feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

En han eller en hon?

Publicerat: 2004-06-06 11:21

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Jag & Feminism.

Dela

Att vara feminist är inget ställningstagande för mig. Det är en svårrubbligt, grundmurad värdering som jag fick med modersmjölken från min socialistiska och forna kvinnosakskvinna, till mor. Att hon även var ensamstående morsa till två barn, en dotter och en två år äldre gravt handikappad son, gjorde väl sitt också. Alla myter om den lyckliga kärnfamiljen slogs i spillror innan jag visste att den överhuvudtaget existerade.

Jag antar att i detta ligger den mest grundläggande värderingen av dem alla: Kampen för den lilla människan, minoriteters rättigheter och kvinnliga rättigheter. Pappa hade det jävligt lätt, han stack från vår lilla trio när jag var tre bast. Hade det funnits en lag som gav barn rätten till sina båda föräldrar, hade jag untyttjat den direkt. Men idag är det bara föräldrarna som har rätten till sina barn, inte tvärtom.

När jag var liten var jag en såndär "pojkflicka". Jag var en såndär tjej som man inte visste riktigt hur man skulle göra med. Hon ville liksom inte anpassa sig. Jag avskydde dockor, och önskade mig en Heman-docka istället för en Barbie. Barbie var så platt och tråkig och kunde inte stå upp själv, man var tvungen att hålla i henne hela tiden. Jag gillade däremot att leka med mammas antika spjut som hängde på väggen, och låtsades att jag var krigare. Jag ville inte ha långt hår, utan hade en busig kortklippt friyr och envisades med att spraya det grönt och blått när jag var hos frissan och satt i bil-barnstolen, 5 år gammal. Jag var för det mesta envis, egensinnig, självständig och väldigt tjurskallig. Den första skoldagen vägrade jag ha på mig kjol, ingen fick bestämma vad jag skulle ha på mig. Det första jag gjorde när jag lärde mig cykla var att testa gränserna för vad jag klarade av, ilfart med den nya cykeln neför en brant backe, vilket slutade i krasch med brutna fingrar! och blodiga knän. Ibland frågade folk om jag var en "han eller en hon" på fritids och dagis. Jag hatade det. Det enda försonande draget jag hade med min flickroll, var att jag avgudade mina My Little Ponnies.

Att växa upp med en mamma som tog män och kvinnors lika rättigheter i lagtext, som en viktig paroll kanske lämnade vissa luckor på andra ställen. Att Nutrilett smakar choklad och är bra om man vill gå ner i vikt lärde jag mig lika tidigt som att män och kvinnor borde ha lika lön för lika arbete. De forna kvinnosakskvinnorna, 40-talisterna, hade väl viktigare kvinnofrågor att tänka på än att Twiggy var en dålig förebild och visade ett osunt kroppsideal. De kunde knappast förutse att deras Nutrilett-käkande och ständiga spegelnojja skulle bidra till ätstörningar och skev självbild hos sina döttrar, och jag anklagar dem inte. Det finns även fler faktorer till detta. De gjorde för övrigt ett bra feministiskt jobb.

Jag blir arg när jag ser den systematiska propagandan av det stereotypa kvinnliga skönhetsidealet. Jag vet vad den tillsammans med fler faktorer uppmuntrar och vidmakthåller i samhället. Jag har överlevt mig själv genom detta helvete. Jag har sett hur självdestruktiva tankar gör när de frodas, både hos mig själv och andra. Följaktligen är det nog den här biten jag är mest fokuserad på i min feminism idag.

Galning Darlling

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?