feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Debatt med Billy Butt

Publicerat: 2004-09-21 21:31

Om våldtäkter. Publicerad på sourze.se under VT 2003.

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Lag & Rätt.

Dela

Billy Butt: 24 mars 2003

Jag har genomskådat rättsbluffen!
För exakt tio år sedan stod jag i Stockholms tingsrätt åtalad för våldtäkt mot nio kvinnor. Det hela var ett stort rättsfiasko och jag blev oskyldigt dömd. Dessvärre har fler än jag råkat ut för liknande justitiemord sedan dess.

De flesta vettiga människor i Sverige förstod vad min rättegång handlade om. Våldtäkt var det få som trodde på innan samhällets åsiktsmaskineri med mediafeministerna i spetsen kom i gång och påverkade polis, åklagare och domstolar. Och "påverka" är bara förnamnet - Förundersökningen leddes av en 65 årig polisman som var så lat att mycket av informationen han fick kom ifrån Expressens reporter som tycktes veta mer om mig än vad jag visste om mig själv! Inte nog med det utan nu i efterhand har flera före detta Expressen-medarbetare berättat för mig hur rasismen mot mig på tidningens dåvarande redaktionsledning blev grunden till drevet. Lyckligtvis för mig, och för tidningen Expressen och dess läsare, är rasisterna borta från skyskrapan på Gjörwellsgatan.

Många experter inom juridiken och journalistiken är i dag överens om att rättegången mot mig var ett av nutidens största svenska rättsfiaskon, där det inte fanns några bevis. En oerhört naiv domstol i Stockholms tingsrätt, bestående av en sömnig 72-årig rådman och sju nämndemän, de flesta i 65-70-årsåldern, förklarade mig skyldig till våldtäkt under mycket tveksamma omständigheter. Kvinnorna hade enligt egna uppgifter rekommenderat mig som pålitlig till väninnor efter att de skulle ha "våldtagits" (och somliga av dem hade sökt upp mig ånyo för ytterligare "träff" efter att de skulle ha våldtagits). Samtliga hade självmant sökt upp mig för att de ville bli popstjärnor eller fotomodeller. Enligt deras egna uppgifter skulle en del av dem ha "ridit mig" under de beskrivna "våldtäkterna". Jag minns hur ledamöternas ögonbryn höjdes i misstro när min 42-årige advokat upplyste gamlingarna att det faktiskt finns andra samlagspositioner än den klassiska "missionären" och att en kvinna som rider en man under ett samlag kan hoppa av!

Det allvarligaste var dock hur Stockholms tingsrätt i sin dom gjorde sig skyldig till rasism mot min ickenordiska person, eftersom mitt utländska utseende av rätten ansågs ha "skrämt kvinnorna"!

Målet gick vidare till Svea Hovrätt där åtminstone jag trodde att sunt förnuft skulle råda. Jag förväntade mig en vettig upprättelse. Istället fick jag en bakläxa av Hovrättens ledamöter, som i domen skrev något så intelligensbefriat som att unga svenska kvinnor inte brukar ha sex med äldre män med makt! I en TV-dokumentär om fallet, producerad av Moderna Tider något år senare, konfronterades Hovrättens ordföranden Lagmannen Peter Löfmarck om sitt verklighetsfrämmande inslag. "Tror du verkligen att det är så?" frågade reportern. "Ja det är så!" svarade dinosauriedomaren! Resten av historien känner ni till. Det blev stora feta rubriker och jag åkte iväg till finkan i fem år men släpptes efter tre, då Kriminalvårdsstyrelsen lyckades övertala hovrättsråden inom Kriminalvårdsnämnden att Billy Butt inte är en farlig person!

I en kulturartikel skrev Expressens Nina Lekander "Nu ska vi sluta skriva om Billy Butt!" och trodde i sin naivitet att svensk massmedia satte fast sista spiken i min kista. End of story? Nej - Inte riktigt - jag sitter ju här i dag, tio år senare, och skriver min 53:e publicerade debattartikel om dramat. Sorry Fru Lekander – det skulle krävas mycket mer än dig och dina fåniga feministskribent-kollegor för att ta död på mig!

Efter den kontroversiella domen mot mig började domstolarna skärpa sig. Beviskraven i sexualbrottmål där ord stod mot ord höjdes, och man återgick till vanligt svensk rättspraxis där man friar hellre än fäller, i fall där rimligt tvivel föreligger. Men det tog inte lång tid innan man halkade tillbaka. I sin bok "Sex, lögner & terapi" varnade DN-journalisten Lilian Öhrström för en trend enligt vilken en ändlös rad oskyldiga män dömts på tveksamma grunder i sexualbrott. Hon beskrev en slags samhällshysteri som pågick i Sverige mellan slutet av 80-talet och början av 90-talet. Hon förutsåg att flera av de rättsfall som hon granskade skulle resultera i resningar i Högsta domstolen och att många av de dömda männen skulle frias i nya rättegångar. Och så blev det!

Sedan 1996 har ett 30-tal män som först, utan en tillstymmelse av bevis dömts enbart på kvinnors uppgifter, friats av eniga och minst sagt generade domstolar i nya rättegångar där i de flesta fall domstolarna konstaterat att kvinnorna ljugit om övergreppen. Fallen Ståhlbröst (Umeå), Koepke (Värmdö), El Euchi (Kalmar) och Sandström (Lund) är bara fyra exempel som jag hämtat från media där feldömda män trätt fram och berättat sina historier. Det finns dock flera, däribland två män i pensionsåldern, en i Mölnlycke och en i Lidköping. Båda fick sin ålderdom förstört av det svenska rättsväsendets inkompetens! Domstolarna trodde exempelvis på en ung tjej som efter påverkan av en kurator på Socialen ljög om att hennes morfar hade våldtagit henne. När hon vaknade upp ur sin "fantasi" en dag fick hon ångesten som gjorde att hon berättade sanningen för Riksåklagaren.

En annan kvinna ljög om en våldtäkt som skulle ha ägt rum på "marken" bakom ett träd i en park utanför Stockholm. Rätten trodde henne, men ingen kollade brottsplatsen trots protester från den anklagade. En advokat som på begäran av mannen tog en promenad vid den påstådda brottsplatsen fyra år senare, efter att mannen hade avtjänat sitt straff, upptäckte att platsen bestod av sumpmark! Någon våldtäkt kunde omöjligen ha ägt rum där. Mannen friades i efterskott genom resning. Samtidigt som miljontals kronor utbetalats i skadestånd till de felaktigt dömda personerna har inte en enda av de ljugande kvinnorna åtalats för falsk angivelse.

Inte nog med detta – utan det kan faktiskt svänga åt andra hållet också. Vad sägs om mannen som tidigare dömts för sexuellt ofredande av sin 12-åriga styvdotter, och som av en svensk domstol bara häromveckan fått vårdnaden om sin nioårige son. Detta trots att psykologer varnat för återfall till brottslighet av samma typ.

Hur ser det ut i Sverige med den enskildes rättssäkerhet egentligen? Kan vi lita på vårt rättssystem? Och hur mycket påverkan har mediernas roll i rättsliga utslag så här tio år efter Billy Butt-målet? Kan en oskyldig man bli lätt offer för hysterin kring begreppen "våldtäkt", sexuellt utnyttjande med mera?

Först får vi vara överens om att alltför många kvinnor faktiskt BLIR offer för sexualbrott där förövarna kommer undan. Vi ska INTE inbilla oss att alla män är oskyldiga. Personligen är jag övertygad om att det finns fler skyldiga sexualbrottslingar som går fria än oskyldiga som dömts fel. Frågan är bara huruvida rättsväsendet kan betraktas som pålitligt eller inte. Ska vi acceptera att en enda kan dömdas fel? Hur är vågskalan mellan brott och straff, och dömer man alltid rätt? Kan man överhuvudtaget tro på en dom avkunnad i en svensk domstol? Inte alltid enligt vad jag erfar. De kända Södertälje- och Rissne-fallen från slutet av 1990-talet är bevis på detta. Där friades unga gruppvåldtäktsmän på grund av juridikens intriger och mysterier, men den allmänna opinionen blev så häftig att Högsta Domstolen blev tvungen att tänja gränserna och bjuda svenska folket på fällande domar i efterhand.

Let's face it folks. Rättsväsendets förflutna är definitivt inget att skryta om. Men hur ser det ut i dag? Här är några färska exempel på hur vårt "trygga" rättsväsende agerat på sistone.

En pappa som mördade sitt barn i Spånga nyligen, fick i relation till brottet ett oerhört milt straff. Så pass milt att Riksåklagaren (RÅ) begärt att Högsta Domstolen prövar fallet.

Snart därefter dömde Stockholms tingsrätt den tidigare ostraffade 60-åriga Nöjesarrangören Vicky Von der Lanken till ett års fängelse bara för att hon tog pengar från sig själv! Okej – klantigt gjort. Men människan har ju återbetalat pengarna och visat oerhört stor ånger. Ingen kom till skada. Hade inte i så fall en varning i form av en villkorlig dom eller samhällstjänst räckt?

Under de senaste 18 månaderna har två stycken morddömda män (Yasser Askar & Joy Rahman) friats genom resning i Högsta Domstolen (HD) efter att ha avtjänat groteskt långa fängelsestraff för brott de aldrig begick. Samtidigt förnekar HD resning för två bröder (bröderna Yildiz) som dömdes för ett mord som begicks i Stockholm samtidigt som de själva setts av flera vittnen 40 mil norrut i Sundsvall. Enligt HD har bröderna Yildiz fått sin sak prövad vilket betyder ungefär så här: Det spelar ingen roll om domen är felaktig.

Sanningen är faktiskt följande: Det är i dag fullt möjligt för dig som läser denna artikel att bli offer för ett justitiemord i Sverige. I de flesta fall behöver en åklagare någon form av bevis men inte när det gäller sexbrott. Där kan en kvinna att gå in i en polisstation och säga "Han våldtog mig en natt i april för 3 år sedan". Hon behöver inte ha bevis. Det räcker med hennes uppgifter. Mannen blir hämtad av polisen och jouråklagaren anhåller. Det kan leda till ett "ingen rök utan eld"-scenario. Domstolarna leker Gud och istället för att döma enligt vad som kan kan bevisas, dömer de oftast enligt vad domstolsledamöterna bara "tror" har hänt. Till exempel: om de gamla gubbarna och tanterna som dömer i Hovrätten är så naiva att de verkligen tror att en ung kvinna i strävan efter framgångar aldrig skulle ha sex med en äldre man med makt, då är deras åsikter bestämmande i domen. Och även om hela samhället tycker att det är naivt, idiotiskt och för jävligt gäller ändå domen. Vidare, om ledamöternas egna sexuella erfarenheter är begränsade till missionären, då kan de ju omöjligen begripa att en kvinna som "rider" en man under ett samlag knappast kan vara offer för en våldtäkt – och hux flux – en fällande dom - som i mitt fall!

Detta är verkligheten i dagens svenska rättssamhälle! Vill du leva i ett sådant? Det vill inte jag, men jag gör det ändå. Jag förstår inte riktigt varför jag gör det längre. Kanske för att jag haft många fina år i Sverige långt innan jag drabbades av nissarna i rättsväsendet, och jag vet att det positiva i Sverige överväger de negativa. Eller kanske är det så att jag börjar bli gammal, och möjligen lite naiv.

En sak är i alla fall klar – 10 år har gått sedan jag utsattes för ett vidrigt justitiemord. Under den tiden har jag lärt mig mer om polisen, åklagarna och domarna än vad de någonsin kan lära sig om mig. De kan aldrig lura mig igen, för jag har genomskådat dem och deras stora bluff!

Det lär finnas många lik i det svenska rättsväsendets smutsiga garderob, och många jurister skulle nog vilja stänga dörren till garderoben och gömma smutsen. Men en sak kan jag lova dem och alla ni som läser detta: så länge jag lever kommer den aldrig stängas, för jag har min fot i dörröppningen.

***
Josefine Alvunger: 2 april 2003

Vem är rädd för Billy Butt?

Det är något fruktansvärt Billy Butt gör. Det är farligt och det gör mig rädd.

Det spär på fördomar, bekräftar misstankar och framförallt förnedrar och förringar de kvinnor som utsatts för våldtäkt. De våldtas om igen. Denne gång av en man som hävdar sig vara oskyldig.

Så långt, så gott. Jag vill göra extremt tydligt att jag på intet vis förnekar Billy Butt rätten att hävda sin oskuld. Vill Billy Butt ha resning i rättssak, får han gå den vägen. Nu verkar det dock inte vara det han strävar efter. Uppenbarligen har han inte förtroende för det svenska rättssystemet (där kan han ta i hand med våldtagna kvinnor som vittnar om samma sak), så därför väljer han att gå via media och göra sin röst hörd. Det har han rätt till.

Billy Butt menar att han blivit fel behandlad av det svenska rättssystemet, och att medias inverkan förändrat synen på hans brott. Nu använder sig Billy Butt av samma media och, ja just det, förändrar med stor sannolikhet synen på en del brott som just nu handhas.

Billy Butt säger sig ha blivit utsatt för justitiemord. Det var en otroligt naiv domstol. Vidare skedde samma sak i hovrätten, en andra insats. Billy Butts slutsats är då att samtliga var en hop idioter, kanske rasister, som dömt honom på förhand och helt ignorerade bristande bevisföring. Så långt är jag med. Det är helt i sin ordning att Billy Butt anser det. Billy Butt anser sig vara oskyldig. Därför är det naturligt att han tycker att det är ett gäng puckon som inte bara säger att han är skyldig, de berövar honom hans frihet dessutom.

Vidare drar Billy Butt kopplingen till ytterligare 30 fall där män blivit dömda utan tillstymmelse av bevis till våldtäkt. Det där låter ju livsfarligt. Det betyder att vi kvinnor, lite på måfå sådär, kan valsa in på polisstationen, klia oss lite på magen, gäspa, peka ut någon kille vi inte gillar, eller någon vi gillar, säga att han våldtagit oss och sedan bekvämt traska hem, kanske öppna en öl, garva med polarna och sätta på grannen i vår sexuella frigjordhet.

Det är två hemska saker som sker i landet. För det första. Vi vet inte hur många eller hur ofta, men vi skall inte sticka under stol med att det finns män som döms oskyldigt för våldtäkt. Det är för jävligt. Men vad innebär det att dömas oskyldigt för våldtäkt? Det är i de fall som det har skett en sexuell kontakt, alltså där bevis finns för det, men där kvinnan hävdar att hon inte ville ha kontakten, och mannen hävdar att hon ville det. I själva verket är kvinnan en lögnaktig hynda som bara vill sätta dit mannen och lyckas med det. Ord mot ord, och kvinnan vinner. Eller?

Det andra som sker i det här landet är att kvinnor våldtas. Män tvingar kvinnor till sex, men när kvinnan sedan anmäler, om hon vågar vill säga, finns det en stor risk att hon blir anklagad för att vara en lögnaktig hynda. (Skälen till det står i föregående stycke. Skälen till det står också i Billy Butts text, eller i texter och tal av sådana som anser att Billy Butt har rätt.)

Det finns alltid en liten, liten möjlighet att kvinnan ljuger (Med Billy Butts resonemang: en stor, stor möjlighet.) Om hon gör det eller inte, skall naturligtvis undersökas. Det finns också en möjlighet att den anklagade mannen ljuger. Han har både i oskuld och skuld allt att vinna på att inte erkänna, så vi får nog utgå från att ALLA män som anklagas hävdar sig vara oskyldiga.

I Billy Butts fall anser jag det vara av mindre vikt att han har "icke-nordiskt" ursprung. (Även om det naturligtvis finns lika många rasistiska fördomar i Sveriges domstolar som ute i stugorna.) Det är en problematiskt faktum, att våldtäkt och kvinnoförnedring tillskrivs "män från andra kulturer" och att sådana män alltså med större sannolikhet utför brott mot kvinnor.

Men nu är det inte det faktum att Billy Butt är "av annan kultur" som dömde honom. Det är heller inte det enkla faktum att han är man. Inte heller att han är (var) en man i maktsituation. Om Billy Butt blivit anklagad av EN kvinna, hade fallet sett annorlunda ut. Då kanske hon varit en lögnaktig hynda. Nu var det inte en kvinna. Nu var det flera. Nio av dem hade tillräckligt med bevis för kunna väcka åtal. Nio lögnaktiga hyndor? Nu får vi nog sakta ner på stegen lite.

Visst. Det kan så vara, att ett gäng tjejer tyckte det kändes göttigt att ha lite sex med Billy Butt i förhoppning om en musikkarriär. Sen fick tjejerna ingen karriär. Då blev de bittra på Billy Butt. Så anmälde de Billy Butt och han fick sitta i fängelse. "Jippi" hojtade våra lögnaktiga hyndor i kör, skålade i champagne på någon krog och spanade ut nya offer. Gärna äldre män i maktposition som de i all sin ondska kunde sätta dit. Och vad tjänade våra hyndor på detta? Fick de kanske skivkontrakt hos någon annan? Var det trevligt att få sina liv satt under lupp? Var rättegångarna och förhören angenäma? Var det eftertraktansvärt att bli utfrågade som vore de lögnaktiga hyndor? Kan vi dra slutsatsen att kvinnor som anklagar män för våldtäkt inte har särskilt mycket att vinna på att ljuga, medan män däremot som anklagas har allt att vinna? De kan vinna sin frihet.

Jag förstår mäns rädsla och oro. Är det inte så att vilken man som helst när som helst kan bli anklagad för att ha våldtagit en kvinna? Jo, i teorin är det så. Läs de två sista meningarna igen. Skrämmande.
Men om vi erkänner det, är det då inte också så att vilken kvinna som helst när som helst kan bli våldtagen av en man? Jo, i teorin är det så. Läs de två sista meningarna igen. Skrämmande så in i helvete! Lev i den verkligheten ett tag, så kan vi snacka rädsla och oro.

Jag vill egentligen inte jämföra ont med ont. (Vem det är mest synd om leder ingen vart.) Men jag tror dessvärre att några oskyldiga dömda är priset vi får betala. Det är priset vi får betala i praktiken för att kvinnor lever i det ständiga hotet att bli våldtagna i teorin.

Jag vill inte heller att män skall bli oskyldigt dömda. Men glöm inte att varje kvinna som blir våldtagen faktiskt också går under beteckningen oskyldig. Antingen kan man skrika "30 män har blivit oskyldigt dömda för våldtäkt" och lägga all sin energi för att åtgärda det problemet. Eller kan man skrika "30 000 kvinnor har blivit oskyldigt våldtagna" och lägga sin energi där. Man kan också inse att båda utropen är problematiska och orättvisa och att det ena inte utesluter det andra.

Men att utgå från att alla kvinnor är lögnaktiga hyndor för att rädda de där 30 oskyldiga männen får den enda följden att de oskyldiga tillsammans med ett stort antal skyldiga går fria. Det hjälper fan inte en enda oskyldigt våldtagen kvinna.

Och det är därför Billy Butts resonerade är så farligt. Han är en ordmästare som börjar sin artikel med att appellera till läsarens intelligens (vettiga människor förstod att han såklart inte våldtagit kvinnorna.) Texten igenom använder sig Billy Butt av mer eller mindre geniala retoriska grepp. (Nåja, detta att "de gamla gubbarna" bara känner till missionären, och att Billy Butt därför "huxflux" blev dömd kanske var väl krystat. Människor har begagnat sig av alla möjliga sexuella ställningar i alla tider och jag är övertygad om att också männen i denna sal kände till detta.)

Billy Butt må ha genomskådat rättsbluffen, men jag genomskådar hans ordlekar där fokus flyttas från det brott som Billy Butt är dömd för till andra brott med knepiga domar. Billy Butts mål är naturligtvis att läsaren skall anse att hela det svenska rättssystemet är korrupt och inte kan utföra en enda korrekt bedömning. Och i den tankekarusellen frikänns också Billy Butt i läsarens huvud.

Jag går inte på det. Men jag är rädd att många gör det. Och jag vet vilka som får betala för det. Det är därför jag blir rädd. Det är därför jag är rädd för Billy Butt.

(Observera att de siffrorna jag använder inte är korrekta, jag skulle lika gärna kunna skriva X och Y för jag har ingen aning om hur många män som blir oskyldigt dömda, inte heller hur många kvinnor som blir våldtagna, men vi får nog enas om att den förra gruppen är bra mycket mindre än den senare.)

***

Billy Butt: 3 april 2003

Ingen behöver vara rädd för mig!

Att Josefine Alvungers replik på min artikel har väckt så starka känslor till min fördel hos en del av Sourzes läsare kommer inte som en överraskning.

Själv var jag nära att gäspa när jag läste artikeln – herregud, hur kan man skriva en så lång artikel som säger så lite? Dessutom anklagar människan mig för att leka med ord, medan hon själv gör ett klantigt och minst sagt misslyckat försök att själv manipulera läsarna med orden "Jag är rädd för Billy Butt". Det förvånar mig inte ett dugg att läsarna blev så förbannade som de blev (se kommentarerna). Dags att vakna upp fröken Alvunger – det finns inte många som tror på domen mot mig, förutom förstås de halvkokta feministerna vi har i det här landet, såväl som en del "vi-tror-på-allting-som-står-på-pappret-bara-för-att-det-står-på-pappret-socialdemokratiska-pensionä rer". De flesta vettiga människor – och jag upprepar VETTIGA människor - fattar mycket väl vilket vidrigt justitiemord jag utsattes för!

Oavsett vad jag tycker om Josefine Alvungers artikel så tycker jag att det är bra att den publiceras. Dels för att visa hur en del oinsatta egentligen tycker och tänker i dessa bisarra sexualbrottsfrågor, och dels för att visa dumheten bakom feministernas strävan att övertala världen att alla män som "raggar" tjejer är stora grisar. Men det viktigaste med Alvungers artikel är läsarnas kommentarer, något som man kan tacka Sourze journalistiska idé för. Tänk om alla Aftonbladets och Expressens läsare fick möjligheten att kommentera artiklarna de läser varje dag? Då tror jag att vi allihop skulle bli mindre påverkade av massmedias makt och skulle istället, precis som Sourzes läsare, få ett eget perspektiv på hur saker och ting förhåller sig i samhället.

En sak som jag märkte när jag läste läsarnas kommentarer till min och Alvungers artiklar är hur fruktansvärt DÅLIGT INFORMERADE de flesta läsare egentligen är. Dock skyller jag inte på dem för deras okunnighet, eftersom de litar på massmedia där de får sin information. Men vad är det för information man fått om Billy Butt-målet? Inget mer än det som stått i åtalet och det som står i domen, eftersom hela målet belades med sekretess. För de som inte förstår vad detta innebär kan jag tala om att hela min rättegång ägde rum bakom stängda dörrar. Inte en enda journalist fick tillträde till förhandlingarna. Redaktionerna fick därmed inga gedigna fakta om vad som egentligen skett mellan mig och tjejerna som anmälde mig för våldtäkt. Ute i korridörterna satt journalisterna som ett gäng gamar och väntade på pausarna, så att de kunde försöka övertala någon av oss som varit därinne att berätta om vad som pågick inne i rättssalen. När vi (tjejerna och jag) vägrade berätta vände sig redaktionerna till sina ”förstå-sig-påare”, det vill säga Aftonbladets Åsa Moberg, Kerstin Weigl, Åsa Mattsson och Expressens Britta Svensson, med flera. Dessa fick koka ihop feministiska vinklar som skulle sälja tidningar medan rättegången pågick. De flesta vettiga läsare fattar att kvällspressen arbetar så, och det gjorde de synnerligen i mitt fall.

Vad journalisterna INTE talade om för svenska folket var följande:

- Att flera av målsägandena förhördes gemensamt i ett regelvidrigt förhör så att deras uppgifter kontaminerades med samstämmighet. Trots detta fälldes jag med deras "samstämmighet" som huvudskäl till den fällande domen.

- Att samtliga av de nio tjejerna sökte upp mig igen efter att de skulle ha våldtagits (!?!). De ville nämligen ha de utlovade jobben inom showbusiness. En del av tjejernas påstående om våldtäkt handlade om datum som gick upp till fem år tillbaka i tiden!

- Samtliga tjejer var myndiga med genomsnittsålder 20. Samtliga, enligt egna utsagor i rätten, var sexuellt erfarna. I tidningarna utmålades de som stackars små flickebarn.

- En tjej berättade hur hon självmant gick upp ur sängen, gick till badrummet, tog ut sin tampong och återvände till sängen. När domaren frågade henne vad som hände sen svarade hon "sen fortsatte han våldta mig"!

- En tjej påstod att hon fick klamydia av mig, men rättsläkareundersökning visade att jag INTE hade eller hade haft klamydia. Alltså fanns det teknisk bevisning på att hon ljög – men ack, hon var blond, söt och hade mormorströja på sig och var utan makeup i rättssalen. Den 72-årige domaren sade i en tidning under pågående rättegång att han kände sig som hennes morfar.

Vad Josefine Alvunger och andra förvirrade figurer måste inse är att kvinnor faktiskt kan ljuga om sexbrott, särskilt om de blir påverkade av sina omgivningar. I detta fall handlar det inte bara om deras omgivning, utan om ALL massmedia. Alvunger skriver att man hade kunnat tro detta i fall det handlat om en tjej, men att nio tjejer kan inte ljuga allihopa. Men lägg till det massiva mediadrevet som just då pågick mot mig, och hur tidningarna varje dag beskrev mig som riksvåldtäktsman, så kan man lätt räkna ut hur tjejerna själva blev påverkade. Det finns ett bra exempel ur målet. Det gäller en tjej som på frågan om varför hon polisanmälde mig svarade så här: ”Egentligen hade jag inte haft en tanke på att anmäla Butt, men när jag talade med Expressens reporter berättade han för mig att de behövde min anmälan för att hjälpa de andra tjejerna” Vad Expressen egentligen behövde var en tionde anmälan så att siffran 10 skulle se bättre ut på nästa dagens löpsedel än siffran 9!

Där har ni hela historien bakom nöjesprofilen Billy Butts fall.

Om det finns någon seriös läsare som vill bli mer insatt i fakta i målet, får han eller hon gärna kontaka mig genom Sourze redaktion. Jag lovar att svara på intelligenta och relevanta frågor med FAKTA ur mitt eget mål.

***

Josefine Alvunger: 10 april 2003

Det kom ett mejl från Billy Butt

Det kom mejl för mer än en vecka sedan som lämnade mig förstummad, förvånad och förnärmad.

Mejlet handlade om en "utmaning". Jag ansåg att den var helt orimlig och lät saken bero. Sedan kom det kommentarer under mina artiklar. Om jag inte antog "utmaningen" var jag feg, och dessutom hade jag bara till på onsdag den 9 april på mig att svara. Huruvida jag svarade eller inte berodde inte bara på mig och min integritet, det skulle dessutom bevisa att "alla feminister" skriker tills de möter motargument.

Jag svarar när och på vad jag behagar och lyder inte under någons tidsfrister. Jag är inte heller rädd att bemöta Billy Butt. Med dessa ord sätter jag punkt för min medverkan i "Billy Butt-debatten" - en debatt som började med ett seriöst bemötande av en artikel och de åsikter som där presenterades, och som slutade i personfrågor, agitationer och personangrepp långt bortom en seriös debattörs gränser. Jag har försökt att hålla tonen och nivån rak och saklig, men nu har det här barkat iväg och nått oanade proportioner. Min avslutande kommentar är som följer: Billy Butt och jag är eniga om att både män och kvinnor kan ljuga i rättegångar. Vi är också eniga om att det råder rättsröta och att oskyldiga döms, såväl som skyldiga går fria. Detta är ej försvarbart och självklart önskar jag att rättssäkerheten i Sverige skall förbättras så att dessa fall blir färre och färre.

Vad gäller min artikel handlade den ej om Billy Butts skuld. Jag tänker varken anklaga eller försvara Billy Butt i den frågan. Det har Sveriges rättsväsende redan gjort, antingen på ett korrekt eller inkorrekt vis. Den diskussion jag ville föra handlade om skuldbeläggningen i sexualbrottmål och de konsekvenser som utgångspunkten att alla kvinnor ljuger i dessa mål kan ge. Kvinnorna måste ej bara bevisa mannens skuld, utan även sin egen oskuld, något som inte sker i några andra mål. Det var denna syn jag vände mig mot och ville skapa debatt kring. Jag är inte jurist, polis, åklagare, försvarare, domare, förövare eller offer i Billy Butt-målet. Av dessa anledningar tackar jag vänligt men bestämt nej till att lyssna på bandupptagningar från Billy Butts, eller någon annans, rättegång. Om Billy Butt får resning och visar sig vara oskyldig så är jag glad för hans skull och beklagar djupt den smärta och de förluster han lidit. Detta har dock ingenting med "feminism" att göra, ej heller med denna debatt. Jag diskuterar och debatterar gärna, och är både beredd på och van vid kritik. Dock anser jag att detta är ett forum för offentlig debatt, och ska ej göras till slagfält för personliga kontroverser, en kamp mellan Alvunger och Butt.

Jag är ej intresserad av ett deltagande i att bryta sekretessen genom att i ett offentligt forum återge vad som sägs på dessa band. Jag tycker inte heller dessa band har relevans, då jag aldrig hävdat att jag A: vet vad som där sägs, B: inte tror att det förekommer fall där kvinnor ljuger. Det är självklart att så är fallet och att tro något annat vore naivt. Att tro att man kan bevisa något genom att lyssna på bandupptagningar från ett specifikt fall vore också naivt. Billy Butt har dock full frihet att ge denna "utmaning" till den han behagar och som anser det vara givande och relevant.

***

Billy Butt: 10 april 2003

Nu sätter Jag punkt för Billy Butt-debatten

En del läsare här på Sourze har undrat varför jag inte offentliggör bandupptagningarna för att stödja min sak hos allmänheten. Svaret är att jag inte får göra det, enligt lag.

För drygt en vecka sedan utmanade jag Josefine Alvunger att avlyssna ett av hovrättens sekretessbelagda bandupptagningar från min rättegång från 1993. Som part i målet har jag dessa band kvar. De är inspelade av Hovrätten under pågående rättegång och är i originalskick. Detta för att jag ville förklara varför jag riktat så hård kritik mot rättsväsendet i mina två tidigare artiklar här på Sourze. Genom att lyssna på bandet skulle Alvunger ha förstått poängen bakom mina artiklar. Men Alvunger har avböjt. Av kommentarerna som redan inkommit till hennes senaste artikel framgår det tydligt att läsarna rasar och håller med mig.

Ni ska ha klart för er att de flesta feminister i Sverige består av fegisar som tror att de är så förbannat häftiga. De skriker i media men gömmer sig när de konfronteras av obekväma fakta som talar emot deras sak. Svensk massmedia kryller av sådana. Det finns också intelligensbefriade sådana som en av Aftonbladets förnämsta feministskribenter som en gång skrev något så korkat som "Jag bryr mig inte om Billy Butt är skyldig eller inte. Han bör sitta i finkan ändå!"

En del läsare här på Sourze har undrat varför jag inte offentliggör bandupptagningarna för att stödja min sak hos allmänheten. Orsaken är att de fortfarande är sekretessbelagda och får, enligt lag, inte återges offentligt. Men i egenskap av part i målet har jag ju rätt att spela upp dem för vem jag vill så länge jag inte lämnar ifrån mig dem eller låter någon publicera innehållet. Jag har vid ett antal gånger försökt få Högsta Domstolen att släppa sekrettessen men de har vägrat - troligen för att skydda juristerna som gjorde bort sig!

Josefine Alvunger har inte hört rättegångsbandet. Det hade inte varit brott mot sekretess om jag hade spelat upp bandet privat för henne så länge hon inte återgav innehållet ordagrannt. Genom att avböja har hon sumpat möjligheten. Hon har inte tillgång till fakta, och därför blir hennes artiklar fyllda av subjektiva resonemang.

Josefine Alvunger

grundare av feminetik.se

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?