feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Män och Mjukhet

Publicerat: 2003-04-15 19:40

Andra delen i serien Män och Människor.

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Kvinnligt/Manligt.

Dela

Feminister och mediekritiker är duktiga på att belysa de maktstrukturer och förhållanden som råder mellan könen och formar de älskade/hatade könsrollerna – från en kvinnlig utgångspunkt. Många män känner sig då, med rätta, utestängda och skuldbelagda. Deras behov, uppfostran och roller behandlas inte, annat än ur ett negativt perspektiv. Men de "glasögon" och verktyg som används för att se samhället ur en kvinnlig synvinkel är precis lika effektiva ur en manlig. Jag skall i denna artikelserie i fyra delar om "Män och människor" göra ett sådant försök.

Del 2: Män och mjukhet

"Du är manlighet och mjukhet" skriver jag i min första dikt till honom. Det är hans manlighet jag faller för. Eller snarare avsaknaden av den.

Det är så befriande – att få umgås med någon som utan betänkligheter hojtar "ja, jag också!" när jag berättar om min förkärlek för konståkning. Han är besatt av hundar och måste gulligulla med precis varenda en som går förbi. Han skäms inte för sina tårar. Han har säkert 30 krukväxter i sin lägenhet, som alla lever, och han drömmer om barn och en stuga på landet. Han gillar inte att dricka sig full, vet inte hur man raggar och förklarar sin förvåning över att tjejer inte har boxers med långa ben, det måste ju vara så mycket bekvämare än de där stringen. Och här står jag med min tioårsamling av spetsstring. Så jag kallar honom manlig. Och mjuk. Vad betyder det där mjuka? Är det kvinnlighet? Finns det vissa saker som en man inte får göra, tycka, känna utan att göra avkall på sin manlighet?

Ibland blir han förbannad på mig. Det är när jag pressar honom. När jag får honom att känna sig otillräcklig. I de lägena är jag sådär typiskt kvinnlig, tycker att vårt förhållande har brister, att han inte är tillräckligt engagerad, inte bryr sig, inte känner så starkt för mig som jag kräver. Då blir han typiskt manlig. Kniper ihop sina läppar. Börjar bläddra i nån tidning. Säger att sån är minsann han och det får jag ta och han kan inte ge mer för det vill, vågar, kan, bör, får han inte efter så kort tid och vi vet faktiskt ingenting om någonting och förresten skall jag bara acceptera att han jobbar och tränar så mycket för han behöver faktiskt pengarna och träningen är hans liv. Så följer vi spelet, använder oss av de regler och knep vi lärt oss på var sitt håll men varför når vi inte fram? Det slutar i tårar och så kommer jag på att jag gillar ju honom och han är ju häftigast av alla i den här världen och vad var det jag upprördes över från början? Jag får dåligt samvete, ber om ursäkt för mina egna känslor och pussar honom i nacken.

Jag läser "Män är från mars och kvinnor från venus" på en eftermiddag. Den har jag hittat hos honom. Jag skrattar så jag gråter. Vilket pseudovetenskapligt skräp! Mannen som i sin grotta måste få vara i fred från kärringens tjöt, och kvinnan som likt en våg måste ner i depressionen för att sedan lyftas och bli den där gullinuttsussilull-kvinna han är van vid. Men jag inser också att det är sanning. Jag vet att jag använder mig av känslomässig utpressning. Jag vet att det smärtar honom när han får höra att han sårat mig, att han inte jobbat tillräckligt hårt. För jag vet ju att han sliter. Det är så mycket han har på sina axlar. Men är det nödvändigtvis mer än jag har? Är det tyngre att vara man än att vara kvinna?

Han måste prestera i arbetet, springa maraton, träffa polarna, hinna med familjen och få tid för sig själv. Och vad svårare är, i allt det här måste han ta hänsyn till mina känslor. Som bitchar när han jobbar för mycket, gnäller när han går upp tidigt en söndag för att springa två mil och blir svart i ögonen när han skall fika med exet. Det är jobbigt för honom att få höra kritik, för han är ju man och han SKA ju göra mig lycklig. Han SKA ju ha kontroll över allt. Jag får aldrig den sortens kritik av honom. Hur skulle jag kunna få det? Jag har ju antagit den lidande kvinnans roll och kan med lätthet lägga över all skit på honom.

Skulle inte det kvinnliga och det manliga komplettera varandra? Var det inte så det var tänkt? Tvärtom, det innebär bara mer missförstånd och mer smärta. Könsrollerna och biologin förvirrar mig. Vad är en man? Går det att bestämma hur en man skall vara?

Jag tycker inte det. Jag tycker att den begränsning som åläggs oss från den dagen vi föds är livsfarlig. Jag skulle önska att du funderade en stund över hur mycket av dig som är skapat av dig, och hur mycket som skrevs in på dig när du föddes, som antogs finnas där, bara för att det blev en plopp istället för en skåra.

Finns det någonting du som man blivit utestängd ifrån baserat enbart på ditt kön? Har du kunnat välja sporter, intressen, musik, partner, yrke osv helt fritt? Eller har några dörrar varit stängda för dig? Varför kallas en man som dansar balett fjollig, och varför tror vi att hårfrisörer är gay? Pojkar gråter inte, fotbollslaget som förlorar spelar som ett gäng kärringar jag som är feminist finner inget annat ord att sätta på min pojkvän än mjuk. Även om det borde vara mänsklighet jag talar om, inte sant?

Josefine Alvunger

grundare av feminetik.se

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?