feminetik.se feminetik.se

Just nu 19 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

En glad feminist

Publicerat: 2011-08-22 08:00

Om skribenten

Jenny Höglund Lindblad var under mer än fem år engagerad i Järfälla tjejjour, först som volontär och sedan som anställd.

Dela

Mellan mina ögonbryn har jag ett djupt veck. En jättestor rynka jag inte borde ha redan som 25-åring. Denna rynka kallar jag för bitterfittan. Det är dock inte så konstigt att den sitter där med tanke på vad som händer i kroppen när du blir arg. Till exempel spänner du alla muskler, axlarna dras upp mot huvudet, ögonbrynen dras närmare varandra och rynkorna i pannan och runt munnen kommer fram. Du blir en bitterfitta både inuti och utanpå om du är arg ofta.

Så långt jag kan minnas har jag varit totalt oförstående inför orättvisor. Lika länge har jag velat göra något åt dem. Och precis lika länge var jag förbannad. Min ilska tog sig olika skepnader. Det kunde handla om hetska diskussioner i klassrummet, en känsla av hat inför grupper som inte accepterade de som jag accepterade. En enorm frustration och ilska över mäns överordning och våld mot kvinnor, över miljöförstöring, diskriminering, alkoholiserade föräldrar, mobbing, djurplågeri och så vidare.

Min ilska var en del av den kraft som drev mig framåt. Jag var aktiv inom tjejjoursrörelsen under många år där jag tillsammans med andra byggde upp ett ställe dit unga kvinnor kunde komma om de behövde någon att prata med. Det var ofta ett tufft arbete, då samhällets strukturer blev tydligare och tydligare för varje dag som gick. Inte bara i de stödsökande tjejernas berättelser, utan också i det förebyggande arbetet ute på t.ex. skolor och fritidsgårdar. Min ilska över hur samhället såg ut växte och växte. Och någonstans gillade jag min ilska väldigt mycket.

Min ilska över hur samhället såg ut växte och växte. Och någonstans gillade jag min ilska väldigt mycket.

Jag har aldrig hatat män eller haft något emot dem som individer. Men min syn på män påverkades av hur jag hanterade det jag mötte varje dag, vad jag tänkte om det jag såg. Och det var inte till det positiva, vilket inte heller är särskilt konstigt. Visst fanns det stunder då vi inom organisationerna reflekterade över vad som hände inom oss när vi arbetade med ojämställdhetens konsekvenser. Men jag tror att det ibland är först när man får möjlighet att ta ett steg tillbaka som man också får möjligheten att se sig själv utifrån. Och jag tror att det är när man ser sig själv utifrån man får möjlighet att reflektera och välja hur man vill fortsätta.

Att sluta vara arg

Det tog inte särskilt lång tid att inse att jag hade varit arg väldigt länge. Att ilska var normaltillståndet för mig var kanske inte en ny insikt. Den nya insikten var att jag tydligare kunde se vad denna ilska hade gjort med mig och vad jag i min tur genom denna ilska hade gjort mot andra.

När vi är arga utan att vara verkligt medvetna om det, utan att ha distans till ilskan, och när vi inte hanterar ilskan på ett konstruktivt sätt — är vi också med och bidrar med ilska till samhället. Ilska var vad jag försökte kämpa emot, ilska är vad de våldsutövande männen sätter i praktik. Det hade aldrig tidigare slagit mig att jag satt i samma båt som de jag var förbannad på, att jag betedde mig lika idiotiskt.

Det hade aldrig tidigare slagit mig att jag satt i samma båt som de jag var förbannad på, att jag betedde mig lika idiotiskt.

Inom tjej- och kvinnojoursrörelsen, i alla fall den del jag varit verksam inom, hade vi ett uttryck vi alltid förmedlade vidare. "Det hade lika gärna kunnat vara jag". Det var menat som ett sätt att få jourtjejerna och jourkvinnorna att inse att det inte var någon skillnad mellan dem och den stödsökande. Det fanns ingen hierarki, vi var alla kvinnor i samma system och alla under samma risk att bli utsatta för våld. Detta talesätt fick ännu en dimension då jag började reflektera över min ilska. Jag insåg att jag var tvungen att ta det ett steg längre; Det hade lika gärna kunnat vara jag som slår. Och med den insikten kunde jag inte längre motivera en konstant ilska mer eller mindre riktad mot mer eller mindre majoriteten av alla män i hela världen.

Det hade lika gärna kunnat vara jag gäller inte bara män som slår utan även tanten i kassan på Ica som fumlar upp enkronorna ur plånboken så att du blir sen till jobbet, det gäller grannen som har fest en torsdagskväll och till och med kycklingen som skurits i småbitar i den pastasallad någon åt till lunch igår. De hade lika gärna kunnat vara jag och det fanns ingen anledning längre till att alltid vara arg. Det blev viktigare att förhindra att människor orsakade andra och sig själva lidande. Och jag förstod plötsligt att om jag blev arg skapade jag mer av allt det jag ville förhindra. När jag var arg så distanserade jag mig också från andra. Jag skapade ett "vi och dem" — kvinnor och män, unga och gamla, röda och blå, vilket ju också var vad jag egentligen var emot. Jag försökte skada fienden men insåg inte att jag skadade alla, inklusive mig själv.

Och jag förstod plötsligt att om jag blev arg skapade jag mer av allt det jag ville förhindra.

Detta sätt att tänka är långt ifrån nytt. Det kan låta flummigt i vissa öron, men för mig är det egentligen bara en förlängning av Queerteorin, så som jag har tolkat den. Allt det som separerar och grupperar oss människor ifrån varandra är konstruktioner som kan konstrueras om i fall vi verkligen vill — om vi får möjligheten att bli medvetna om dem. Detta tankesätt går för mig också tillbaka till uttrycket "Alla är lika mycket värda". Någonstans är det uttrycket bland det svåraste att leva upp till av raden av motton. Är en våldsutövare verkligen lika mycket värd som mig (som är så bra och kämpar för mänskliga rättigheter)? Jag skulle svara ja på den frågan, men det kräver att man inser sin egen litenhet och sina band till andra människor. Det svider säkerligen lite grand i ganska många att erkänna det, att alla är lika mycket värda. Och det är minst sagt radikalt att våga hoppas på att alla människor är lyckliga. Men jag anser att det också är den verkliga grunden för jämställdhet och jämlikhet och kanske den viktigaste insikten för förändring.

Det var och är fortfarande inte lätt att lägga ilskan åt sidan. Att sluta vara arg var att sluta vara jag. Det var att släppa en del av min identitet. Att inte bli upprörd ända ner i tårna och posta tusen inlägg på Facebook så fort någon hade blivit våldtagen. Det var skitsvårt. Men jag vill inte längre sprida ilskan vidare. Det är skillnad på att vilja öppna folks ögon och att vilja göra människor arga.

Att sluta vara arg var för mig att börja ta ansvar för mitt handlande och dess konsekvenser på riktigt. Det var svårare än att köpa ekologisk mjölk eller betala för att något barn i Kenya skulle få det bättre. Det involverar mig och det kräver självkännedom och kontinuerlig självreflektion. Något jag tror sker i för låg grad i princip överallt.

Kan ilska vara bra?

Det är väldigt lätt att sitta här och skriva om hur dåligt det är att vara arg. Det är betydligt svårare att ta det till praktiken. Framförallt då samhället idag ofta kräver ilska för att förändras. Jag har, tyvärr, inte alla svar och lösningar på hur en icke-förbannad feminist kan påverka socialtjänsten eller våldtäktslagstiftningen. Min upplevelse är att det kräver mer kreativitet. Men också att det öppnar upp för nya sätt att se på världen och genererar således nya lösningar. Jag anser dock att den del av Sveriges feministiska rörelse jag varit aktiv inom har varit bra på att inse att förändringar måste komma inifrån, att det inte går att bara trycka in fakta i någons huvud och hoppas på det bästa. Ofta måste man utgå ifrån ord som ömsesidighet och samtycke för att människor ska kunna relatera till sig själva.

Samtidigt går det inte att undvika fakta; ilska har tagit kvinnor jävligt långt. Går det att gå ytterligare lika långt och samtidigt vara glad eller är det bara romantiserande prat? Jag tror ilska kan vara bra, om man kan hålla sig ifrån att vara arg dygnet runt. Att bli arg när det verkligen behövs är viktigt, och ett sätt att få andra att bli medvetna om vad de håller på med. Att låta någon fortsätta slå för att man inte blir arg är inte vad jag är ute efter. Om ilskan kan få någon att sluta slå, eller att inse att de begått en handling som skadat någon, så är ilskan bra. Det är ilskan som sitter kvar efteråt jag vill rikta uppmärksamheten mot.

Jag tror ilska kan vara bra, om man kan hålla sig ifrån att vara arg dygnet runt.

Självklart menar jag inte heller att de som känner mycket ilska bara ska trycka ner den och inte låtsas om den. Jag menar att det är viktigt att bli medveten om vad ilskan — och alla andra känslor också — gör med en. Hur den påverkar vem du är och dina handlingar. Att i alla fall försöka se konsekvenserna av ditt handlande ur ett större perspektiv.

Ett liv med mindre ilska är ett minst sagt lättare liv. Inte därför att jag väljer bort att vara medveten om världens orättvisor eller att jag slutat kämpa för att världen ska bli mer rättvis. Utan för att jag mår bättre och det är bara när jag mår bra och är i balans som jag kan skapa balans någon annan stans. Jag går inte runt och dunkar huvudet i väggen längre eller tänker vidriga saker om människor jag knappt känner för att de någon gång uttalat sig på ett dåligt sätt om någon annan. Även min kropp är lättare och mjukare. Om du tänker på vad som händer i kroppen när du är nöjd förstår du varför. Du slappnar av och musklerna blir mjuka. När du ler slätas pannan ut och ögonbrynen dras isär. Bitterfittan försvinner nog aldrig från pannan, som en tatuering man gjorde när man var sexton år och trodde att man alltid skulle känna på ett visst sätt. Men det gör inget. Den påminner mig om varför jag inte ska gå runt och vara flyförbannad.

Jenny Höglund Lindblad

Användarkommentarer

Henrik (2011-09-01 11:50)

Tack, hoppas många läser och tänker efter! Ilska är en kroppslig reaktion som visar sej i pannrynkor, i ansiktsfärg, andhämtning och röstläge, som känns i magen, strupen och hela kroppen. Den kan skrämma människor till lydnad och det kan vara bra eller dåligt. Jag tror som Jenny att det oftast finns andra och bättre sätt att åstadkomma förändringar. Humor kan vara en mäktig kraft. Ett djupt engagemang mot orättvisor kan många av oss ha utan att visa ilska och det ökar nog möjligheterna till framgång i kampen. Men många kan inte styra sin ilska och då kan man i stället försöka begränsa sina uttrycksmedel. Medvetet låta bli att svära åt folk, inte tala om för alla nätidioter hur dumma dom är, försöka att se situationen utifrån. Man kan tänka "stackars människa som har så lite vett i skallen, det kan inte vara roligt" och fyllas av medkänsla i stället för ilska. Jag kan intyga att ett liv utan ilska är ett lättare liv!

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?