feminetik.se feminetik.se

Just nu 9 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Forum

Vara arg på eller tycka synd om


Gå till senaste inlägget



#1  Vara arg på eller tycka synd om Sören Karlsson
2004-02-05 18:57:33

Jag arbetar i Baden i södra Tyskland i vad som kanske, tillsammans med Bayern, Schweiz och Österrike är Europas mest konservativa hörna (även om det ligger i mitten). Min arbetsplats är efter mina svenska mått mätt extremt hierarkisk och patriarkalisk. De kvinnor som arbetar här står vid maskin, är sekreterare, gör kvalitetskontroll eller arbetar möjligen som personalhandläggare eller inköpare. Det finns inga kvinnliga chefer här, inga kvinnliga konstruktörer, inga kvinnliga... Vi är 7000 anställda på fabriken och jag gissar ungefär till hälften män och till hälften kvinnor.

När jag berättar för en man här att jag tycker att det är patriakaliskt försöker de ofta förklara varför med olika argument och åsikter. När jag berättar för en kvinna här, är hon i allmänhet helt tyst och vill att jag skall byta ämne. Jag upplever det som om hon tycker att jag ställer krav på henne som hon inte kan eller vill leva upp till. Jag blir arg på dessa kvinnor som är så undfallande. Jag kan förstå dem på ett sätt. De har gift sig, skaffat barn och varit hemma med dem när de var små. Börjat arbeta först när de var trettio år gamla och när en eventuell utbildning redan var föråldrad, men ändå blir jag arg.

Jag har suttit här och botaniserat bland inläggen i de olika diskussionerna på Feminetik. Det står mycket om de män som motarbetar feministiska värden, ibland tillsammans med uttryck av ilska. När det överhuvudtaget står något om kvinnor vilka står för antifeministiska värden, har jag bara hittat medlidande som känslomässigt uttryck (Kristina i diskussionen "Män är bättre på ung. allt").

Jag tror att det är skadligt och av två skäl:

- Att vara arg är att ge någon ansvar, att tycka synd om är att ta ifrån ansvar. Det förstärker bara rådande strukturer.

- Många män som har svårt för feminister tror jag har det, därför att de känner att de blir pålagda ett ansvar de inte vill ha, tex i medier eller en gång i tiden av sin mamma. Då går de lätt i försvarsställning.

Har män eller kvinnor bäst utsikter att kunna förändra? vem har ansvar?

Vem har man rätt att vara arg på, vem är det befogat att tycka synd om?

#2  Viktigt Josefine Alvunger
2004-02-05 22:57:05

Det är mkt viktiga och brännande frågor du tar upp här, Sören. Men jag har svårt att se gränsen mellan arg och tycka synd om. Är jag arg på manligheten? Nej. Jag är arg på mänskligheten.

Säga vad man vill om Dr Phil, men en sak han säger tänker jag ofta på. "U teach people how to treat u". Fruktansvärt egentligen, för det betyder att då jag blir sårad, bränd, kränkt så betyder det att jag lärt min omgivning att göra det. Jag tänker inte riktigt så. Men jag tänker att så länge manligheten kommer undan med att "göra det de gör" kommer de göra det, och så länge kvinnligheten inte sätter foten och vrålar nog! så kommer det fortgå. När någon utsätter mig för något privat som jag bara inte kan förstå, så är det lätt att bara tycka att personen är ett jävla kräk, ett jordens avskum och att jag inte har någon del i det. Men det har jag. Jag har alltid del i det, för jag sätter standarden för vad jag tolererar och vad jag anser mig vara värd.

Naturligtvis har kvinnor del i det som sker. Jag blir lessen och förbannad varje gång jag hör eller ser en kvinna snacka ner sig själv, inte ta vara på sig, ge upp sig och spendera sitt liv åt att bli bokstavligt talat utsugen på sin kraft - för att hon tror att det är så det skall vara. Kvinnor måste ta sitt ansvar för vad som sker. Saken är att skulle kvinnorna på allvar ta tag i det, så skulle vi se konsekvenser. Jag ser det absolut som att det är kvinnorna som har bäst utsikter att förändra. Vi kan med gemensam röst säga "nu är det bra, nu är det nog, jag vägrar". Vi kan inte förvänta oss att männen i skam skall kräla under närmaste sten för att "bota" att de fått en topposition (det tycker jag inte de skall heller). Det är därför jag i andra trådar har talat om att jag efterlyser fler kvinnliga kräk. Det stora problemet är inte männens förmåga att ta. Det är kvinnorna som ger. Vi MÅSTE ju inte. Det går faktiskt ypperligt bra att sätta sig på sin nätta lilla rumpa och vägra.

Det här blir flummigt o privat, ber om ursäkt, sitter i feberångor, men nu vräker jag ur mig det jag i veckan tänkt på.

Det är mkt breakups runt mig. Dels min relation, min nära väns, och en familjemedlems. Vi har spenderat mycken tid åt att "jääääävla kräääääääk". I dessa fall har männen sugit ut energi ur "sina kvinnor" tagit, tagit, tagit och sen bara dragit. O man sitter som ett frågetecken. Hur kan man vara så förbannat självisk? "Tänk på allt jag har givit åt honom, jag gav allt, jag satsade i si o så många år, o han var så elak, men jag gjorde för vår kärlek o nu bara kräks han upp det o drar." Jag har sagt så, o jag har hört kvinnor säga det om och om igen. Jag har flera ggr blivit förundrad över manlighetens egoism. "Det måste vara nåt fel på män" har jag sagt. "De är bortskämda med kvinnlig kärlek, mammas kärlek, men när det blir tufft o dags att betala tillbaka, då drar de, egoistiska kräk. Vi måste läxa upp männen". Typ. Men nu i veckan har jag ändrat mig. Jag har faktiskt sett min egen del i mina relationer, och insett, att ingen kan göra mig något om jag inte tillåter det. Jag måste inte vara den stora kärleksgivande martyren. Jag kunde lika bra sagt "nähe passar det inte så drar jag. Du ger inte vad jag vill ha tillbaka, o jag tänker inte vänta tre år för att se om du kanske ger det då. Byyyyyyyyyyyye" Och likadant med de kvinnor runt mig som upplevt samma sorg men på olika sätt. Varför i h-vete skall man stanna? Varför inte bara trycka nappen i den barnsliga karlens mun och gå vidare då? Varför utsätta sig? Vem tackar en? Vem tackar dessa underbara kvinnor som jag älskar, som nu gråter bittra tårar över relationer de investerat sitt allt i? Ingen. Får jag höra en enda tjejkompis till som "åh jag vet inte om han älskar mig, det känns som att han inte ser mig, han vill aldrig tala om vår relation bla bla bla" så tänker jag INTE säga "nej men pressa honom inte, ni får lösa det med tiden, det är väl inte så lätt för honom bla bla" (så som jag resonerat själv vad gäller mina ex. Nån slags sinnessjuk övermänsklig respekt för att rättfärdiga att min respektive inte tar sitt ansvar i vår relation. Jag har varit ihop med mig själv -en bitter läxa) Nästa gång säger jag "dra". Bara gå vidare. Kvinnor som i hela sitt liv slitit för man och barn och förstört sina kroppar i tunga arbeten och hushållsarbete - vem tackar dem när mannen är otrogen och drar? Ingen. Det finns ingen anledning att som kvinna göra avkall på sig själv. Jag vägrar se en enda kvinna till som ger allt av sig själv "för kärlekens skull". Det är inte kärlek. Det är manligt ego och bekvämlighet som han utnyttjar *för att han kan* och kvinnligt frivilligt martyrskap. Och ja, jag vet att det finns massor med folk som lever i fina kärleksfulla relationer där de får kärlek osv. Men jag tror det är ytterst få relationer där kvinnan aldrig säger "jag satsar mer, jag ger mer, jag investerar mer" (när barn föds investerar hon sin kropp, fysiska hälsa, samt det karriärsfallback som följer.)

Jag skulle vilja be de tjejer som känner så att omedelbart resa sig och dra. Jag lovar att ingen kommer tacka er om fem år. Ingen. Däremot har ni fem år att läka, medan mannen i fråga glatt knatar vidare hel och ren och fylld av din sista droppe av kraft.

Detta handlade inte om arbeten, sorry jag spann iväg totalt. Vad ville jag ha sagt? Jo. Jag tycker inte synd om kvinnor som fördärvar sig själva. kvinnor måste lära sig att det inte är meningen att de skall ge allt de har för att få en relation att funka. Då fastnar man i ett ekorrhjul av dålig självkänsla. Kvinnor får börja älska sig själva och ta ansvar för vad de vill ha ut av sina liv. Om någon hade börjat mata mig med druvor och lovat att älska mig i nöd och lust... så hade jag gapat. Det är inte säkert jag hade matat tillbaka. Och jag tror det är vad vi ser. Kvinnor som matar och män som gapar. Sluta med det. Vem lade mänsklighetens stora kärleks- och omvårdnadsbörda på kvinnorna?

#3  ansvar Mirjam Lindberg
2004-02-06 12:46:12

Jag tror Sören är nånting på spåret där med att kvinnorna känner att han ställer krav på dem att göra något åt sin ojämställda position och det känns jobbigt.
Jag vet själv hur jobbigt det kan kännas i familjelivet, när jag kan tycka att det bara hänger på mig att se till vi faktiskt delar lika på hushållsarbete o.dyl. (inte för att han inte vill göra sin del, utan för att han liksom inte märker allt som måste göras). Då tänker jag ibland att nu skiter jag i detta och gör allt själv, för det är så jobbigt att se till att det blir rättvist. Är extremt glad att min man också tycker att jämställdhet är viktigt, annars hade jag kanske gett upp för mitt eget lugns skull (och blivit bitter i det långa loppet...). Det jag menar att jag kan förstå varför kvinnorna på Sörens jobb drar sig för ge sig i kast med problemen. Samtidigt så är det ingen ursäkt, vill man uppnå förändring så måste man anstränga sig och ta sitt ansvar. I mitt exempel är det så att om jag inte tar mitt ansvar så får jag skylla mig själv om jag drabbas av mer hushållsarbete än han.


Det andra är männens ansvar, som Sören skrev verkar en del män gå i försvarsställning för att de inte vill ta på sig ansvar för jämställdheten/ojämställdheten. Vad gör man åt detta? Är det bättre att inte antyda att de har något ansvar för att de inte ska bli fientliga? Hur uppfostrar man eventuella söner att förhålla sig till jämställdhet utan att alienera dem? (Lite utanför ämnet kanske, säg till om vi ska ta det till en ny tråd).

Angående Josefines inlägg så håller jag absolut med. Stanna inte i en relation där du alltid ger mer än du får! Gäller för både killar och tjejer för övrigt. Har sett exempel där killen blivit helt utnyttjad av tjej som sedan gått vidare utan samvetskval, så det händer också.

#4  Well Angelique
2004-02-08 00:21:50

Förstår hur ni tänker och jag håller med, åtminstone till en viss gräns. Ilska ger personen ansvar som Sören säger, vilket bekräftar människovärdet. Men det finns lägen då det inte hjälper särskilt mycket att vara arg på någon.

Ju mer falsk skuld en människa blivit tilldelad sig, desto mindre bör man bli arg på den. En person som har blivit utnyttjad och lurad att den har ett visst ansvar blir inte nödvändigtvis hjälpt av att bli pålagd ännu mer ansvar. Om personen redan har minimalt andrum ökar det bara på skulden och frustrationen. Något som faktiskt kan stjälpa en människa. Den falska skulden måste i så fall verkligen lyftas bort, och det är en process som ofta tar tid.

Allt beror förstås på hur stort tryck personen har på sig. Hur skuldbelagd denne redan är. Och det kan vara svårt att bedöma utifrån.

Så: use your anger wisely.

#5  skuld och ilska Mirjam Lindberg
2004-02-09 16:35:16

Intressant artikel om skuld och ilska:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&…

Falsk skuld resulterar antagligen i ilska, men det är väl ett självdestruktivt beteende? Om man tror att man måste bete sig på ett visst sätt (ex leva upp till en könsroll) och därmed försakar egna önskemål blir man säkert bitter/arg. Men det är ju faktiskt ens eget fel/ansvar också.

Men visst, det blir ju inte lättare att ta sig ur den ilskan om man skuldbeläggs/ansvarsbeläggs ännu mer.

Så, nu har jag målat in mig i ett hörn. Vad göra? ;)

#6  ¥¥¥ ¥¥¥ Angelique
2004-02-10 02:36:09

Intressant artikel. De måste ha inspirerats av min post ;D

Visst, varje människa har ett visst ansvar. Men man måste se på sammanhanget och perspektivet, det är det som är det viktiga. (Egentligen ganska självklart när det handlar om ansvar.) Jag tillhör dem som faktiskt tycker att barn födda i sekter etc har väldigt litet ansvar för den skuld de blivit belagda med från födseln. För att dra ett extremexempel (som ändå inte är totalt ovanligt).

Att bli arg _är_ däremot att ta ansvar. Ilska i artikeln beskrivs uteslutande negativt, men jag håller inte med. Det är hur ilskan används som kan vara bra eller dåligt. Är jävligt coolt med utnyttjade personer som blir arga till slut. Ofta har de blivit fråntagna den rätten också. Blir kallade bittra etc så fort de kritiserar eller reagerar. Men ilska är ju en helt befogad respons på att ha blivit utnyttjad och lurad. Det är ju helt rätt. Som skäggisen i Tillsammans :) Såvida man blir arg på rätt person eller företeelse. Förstås är det bättre att slippa "explodera" men det är en annan sak.

Sen får man se på vilket ansvar personen själv har tagit på sig. Har man barn har man ansvar för deras väl. Har man ett jobb har man ansvar för det. Är man gift så har man delat ansvar för förhållandet. Den typen av ansvarsområden är relativt självpålagda och de kan man kräva en normal prestation inom. Man kan liksom inte skylla på att man haft en taskig barndom inför sina barn. Det kan vara en förklaring till saker, men aldrig en ursäkt.

#7  Ojdå hehe Angelique
2004-02-10 02:38:13

Mina rubriker blir bara bättre och bättre ;)

#8  Nu då.. Angelique
2004-02-10 02:43:08

Har avformatterat texten, så nu hoppas jag den går att läsa.
-------------------

Intressant artikel. De måste ha inspirerats av min post ;D

Visst, varje människa har ett visst ansvar. Men man måste se på sammanhanget och perspektivet, det är det som är det viktiga. (Egentligen ganska självklart när det handlar om ansvar.) Jag tillhör dem som faktiskt tycker att barn födda i sekter etc har väldigt litet ansvar för den skuld de blivit belagda med från födseln. För att dra ett extremexempel (som ändå inte är totalt ovanligt).

Att bli arg _är_ däremot att ta ansvar. Ilska i artikeln beskrivs uteslutande negativt, men jag håller inte med. Det är hur ilskan används som kan vara bra eller dåligt. Är jävligt coolt med utnyttjade personer som blir arga till slut. Ofta har de blivit fråntagna den rätten också. Blir kallade bittra etc så fort de kritiserar eller reagerar. Men ilska är ju en helt befogad respons på att ha blivit utnyttjad och lurad. Det är ju helt rätt. Som skäggisen i Tillsammans :) Såvida man blir arg på rätt person eller företeelse. Förstås är det bättre att slippa "explodera" men det är en annan sak.

Sen får man se på vilket ansvar personen själv har tagit på sig. Har man barn har man ansvar för deras väl. Har man ett jobb har man ansvar för det. Är man gift så har man delat ansvar för förhållandet. Den typen av ansvarsområden är relativt självpålagda och de kan man kräva en normal prestation inom. Man kan liksom inte skylla på att man haft en taskig barndom inför sina barn. Det kan vara en förklaring till saker, men aldrig en ursäkt.

Du måste bli medlem för att få skriva i forumet.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?