feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Man börjar tänka

Publicerat: 2003-10-23 16:17

Arkiv

Detta är en text från arkivet. Den publicerades ursprungligen i kategorin Jag & Feminism.

Dela

För mig har det Alltid har det varit självklart att kvinnor såsom män ska ha samma rättigheter, samma möjligheter. Att det aldrig är en fråga om att män bör prioriteras därför just att de är män. Att man ska ta för sig. Göra vad man vill. Detta tackar jag mina föräldrar för som aldrig tvivlat på min och min systers förmågor. Det vi varit bra på har vi blivit peppade att utveckla istället för att bli skuldbelagda för det vi inte kanske vill eller kan göra.

Så denna kanske slags grundfeminism har jag vuxit upp med. Fast vi satte dock inget ord på det, och verkligen inte ett ord med så Radikal klang. Feminister för mina föräldrar var "sånnadär med svart hår, vänstervridna veganer som släppte alla minkar fria". Fördomar kan man hitta i alla hem, även mitt.

Det va min syster som på många sätt väckte upp mig ur en tankegång som jag inte kan ha fått på annat sätt än min omgivning (uppvuxen i en håla där många könsroller, vanföreställningar och fördomar frodas). Tjejer fick stå tillbaka för killarna och ingen brydde sig, snarare va det önskvärt att vi inte väsnades för mycket.
Det man är van vid blir rätt och man önskar inget annat än tills någon väcker en. Denna någon för mig va min syster. Hon, den tuffa, populära, snygga, duktiga, glada storasyrran som alla älskade (nja, kanske inte i hennes yngre dagar då hon kunde vara direkt gemen, men sånt fattade ju inte jag) hon tyckte nog att det mesta jag sa och tyckte var fel, varpå jag kontrade med att tycka att allt hon sa va rätt, dock utan att erkänna det särskilt ofta, särskilt högt.
Så en dag när hon följer mig till en kompis så halkar vi in på kvinnor och kvinnoroller. Jag säger, i ett tappert försök att få henne hålla med mig, att "men det Är ju faktisk skillnad på kvinnor och män, det vet ju alla, tittat bara på dom! Killarna i min klass blablabla."
Jag minns inte så mycket vad exakt hon sa, men jag minns hennes idiotförklarande blick. Jag hade fel. Hoppsan. Och hon gick lös på det hon visste och på fem sekunder va jag invigd. Hon som nyligen läst både de Beauvoir, Björk och var en flitig prenumerant på Darling kom med en känga av retoriska frågor och började, inte en sekund för sent, dra igång kugghjulen. För, enligt mig, är det det man gör:
Man börjar tänka. Slutar accepterar. Vill börja förändra. Efter en 5 minuter lektion studsade jag glad och förbannad iväg till min polare och har sen dess, som alla andra, fått ta del utav fördomar och sinnessjuka resonemang. Men en står ju på sig.

Feminism för mig handlar mycket om styrka, att våga gå mot strömmen. Våga kräva. Våga ta plats. Vi har ju fått lära oss ett helt liv att vi ska vara på ett visst sätt, alla förväntar det av oss. Visst låter det klychigt, men även sådana har sina poänger ibland.
Huvudsaken är alltid att göra det man vill, utan att låta sig påverkas av andras märkliga fördomar och inrotade vanföreställningar.

Rebecca Hansson

Student

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?