feminetik.se feminetik.se

Just nu 17 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Vildmark

Den här sektionen på feminetik.se är för närvarande vilande. Läs mer...

Tyskland, Sverige och kvinnorna

Publicerat: 2011-08-01 21:45

Varför har Tyskland, denna hemmafruarnas och sexismens högborg, en kvinnlig förbundskansler, medan Sverige, världens mest jämställda land, aldrig haft, och under överskådlig tid inte tycks få, en kvinnlig statsminister?

Om skribenten

Ylva Söderfeldt är doktorand i historia och har bott i Tyskland i fem år.

Dela

Om Angela Merkel är feminist vet nog ingen utom hon själv. Hon är känd för att vara en sluten taktiker som aktar sig för utspel. Visserligen har hon ofta setts i sammanhang tillsammans med den tyska feminismens drottning, Alice Schwarzer, men i politiken märks ingen direkt feministisk agenda.

Vissa menar att symbolfrågor, som könet på höga chefer, är mindre viktiga än vad som sker på golvet. Det kan ligga mycket i det. Alltså låt oss först se hur detta golv ser ut.

Flyger du till någon av Tysklands storstäder, är det troligt att du i väntan på din väska upptäcker ett stort reklamplakat. Det ser inte så annorlunda ut än mycket av den reklam för parfymer eller sprit som möter en på de flesta flygplatser. En lättklädd kvinna i utmanande pose, kanske en siluett av en naken kvinnokropp. Men till skillnad från sexistisk reklam för vodka eller rakvatten, används hon inte här för att sälja en annan vara. Det är kvinnan själv som är varan. Det du tittar på är reklam för en av landets många bordeller.

Det blir naturligt att börja här i en jämförelse mellan Sverige och Tyskland i jämställdhetsavseende. Just i prostitutionsfrågan står grannländerna så långt ifrån varandra som det bara går. Sverige har Europas hårdaste lagstiftning mot sexköp — Tyskland den mest liberala. Sedan fotbolls-VM 2006, eller allra senast sedan Svante Tidholms film "Som en Pascha" från 2010, är detta välkänt i Sverige. Vad som trots den teoretiska kunskapen, att Tyskland tillåter bordeller, ändå inte är lätt att inse förrän man besöker, eller kanske till och med bor en period i landet, är i hur hög grad detta präglar samhället. Vi började med plakatet på flygplatsen. Det är inget undantag. Bussar, billboards, tidningar är fyllda med reklam för bordeller. Den hetaste nyheten på senare tid är såkallade "discount" eller "flatrate"-bordeller. Konceptet är inspirerat av lågpriskedjor som Lidl: pressa priserna! "Flatrate" innebär att man för en fast summa har fri tillgång till samtliga kvinnor på en viss bordell.

"Flatrate" innebär att man för en fast summa har fri tillgång till samtliga kvinnor på en viss bordell.

Många associerar kanske prostitution med "Redlight districts". Sådana finns visserligen i en del tyska städer, men oftare är prostitutionen helt enkelt spridd över staden, som ett inslag i alla typer av kvarter. Små byar på landet får en bordell och gläder sig över den ökande omsättningen.

Polisen är inte road. Myndigheterna har mindre befogenheter till kontroll av bordeller än av restaurangkök. Utan tillstånd för husrannsakan, alltså grundat på en konkret misstanke, får de inte utföra inspektioner. De vet att kvinnorna ofta lever i misär, med slavkontrakt, eller rent tvingas till prostitution. Den fritt arbetande eskorten utan hallick är en högst ovanlig företeelse.

Detta tycks inte bry delar av det tyska näringslivet. Enskilda röster om att bordellbesök blivit en vanlig del av företagsrepresentationen fick sitt kulmen när ett av landets försäkringsbolag valde att hyra en hel bordell för en kväll som belöning åt sina bästa försäljare. Vad som slår en, med svenska ögon, är att de bästa säljarna med sådan självklarhet var män. (Om de var hetero eller ej var nog ingen särskilt intresserad av.) Vi glömmer gärna att det som vi tar för givet — att arbetslivet befolkas av båda könen — är långt ifrån verklighet i Tyskland. Östtyskland hade kvinnor i arbetslivet i samma utsträckning som i Sverige. Dagis fanns för alla barn från spädbarnsåldern. Deras mammor gick till jobbet som svetsare eller kranförare. I Västtyskland däremot härskade hemmafruidealet. Långt in på 1970-talet var det inte tillåtet för gifta kvinnor att arbeta utan tillstånd från maken.

Jämställdheten har visserligen — långsamt — gått framåt sedan dess. 1997 förlorade de tyska männen rätten att våldta sina fruar. Reformer i föräldraförsäkringen från 2007 gjorde det lättare att kombinera föräldraskap med yrkesliv. Förra året, 2010, infördes möjligheten för ogifta fäder att anhålla om vårdnad om sina barn. Men samtidigt, efter återförenandet av de båda tyska staterna, har många av de faktorer som håller kvinnor borta från arbetsmarknaden blivit standard i hela bundesrepubliken. Sambeskattningen av makar gör det olönsamt för den part som tjänar relativt lite — gissa vem — att arbeta. Samtidigt råder en enorm brist på dagisplatser. Allmänt anses det i Tyskland mycket kontroversiellt att lämna sitt barn på dagis innan tre års ålder. Säkerligen får man här stöd från många barnpsykologer — men inte från arbetsmarknadslagstiftningen. Föräldraledigheten är liksom i Sverige ett drygt år lång (men ger bara 60% av inkomsten). Därefter måste man bo på rätt plats och dessutom ha stor tur och framförhållning om man vill ha en dagisplats.

Saken är dock inte ordnad bara för att man får en plats. I exempelvis Berlin är visserligen köerna långa, men det finns ändå relativt många dagis som tar emot barn yngre än tre år. Och som dessutom har öppet hela dagen. I städer som Stuttgart stänger dagiset ofta mitt på dagen. Mamma hemmafrun kan alltså lämna sina små ett par timmar på förmiddagen så hon kan sträcka lakan i fred. Sedan hämtar hon dem och ger dem lunch. På eftermiddagen kan hon lämna dem igen ett par timmar och åka och storhandla.

Det säger sig självt: antingen har du inga barn, eller så har du hemmafru, eller så är du rik nog att anställa en barnflicka. Något annat går inte under de omständigheterna — som förresten gäller även många skolor. Situationen leder även till att kvinnor per se diskrimineras i arbetslivet. När dagis är svårttillgängligt och har begränsade öppettider, blir risken med att anställa en potentiell mamma större. Dessutom är kvinnor sex veckor före och åtta veckor efter förlossningen belagda med yrkesförbud. Det kallas "Mutterschutz" — "Modersskydd". I jämförelse med svensk praxis, enligt vilken graviditet och återhämtning efter förlossning i många fall inte berättigar till sjukpenning oavsett hur man mår, framstår detta dock som något mindre upprörande. Tyska kvinnor betalar dock själva för detta och för den utmärkta mödravården. Sjukförsäkringen betalas i avgiftsform, inte via skatten. Dyrast är den för kvinnor i barnafödande ålder. Män får ju inga barn, tycks resonemanget vara.

När Östtyskland i princip tog över Västtysklands lagstiftning, kom de könsdiskriminerande lagarna med på köpet.

Generellt sett har de lagar som gäller specifikt kvinnor försämrats sedan återföreningen. När Östtyskland i princip tog över Västtysklands lagstiftning, kom de könsdiskriminerande lagarna med på köpet. Ett annat exempel är aborten, som var laglig i DDR. I Västtyskland var den totalförbjuden till 1974. Till följd av en enormt uppmärksammad kampanj, vilken var Alice Schwarzers biljett till livslångt kändisskap, gjordes en kompromiss. Abort förblev olagligt — men straffritt om den utförs efter att kvinnan fått intyg från två oberoende rådgivningsbyråer om att graviditeten kan skada hennes fysiska eller psykiska hälsa. En rätt till abort finns inte, även under dessa omständigheter. Detta har fått den bisarra konsekvensen att det å ena sidan är generellt svårare att få tillgång till abort än i de länder där det är lagligt till en viss vecka, å andra sidan finns det dock ingen fast övre gräns, utan abort kan i princip utföras fram till förlossningen, om man hittar villiga rådgivare och läkare.

Vad det gäller attityder i samhället kan man stöta på oförblommerad sexism på ett annat sätt än i Sverige. Det likhetsfeministiska paradigmet hos oss blir först tydligt när man upplever det tyska klimatet. Könsroller betonas, om det nu är genom sexistisk reklam, hobbypsykologi a la "Mars och Venus", eller populära humorshower på temat "så gör kvinnor/män". Attityderna hos gemene man skiljer sig definitivt från de svenska. Både sexistiska skämt och chevarelska gester är vanligare. Men där det med det svenska tabut följer en ovilja att överhuvudtaget tematisera kön i många sammanhang — "det spelar ju ingen roll!" — går det bra i Tyskland. Det anses i Sverige oseriöst att kräva en kvinnlig statsminister, när könet ju ändå är en konstruktion. I Tyskland var många, långt ifrån de närmast sörjande feministerna, måna om att få en kvinnlig kansler. Och många uppskattar det som en framgång, även om de själva har sina politiska sympatier någon annanstans.

Inom den feministiska rörelsen, som ännu domineras av förläggaren, författaren och skribenten Alice Schwarzer, är postmodernism och queer långt borta. Teserna är lättbegripliga, kanske väl svartvita, men jordnära. Att öppna ett svenskt feministmagasin ger intrycket att man engagerar sig i allt — utom i kvinnors situation. Det vore ju såå 1900-tal! Den tyska feminismen är ännu kvinnorörelse, på gott och ont.

Merkel själv beskrivs ofta som en typisk representant för den östtyska kvinnan — åtmistone om man får tro klichébilden. Okonstlad, högutbildad, självständig, och ohämmad av alla kvinnlighetsmyter. Säkert är hon en produkt både av den DDR-märkta jämställdheten-på-papperet, och den allmänna tyska frimodigheten i tänkandet om kön. Och som kvinna som bara är, i första hand politiker och regeringschef, inte någon feministisk galjonsfigur, inte heller någon superkvinna med x antal barn och höga klackar, känns hon lite queer också.

Ylva Söderfeldt

Användarkommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna text.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?