av naturen - de skiter i ’biologin’ om så krävs för sin överlevnad, och det - vill jag tro - är en biologisk egenskap inte en enda biologist kan ändra på! Det lämpliga är överlevnad.

Min erfarenhet och min ’fördom’ om mänsklig olydnad och trotsighet speglar sig just i mänskliga innovationer och fantasi, man kan vända på det och säga att mänsklig innovation och fantasi speglar olydnad - min bokhylla och mitt favoritbibliotek är full av mänsklig kraft som visar att all kunskap och utveckling är ett resultat av tidigare generationers kunskap och utveckling. Hela världen är full av människor som inte lyder ’biologistiska’ lagar och vad som är könsligt eller rasligt ’lämpligast’ och vad deras egenskaper än sägs vara. Om vi ska kalla det biologiskt eller socialt kvittar egentligen, för hur ska vi distingera ut exakt vad som är natur och vad som är inlärt? Vad spelar det för roll i slutändan? Vet vi till exempel allt nu som behöver vetas? Har man inte alltid trott att vi nu har nått fram till den slutgiltiga ’sanningen’ om människan och hennes egenskaper och kapaciteter? Hade vi frusit 1832 års ideer om mänskliga egenskaper, var hade vi befunnit oss nu? Varför ska vi då göra det nu?

Att komma fram till en komplicerad matematisk formel eller ett vackert komplicerat musikaliskt verk är inget som handges av sig självt. Den bygger oftast på tidigare kunskap. Den finns inte given som en egenskap. Har man inte kunskapen, den förvärvade kunskapen, kommer det inte byggas en teori om vare sig det mänskliga livets uppkomst och betydelse eller vad som skapade universum. Handen och fingrarna kan inte hitta på tangenterna eller strängarna helt utan kunskap. Vi kan ha olika fallenhet för matematik eller musik naturligtvis, men ingendera egenskap klarar sig att utveckla sig utan möjligheter, och möjligheter kan bara ges av den miljö vi lever i.

Vi må vara djur och vi må styras av genetiska dispositioner och vi kommer lämpa oss för olika saker i livet beroende på hur väl vi tagit hand och getts möjlighet att utveckla dessa potentiella egenskaper.

Vad jag tror jag då om män och kvinnor och deras syn på arv kontra miljö? Det beror helt på vilka hinder man mött och vilka slags hinder man bemästrat. Har man flutit genom livet kanske man inte förstår intuitivt hur det gick till. Har man haft det besvärligt och fått kämpa sig genom livet kanske intutionen säger något annat. Det finns personer som misslyckas och tenderar att lägga skulden på externa faktorer. En lyckad person kanske har lättare att lägga förklaringen som ett resultat av sin interna personliga kompositition. Om jag är oansvarig för mina misslyckanden (därför att jag är kvinna eller man) är det lättare om jag kan skylla på något annat än min person. ’Generna’ kan bli ett slags sätt att rygga från ett personligt ansvar. Och jag har mött dem:

Enligt min erfarenhet - finns det människor som kallar sig för ’genier’ (hög IQ är måttet, inte uppnådda genialiska resultat) ofta är misslyckade socialt och i sina liv, de finner tröst i att de ändå är ’genier’ och tillhör en grupp ’genier’, och man för gärna fram att ’genier’ är outsiders pga sin intelligens. Det må faktiskt förhålla sig på det viset. Men ’IQ-geniet’-förklaringen blir också en trygg hamn där man är lyckad i alla fall oavsett hur det gått i livet. Ingen kan slå en på fingrarna i det åtminstone.

Vidare, det finns människor som inte är så vidare lyckade i sina liv som skyller sina tillkortakommanden på externa faktorer som ’invandring’, ’muslimer’, ’feminister’, ’män’, osv. listan kan göras tragiskt lång. De finner en ventil för en bitterhet eller personlig plåga, dessa människor kan finna stor tillfredsställelse i att tillhöra en grupp som - i enlighet med t ex hög IQ - är intelligenta. Det kan gälla både ’genierna’ jag nämnt, och andra personer som använder t ex andra grupper som ett sätt att distingera sin egen grupp som speciell i någon positiv bemärkelse. Vi och dom. De andra får negativa egenskaper. Rasister vs multikulti-ister. AIK vs Bajen. Ekonomer vs sociologer. Arkeologer vs historiker. Etc. Ingen kan slå en på fingrarna i det åtminstone.

Jag har mött människor som är psykiskt sjuka och jag har mött människor sjuka i cancer. Ärftligt sjuka människor är de enda där jag på rak arm inte kan se att miljö alltid har en framträdande roll, men där miljön kan vara faktorer som påverkat förlopp, och där miljöfaktorer kan hjälpa, bota, eller stjälpa.

Det finns så många olika utgångspunkter att betrakta arv och miljö från.

Män och kvinnor skiljer sig i syn? Kanske man hellre ska fråga en svart människa hur de tänker kring arv- och rasteorier där en del afrikaner sägs generellt ha en IQ-nivå vi vanligen kallar utvecklingsstörda?

Med det sagt ska jag ställa mig själv frågan. Lutar jag åt arv eller åt miljö? Egentligen frågar jag mig huruvida jag lutar åt möjligheter eller determinism? Och är min åsikt grundad på att jag är kvinna? Nonsens. Utan min erfarenhet och utan min och den förvärvade kunskapen skulle det bara vara löst tyckande åt endera håll. Jag har för vana att ge människor mer credit än så, och det inkluderar mig själv. Jag lutar inte något håll, det finns inte en procentsats eller en gungbrädas gradvinkel som kan förmå mig att yttra mig på ett sådant vis.



You go figure.

/loix - beteendevetare

***

Källor och inspiration:

Stephen J. Gould. ’The Mismeasure of Man’. 1996. W.W.Norton, New York.
Stephen J. Gould. ’Ever since Darwin: Reflections in Natural History’. 1992. W.W.Norton, New York.
William H. Tucker. ’The Science and Politics of Racial Research’. University of Illinois Press, Chicago. 1994.

Louise Persson

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?