Det var i åttan någon gång som jag började kalla mig feminist. Killarna fnyste och undrade om jag var lesbisk. Lärnarna tyckte att jag var jobbig när jag på alla lektioner ville ifrågasätta undervisningen på ett feministiskt sätt. Nästan alla lärare utom en. Det var min bildlärarinna. Hon öppnade mina ögon för hur sämhället såg ut och att jag som kvinna är förtryckt av patriarkala strukturer i samhället. Hon pratade om hur kvinnan framställdes i reklam och media. Objektifierades. Sedan den åttio minuter långa lektionen är det som om jag ser världen med andra ögon. Det känns som om jag tagit på mig ett par feministglasögon och en helt ny värld uppenbarat sig. Jag och en annan kompis grundade en feministförening på skolan. Motståndet var stort från merparten av eleverna. Vi arbetade med alla sorters kvinnofrågor; från våldtäkt till lönefrågor. Vi satte upp dikter och informationsblad. Den föreningen lever fortfarande kvar efter fyra år. Min lillasyster är nu ordförande, som jag en gång var.

Numera är jag inte engagerad i någon feministgrupp, vilket på sätt och vis är synd, istället håller jag på med att skriva mitt specialarbete om Sveriges kvinnohistoria. Jag upptäckte att jag under hela min skoltid inte läst något om vad kvinnorna gjorde när männen styrde världen. Det är tragiskt att vi som kvinnor hela tiden kommer i skymundan i svensk historia och i undervisningen över huvudtaget. Det ska jag ändra på. Min uppsats kommer förhoppningsvis att användas i undervisningen på min gymnasieskola i framtiden. Det är en början.

Den kvinnliga revolutionen går sakta men säkert framåt, men såklart har vi en del att förändra för att uppnå jämställdhet. Det viktigaste att tänka på är att man kan förändra bara man försöker tillräckligt. Man behöver inte göra något stort eller radikalt, bara man ändrar på sin egen syn på samhället och ser igenom patriarkatets fasad. Sedan kan man handla på olika sätt. Kvinnor måste sluta samman och agera på alla plan med ett och samma mål framför sig. Jämställdhet.

Emelie Norén

Studerande