feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Våldtäkter är mannens ansvar

Publicerat: 2004-06-15 13:09

Reflektioner kring läsandet av Katarina Wennstams nya bok "En riktig våldtäktsman".

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Politik & Samhälle.

Dela

Nu har jag läst Wennstams senaste bok, "En riktig våldtäktsman". Till skillnad från vad vissa verkar tycka så handlar det inte alls om ett befästande av "skyll dig själv myten" utan av ett konkret granskande av våldtäktsdomar och intervjuer med både offer och förövare.

Trots att jag tidigare varit i kontakt med sexualbrottslingar genom mitt arbete är det en jobbig bok att läsa. Jag får ännu en gång klart och tydligt reda på att de som begår sexualbrott inte alltid är några avvikande personer med tydliga karaktärsdrag. Männen som beskrivs i boken är till synes helt vanliga socialt fungerande människor med det undantag att de vid ett eller flera tillfällen begått fruktansvärda brott.

Men förutom detta så är de precis som du.. och jag.

Just insikten i att våldtäktsmännen utåt verkar "normala" gör att jag gräver djupt in i mig själv under läsandets gång. Mentaliteten som männen och pojkarna beskriver i boken orsakar återblickar in i mitt eget liv som tonåring och hur det var att gå i högstadiet. Killar ska jaga tjejer, tjejerna ska hålla sig undan för att rädda sitt skinn. När de inte klarar av att hålla sig undan, blir för fulla, flirtar för mycket, klär sig för sexigt, då är det fritt fram. Det är inte en speciellt sund inställning då det direkt placerar skyldigheten till återhållsamhet på tjejen samtidigt som mannens jagande beteende legitimeras som norm.

Boken beskriver på ett konkret och utförligt sätt hur denna mentalitet tyvärr inte stannar i pojkars och flickors tonårshjärnor utan fortsätter uppåt i samhället. Såväl media som rättsväsendet indoktrinerar oss i könsroller om hur män och kvinnor är och fungerar.

I en essä som jag skrev tillsammans med en klasskamrat på journalistutbildningen på Södertörns Högskola granskade vi Aftonbladets och Expressens bevakning av Tumbafallet. Resultatet var slående. Genomgående för artiklarna var att kvinnan framställdes som en socialt fungerande tvåbarnsmamma samtidigt som männen porträtterades av grovt kriminella ungdomar som dessutom var medlemmar i gäng.

Man målade på detta sätt upp en bild av skeendet där ont står mot gott. Det är enkelt att rapportera och samtidigt enkelt att förstå för läsaren. Det skapades även ännu en bild av hur en våldtäkt förväntas att gå till i Sverige: grova övergrepp riktat mot ett till synes oskyldigt offer.

Wennstam menar att man på detta sätt skapar en bild av en person som hade rätt till att säga nej samt en grupp av sannolika förövare som ignorerar detta. Man skapar en för läsaren trygg distans mellan den gemene mannen och våldtäktsmannen. En kille som läser Aftonbladet behöver aldrig vara orolig för att han på något sätt skulle kunna relatera till den grovt kriminella gängmedlemmen med den taskiga kvinnosynen.

Problemet är att denna distans inte är verklighet och att de flesta våldtäkterna begås mellan gifta par, mellan pojk- och flickvänner, mellan manliga och kvinnliga bekanta. Dessa övergrepp är dock svårare att rapportera och ställer större krav på läsarens egna tolkning av situationen. Brottet är inte lika svartvitt nu när offer och förövare inte kan polariseras på det sätt som man gjort i t.ex. Tumbafallet. Helt plötsligt blir världen svårare att förstå.

Detta accepteras inte lika lätt då alla människor vill veta vad som pågår omkring dem för att lugnt kunna fortsätta med sina vardagssysslor. Ingen vill tro att den äkta mannen på andra sidan gatan skulle kunna misshandla och våldta sin fru.

Debatten kring sexualbrott har på senare tid kretsat kring männens ovilja att axla det ansvar som trots allt hamnar hos dem. Det betraktas i många fall som mindre klandervärt att sexuellt utnyttja en berusad tjej än att utnyttja en nykter dito. En berusad tjej protesterar inte i samma utsträckning som en person vid sina sinnens fulla bruk, och i vissa fall klarar en påverkad person inte av att göra motstånd alls. Mannen gör allt för att skulden ska hamna hos offret.

Och det är detta allting handlar om: vems är egentligen skulden? Skribenter gör sig lustiga över att man nästan måste tvinga en tjej till att blåsa i en alkomätare innan man kan ha sex, bara för att vara på den säkra sidan. Detta trots att människor i ärlighetens namn vet när de överskrider gränsen mellan sexuell handling och ett straffbart övergrepp.

Det handlar om mäns systematiska bristfälliga respekt för kvinnor, inget annat. Det är aldrig kvinnans fel att en man utnyttjar eller våldtar henne.

Varför någon skulle vilja driva debatten bort från en ökad respekt och säkerhet för det motsatta könet gör mig fruktansvärt ledsen men samtidigt inte förvånad. När män som en del i en social struktur känner sig anklagade för att upprätthålla och stödja normer som möjliggör våldtäkter och sexuellt utnyttjande slår de givetvis ifrån sig. Ingen vill läsa Aftonbladet och känna att de någonstans långt inne måste relatera till våldtäktsmannen såsom han beskrivs i överdrivna ordalag.

Aldrig tidigare har männen som social grupp fått ta på sig ansvaret för kvinnans utsatthet. Aldrig tidigare har vi haft en sådan möjlighet att göra slut på fördomarna kring våldtäkter och acceptera att samhället måste förändras för att de ska minska, eller i en utopisk framtid ta slut helt. Trots allt så är det inte kvinnan som ska anpassa sig för att få ett slut på sexuellt våld lika lite som ett mordoffer kan ställas till svars för att han eller hon blev ihjälskjuten.

Det är mannen som står för övergreppen och det är mannen som ska sluta med dem. Wennstams bok är ett stort steg i rätt riktning.


Johannes Jakobsson

studerande

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?