feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Vardagsting

Publicerat: 2004-06-06 01:23

Det sker en del saker i vardagen som verkligen bekräftar för mig att jag är på rätt spår med feminismen. Det är små saker som jag inte lade märke till förut men som fastnar idag.

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Övrigt.

Dela

Jag jobbar ihop med en jämnårig tjej, vi kan kalla henne E. Vi är ganska olika, E och jag. Detta trots att vi är lika gamla, har vuxit upp under liknande familjeförhållanden, i ungefär samma geografiska område. Vi har vitt skilda intressen och vi har ganska olika åsikter i sakfrågor. Det resulterar i att vi ofta har riktigt intressanta diskussioner. Och med glimten i ögat hävdar jag å det bestämdaste att jag alltid har rätt.

Jag har lätt att bli upprörd. Riktigt upprörd. Säkerligen ett resultat av åratals undertryckta aggressioner. Men min upprördhet är min drivkraft och min passion. Jag brukade använda den till att försöka övertyga min omgivning om att mitt förhållningssätt till saker var det enda rätta. Jag lyckades inte så bra. Idag har jag ett något lugnare sätt. Jag blir lika upprörd. Men jag försöker inte pracka på andra mina åsikter längre. Jag berättar vilt och passionerat om hur jag ser på saker men nöjer mig med att andra inte alltid ser saker som jag gör. Det är kanske bättre att så ett frö hos andra, att ge dem ett alternativ, som de kan suga på ett tag och sedan anamma eller förkasta som de själva vill.

Häromdagen satt vi och pratade lite, E och jag. Hon berättade att våra diskussioner och mitt feministiska mässande faktiskt hade satt lite spår hos henne. Inte så att jag hade förvandlat henne till feminist (tyvärr), men hon hade anammat vissa saker jag sagt. E har nyligen klipp sig. Och hon har fått viss kritik för den nya frisyren. Kritiken är naturligtvis förklädd i ironi och skämt, vilket gör det så mycket svårare att bemöta den.

Jag vet att det inte är kul att bli kritiserad på det sättet som har E blivit. Särskilt inte som E själv är jättenöjd med sin frisyr. Och just denna dag kom allt mitt mässande till nytta.
E sa:
”Jag har tänkt en del på allt du har sagt och du har rätt! Vad spelar det för roll vad de tycker? Jag tycker att det är snyggt. Och det är väl det som räknas?”
Hennes kommentar gjorde mig till en glad feminist. Jag hade uppnått något här. Jag hade ökat någons självförtroende, om bara en smula. Vad mer kan man begära? Men snart togs jag ner på jorden igen.
”Och så länge inte pojkvännen klagar så…”
Nåja, U win some, U loose some…

Senare samma dag insåg jag att jag hade ett större arbete framför mig än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag tycker att jag jobbar för mer tolerans gentemot saker som är utöver det vanliga idag. Jag vill inte att de ska vara utöver det vanliga. Jag vill att dessa saker ska vara en av alla de ingredienser som ingår i den soppan vi kallar ”det vanliga”.

På eftermiddagen innan vi skulle gå hem berättade E en liten anekdot för mig om hur hon hade sprungit på en gammal kompis och hans nya flickvän på stan. Hon beskrev flickvännen som en helt vanlig tjej med snygga kläder, smink och snygg frisyr. Och så sa E:
”Och så höll hon upp handen för ansiktet p.g.a. solen och så bara PFOFF, värsta busken! Hon var helt normal i övrigt! Jag å brorsan visste inte var vi skulle titta!”
Det var bara att inse, jag får mässa ett tag till.

Tänk om allt hår i armhålan skulle påverka en sådär. Man skulle ju inte veta var att fästa blicken på en enda kille under sommarhalvåret. Inte heller på en enda onormal tjej…

Jeanette Moberg

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?