feminetik.se feminetik.se

Just nu 20 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Lika rätt?

Publicerat: 2011-09-05 07:00

Våren 2011 blev det med anledning av en våldtäkt mot en svensk kvinna i Grekland uppenbart för svenska dagspressläsare att det grekiska rättsväsendet hade en förlegad syn på sexualbrott. Men hur ser det egentligen ut hos resten av medlemsländerna i EU? Kan alla EU:s medborgare åtnjuta ett någorlunda likvärdigt juridiskt skydd mot bland annat sexuella övergrepp och våld från närstående? Och hur väl står sig egentligen den svensk lagstiftning på detta område i jämförelse med andra länder?

Om skribenten

Zandra Lundgren är jur.kand och skrev sin examensavhandling om EU-ländernas övergreppslagstiftningar granskade ur ett genusperspektiv, hon är också verksamhetsledare på organisationen 1000 Möjligheter.

Dela

Sedan i maj finns i Europaparlamentet ett förslag på en EU-lagstiftning som ska reglera minimikrav på EU-ländernas arbeten kring våld mot kvinnor. Detta är ett mycket välkommet initiativ, särskilt som synen och lagstiftningen på detta område är oerhört spretig i medlemsländerna. I min avhandling "EU-ländernas lagstiftning av övergreppsbrott i förhållande till den svenska lagstiftningen" har jag gjort en genomgång av skillnader och likheter i lagstiftningen rörande våld i nära relation, sexualbrott och övergrepp mot barn. Tydligt blir att ett första steg som är nödvändigt för att kunna skapa minimikrav på detta område bör vara att samlas kring en tydlig definition kring begreppet "domestic violence" och hur detta hör samman med våld mot kvinnor. Användningen av detta begrepp skiftar oerhört mycket mellan medlemsländerna och kopplingen till våld mot kvinnor saknas i flertalet av dem. För att framgångsrikt kunna fastställa vissa minimikrav är det därför nödvändigt att gemensamt samla sig kring en definition av detta och också kring en förståelse av hur mekanismerna bakom våldet i en nära relation fungerar. I många länder idag används begreppet "domestic violence" som liktydigt med "bråk i hemmet", utan att detta kopplas till övergripande strukturer som till exempel mäns överordning i samhället. Medlemsländerna beskriver att de vill värna om detta eftersom familjen anses vara en del av den samhälleliga ryggraden och inte nödvändigtvis för att kvinnor och barn nödvändigtvis ses som en extra utsatt grupp i behov av särskilt skydd.

Efter definitionsproblematiken finns en rad hinder bland medlemsländerna för att ett jämställt samhälle fritt från våld, ur ett lagstiftningsperspektiv, ska bli verklighet. Ett utav de största hindren är den stora bristen på en tydlig koppling mellan våld i nära relation och ojämställdhet som finns i många länder. Detta påverkar exempelvis insatserna mot våldet som då ofta slår fel. Det saknas även i många länder en särskild lagstiftning kring våld i nära relation. Detta är nödvändigt på grund av den komplexitet som finns kring dessa handlingar som sällan passar in i "vanligt" utformad straff- och processrätt. Särskild lagstiftning finns idag, med varierande utfall, i en del av medlemsländerna. Konsekvenserna av att våld i nära relation sällan ses genom en genuslins blir att insatserna mot våldet ofta blir felriktade. Ett tydligt exempel på detta är den typ av medlingsinstitut som används i ett antal medlemsländer när det gäller brott i nära relation. Användandet av medling inom just denna brottskategori visar på en uppenbar kunskapsbrist kring mekanismer och psykologin bakom våld i nära relation.

Konsekvenserna av att våld i nära relation sällan ses genom en genuslins blir att insatserna mot våldet ofta blir felriktade.

Det saknas ofta regleringar kring att underlätta rapportering och det är långt ifrån självklart att brotten faller under allmänt åtal bland EU:s medlemsländer. Stöd under ett eventuellt åtal och rättegång saknas också i flera länder. När det gäller de regleringar som finns kring kontakt- och besöksförbud så är de antingen bristfälliga på så vis att den krets de kan appliceras på är för snäv eller så saknas det praktiska resurser för att de ska implementeras på ett effektivt vis. I vissa länder har det också funnits en övertro på att, framförallt, kvinnor ska lämna sina destruktiva relationer tack vare en "paus" från gärningsmannen på endast några dagar. Detta visar återigen på bristen på kunskap kring psykologin bakom våld i nära relation.

Österrike har efter svensk modell infört ett liknande brott som grov kvinnofridskräkning och både i Frankrike och i Tyskland finns förslag från olika håll på att införa ett liknande brott. Det är framförallt fyra olika länder, förutom Sverige, som framträder som förebilder bland medlemsländerna när det gäller arbetet mot våld i nära relation; Spanien, Österrike, Storbritannien och Tyskland. Spanien har sedan lagen om våld mot kvinnor infördes 2004 spenderat nästan 800 miljoner euro, ca 6,4 miljarder kronor, på att förebygga och bekämpa könsrelaterat våld. En stor del i detta har investerats i uppbyggnaden av specialdomstolarna. Även i Storbritannien finns specialdomstolar som bevisligen varit effektiva på att lagföra våld i nära relation. Unikt i det spanska arbetet är att alla typer av ärenden som har någon som helst anknytning till våld mot kvinnor ska hänvisas till specialdomstolarna. Detta borgar för en mycket kompetent och förhoppningsvis fördomsfri handläggning av dessa ärenden som kräver mycket kunskap. Tyskland och Österrike är intressanta på olika sätt men framförallt när det gäller kontaktförbud och uppbyggnaden av de så kallade interventionscenter som finns i Österrike. Både Tyskland och Österrike har kommit relativt långt avseende kontaktförbud som avser att skydda den utsatta i en relation från att behöva fly och gömma sig på ett skyddat boende. I Tyskland har detta främst skett genom en ny lag med ett tydligt fokus på gärningsmannen och i Österrike främst genom polisiära befogenheterna med omedelbara kontaktförbud avseende den gemensamma bostaden och införandet av interventionscenter. Dessa center är intressanta ur två aspekter; sättet på vilket organisationen är uppbyggd och de befogenheterna de har. Dessa center framträder nästan som en statligt finansierad kvinnojour där kompetensen från dessa tillvaratagits genom att driften av verksamheten lämnats över till intresseorganisationer utan att för den sakens skull ha kompromissat med professionalismen. Genom den statliga inriktningen tvingas också övriga myndigheter som till exempel polis och socialtjänst bedriva ett nära samarbete med dessa center.

Det är framförallt fyra olika länder, förutom Sverige, som framträder som förebilder bland medlemsländerna när det gäller arbetet mot våld i nära relation; Spanien, Österrike, Storbritannien och Tyskland.

Vad gäller reglering av stalking så är Sverige på väg att sälla sig till de länder som idag har en tydlig reglering kring detta fenomen. Olyckligtvis så saknar majoriteten av medlemsländerna en sådan. Eftersom det är vida känt att de allra flesta gärningsmännen av förevarande brott är före detta partners till brottsoffret så är en lagstiftning kring detta ett nödvändigt steg i kampen mot våld mot kvinnor och våld i nära relation och därför är detta något som exempelvis bör finnas med i minimikravlagstiftningen från EU.

När det gäller sexualbrottslagstiftningen så är hindren för en sammanhållen lagstiftning framförallt en förlegad syn på sexualitet och könsstereotypa uppfattningar kring män och kvinnors olika handlingsutrymme på området. Följden blir bland annat att det i en del länder är tillåtet att belasta brottsoffret med ansvar för gärningsmannens agerande, att trovärdigheten hos brottsoffret avgörs av tidigare beteende och sexualhistoria, krav på bevisning av våld eller motstånd finns, en reglering baserad på våld, hot och tvång istället för samtycke existerar i flertalet länder, brist på målsägandebiträde i rättegångsprocessen och i vissa länder en förnekelse kring att män kan bli våldtagna. På exempelvis Cypern är pojkar och män helt oskyddade, lagstiftningsmässigt, från sexuella övergrepp om dessa inte innehåller våld och pojken är under 13 år. Från en del av medlemsländerna finns hårresande exempel på hur lagstiftningen inkorporerat ett patriarkalt synsätt. I exempelvis Bulgarien undgår gärningsmannen påföljd för vissa sexualbrott och sexuella trakasserier om denne gifter sig med brottsoffret. I vårt grannland Danmark finns en bestämmelse innebärande att om gärningsman och brottsoffret antingen ingår äktenskap eller registrerat partnerskap med varandra efter att den ene har våldtagit eller sexuellt tvingat eller ofredat den andra personen så kan påföljden för brottet mildras alternativt helt utebli. Detta gäller också om de inblandade redan är gifta och de återgår till sina "giftasformer" efter att brottet begåtts. I Finland så kan en gärningsman inte dömas till våldtäkt om brottsoffret själv försatt sig en situation som att till exempel inta droger eller alkohol i samband med övergreppet, istället döms gärningsmannen till ett maxstraff på fyra års fängelse, hälften så högt som om det hade dömts som våldtäkt. På Cypern har domare bland annat resonerat kring att brottsoffer beter sig upprört, inte på grund av den handling de blivit utsatta för, utan på grund av insikten om att de just förlorat sin oskuld som enligt dessa synsätt är viktig att värna och också kvinnans ansvar att skydda. I Ungern och Polen förs fortfarande diskussioner om brottsoffrets "ansvar" till de begångna sexualbrotten och i många av medlemsländerna så krävs angivelse av brottsoffret alternativt att brottsoffret måste lämna sitt godkännande till åtal. En intressant diskussion som lyfts fram i bland annat Holland är betydelsen av ett sexualiserat samhälle när det ska dömas i sexualbrottsrättegångar. Man menar att olika övergrepp och ofredande kan bedömas som mindre allvarliga än de i själva verket är när de granskas i ljuset av ett omgivande sexualiserat samhälle som det holländska med bland annat väldigt fri och öppen prostitution.

Lagstiftningen kring sexualbrott mot barn inom medlemsländerna är på många håll bristfällig. Här finns hinder i form av oklara regler kring rapporteringsskyldighet, krav på angivelse av brottsoffret oavsett ålder, regler kring hur lång tid det får gå mellan brott och anmälan, brist på juridisk representation och dåliga förutsättningar för barnvänliga förhör.

Det kan tyckas som en självklarhet i ett jämställt land som Sverige att värnande om den sexuella integriteten ska stå högt i kurs men så verkar inte vara fallet.

Till en början kan den svenska lagstiftningen i en jämförelse framstå som ljusår före andra medlemsländer, detta stämmer också, men bara till viss del. För att vara ett land som slår sig för bröstet som ett jämställt och modernt land så är, åtminstone den nuvarande, sexualbrottslagstiftningen en black om foten. När länder som ligger efter på andra områden som rör jämställdhet som exempelvis Estland, trots allt lyckas ha en lagstiftning som baserar sig på samtycke när det kommer till sexuell integritet så är det rimligt att fråga sig varför Sverige under så lång tid varit så pass motsträvigt till en lagstiftning som syftar till att en person inte är tillgänglig för sexuella aktiviteter förrän det finns ett samtycke. Det kan tyckas som en självklarhet i ett jämställt land som Sverige att värnande om den sexuella integriteten ska stå högt i kurs men så verkar inte vara fallet. Ett utav argumenten som kan lyftas fram för en modernare sexualbrottslagstiftning är att den skulle bli normerande. På ett annat område vågade Sverige redan för 30 år sedan lagstifta för att vara just normgivande, då gällde det förbudet mot barnaga. Sedan dess har flera länder följt i Sveriges spår och toleransnivån mot detta är låg i Sverige. Dock finns fortfarande stora problem med brott mot barn och särskilt problematiskt har det blivit kring sexualbrott mot barn under 15 år. Från början var tanken att de skulle ha fått ett starkt skydd i och med förändringarna i lagen från 2005 men på grund av ett antal prejudikat har lagen förlorat sin styrka. Här skulle Storbritannien med sitt strikta ansvar för sex med barn under 13 år kunna vara en förebild, även Italien har strikt ansvar för sex med barn under 14 år och det är mycket tydligt att det är helt irrelevant huruvida gärningsmannen trodde, misstog sig eller uppmanades av barnet att tro någonting om barnets ålder. I sammanhanget kan det också vara av intresse att närmare granska definitionen av samlag i den tjeckiska lagstiftningen. Kanhända en aning förvånande så är nämligen Tjeckien det enda medlemsland som tydligt i sin, i övrigt relativt förlegade sexualbrottslagstiftning, lyfter fram att ett samlag också kan genomföras digitalt. Sammanfattningsvis finns det alltså flera delar i vår sexualbrottslag som är i behov av en modernisering. Nog borde Sverige klara av att lagstifta kring detta när vi ligger så i framkant på andra områden?

Zandra Lundgren

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?