Min första kontakt med feminism var i tvåan, på gymnasiet. Klassen hade blandade personligheter, och många av tjejerna var feminister. Jag fnös lite i början och tyckte det verkade överdrivet. Men eftersom jag lärde känna tjejerna och hörde deras åsikter, diskussioner och argument började feminismen ta en allt mer klar form hos mig.

Plötsligt var den inte brokig och invecklad, utan självklar. Tips på böcker fick jag och började läsa,bland annat "Bimbobakslaget", "Fittstim", och "X-märkt" Ena aha-upplevelsen efter den andra drabbade mig.

Nu till de problem som kan uppstå med just feminism. Jag upplever det som om många tror att man som feminsim ska agera mot precis ALLT i världen och samhället. Hur många gånger fälls inte kommentaren "Jaha, killar ska göra värnplikten men tjejer får välja, varför tiger folk, varför tiger feministerna? Var är deras åsikter??"

Likadant blir det när vi feminister debatterar för kvinnans rättigheter här i Sverige. Helt plötsligt fäller någon kommentaren "Jamen, kvinnorna i Afghanistan då? Det är VERKLIGT kvinnoförtryck, men om det tiger ni, åt det gör ni ingenting".

Det verkar som om vi feminister ska ha lösningen på allt, helt plötsligt. Min fråga är alltid; varför ska vi feminister alltid hjälpa till? Alltid ha en lösning? Ingen frågar någon busschaufför vad han tycker, ingen frågar en städerska på sjukan, ingen frågar en politiker... utan mestadels riktas frågan till feministerna!

Lite underligt får jag tycka.......

Annika

diverse