feminetik.se feminetik.se

Just nu 17 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Forum

Internaliserade tolkningscheman


Gå till senaste inlägget



#1  Internaliserade tolkningscheman Xenu
2005-05-24 01:21:45

Alla människor har sådana, det ingår i hur våra hjärnor är konstruerade. Men vår kultur programmerar oss med en del väldigt trista tolkningsscheman kring kön. Detta handlar inte om vad vi anser om människors beteende, utan går djupare än så - det handlar om vilket beteende vi överhuvudtaget uppfattar.

Man ser det man förväntar sig att se.

Flera studier har gjorts där försökspersonerna har fått se inspelningar av samma skrikande bebis eller läst samma uppsats. men vissa har fått informationen att bebisen är en flicka respektive att uppsatsen är skriven av en tjej, medan andra fått informationen att bebisen är en pojke respektive att uppsatsen är skriven av en kille.

De försökspersoner som fick "veta" att den skrikande bebisen var en flicka såg att hon var ledsen.

De försökspersoner som fick "veta" att samma skrikande bebis var en pojke såg att han var arg.

De försökspersoner som fick "veta" att uppsatsen var skriven av en flicka tyckte att den var sämre än vad de som fick "veta" att den var skriven av en kille tyckte.

Jag skulle gissa på att om man gjorde liknande försök kring en persons försök att få igång en dialog med en annan person så skulle de som fick "veta" att den första personen var en kille vara rätt säkra på att han försökte få tjejen i säng, medan de som fick "veta" att hon var en tjej skulle vara rätt säkra på att hon var ute efter ett djupt känslomässigt utbyte. *suck*

Finns förstås fördomsfulla tolkningsshema om allting, inte bara om ras och kön.

#2  Sv: Internaliserade tolkningscheman Xenu
2005-05-24 01:37:29

Anyway.
Tolkningsshemabiten är så gott som omöjlig för en individ att byta ut hos sin omvärld. Men man kan ändra den gemensamt, och som individ kan man hjälpa andra individer att långsamt ändra sin syn på världen.

Tyvärr blir det lätt att man ersätter en uppsättning fördomsfulla tolkningssheman mot en ny och lika fördomsfull uppsättning. :-/

Jag tror inte att någon i längden tjänar på att bli sedd genom fördomsfulla glasögon, även om missförstånden ibland kan vara smickrande. Samma felsyn som är smickrande vid ett tillfälle kan vid ett annat skapa större missförstånd, eller vara direkt hämmande.

Och skillnaden mellan vanliga fördomar och fördomsfulla tolkningsschema är alltså dels att fördomar handlar om vad man TROR, medan tolkningsshema handlar om vad man SER. Och dels om att fördomar ofta handlar om stora övergripande saker, medan tolkningsshema visar sig i de små nyanserna och detaljerna. Det är absolut inte så att folk går runt och hallucinerar på grund av sina tolkningsshema, mer att de till exempel läser in olika innebörder i ett ansiktsuttryck beroende på om personen är svart eller vit, man eller kvinna, synthare eller hårdrockare, och så vidare.

#3  Sv: Internaliserade tolkningscheman Xenu
2005-05-24 01:43:34

By the way.
Vad gällde uppsatsen så ansågs "killen" ha mera talang - medan "tjejen" däremot ansågs flitigare och ha jobbat hårdare.

#4  Sv: Internaliserade tolkningscheman Zeppe
2005-05-24 02:09:52

Om jag inte missminner mig (böckerna långt borta) så anser man att scheman ligger kvar as-is tills man stöter på en situation där det inte kan appliceras, då tvingas man konstruera om schemat. Hur kan vi utnyttja detta?

#5  Sv: Internaliserade tolkningscheman Xenu
2005-05-24 02:39:59

Mmm, där har vi kärnfrågan. :-)

För min del förespråkar jag att undvika alla former av uppdelning i hur män är och hur kvinnor är, och visa upp ickestereotypa exempel så mycket det går.

En bra början kanske, men inte så långtgående.

Någon som har mer utvecklade förslag?

#6  Sv: Internaliserade tolkningscheman Krysset
2005-05-24 07:28:04

Åh, jisses...

Det du skriver, Xenu, påminner mig om ett antal vänskapsförsök jag har i bagaget. Visserligen med Amerikaner, så jag vet inte om det kanske finns lite mer utrymme i relation till Svenskar, men - "flickvänsstereotypen"! Det spelar ingen roll hur gift man är, tydligen. Spelar ingen roll att man inte är "ute efter" den typen av relaterande som har parbildning till syfte, men i och med att man är kvinna, i relation till en man, och börjar tala om personliga saker så får man plötsligt "flickvänsstereotypen" klistrad på sig. Vilka missförstånd det kan bli! Och så förringande och nedvärderande! Ja har haft min man som vittne, och vi har bägge baxnat.

Det är Ingmar Bergman-drama med en rejäl ton galenskap när man hamnar i sådana situationer - när någon agerar ut en verklighet som inte stämmer med verkligheten. Jag har upprepat varit med om det i det jag har trott att man kan knyta vänskapsband över könsgränser. Men man blir straffad! Omedveten bestraffning i form av att man finner ett tolkningsschema applicerat som förvränger situationen, vad som sägs, etc.

Här finner man subtila nyanser av könssegregering och hur kultur/psykologi fungerar för att upprätthålla gränserna. Jag önskar att jag hade kunnat förmedla... Visa upp. Därför det är så otroligt! Det var så tydligt i mina fall. Men jag har inte hört någon tala om dessa saker jag själv upplevt. Inte konkret. Men det du talar om är definitivt en aspekt av detta fenomen som jag själv stötte på i dessa relationer.

#7  Sv: Internaliserade tolkningscheman olaberg
2005-05-24 09:49:48

Jag tror inte att hudfärg, kön, och andra såna ytligheter går bort. Tyvärr. Våra tolkningsscheman tar dem i beaktande automatiskt och sorterar in i "lik mig" / "olik mig" oavsett vad vi gör. Tror jag.

Därför, min föredragna strategi: fyll de befintliga kategorierna (kön, hudfärg, ålder, klassmarkörer) med så mycket disparat jox, att kategoriernas relevans upphävs. Agera alltid som en förebild för just de kategorier du på goda grunder kan misstänka att din omgivning sorterar in dig i. Expandera.

#8  #6 Krysset Xenu
2005-05-24 11:35:19

Intressant!

Berätta gärna mer konkret om det flickvänssyndrom du stött på. Jag förstår på ett ungefär hur du menar tror jag, men lite mer nyanser vore toppen. :-)

#9  Sv: Internaliserade tolkningscheman Zeppe
2005-05-24 12:50:50

Jag är också nyfiken! Amerikaner är skitsvåra. Jag har haft flera amerikanska kompisar, efter ett tag blir alla sura och jag fattar aldrig varför. Måste vara nån kulturgrej jag gör fel på. Eller så är det bara en slump att det alltid händer med amerikaner.

#10  # 8 Xenu - om flickvänstolkningsschemat Krysset
2005-05-24 15:11:38

Det har varit i kontakt- och vänskapsanknytningsförsök. Mycket medvetet från min sida. Jag menar att verkligt utbyte av tankar och dialog mellan kulturer bara kan ske genom ett personligt relaterande, med hela personen involverad.

Ok, jag har letat efter relationer som har "gnista". Visst, det är lite "farligt", men det måste finnas en drift till utbyte, annars sker ju inte mycket. Där har jag mina studier av C.G. Jung i bagaget också, med idén om projektion av anima/animus som en del i självutveckling. Just beträffande kulturutbyte tycker jag det här är relevant - förmågan att öppna sig och bli mottaglig för det okända, det främmande.

Nåväl, jag har alltså strävat efter att söka kontakt för utbyte på mer djupgående personliga plan. Jag har presenterat mig själv, presenterat idéen när jag har funnit någon som verkade öppen för det. Dels då jag slumpvis har träffat på personer, dels via diskussionsgrupper på nätet. "Den" jag har sökt har jag letat efter bland nordamerikanska indianer där kulturdebatten är minst sagt het. Jag har själv fokuserat kultur/psykologi i mitt liv och mina studier, blandat med konstnärligt uttryckande och frågor rörande "kulturella minoriteter"/"ursprungsbefolkningar". Jag fantiserade om att väva globala relationsband på det här viset - mycket personligt och på ett vis som kunde undvika den organisationskultur som gör att man möts utan något större utbyte på djupare plan. Jag har känningar bland folkgrupper på Filippinerna, personliga band som spinner in bland Samer och min första indianska kontakt blev spontan med en fotograf och konstnär av Yuchi-härkomst.

Ok, jag fann "vänner"!! Toppen! Till synes ömsesidigt! Trodde jag... Men svårigheten var att "gnistan" tycktes rejält svårhanterlig. I och med att relationen blev förtrolig och nära så började svårigheter sätta in. Ok, jag har två syner på detta. För dels så känner man igen en del turer i relationen psykoanalytiker-analysand (det jag läst om det), dels förekom en projektion som jag mycket klart igenkände som "flickvän". Jag kunde t.ex. notera en förändring i känsloläge hos personen, undra över förändringen genom en fråga, och få ett relaterande i respons som tydligt visade att jag tolkades som "flickvän".

Du vet väl hur flickvänner är - de tjatar om känslor, eller hur? De är krävande beträffande uppmärksamhet. Och de konkurrerar med andra om ens uppmärksamhet.

Det är svårt att exakt återge vad som hände i dessa relationer, för det är så subtila saker. Men som jag ser förloppet så lyder det - möte, intresse, gnistbildning, projektion (romantisk) varpå sedan relationen "aborterats". Hungern efter ett djupare, mer personligt relaterande tycks så stor att det blir... Ja, personerna börjar drömma intensivt och gå in i en liten mini-"psykos" (vilket man också brukar kalla förälskelse). Och det är just då jag tycks förvandlas, mycket mot min vilja, till "flickvän". Därpå finner jag mig bortstött. Jag förvandlades till "klängig flickvän" som man måste frigöra sig från, eller som hotar äktenskap, etc. Ok, i psykoanalys brukar en aktiverad kontakt med det omedvetna ge en motreaktion, så jag har också till viss del funderat på om det kan vara så - kontakten med mig aktiverar det omedvetna, varpå egots försvarsmekanismer sätter in och stöter bort mig som ett sätt att också "stänga locket" till det omedvetna matrial som börjar strömma fram i drömmar och genom synkronistiska upplevelser.

Men även fruar har varit med på ett hörn. I ett underbart fall så omintetgjordes över ett års daglig kontakt genom att en maka lyckades att övertygande spela upp scenariet av att se mig som "en affär", "en älskarinna". Eftersom relationen med mannen hade varit så pass personlig och förtrolig så hade jag och mannen haft ett utbyte som inkluderade syn på sex, tidigare erfarenheter av motsatta könet, etc, etc (tydligen hade jag fått veta långt mer än hustrun), vilket gjorde att han sveptes med och började reagera som en marionett i enlighet med synen på mig som en "utomäktenskaplig affär".

Mina försök att svara på hustruns ifrågasättande mail till mig omintetgjordes genom att mannen i panik stal dem så att hon inte fick dem. Hennes samtal med min min egen man "försvann" som om den inte ägt rum. Hur de två fick in min egen make i bilden begriper jag fortfarande inte...

Det intressanta är med vilken övertygelse man gjorde mig till "älskarinna". Genom att förvandla mig till "älskarinna" kunde man agera som man knappast skulle kunna tänkas göra i relation till en kollega eller en affärspartner. Och för mig var det en sådan relation - en relation till en kollega och "affärspartner". Vi hade en uppgörelse, ett "kontrakt".

Det är det som jag till syvendes suttit kvar med - vetskapen om att om jag inte hade blivit sedd som "flickvän", så skulle man inte ha kunnat legetimera sitt handlande. Alla de män jag på det här sättet började lära känna avbröt vänskapen på ett mycket nedvärderande och nedlåtande sätt genom att relatera till mig, inte som en kollega, inte som en affärspartner, utan som en flickvän. Hade man betraktat mig som en kollega med vilken man hade en uppgörelse så skulle man ha backat ur på ett annat sätt. Nu kunde man komma med diverse kränkande kommentarer om mig i stället och därmed stöta bort mig utan att för den skull behöva säga att man bröt en överenskommelse.

Jag kunde till exempel få veta att jag "slutat vara trevlig". Implicit skulle jag alltså fortsätta vara "trevlig och känslomässigt tillfredställande". Jag har blivit sedd som konkurrerande med fruar/flickvänner trots att där inte har varit minsta tillstymmelse till detta från min sida. Och ju mer jag har frågat vad sådana här tendenser handlat om, och ifrågasatt vad som skett, desto mer har jag blivit sedd som "klängig och krävande". Jagmenar... hade jag varit en affärspartner som krävde en förklaring på underligt dribblande så...

Det är just det att det är så subtilt och "naturligt". Inte förrän man gör jämförelsen med affärspartnern eller kollegan man har en överenskommelse med så ser man att det är något mystiskt med den här formen av "personliga relationer". Hade jag inte varit på det klara med själv vad jag gjorde och varför så hade jag antagligen svepts med i det här spelet också. Men nu har jag hållt mig relativt "klar i knoppen" hela vägen, dvs någorlunda "proffsig". Men det gör att jag nästan chockartat har upplevt den här domänen som en emotionell sankmark av märkliga föreställningar om relationerna man-kvinna.

Vänskap... Utbyte av tankar, känslor och ideer över kulturella gränser... Är det möjligt? Eller är det känslomässiga relaterandet på lite djupare nivåer farligt och oförenligt med vänskap? Jag upplever att här verkligen finns outforskade områden.

#11  Sv: Internaliserade tolkningscheman Krysset
2005-05-24 20:04:20

Åååh... Jag blir så långrandig! Men jag kan inte hjälpa't!



Sabine Spielrein - C.G. Jung hade en patient som även blev hans kollega. Hon inspirerade både Jung och Freud. Men hon hade en relation med Jung som gick utöver det "passande" och inkluderade sexuellt relaterande. Så hon blev känd som hans älskarinna. Jungs hustru gick även till storms mot Sabine varpå Jung räddade sig själv genom att "kapa alla band" till Sabine.



Jag läste om Sabine i slutskedet av att den relationen där jag hade kommit längst och kände igen. Skillnaden var att jag verkligen hade försökt att hålla mig utanför att förstås som en "älskarinna". Eftersom min man var passivt involverad, läste över min axel, träffade min vän, så trodde jag att jag nog skulle slippa stämpeln "flickvän"/"älskarinna". Ändå fick jag uppleva att det i mitt liv utvecklades ett parallelldrama som tycktes återspegla attityder, tolkningar, reaktioner och det som skapar ett drama liknande Sabine-Jung-hustrun. Dessutom upplevde jag att relationen hade givit mannen jag relaterade med enormt mycket inspiration som han sedan omsatte i praktiken i sin tillvaro. Precis som i Sabines fall.



Det intressanta är svårigheten att finna ett alternativt sätt att relatera. Det är som om en magnet drar kulturellt-psykologiskt till att återskapa en viss kulturell form. Och just det fenomenet när ens artgumenterande och ifrågasättande någonting blir tolkat genom föreställningen "tjatig flickvän"... det är så grovt kränkande!



Att återskapa verklighet, att återskapa kultur... Vi gör det hela tiden i våra handlingar, reaktioner och attityder. Hur vi tolkar och svarar. Jag trodde att i relation till människor som dagligdags diskuterar kultur så skulle medvetenheten vara högre... Tro det eller ej, men mannen jag på detta sätt relaterade till brukade diskutera indianstereotypen på professionell nivå. Hur han själv och andra med indiansk bakgrund fick tampas med att ständigt ställas inför folks för-föreställningar, vrångtolkningar, etc, etc, på grund av applicerandet av stereotypa föreställningar. Nå, här hade vi ju ett konkret, intressant fall av en annan sorts stereotyp, eller tolkningschema, så nog var väl detta något att sätta tänderna i för att öka sin förståelse för fenomenet?



Neej.... Något så segt har jag aldrig varit med om... Är jag frestad att säga. Men nog är vi väl med om det hela tiden?



Dock är det ju genom våra personliga relationer som vi växer som människor. Speciellt tycker jag att relationen till "den andre" har en dynamisk kraft, en känslomässig och psykologisk utmaning till vidareutveckling. Men de alternativ till rolluppsättningar vi har i relation till varandra är grymt otillräckliga, tycker jag. Antingen distanserad arbetskamrat, eller "smack" - pang på rödbetan parförhållande. Fast... jag tror att vi i Sverige haft ett rätt bra utrymme för vänskap också. Dock har jag upplevt att sex involverat har trasslat till detta. Så jag trodde att det skulle bli lättare om man exkluderade sex. Sedan trodde jag att det nog skulle bli lättare om man var gift. Hm... Nu undrar jag vad i hela fridens namn skulle kunna rädda en från rollen som "älskarinna". Könsbyte?



Det är lätt att uppleva att könsmaktsordningen tar sig uttryck i dessa typer av händelser. C.G. Jung räddade sitt anseende genom att låta Sabine shavottera. Ändå var det han som gjorde den största överträdelsen i deras relation (hade ett sexuellt förhållande till en patient). Själv upplevde jag hur jag förvandlades till "den farliga", "fresterskan", som min vän skulle avsäga sig all kontakt med. Men det var ju inte jag som skapade min väns inre drifter eller behov. Dock försåg jag honom med en miljö där han kunde tillåta sig att släppa fram oerhört mycket. Vilket gjorde att hans kreativitet fick sig en rejäl skjuts, vilket förstås ackompanjerades av att han därmed också såg mig på ett överdrivet sätt (som ljusbringerska, musa).



Men är det inte typiskt? Jag öser min kompetens in i en storsatsning av relationskaraktär i stället för att investera det i ett akademiskt arbete inlåst i ett torn... Jag, kvinnan, inspirerar och ger stimulans till en person som p.g.a min könstillhörighet droppar mig som en "untouchable", varpå han omsätter inspirationen i sitt arbete samtidigt som källan till inspirationen är bortraderad ur historien. Har vi inte hört den förut?



Dessa kvinnor i närheten av "stora män", som ofta har varit stora tänkare och/eller konstnärer själva, men som inte förrän på senare tid fått något erkännande. Kvinnor som ibland indirekt verkat genom dessa män, men själva kanske inte producerat några publicerade "alster".



Jag har frågat vad det är som driver mig att försätta mig i den här typen av situation... Det ter ju sig lite "kollrigt" - flera års studier, tänkande och funderande som jag investerar i upprepade försök att knyta ihop en vänskapsrelation där jag ställer mig inför en enorm kulturell-känslomässig utmaning. Men är det inte också typiskt "kvinnligt" - att investera främst i de personliga relationerna och se producerandet av publika alster som sekundärt och nästan suspekt (om det är man själv som gör det)...?



Hur som helst tycker jag att jag i de här erfarenheterna har sett samma fenomen som det du beskriver i vår tolkning av barn. Jag har upplevt rimliga frågeställningar förvandlas till "gnäll från en konkurrerande älskarinna". Jag har upplevt hur ett vykort med vackert snömotiv förvandlats till "insinuanta pikar" i relation till ett svartsjukedrama jag inte än visste pågick. Det är oerhört svårt att hålla balansen och inte reaktivt ryckas med i skådespelet. Jag sitter fortfarande på min kant i den här delen av världen och vägrar, samtidigt som jag hjälplöst upplever hur jag blivit förvriden och transformerad till en "utomäktenskaplig affär" borta i en annan del av världen.



Det är så starkt... Själv blev jag, i relation till min äldsta dotter, plötsligt medveten om mitt eget internaliserade tolkningschema. Vi var på ett byggvaruhus och hon klängde omkring i omgivningen medan vi väntade. Plötsligt såg jag min oro och "knäppte om". Jag bestämde mig för att se henne som "en pojke". Det fick en omedelbar effekt på mina känslomässiga reaktioner. Jag fick ett större förtroende för hennes förmåga att hantera situationen och även "ta en smäll". Det sitter djupt, det där...

#12  Sv: Internaliserade tolkningscheman Peggy
2005-05-24 22:44:21

Det där med uppsatsen är nog mitt största problem, fy fasen. Jag har sån grym respekt för vad de manliga kursarna säger och skriver. Blä.

#13  Peggy olaberg
2005-05-25 10:42:10

Men det bör du ha. Inte för att de är manliga utan för att de är kursare. Precis som du. Lika stor respekt som du bör ha för dina egna åsikter. Lika värde.

#14  # 12 Krysset
2005-05-25 11:03:41

Hmmm...

Jag tänker på hur man observerat hur könsrollsmönster omedvetet främjas på dagis, hur små flickor uppmuntras och förväntas hjälpa pojkarna både vid matbordet och i påklädningssammanhang...

Omedvetna förväntningar både från dem, dig själv och omgivningen? Jag tycker det dessutom platsar väldigt väl in i flickvänsstereotypen/älskarinnestereotypen. Det verkar som om det då är helt legitimt att låta sig inspireras, "suga näring", och förvänta sig "emotionellt stöd och underhåll" utan att reflektera över att utbytet kanske borde vara och ses som något som bör vara jämlikt, reciprokt och där man erkänner varandras bidrag.

Så det där med problem med egna uppsatsen, och grym respekt för manliga kollegors alster - det kanske är ett kollektivt problem för många kvinnor som definitivt bottnar i könsrollsmönster?

#15  # 13 Olaberg Krysset
2005-05-25 11:14:22

Hur är det med de manliga kursarnas respekt för vad de kvinnliga kursarna skriver och säger? Om det är fråga om könsrollsmönster, vilka grundas redan på dagisnivå, så kan man kanske förvänta sig av att Peggys känslomässiga attityd speglas av de manliga kursarnas - de suger åt sig av hennes stödjande attityd medan hon blir... utsugen, utan att få mycket i gengäld? Kanske artiga försök att motverka det hela, i jämlikhetens namn, från killar som är mer medvetna om situationen. Men blir det då mer än en "klapp på huvudet" som inte tar på något djupare emotionellt plan?

Vi får inte glömma att vi talar om emotionell prägling och fostran under många år av att möte liknande förväntningar och attityder som de som man har kunnat studera i dagismiljö. Det som satt sig i känlso och affektstrukturen identifierar vi oss ofta väldigt starkt med och upplevs nästan som delar av våra egna personligheter.

Därför är det här kniviga personliga problem att ställas inför. Hur bryter man sig ut ur känslo- och affektstrukturer (=inpräglade sätt att känslomässigt relatera och respondera) som hindrar en och låser en när de dessutom ständigt underblåses av personer i ens omgivning?

#16  Krysset olaberg
2005-05-25 11:24:24

Den är naturligtvis förmodligen kass. Av precis de skäl du anger. Män och kvinnor glider in i rollspelet.

En måste kämpa mot stämplingen. Och det börjar med en själv. Pepp. Aktivt ladda sig med nya bilder.

Men varför har man själv ansvar för att ta sig ur en negativ stämpling, när man inte är dess orsak? Jo, inte för att det moraliska ansvaret vilar på en, utan för att det är det enda ställe man kan förändra.

Och för att i en sån situation, har den överordnade inte det större ansvaret. Det är den seende som har det större ansvaret.

#17  Olaberg och Xenu Krysset
2005-05-25 18:39:00

Vi har alla ett ansvar. Det är därför det är så viktigt med genusforskning. Den subjektiva upplevelsen är väldigt svår att hantera, för den bemöts gärna med "Äh, du inbillar dig!" etc. Till och med av en själv.

Xenu - tror du att du kan ge en referens till den här forskningen du tar upp? Jag har själv svårt med referenser, för nu tänker jag på den här svenska relationsstudien av hur kvinnor respektive män upplever sina relationer med partnern. Man kan undra hur dessa upplevelser relaterar till det faktiska. Är kvinnorna "klängigare"? Eller har det återigen att göra med hur vi uppfattar varandra och kvinnorna _görs_ "klängiga" på en daglig, subtil basis? Och är det verkligen så att män inte fäster så stort avseende vid det emotionella, eller är det så att de sedan barnsben vant sig vid att vara emotionella "tagare" i stället för givare?

Man önskar fler studier likt de du refererade till Xenu. Det är jättespännande det här - hur genus konstrueras och rekonstrueras åter och åter i våra sätt att relatera till varandra.

Du måste bli medlem för att få skriva i forumet.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?