feminetik.se feminetik.se

Just nu 16 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Forum

Relationsanarki


Gå till senaste inlägget



#1  Relationsanarki Loo
2008-07-17 19:54:49

Än en gång har det gått upp för mig att tvåsamhet är ett förödande projekt. Vad har ni för uppfattning om relationsanarki vs. "vanliga" relationer? Erfarenheter, vad fungerar bäst för er och hur kom ni fram till det? Hur gör man för att praktisera relationsanarkistiska teorier? Ibland känns det som pest eller kolera och vad fan har det med kärlek att göra?

#2  Sv: Relationsanarki Truthseeker
2008-07-17 20:26:18

Tvåsamhet funkar jättefint om man hittar nån man klickar med 100%. Men så länge man inte gör det är det rena vansinnet att försöka sig på tvåsamhet ändå.
Som sagt - förödande projekt.

Varför skulle inte relationsanarki kunna inbegripa kärlek?

#3  Sv: Relationsanarki Loo
2008-07-17 21:02:29

Men hur kan man till 100% vara lik nån och vilja samma saker? Alla tvåsamhetsprojekt jag känner till stöter på problem för att man har orimliga förväntningar på varandra och på sig själv. Jag tänker att det är ngt inbyggt i konstruktionen att vara två.

Jag tror absolut att RA inbegriper kärlek, säkerligen en mer bestående sådan än vad stereotyp-parförhållande kan ge. Det som är jobbigt är att dels hata tvåsamhetens myter men samtidigt vara osäker på vad det innebär att bryta normerna. Jag rannsakar mig själv och vilka ideal jag är redo att införliva. Peppigt men samtidigt nervöst

#4  Sv: Relationsanarki Liv
2008-07-17 21:35:12

Jag har gröt i hjärnan efter att ha jobbat för mycket. Kommer kanske med ett mer uttömmande svar senare, men här är iallafall några länkar till tidigare diskussioner:

http://www.feminetik.se/diskutera/index.php?f…
http://www.feminetik.se/diskutera/index.php?f…
http://www.feminetik.se/diskutera/index.php?f…

#5  Sv: Relationsanarki Arryn
2008-07-17 21:40:30

Jag tycker relationsanarki verkar jättebra, problemet är att många verkar vara rädda för det eftersom de inte vill deala med sin svartsjuka + att många tror det är en ursäkt för att "knulla runt".

#6  Sv: Relationsanarki sebbin
2008-07-18 00:12:40

Jag har haft blott ett förhållande i mitt 25-åriga liv, och aldrig provat på relationsanarki, men lägger in min mening här ändå.

För min del är kärlek - bland annat - att få känna sig speciell; som den bästa i hela världen. Jag tror att det skulle vara svårt att känna sig så pass speciell ifall den jag älskade mest också älskade andra.

Den frågan du ställer, vad det har med kärlek att göra? Visst är kärleken så pass intressant att den till och med går att studera, men kan teorier ha så stort inflytande över känslorna?

Det där med att "klicka" till 100% förstår jag nog inte. Det har aldrig hänt mig, men jag tror inte att det är en nödvändighet. Eller är det kanske 100% om båda (eller allihopa) känner helt säkert att de vill vara med varandra?

#7  Sv: Relationsanarki Liv
2008-07-18 09:23:05

Jag tycker att RA är väldigt intressant och spännande, både på ett teoretiskt plan för att det utmanar vår syn på hur kärleksrelationer ska se ut och för mig personligen eftersom jag har svårt att se kärlek som något exklusivt och kan vara kär/förälskad i flera personer samtidigt. Jag tror dock inte att RA med nödvändighet är lättare eller bättre, utan där måste varje människa själva känna vad som är rätt för dem. Det som jag tycker är svårast är att förhålla sig till partners och potentiella sådana. Vad gör du om din partner inte alls är intresserad av RA eller polyamori? Hur, men framförallt när, berättar du för din nyfunna vän om hur du ser på relationer?

#8  Sv: Relationsanarki Liv
2008-07-18 09:27:20

och med partner så menar jag då personer som man har någon slags fysiskt intim relation med. Det är lite knepigt att prata i RA-termer och "vanliga" relationstermer samtidigt.

#9  Sv: Relationsanarki pannasanna
2008-07-18 10:25:27

Jag kan inte låta bli att undra om man kan vara en "äkta" relationsnarkist om man är exklusivt homo- eller heterosocial i sina relationer?

Mao, förutsätter relationanarkism att man är bisexuell?

#10  pannasanna Liv
2008-07-18 10:30:01

Jag tycker det. Precis som en människa som inte är RA kan ha vänner av enbart ett fysiskt kön så kan RA det. Dock, anser jag att det är svårt att vara RA och uttalat homo eller hetero, för då väljer du bort människor av ett kön. Humm, lite knepigt att förklara insåg jag nu. Förstår du vad jag menar?

#11  Sv: Relationsanarki ozito
2008-07-18 11:04:14

Vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja.
Har nog aldrig praktiserat relationsanarkistiska teorier, dermot har jag teoretiserat mitt relationsanarkistiska handlande.
Jag tänkte i relationsanarkistiska banor och började även leva i samstämmighet med relationsanarkin långt innan jag hört ordet eller träffat någon annan som tänke så.
Jag upptäckte ganska tidigt att jag inte har behov av exlusivt tillträde till någon del av en människa för att känna mig älskad och viktig.
Jag har heller aldrig förstått att människor kan veta exakt när dom blev ihop och att dom vet exakt när det tog slut. För mig är bekantskap-vänskap-kärlek ett långt kontinuum och inte olika lådor som en hoppar emellan. Jag förstår inte varför kärlek skulle vara något som uppstår abrupt och sen avslutas abrupt, det är väl snarare en slags gröt vi flyter omkring i, där relationer omdefinieras hela tiden. RA för mig är att acceptera det och leva i samklang med det.

#12  Sv: Relationsanarki pannasanna
2008-07-18 11:35:50

Jo jag förstår vad du menar Liv, själva begreppet "anarki" är problematisk så fort man sätter det i en relation till ett annat begrepp, oavsett vilket, och det är knepigt att formulera vad man menar utifrån det, jag tycker också att det är knepigt.

Om man ska förstå vad som menas med relationsanarki, måste man först definera vad man menar med relation, i den här diskussion förutsätter jag att man menar sociala relationer, vad menas då med anarkistiska sociala relationer? ;)

Dessutom uppstår frågan om den monogama människan är enbart en social konstruktion?

Jag tror, och hittills inte hört eller sett belägg för annat, att relationsanarki är en mer eller mindre en fråga som drivs av yngre personer, upp till omkring 25 år, utan ansvar för egna barn.

#13  Sv: Relationsanarki Ephemeer
2008-07-18 12:50:32

Anarkistiska relationer är relationer utan hierarki och utan förutbestämda regler. Ingen relation står således över någon annan och bestämmer över den. Liksaså är inga relationer förutbestämda att innehålla något särskilt. Allt innehåll i relationerna diskuteras fram av de inblandade i relationen.

Jag ser namnet relationsanarki som en bra beskrivning av grundprinciperna, men det är problematiskt att ordet anarki har negativ innebörd för så pass många människor.

Vidare stämmer det inte att relationsanarki bara drivs av yngre personer utan barn. Det finns personer med ett relationsanarkistiskt synsätt äldre än 25 och med barn här på feminetik till exempel.

Jag ser inget som förhindrar att en person som definierar sig som homo- eller heterosexuell att ha ett relationsanarkistiskt synsätt. Homo/heterosexualitet beskriver vilket kön de är på de som de blir attraherade av eller känner förälskelse till. RA beskriver att relationer som innehåller attraktion eller förälskelsekänslor bör ses som andra relationer.

Min erfarenhet är att personer med ett relationsanarkistiskt synsätt ofta låter bli att definiera sin sexualitet i termerna homo/bi/hetero. Man känner attraktion/förälskelse till människor, inte kön, precis som man känner vänskap till människor och inte till kön.

#14  Sv: Relationsanarki pannasanna
2008-07-18 14:24:56

Ephemeer sa:
Vidare stämmer det inte att relationsanarki bara drivs av yngre personer utan barn.
Det är ingen som påstått det heller, och om du antyder att jag påstått det ber jag dig läsa lite nogrannare, och mindre selektivt, det jag skriver.
Ephemeer sa:
Homo/heterosexualitet beskriver vilket kön de är på de som de blir attraherade av eller känner förälskelse till.
--
Man känner attraktion/förälskelse till människor, inte kön,
Motsägelsefullt och därav varför hetero-/homosexuella personer, enligt din definition av "relationsanarkist", är problematisk.
Ephemeer sa:
Ingen relation står således över någon annan och bestämmer över den. Liksaså är inga relationer förutbestämda att innehålla något särskilt.
Vilket utesluter personer där könet har en betydelse i form av man inte har förmågan att känna attraktion/förälskelse till någon av motsatt eller samma kön, och där relationer till en bestämd kön definitivt står över relationer till någon av annat kön.

Relationsanarkism är ett mindre problematisk begrepp för bisexuella som har förmågan att känna attraktion/förälskelse till människor oavsett kön.

Jag ser inget hinder för varken homo- eller heterosexuella att ha ett relationsanrkistisk synsätt, men jag ändå inte låta bli att ifrågasätta hur anarkistiskt det är att ingå i kärleksrelationer där avsaknaden av förmågan att känna attraktion/förälskelse till en specifierad kön bestämmer vilka man ska ingå kärleksrelationer med.

#15  Sv: Relationsanarki Peggy
2008-07-18 14:29:32

Jag är positivt inställd till RA, men har inte lyckats och kommer nog inte heler att lyckas med det i mitt eget liv.

Trots det tycker jag att min kunskap om RA har varit givande för mina relationer. För även om man som jag har en monogam relation med en annan person, måste man inte köpa hela paketet. Där har mina ögon öppnats.


Så jag måste säga att tvåsamhet visst kan funka utan att man är 100% lika. Det beror väl på vad man menar med tvåsamhet. Om man menar att man ska dela allt, och att två ska bli ett, då stämmer det kanske. Men lever båda var sitt liv, varför måste man då vara 100% kompatibla?

#16  pannasanna Ephemeer
2008-07-18 16:24:03

Det är ingen som påstått det heller, och om du antyder att jag påstått det ber jag dig läsa lite nogrannare, och mindre selektivt, det jag skriver.


Vad bra =) Jag tolkade det som att du antydde det, men jag är glad att du inte menade det så. Nu har du iaf hört belägg för att relationsanarki inte är mer eller mindre en fråga som drivs av yngre personer, upp till omkring 25 år, utan ansvar för egna barn, så nu behöver du inte tro det längre.

Motsägelsefullt och därav varför hetero-/homosexuella personer, enligt din definition av "relationsanarkist", är problematisk.


Jag förstår inte den här meningen alls.

Vilket utesluter personer där könet har en betydelse i form av man inte har förmågan att känna attraktion/förälskelse till någon av motsatt eller samma kön, och där relationer till en bestämd kön definitivt står över relationer till någon av annat kön.


Jag ska förtydliga mig. Ett relationsanarkiskt synsätt är utan förutbestämda _yttre_ regler för vad en relation ska innehålla. En relation kan däremot påverkas av de ingående personernas eventuella egna identiteter och intressen. I alla fall så länge dessa identiteter och intressen inte begränsar andras möjligheter.

Det ska kanske sägas att personer med ett relationsanarkiskt synsätt tenderar att vara vaksamma för hur internaliserade normer påverkar dem på ett begränsande sätt. Alltså är det ganska vanligt att man även ifrågasätter hur man definierar sin sexualitet, men det är inte en självklar del av relationsanarkin.

Jag ser inget hinder för varken homo- eller heterosexuella att ha ett relationsanrkistisk synsätt, men jag ändå inte låta bli att ifrågasätta hur anarkistiskt det är att ingå i kärleksrelationer där avsaknaden av förmågan att känna attraktion/förälskelse till en specifierad kön bestämmer vilka man ska ingå kärleksrelationer med.


Jag ser också problem med att personer med ett relationsanarkiskt synsätt ingår kärleksrelationer. En kärleksrelation är förutbestämd till ett visst innehåll. Med RA så ingår två personer en relation. Denna utvecklas i sin tur enligt de två ingående personerna.

#17  #14 pannasanna Truthseeker
2008-07-18 22:41:12


Jag ser inget hinder för varken homo- eller heterosexuella att ha ett relationsanrkistisk synsätt, men jag ändå inte låta bli att ifrågasätta hur anarkistiskt det är att ingå i kärleksrelationer där avsaknaden av förmågan att känna attraktion/förälskelse till en specifierad kön bestämmer vilka man ska ingå kärleksrelationer med.


Men herregud - om "relationsanarki" innebär att jag inte får välja själv vem jag är tillräckligt fysiskt attraherad av för att ingå i ett sexuellt förhållande med, då liknar det ju mer sexuellt slaveri än relationsanarki?

#18  Sv 17 remerb
2008-07-18 22:45:19

Men som Orwell så nogsamt påpekade: frihet är slaveri.

#19  Sv: Relationsanarki Loo
2008-07-19 13:08:56

Mina erfarenheter är att jag "alltid" varit mer lockad av att inte ingå i par-relationer. Detta på grund av att jag såg/ser vad det gör med människor. Det finns ett normerande kring att det "ska" vara svårt och bökigt med relationer- att det ingår att ngn blir sårad, att man lägger förväntningar på varandra som är eg är helt absurda, att nyförälskelsen innebär en naiv och lycklig fas som går över till ett gnat och tjat där man kompromissar bort sin egen självständighet. Sen slutar det med att man bryter, blir besviken och "skadad" för livet, eller tills man ingår i en ny relation. Jag har alltid ifrågasatt detta, hur folk orkar med detta livsprojekt.

Dom få gånger jag haft en par-relation har jag någonstans insett att jag inte trivs med hela grejen. Jag tycker om personen i fråga men det är så mkt runtom som gör att man tappar bort det och blir en person jag eg inte vill. Jag hatar svartsjuka och tycker att det är bland det mest förödande som finns- likt förbannat hittar jag "anledningar" som sedan ska ältas. Jag är självständig men blir till en orolig, beroende person vilket gör att vissa oangenäma sidor kommer fram. Jag vill ge och få frihet men har svårt att få det att gå ihop med närhet. Osv osv...Detta tar man gärna personligt, som att man själv är oförmögen att älska och är otrygg. Jag ser helt klart att det här är sidor som konstrueras i förhållandets gång och ser till slut att jag sitter i en återvändsgränd- jag vill inte göra slut, men jag vill fan inte ha det så här heller. Tänker att RA vore en lösning. Jag tycker absolut att känslor går att påverka genom tanke- känslor kommer av hur du definierar och ser på saker och ting. Jag önskar mig själv en viss obryddhet och ett autonomt förhållningssätt som jag hoppas kunna praktisera fullt ut. Teorierna finns, det måste bara realiseras

#20  Sv: Relationsanarki Truthseeker
2008-07-19 21:49:01

"Jag vill ge och få frihet men har svårt att få det att gå ihop med närhet. Osv osv...Detta tar man gärna personligt, som att man själv är oförmögen att älska och är otrygg."

...eller också får man höra det av den som försöker leva med en: du kan inte kompromissa, du har närhetsfobi, är scared of commitments, kommer leva och dö ensam och olycklig...

Jag dör långsamt av näringsbrist, utmattning och leda i tvåsamhet. Ibland försöker jag mig på det ändå, för man träffar nån kille som man tycker är fantastisk, och som kräver en vanlig relation. Men sedan kväver han en raskt med sina omänskliga krav och sina behov, allt tjafs över bagateller, vardagligt gnatande - tills man inte tycker han är så fantastisk längre.
Jag tycker det verkar hända alla andra också, men de biter sig fast i relationen ändå.
De måste vara i större behov av närhet. Så stort behov av närhet att det är värt det även när relationen devalverats till en smet av tjafs och småaktighet.

Vänner emellan, och i relationsanarkistiska förhållanden tar man inte varandra för givet på det sättet, man erbjuder sig att göra saker för varandra istället för att ta för givet att den andra ska göra saker för en hela tiden.
Det blir mer respekt, mer hänsyn och mer uppskattning.
Mindre bråk och mer närvaro i nuet.
Tycker jag iaf.

#21  Sv: Relationsanarki Truthseeker
2008-07-19 21:51:24

"är oförmögen att älska" - är bara ett jävligt egocentriskt navelskådande... att försöka monopolisera fenomenet "älska" under sina egna definitioner.
"Du älskar mig om du ställer upp på MINA relationskrav, annars kan du inte älska", typ.

#22  Sv: Relationsanarki Liv
2008-07-19 22:19:29

Alltså, jag börjar fundera på vilka slags dysfunktionella tvåsamma relationer ni varit i egentligen. Jag är själv skeptisk till tvåsamhet av olika skäl men kan inte säga att mina tvåsamma relationer bestått av tjafs, småaktighet och förgivettagande. Inte heller upplever jag att jag förhandlat bort min självständighet eller något liknande. Det låter väldigt jobbigt, och jag undrar om majoriteten av alla tvåsamma relationer ser ut som ni beskriver.

#23  Sv: Relationsanarki Truthseeker
2008-07-20 01:17:54

Ja det finns ju två alternativ: antingen har man varit helt inkompatibel med den man försökt ha tvåsamheten med...
...eller också är man själv en sådan person som inte passar i tvåsamhet så som den vanligen definieras.

Jag passar inte i tvåsamhet såsom den definierats för mig av killar jag försökt ha tvåsamhet med. (De kan ju ha varit knäppgökar som överdrivit allihop, vad vet jag.)

Deras krav på anpassning från min sida ser jag som krävande och kvävande - även om de själva har velat ställa upp på samma villkor.
Det finns IMO ingen enda person som ensam är så mångfacetterad och förträfflig på alla sätt och vis att han kan ersätta alla mina intressen, behov och resten av min umgängeskrets. Jag känner alldeles för många underbara original vars fantastiska sällskap jag redan är lite förälskad i. Den förälskelsen försvinner inte bara för att jag blir kär i en till.

Killar som velat ha tvåsamhet av mig har undantagslöst visat svartsjuka gentemot mina vänner och det liv jag lever med dem.
Och även om jag minskat min sociala tid med vänner för att få plats med Honom i livet så har det aldrig räckt. Killen har alltid velat ha ännu mer, helst allt. All min tid, all min energi.
Någon sa att det var ju för att han var nykär - "och det ÄR ju så att vara nykär"...
Är det?
Jag har aldrig känt mig så besatt av någon, inte under det initiala skedet heller, att jag bara totalt tappat intresset för allt annat jag älskade alldeles nyss. Att bara vilja sitta med denna enda person 24/7, och vara miserabel så fort man är ifrån varann nån dag, är inget jag har erfarenhet av.
Jag tycker inte ens det känns friskt att bli sån.

Men det verkar vara oerhört vanligt i tvåsamhetsvärlden.
Både tjejer och killar klagar iaf ymnigt på polare som bara försvinner från kompiskretsen så fort de träffat "nån".
Det verkar vara ganska normalt.

Själv kan jag inte andas under de förutsättningarna.

#24  Truthseeker Liv
2008-07-20 09:08:38

Det låter hemskt, nästan sjukligt. Jag hoppas verkligen inte att majoriteten av alla relationer ser ut så.

#25  Sv: Relationsanarki Liv
2008-07-20 09:10:35

tvåsamma relationer syftade jag på ovan, men jag hoppas verkligen att majoriteten av alla andra slags relationer inte heller ser ut så.

Förresten, de människor som är så possesiva, tror du de skulle ändra sig om de levde mer RA? Eller tror du de skulle fortsätta försöka tillskansa sig merparten av motpartens tid, ork och energi?

#26  Sv: Relationsanarki Loo
2008-07-20 12:48:19

Truthseeker- håller med dig! Jag upplever dock att i mina förhållanden har det inte varit särskillt uttalat med krav om anpassning o dyl, snarare att man har påpekat vikten av frihet osv. Men likt förbannat händer nåt där man hamnar i nån form av beroendeposition. Nu vet jag att mkt beror på individuella problem o likn, men ja tror absolut att störst den största delen handlar om nån form av romantiserande kring "vi två". Jag ser ju hur jag själv blir till annan person, även om jag är medveten och försöker hindra det så blir det jobbigt att hantera. Hela denna process är så krävande att det inte känns värt det. Som sägs i #23, är det verkligen så att vara kär?

Jag tror att det skulle underlätta att leva mer RA. Ofta pratar man ju om den lyckliga nykära tiden vilken förbyts till något vardagligt o tjafsigt. Men varför ska det vara så? Antagligen för att man förlägger så mkt förväntan och trygghet på en och samma person vilket är dömt att misslyckas. För min egen del så har jag ju varit fullt medveten om det här när jag ingått i parrelationer men ändå har jag hamnat i situationen att jag undrar vafan jag håller på med- jag tappar bort mig själv. Så jag tänker att det krävs förändring för att jag ska kunna trivas bättre. Det handlar för min del om att dels ta ner tvåsamheten från att vara så högt värderad,dels att uppvärdera det man kallar vänskap.

Jag tänker att så fort man definierar sig som pojk-och flickvän till ngn så händer ngt. Min erfarenhet är att man känner en form av total bekräftelse- att man automatiskt betyder ngt alldeled speciellt.. detta kan ju till viss del vara sant, men samtidigt invaggas man i en falskhet. För vad betyder det eg? Det är som att man ingår en pakt där man lovar trohet, ärlighet och en massa annat som ingen eg kan leva upp till. Att vara nåns flickvän upplever jag vara något förädiskt, för jag låter mig bli bekräftad på sätt jag eg klarar mig bättre utan

#27  Sv: Relationsanarki Ephemeer
2008-07-20 18:55:53

Med en relationsanarkiskt synsätt finns det inte längre en motpart att tillförskansa sig tid, ork och energi från. Det är en fördel som jag ser det. Inte heller låter RA någon tillförskansa sig exklusiv tillgång till någons kärlek.

#28  Ephemeer Liv
2008-07-21 02:17:02

Vad menar du med att det inte finns en motpart? Det finns det väl alltid såvida man inte är eremit. Med motpart syftade jag inte just på en partner i en kärleksrelation utan på motparter i alla slags relationer. En vän kan också tillförskansa sig tid och ork från sina vänner. Jag pratar inte heller om exklusivitet, det går bra att vara tärande även i icke-exklusiva relationer.
Menar du att alla RA automatiskt är öppna, goda och stabila människor? Det tycker jag låter väldigt naivt.

#29  #26 Loo Truthseeker
2008-07-21 06:03:11


Jag tänker att så fort man definierar sig som pojk-och flickvän till ngn så händer ngt. Min erfarenhet är att man känner en form av total bekräftelse- att man automatiskt betyder ngt alldeled speciellt.. detta kan ju till viss del vara sant, men samtidigt invaggas man i en falskhet. För vad betyder det eg? Det är som att man ingår en pakt där man lovar trohet, ärlighet och en massa annat som ingen eg kan leva upp till. Att vara nåns flickvän upplever jag vara något förädiskt, för jag låter mig bli bekräftad på sätt jag eg klarar mig bättre utan


Jag upplever också nästan som ett paradigmskifte när man går från "dejtande" till "tillsammans".
Med mina förväntningar och krav händer absolut ingenting - jag är samma person när jag dejtar som när jag är "tillsammans".
Men killar ser det som nåt slags Yessss, äntligen har jag RÄTTIGHETER JAG INTE HADE NYSS...
Som "flickvän" förväntas jag plötsligt automatiskt göra en massa saker, och om jag inte har tid, ork, energi edy har en "pojkvän" rätt att straffa mig för det. Sura, bråka, tjafsa, whatever.
Kompisar och dejtande accepterar ett "nej" som nåt helt naturligt.
En "pojkvän" får fan spader.
Det handlar om simpla saker.
Ska vi äta middag ihop?
Jag hinner inte äta så tidigt, jag ska träna/träffa kompisar/whatever.
*sura sura SURA, gnälla klaga*

Kompis/dejt:
Ska vi äta middag ihop?
Jag hinner inte äta så tidigt, jag ska *whatever*
Nehej, okej, men vi kanske kan ses efter det/annan gång?

Med kompisar så erbjuder man sin hjälp när man märker att den kanske skulle passa, och man har möjlighet att hjälpa till. Kompisen tar tacksamt emot och tar det inte för givet. Och minns det som en tjänst och gengäldar den vid tillfälle.
Pojkvänner förutsätter att man ska hjälpa till, alltid, jämt, i allt de ska göra, för nu är vi IHOP. IHOP betyder att du SKA finnas till hands. Du FÅR inte göra andra prioriteringar. Du SKA prioritera mig mig mig MIG jämt alltid amen. Du ska flytta in i min byxficka och sitta där och inte ha något eget liv kvar, BARA leva för att BEUNDRA MIG och hafva begär efter mitt fantastiska sällskap.
Hjälper man en pojkvän minns han det INTE som en tjänst värd att gengälda, han tar den för given. Det är ju det man har flick och pojkvänner till juh - de ska finnas till hands när man behöver dem.

Och om då "pojkvännen" begagnar sig av min hjälp så ofta han kan, medan jag föredrar att klara mig själv blir det ett jävla minuskonta för mig. Han blir ju bara en massa merjobb!
Och om jag inte ställer upp alltid jämt jämt så ser han det som att jag är en dålig flickvän som inte ställer upp, dvs håller reda på mina "nej", och räknar inte mina "ja".

Visst vill de att JAG ska behöva deras hjälp OCKSÅ (de är ju inga medvetna parasiter) och klagar över att jag aldrig ber honom om hjälp - men nu ÄR jag sådan att jag mår jättebra av att kunna fixa saker på egen hand. Och jag gillar att lära mig genom att göra egna misstag istället för att stå vid sidan av och titta på medan andra gör jobbet...
Jag kan inte ge upp det, för jag mår inte bra av det.
Samtidigt kan jag inte vara nån annans hjälpreda, för det kostar för mycket tid och energi från det JAG vill göra.

Och bara sånt som intressen... är killen intresserad av nåt som tråkar ut mig så vil jag inte vara med, han får väl göra det med någon som är lika intresserad som han, så kan jag göra nåt annat under tiden, men nej, då surar han för att jag inte vill spendera "kvalitetstid" med honom. JAG är "tråkig", och nu blev allt så
För guds jävla skull, varför måste jag sitta på läktaren hela tiden?? Varför måste jag sitta där och bekräfta och bekräfta och bekräfta? Hur kul är det?
:-(

#30  Liv Ephemeer
2008-07-21 12:09:03

Förlåt, jag var otydlig. Jag menar att det finns flera motparter, inte bara en enda.

#31  Sv: Relationsanarki Ephemeer
2008-07-21 12:15:13

Alltså, om man upplever någon vän som tärande så kan man sluta umgås eller umgås lite mindre och umgås mer med andra vänner. Det är vanligen lättare och mindre omvälvande än att göra slut med en tärande partner.

#32  truthseeker Blindalina
2008-07-21 12:57:15

"Med kompisar så erbjuder man sin hjälp när man märker att den kanske skulle passa, och man har möjlighet att hjälpa till. Kompisen tar tacksamt emot och tar det inte för givet. Och minns det som en tjänst och gengäldar den vid tillfälle.
Pojkvänner förutsätter att man ska hjälpa till, alltid, jämt, i allt de ska göra, för nu är vi IHOP. IHOP betyder att du SKA finnas till hands. Du FÅR inte göra andra prioriteringar. Du SKA prioritera mig mig mig MIG jämt alltid amen. Du ska flytta in i min byxficka och sitta där och inte ha något eget liv kvar, BARA leva för att BEUNDRA MIG och hafva begär efter mitt fantastiska sällskap.
Hjälper man en pojkvän minns han det INTE som en tjänst värd att gengälda, han tar den för given. Det är ju det man har flick och pojkvänner till juh - de ska finnas till hands när man behöver dem."

det ltåer ju hemskt, men måste det vara så kvävande då? vad är det för fel på att hoppas på att den andra personen ska värdera en högre än alla andra? (nåja) och beundra en jättemkt och ha begär efter ens fantastiska sällskap? och förutsätta att det intresset finns?

man kan väl ha ett liv på egen hand för det utan att kväva nån eller kräva för mkt. men jag förstår inte vad det är för fel på att hoppas på de här sakerna.

#33  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-07-21 12:59:58

för mig innebär en pvfv-relation att man faktiskt tar extra mkt hand om just den personens hjärta.

#34  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-07-21 13:00:41

för att man vill, förstås. inte för att det är ett tvång.

#35  Ephemeer Liv
2008-07-21 17:46:16

Ja, så är det nog i många fall, det är mycket mer accepterat att tappa kontakten med en vän än med en kärlekspartner. Lite mysko kan jag tycka det är att det i visa sammanhang är så mycket mer okej att inte vara ärlig med sina känslor utan smita, men enklare är det onekligen.

#36  #31 Ephemeer Truthseeker
2008-07-21 20:16:50


Alltså, om man upplever någon vän som tärande så kan man sluta umgås eller umgås lite mindre och umgås mer med andra vänner. Det är vanligen lättare och mindre omvälvande än att göra slut med en tärande partner.


Precis.
Behöver man lite space från en kompis/RA så tar man sig bara lite space. Kanske att någon frågar varför, och ja då förklarar man och jahapp, okej, inget mer med det.
En pojkvän/flickvän måste man först förklara sig för (och välja sina ord noga), sedan plåstra om dennes sårade känslor, sedan ha dåligt samvete medan man har sin space (så att den blir helt värdelös ändå), sedan ofta bli lite "straffad" på nåt sätt, och herregud vad jag inte ORKAR... Förbannade drama...

RA är mindre kvävande (för sådana som mig) just för att det är mindre needy människor som gillar RA-relationer.

#37  blindalina Truthseeker
2008-07-21 20:23:09


det ltåer ju hemskt, men måste det vara så kvävande då? vad är det för fel på att hoppas på att den andra personen ska värdera en högre än alla andra? (nåja) och beundra en jättemkt och ha begär efter ens fantastiska sällskap? och förutsätta att det intresset finns?


Inget fel alls, det bara passar inte alla att vara Den Enda som Allting hänger på. Jag krossas under den tyngden, jag får inte ut något positivt av det, jag bara töms på energi.
Folk är olika.


man kan väl ha ett liv på egen hand för det utan att kväva nån eller kräva för mkt. men jag förstår inte vad det är för fel på att hoppas på de här sakerna.


Det kan man säkert. Jag har bara inte haft det. Alla killar jag får ihop det med är helt okej så länge vi bara dejtar lite löst, men så fort jag fått flickvänsstämpeln i pannan så manglar han mig med sina krav och förväntningar, och plötsligt måste jag "kompromissa" bort typ 75% av hela mitt liv, bara för att jag just fått epitetet "flickvän"...
Jag gillar det inte.

Andra tycker säkert det är drömmen att vara så tätt sammanflätat i nån annan. Detycker närheten är värt det. Jag tycker inte närheten är värd det, för jag upplever att jag bara förlorar mina egna konturer och slutar göra sånt som gör mig lycklig.
Jag ska helt enkelt inte ha en klassisk tvåsamhet.
Var och en får väl välja sin egen livstil?

#38  #35 Liv Truthseeker
2008-07-21 20:26:21


Ja, så är det nog i många fall, det är mycket mer accepterat att tappa kontakten med en vän än med en kärlekspartner. Lite mysko kan jag tycka det är att det i visa sammanhang är så mycket mer okej att inte vara ärlig med sina känslor utan smita, men enklare är det onekligen.


"smita"?
Från vaddå?

Inte ärlig med sina känslor? Vad ska det betyda? Tror du det är nån slags lögn att vara RA?
Det har inte fallit dig in att det finns fler personlighetstyper än din?

#39  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-07-21 21:46:01

"Andra tycker säkert det är drömmen att vara så tätt sammanflätat i nån annan. Detycker närheten är värt det. Jag tycker inte närheten är värd det, för jag upplever att jag bara förlorar mina egna konturer och slutar göra sånt som gör mig lycklig.
Jag ska helt enkelt inte ha en klassisk tvåsamhet.
Var och en får väl välja sin egen livstil? "

Ja, det är klart. :) jag undrar mest. jag blir på ett vis impad av det du säger, att du är så självständig.
samtidigt har jag svårt att förstå hur man ska tänka så, för jag tycker om att vara sammanflätad i andra..men kanske för att jag ännu inte har haft riktigt långt stabilt förhållande, över flera år. eller kanske inte, vet inte. jag älskar att flyta ihop med andra och längtar efter andra men vill givetvis behålla mina egna konturer. men jag älskar att ge mig totalt hän i en annan jag älskar. problemet är att jag måste ha förtroende tillbaka. jag tycker det är en annan sak än att kväva eller att ge upp sig själv, som princip iaf. för man ska givetvis vara sig själv lika mkt samtidigt. men om en verkligen ska se den andra och samtidigt se sig själv så tycker jag det känns som det krävs att man inte tänker i "nu måste jag behärska mig och tänka relationsanarkistiskt"-gränssättande. jag förstår det inte.

men det är ju jättebra att det är bra för andra. det är intressant att lyssna.

#40  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-07-21 21:47:05

sen är man ju givetvis (idealt) självständig _samtidigt_ som en går upp i annan (plus alla andra man gillar). tror det går att kombinera.

#41  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-07-21 21:57:41

eller det är väldigt intressant men jagvetinte, jag vill gå upp i andra. och finnas själv. samtidigt. typ.

#42  #40 Blindalina Truthseeker
2008-07-22 01:09:31


sen är man ju givetvis (idealt) självständig _samtidigt_ som en går upp i annan (plus alla andra man gillar). tror det går att kombinera.


Det vore väl fantastiskt.
Men det verkar orimligt. Hur skulle det gå att kombinera?
Jag har aldrig lyckats iaf.
Antingen har jag gått upp i den andre och då förlorat så mycket av mig själv att jag krympt. Blivit mindre än jag är, och därmed mindre lycklig själv, och mindre intressant för min partner givetvis.
Eller också har jag behållt mina konturer, vägrat kompromissa, och sett hur killen har gått upp i MIG, och förlorat sina konturer, och krympt intill oigenkännlighetens gräns. Tills jag inte längre minns vad han hade som fascinerade mig.

IMO är det väldigt tydligt att vi människor hela tiden formar och omformar oss själva beroende på kontext. Vi tar hela tiden in input från omgivningen och integrerar den i oss själva.
Umgås man med gnällspikar som är negativa blir man nerdragen och ledsen och får sämre självförtroende och blir negativ själv.
Umgås man med idel solstrålar blir man en solstråle själv.
Och all denna inspiration som vi får från omgivningen - det är som ett ständigt flöde, som måste vara i rörelse för att hållas vid liv.
Och ju fler som är inbegripna i detta flöde, desto större inspiration får man, desto intressantare blir man dessutom för andra, osv osv...
Och ju färre som inspirerar desto mer stillastående blir det.

Det är som att träffa två personer som varit gifta länge - de är ju ofta som klonade. Avlutar varandras meningar utan att tänka på det. De har bara varandra som inspirationskällor - och då blir det ju rundgång!
De utvecklas inte mer.
Gäller förstås inte alla men...

När tvåsamhetskokongen stängs om mig så känner jag hur jag stänger ner en massa funktioner liksom. De behövs inte längre, jag har ingen nytta för alla mina egenskaper i sällskap med denna enda person. Några blir alltid överflödiga och tynar långsamt bort.
Och varje gång jag återgår in i ett sammanhang där den egenskapen har sin plats så är det som att få luft efter att ha varit nedtryckt under vatten en längre tid. Ett livselixir.
Och det här är inte inbilling - mina kompisar är ju öppna nog att bli bekymrade när de märker att vissa delar av mig fattas. När kompisar blir förvirrade och undrar "Är du sjuk", "mår du inte bra", "jag känner inte igen dig" "du har förlorat din XXXX" "varför gör du inte XXX längre?" osv osv.

Det låter så väldigt negativt nu - jag menar jag vet ju att det finns folk som är tvärtom, som mår riktigt dåligt och känner sig halva och hämmade av att INTE ha tvåsamhet, och som blommar upp och släpper fram hela sina jag när de hittar tvåsamhet.
Det finns alla sorters människor.

Men jag är ju inte sån, jag har hellre en massa olika sorters relationer med en massa olika personer, som uppskattar olika delar av min personlighet, så att HELA jag kan fortsätta existera... än stänger ner vissa delar av mig för att de är överflödiga och dör av näringsbrist i en viss tvåsamhet.


Finns den optimale mannen därute, som är precis likadan som jag så visst, då kanske tvåsamhet kan fungera det också. Men VAD är oddsen för det...? och varför eftersträva det när jag mår bättre som RA?

#43  #38 Liv
2008-07-22 01:48:02

Ojojoj.. Tagga ner lite är du snäll.

Sluta läsa in en massa som jag inte skrivit i mina inlägg. Jag har verkligen inte påstått att det är en lögn att vara RA, och inte fallit mig in att det inte finns fler personlighetstyper än min? Snälla..

Det jag skrev var att jag tycker det är mysko att det i vänskapsrelationer många gånger är mycket mer okej att smita, att inte vara ärlig med sina känslor utan istället glida undan. Detta hade inte specifikt med RA att göra, utan med vänskapsrelationer.

#44  Sv: Relationsanarki pannasanna
2008-07-22 08:36:53

Det verkar som det finns en gradskillnad hur mycket man är beredd att kompromissa i sina relationer, RA vill kompromissa så lite som möjligt, medans icke-RA är beredda att kompromissa lite mer för att?

#45  Sv: Relationsanarki Psyche
2008-07-22 10:21:55

Om folk är öppna med att de inte tänker ha en partner, utan meddelar från början att de träffar flera, är det cool om de vill ha det så. Då är det upp till mig att ta det eller inte, vilket jag inte brukar göra. Men talar de om hur de vill leva, är det lugnt, som sagt.

Jag förstår mig inte på de som har öppna förhållanden. Vad är ett öppet förhållande? Om jag inte är ihop med ngn utan bara vill ha ngn som lekkamrat, då är det en KK. Vi har inget direkt förhållande som så, utan vi är KK. Sedan kan det komma folk som stöter på en, för att sedan säga att de har öppet förhållande. Hmm..? Antingen är man väl ihop, eller inte? Jag tror inte på att vara kär i ngn samtidigt som man flänger rundor med andra. Det går inte ihop, enligt min värld.

Ett exempel. Jag började umgås med en tjej som sa att hon var kär i mig och ville ingå förhållande med mig och frågade om vi skulle ge det ett försök. Jag sa att jag behövde betänketid, varpå hon tillade: "Men tro inte att du blir den ende för mig, jag kommer fortfarande ha mina 3 manliga och 4 kvinnliga KKs vid sidan av. Du kommer aldrig vara den ende för mig, sånt har jag inte tid med".

Hm..?
Kan tillägga att min betänketid tog slut rätt kvickt där. Nu var detta kanske ett extremt exempel och visst, bra att hon var öppen med sina tankar.. men.. hm? Vem vill ha ett förhållande med ngn som har 7 KKs vid sidan av en själv?

I don't get it.

Jag håller mig till att älska en partner, jag. Vill jag ha ngt strögrejs med ngn, kallar jag det min KK eller lekkamrat, och även där håller jag mig till en i taget.

#46  truthseeker #42 Blindalina
2008-07-22 13:06:16

"IMO är det väldigt tydligt att vi människor hela tiden formar och omformar oss själva beroende på kontext. Vi tar hela tiden in input från omgivningen och integrerar den i oss själva.
Umgås man med gnällspikar som är negativa blir man nerdragen och ledsen och får sämre självförtroende och blir negativ själv.
Umgås man med idel solstrålar blir man en solstråle själv.
Och all denna inspiration som vi får från omgivningen - det är som ett ständigt flöde, som måste vara i rörelse för att hållas vid liv.
Och ju fler som är inbegripna i detta flöde, desto större inspiration får man, desto intressantare blir man dessutom för andra, osv osv...
Och ju färre som inspirerar desto mer stillastående blir det.

Det är som att träffa två personer som varit gifta länge - de är ju ofta som klonade. Avlutar varandras meningar utan att tänka på det. De har bara varandra som inspirationskällor - och då blir det ju rundgång!
De utvecklas inte mer.
Gäller förstås inte alla men..."

Det är jättesant och jag förstår tänket.
Men jag tänker liksom.. Jag ser alltid en annan människa ( det kanske alla gör, men iaf) som ett ostyrigt, ständigt i utveckling, oformbart väsen. som ständigt tar in nya itnryck. dvs jag bestämmer inte egenskaper som personen har, eller de kan komma och gå, det är andra saker jag faller för. hur man kommunicerar och ser varandra och vad den andra personen gör och drömmer om och vad den vill/försöker vara osv. ja lite svårt att förklara, men iaf, det känns som att det är nåt annat än just superfastställda egenskaper. därför är jag inte rädd för utveckling.

som jag ser det så finns det DELS den personliga, utvecklignsbara, flytande drömmande människan, i partnern ( där har vi även det självständiga)
och dels det kommunikativa och det man visar varandra, närheten i närheten s a s, delandet av upplevelser och närhet och "uppgå i varann".

det coexisterar alltid parallellt.

så jag är inte rädd att jag eller andra ska tappa konturerna på DET sättet i relation, hur mkt man än uppgår i varann så har man sina egna drömmar och tankar samtidigt och det man gillar att syssla med.

nej, problemen är när man inte känner sig _trygg_ i relationen. för lite bekräftelse eller för mkt på fel sätt, felkommunicerat så nån känner sig kvävd, svartsjuka etc.

men det är liksom olika saker för mig.

#47  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-07-22 13:16:20

"När tvåsamhetskokongen stängs om mig så känner jag hur jag stänger ner en massa funktioner liksom. De behövs inte längre, jag har ingen nytta för alla mina egenskaper i sällskap med denna enda person. Några blir alltid överflödiga och tynar långsamt bort.
Och varje gång jag återgår in i ett sammanhang där den egenskapen har sin plats så är det som att få luft efter att ha varit nedtryckt under vatten en längre tid. Ett livselixir.
Och det här är inte inbilling - mina kompisar är ju öppna nog att bli bekymrade när de märker att vissa delar av mig fattas. När kompisar blir förvirrade och undrar "Är du sjuk", "mår du inte bra", "jag känner inte igen dig" "du har förlorat din XXXX" "varför gör du inte XXX längre?" osv osv."

ja, det låter ju hemskt. :(
så länge jag är trygg i en relation ( annars blir det trubbel, dåligt självförtroende, osäkerheter, skit) tycker jag snarare det förhöjer min övriga självständighet, generellt. man kan blomma för man kan vara allt det fantastiska självständiga (ickerelaterat till personen) egenmänniskan man vill PLUS ha en partner, nån som ser allt man är och nån man kan älska och göra saker för och som romantiserar livet. ( om en har en partner som gillar självständighet från början, då förstås) men detta gäller om relationen funkar bra, förstås.. sen tar rel förstås ofta tid och kanske förtar en del av ens mest besatta kreativitet och partyvilja men samtidigt bereder den ju ett lugn som å andra sidan underlättar för ens kreativa loneranger-sida. äh jag vet inte,

#48  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-07-22 13:16:53

det beror ju på kanske..

#49  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-07-22 13:20:43

sen måste ju relationen vara intressant nog att stimulera alla ens, iaf viktigaste sidor samt egentanekfrihet och ambition.. men som du säger inte jättelätt att hitta den typen av relation. :)

#50  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-07-22 13:34:18

har man en bra relation känns det också som att pers "boostar" upp alla ens andra sidor. man blir mera intensiv när man är fräck, självständig och kär/partner på ett annat sätt än när man är fräck och självständig. menmen. jag känner mig naiv. :) jag har trots allt inte haft en rel längre än två år.

#51  Psyche Liv
2008-07-22 17:19:23

Jag tycker det är stor skillnad mellan att ha ett öppet förhållande och att ha flera KK:s. Jag har några vänner/bekanta som har öppna förhållanden och för dem är det så att de har en partner som de är tillsammans med, kanske bor ihop med, ja delar livet med, som vilket tvåsamt par som helst, och sedan utöver det har de några älskare/älskarinnor som de har sexuella relationer med. Det är ju verkligen inte något som passar alla, men för dem går det finfint.

Jag kan absolut förstå grejen med öppna förhållanden, bara för att jag är kär i en person så försvinner inte min lust för andra människor. Jag har inga problem med att vara kär i flera personer samtidigt och blir lätt förälskad i nya bekantskaper. I början av min första tvåsamma relation så förstod inte jag att ett "vanligt" tvåsamt förhållande innebär emotionell och fysisk exklusivitet utan det var något min partner berättade för mig när jag berättade för hen att jag ofta blev förälskad i människor samt att jag hade en vän som jag ofta brukade hångla med när jag träffade hen. Min dåvarande partner tog väldigt illa vid sig och fick mig att lova att aldrig mer kyssa min vän, hen lyckades också få mig att tro att det var onormalt att vara förälskad och kär i flera personer samtidigt, och det tog lång tid innan jag förstod att det är sådan jag är och att det inte hade något med att jag inte var tillräckligt kär i min partner att göra.

#52  Sv: Relationsanarki Loo
2008-07-22 22:47:09

"IMO är det väldigt tydligt att vi människor hela tiden formar och omformar oss själva beroende på kontext. Vi tar hela tiden in input från omgivningen och integrerar den i oss själva.
Umgås man med gnällspikar som är negativa blir man nerdragen och ledsen och får sämre självförtroende och blir negativ själv.
Umgås man med idel solstrålar blir man en solstråle själv.
Och all denna inspiration som vi får från omgivningen - det är som ett ständigt flöde, som måste vara i rörelse för att hållas vid liv.
Och ju fler som är inbegripna i detta flöde, desto större inspiration får man, desto intressantare blir man dessutom för andra, osv osv...
Och ju färre som inspirerar desto mer stillastående blir det.

Det är som att träffa två personer som varit gifta länge - de är ju ofta som klonade. Avlutar varandras meningar utan att tänka på det. De har bara varandra som inspirationskällor - och då blir det ju rundgång!
De utvecklas inte mer.
Gäller förstås inte alla men..."

Bra sagt! Jag tror att man kan utvecklas, behålla intressen och vänner och blabla även i tvåsamhet men det är ändå en begränsning. Man blir så mentalt bunden till en person att man bedömmer saker och ting utifrån bådas perspektiv.Visst, det kan vara fint men det kräver otroligt med energi och ofta verkar det inte vara värt besväret. Jag menar att "den lyckliga" kärleken till viss del är upplyftande och befriande men även begränsande. Myten om vad lycklig kärlek är, och hur den hålls vid liv,är så verklighetsfrånvänd och kompromissgrundad att konsekvensen oundvikligen blir besvikelse. Den "lycklga" kärleken innebär trohet, ärlighet, offrande av tid och engagemang, att se en lååååång framtid ihop, att vilja dela det mesta, att alltid ställa upp, att alltid vara förstående osv...OM nu detta realiseras så kan man ju ifrågasätta om det var värt besväret. VAD är det som kompenserar detta pusslande? Närhet och trygghet kan man anta.

Men om dessa faktorer, som isf anses vara så otroligt högt värderade, förläggs till en enda person blir ju hela situationen otrygg. Det finns alltid en stor risk att ngn eller båda förändras, prioriterar om etc och vad händer då? "Lyckan" förutsätter att ingen förändras och är det då ett lyckligt liv? Det är väl inte utan anledning som parrelationer ältas och ältas- i fikarummet, på cafét, på krogen, i media och i tanken. Nu talar jag inte bara om andra utan jag själv blir ju likadan. Och ändå har jag många gånger sett mig som lycklig och fri i dessa situationer. Tills den dag som jag avslutar och känner den verkliga friheten och den självkänslohöjande konsekvensen av att själv ta ansvar för både min glädje och sorg. Jag kan sakna och sörja men samtidigt se att det inte finns ngt sunt i att låta EN person få så stor inverkan på mitt liv.

Det är enligt mig exklusiviteten som spökar- man ska se varandra som MER än vänner men samtidigt vara varandras bästa vänner, helst den vän man prioriterar högst. För mig är RA än så länge mer ngt teoretiskt än praktiskt men jag är motiverad att försöka.
Ngn som har erfarenheter av att vara "nyblivna" RA:er som kan dela med sig av tankar och tips?

#53  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-07-23 10:15:16

"Tills den dag som jag avslutar och känner den verkliga friheten och den självkänslohöjande konsekvensen av att själv ta ansvar för både min glädje och sorg. Jag kan sakna och sörja men samtidigt se att det inte finns ngt sunt i att låta EN person få så stor inverkan på mitt liv. "

jag känner tvärtom, visst, jag kan vara otroligt hybrismässigt älskande mig själv när jag är öh, "singel" , leva livet intensivt och stort och känna mig fantastisk. men det är nåt som fattas! jag tycker tvärtom det är höjande med en partner, efter min definition av partner iaf, inte nåt slags gosedjur.
visst vill man ta ansvar för glädje och sorg själv, men det kan man väl göra även med en partner? jag förstår inte hur ni tänker. :) men det är intr.

#54  Sv: Relationsanarki Simone
2008-07-23 10:16:50

Jag måste få ifrågasätta lite. Missförstå mig rätt, jag är inte emot RA på nåt sätt, jag lever inte så själv men den som lever får se. Däremot ställer jag mig lite frågande till beskrivningarna av tvåsamhet och utveckling. Utvecklas man mer om man bara omger sig med personer som stödjer ens bra sidor? Om man "plockar russinen ur kakan" hos flera personer? Om man aldrig konfontreras med sina egna eller andras dåliga sidor (vilket tar ett tag att göra) så visst kanske man utvecklas, men inte på alla plan. Man tar egentligen aldrig tag i några problem utan man väjer undan för dem. Så fort det börjar brännas så kan man ju bara "gå vidare". Om man inte går vidare utan stannar kvar är det då fortfarande RA?

#55  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-07-23 10:20:25

"Bra sagt! Jag tror att man kan utvecklas, behålla intressen och vänner och blabla även i tvåsamhet men det är ändå en begränsning. Man blir så mentalt bunden till en person att man bedömmer saker och ting utifrån bådas perspektiv.Visst, det kan vara fint men det kräver otroligt med energi och ofta verkar det inte vara värt besväret. Jag menar att "den lyckliga" kärleken till viss del är upplyftande och befriande men även begränsande. Myten om vad lycklig kärlek är, och hur den hålls vid liv,är så verklighetsfrånvänd och kompromissgrundad att konsekvensen oundvikligen blir besvikelse. Den "lycklga" kärleken innebär trohet, ärlighet, offrande av tid och engagemang, att se en lååååång framtid ihop, att vilja dela det mesta, att alltid ställa upp, att alltid vara förstående osv...OM nu detta realiseras så kan man ju ifrågasätta om det var värt besväret. VAD är det som kompenserar detta pusslande? Närhet och trygghet kan man anta. "

kan man inte bara försöka se det för vad det är då? förutom ett _visst_ åtagande och löften om trohet leva i nuet, och inte fastställa partnern.
alltså jag säger ju inte alls emot er för ni har ju rätt utifrån vad ni själva känner och tycker, bara försöker få med alla vinklingar eller försöker förstå.
jag tror som skrev i #46 att man kan se den andra personens tankevärld och frihet o drömmar och sin egen samtidigt, samtidigt som man har nåt relationsprojekt ihop.

#56  #54 Blindalina
2008-07-23 10:23:43

precis.

usch, nu känner jag mig som en domptör som bara vill ifrågasätta konstruktiva tankeriktningar, ursäkta om jag är jobbig, är verkligen bara nyfiken.

#57  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-07-23 10:29:25

för mn del iaf tycker jag det går utmärkt att se partnern som en levande, strålande, egen organism som växer i den riktning hen vill. en relation handlar om utveckling, bejakande, uppmuntrande, eklektism, visioner (lol, borgarkongress 2001?) möjligheter och hjärtats och drömmars frihet, inte att stanna upp nån.

problemen uppstår bara när man inte känner lika mkt, har samma ambition, vision ( borgarkongress igen) eller börjar tjafsa för mkt, inte "förstår" varann.

#58  Sv: Simone ozito
2008-07-23 10:54:29

När blev RA att bara omge sig med personer som stödjer ens bra sidor?
När blev RA att egentligen aldrig ta tag i några problem utan att man väjer undan för dem?
När blev RA att inte konfronteras med sina och andras dåliga sidor?

Det enda RA innebär är att bygga varje relation till en annan människa utifrån vad jag och hen vill med relationen utan att låta sociala konventioner styra och att inte, av princip, tillåta vissa relationsuttryck i endast en relation.

Att RA skulle handla om att bara ha flyktiga relationer och aldrig riktigt satsa på nått är i min värld ett stort missförstånd. Det handlar om att våga satsa på flera relationer och inte låta en relation begränsas av en annan. Att våga ha flera djupa relationer och att våga blotta sig och vara sårbar inför flera människor. Att ha fler än en relation som uppmärksammar både ens bra och ens dåliga sidor.

#59  Sv:ozito Simone
2008-07-23 11:27:01

Jag läste igenom #52, #42, #26 och en del andra inlägg i den här tråden. Det kan mycket möjligt vara så att jag dragit fel slutsatser.

Jag menar inte att RA-relationer är flyktiga, men om man har fler relationer är det då inte svårare att få dem på samma "djup" som om man har en? All ens energi och personlighet sprids ju ut på flera relationer, morsvarande händer ju för ens motparter. Jag säger inte att det är omöjligt, men jag ifrågasätter om det inte är svårare. Eftersom människan är människa, jag letar ju det jag vill ha där jag lättast kan få det. Jag kan ju lättare väja undan för krav, bekymmer och problem och jag kan lättare stödja de delar av min personlighet jag vill och inte nödvändigtvis de jag skulle behöva utveckla.

Note: Tvåsamhetsrelationer behöver heller inte vara "djupa" för den delen.

#60  Sv: Simone ozito
2008-07-23 12:49:43

Hur många människor finns det som bara har en djup relation?
Jag missade nog målet lite i sista stycket i mitt förra inlägg...Jag tror att alla människor har både tid och energi till att ha flera mer eller mindre djupa relationer, oavsett om de lever enligt relationsanarki eller inte.
Skillnaden, som jag ser det, är att tvåsamheten har inbyggt att vissa delar av relationsspektrat (kyssar, sex, bo ihop, osv, osv) är förbehållet en person i taget, medan relationsanarkin tillåter alla relationsuttryck i alla relationer (vilket inte innebär att alla relationer måste innehålla dem)

Simone sa:
Eftersom människan är människa, jag letar ju det jag vill ha där jag lättast kan få det. Jag kan ju lättare väja undan för krav, bekymmer och problem och jag kan lättare stödja de delar av min personlighet jag vill och inte nödvändigtvis de jag skulle behöva utveckla.


Jag antar att du här menar att det är lättare att väja undan för krav och bekymmer för en som lever enligt RA.
Jag känner snarare tvärtom. I en relationsanarkistisk kontext kommer jag stöta på och uppmärksammas på mina dåliga sidor i fler relationer och kommer även få fler personers reaktioner på mina dåliga (och bra) sidor. Fler personer vågar uttrycka vad dom faktiskt känner inför mig och jag får fler möjligheter att påverkas till att bli en bättre människa.
Dock kommer inte RA att per automatik innebära det. Viljan att ta till mig vad mina vänner känner och viljan till förbättring måste fortfarande finnas hos mig. Men det gäller även inom tvåsamheten.

#61  Sv: ozito Simone
2008-07-23 13:07:47

Väl talat! (eller skrivet)

Dock så tror jag att det förmodligen krävs en person med god självinsikt och mognad för att leva med djupare RA-relationer, beroende på vilka du har som motpart och vad som är din motivation för att leva RA. Men som du skriver, detsamma gäller ju även tvåsamhet.

#62  #59 Liv
2008-07-23 16:25:59

Det finns ju inget tvång för RA att ha flera relationer som inbegriper sex & kärlek (för jag misstänker att det är det du menar med relationer), det går att vara RA och monoamorös, det går att vara RA och asexuell, det går att vara RA och aldrig bli kär. RA är inte en ursäkt för att få knulla runt, utan ett annat sätt att se på relationer där det inte automatiskt finns någon skillnad mellan vänskap och kärlek.

#63  Sv: Relationsanarki Loo
2008-07-23 18:23:33

Jag anser att RA absolut inte innebär att slippa undan livets problem. Tvärtom blir man ju (om man vill) ett större stöd för fler personer. Det man slipper är ju dom problem som tvåsamheten skapar. Visst är det intressant och utvecklande att lära känna ngn väldigt väl, att älska ngn även när man ser brister osv. Men än en gång, exklusiviteten skapar en slags bubbla där man ofta tar över varandras bekymmer på ett osunt sätt. Man prioriterar lätt den andres behov vilket ses som en del av att vara kär- det ska vara så, det är genom att offra sin egen tid och energi som man visar omtanke. Det stämmer ju i viss mån men samtidigt är det lätt att man hamnar i ngn form av beroendesituation. Det är krävande att dels stå som den ytterst ansvariga för den andre, och det är självnedbrytande att "kräva" att den andre ska stå som ytterst ansvarig för en själv.

Dessutom, lever man efter tvåsamhetens ideal går man ständigt runt och väntar på "den enda rätta"- då väntar man enligt mig förgäves! Den rätta kommer att komma flera ggr, och antagligen samtidigt.

#64  Sv: Relationsanarki AnnaMalin
2008-07-23 23:01:46

Jag tror att relationsanarki är en rackarns bra sak som teori men pga alla förbannade normer och traditioner vi lärts in i sedan stenåldern ungefär, så tror jag det är ytterst få som verkligen är skapta för att klara av det.

#65  Sv: Till Loo Sinderella
2008-07-24 00:20:26

Jag har full förståelse för allt du skriver om hur monogama förhållanden begränsar, låser in, trycker ner, o.s.v
Lägg till könsrollsfällan, (om det är en heterorelation vill säga) och det blir ännu värre.

Men jag är nyfiken på hur du menar i inlägg 19, där du skriver om att inte bli sårad eller såra någon.
Varför skulle man inte kunna bli sårad eller såra någon i en RA-relation?
Sedan tror jag att det finns en gräns för hur mycket man kan påverka sina känslor.
Visst går exempelvis svartsjuka säkert att träna bort, åtminstone delvis.
Men självklart händer det även i RA-relationer att t.e.x en part plötsligt eller gradvis märker att han/hon inte längre känner någon attraktion och/eller förälskelse till en annan part och att den personen då blir sjukt ledsen och sårad.
Oavsett hur mycket man diskuterar och pratar ut om saken.

#66  AnnaMalin Ephemeer
2008-07-24 00:38:01

Man behöver inte vara skapt för det. Fuska tills det funkar!

#67  Sv: Relationsanarki Psyche
2008-07-24 08:17:31

Liv>
All right, jo jag känner också till det där. Män som har sambo och så söker de älskarinnor.. hmm, why? Jag förstår uppenbarligen inte skillnad på öppet förhållande och KK, men jag fick det mer definierat av din beskrivning :) Men om man delar liv med ngn och springer runt med andra, då kan man ju vara kompisar? För, för mig är det ofattbart att älska/vara kär i flera. När man var under 16 gick det ju kalas, då bytte man partner varje vecka kändes det som och ibland råkade man ha två på en gång. Fast då kände jag aldrig de enorma kärlekskänslor jag får för ngn idag och det räcker inte till en person till. Älskar jag en person, har jag absolut inget intresse för ngn annan. Jag kan tycka andra är snygga, vackra, etc. men aldrig så jag vill göra ngt.

Jaa, jag hade nog gjort som din partner du hade där. Jag hade ju aldrig, aldrig accepterat att min partner springer med andra. Är man en sådan person är det ngt som den får tala om i början. Fast när jag börjar sk. dejta någon brukar jag ta upp rätt tidigt hur de ser på förhållanden. Ofta brukar de dela mina tankar, det känns som att många som har flera öppna förhållanden (t.ex. inom fetisch/bdsmvärlden), vara väldigt öppna med detta, så jag slipper fråga och involvera mig i personen annat än som vän.

Jag avskyr dock när en person går in i ett förhållande med mig, säger att "javisst jag har bara dig" och sedan ändå har andra. Det är otrohet och otrohet accepterar jag aldrig. Så, kontentan är att är man öppen med det, så får jag försöka acceptera det, även om det är emot mina drömmar om ett långt liv med en partner, bara han/hon och jag :)

AnnaMalin>
Ja precis, jag tror inte heller många klarar av det. Jag hade absolut aldrig i mitt liv klarat av det. Jag tycker det är rent hyckleri och tar väldigt illa vid mig om ngn stöter på mig för att sedan tala om att han har öppet förhållande med en kvinna. Men jag försöker att acceptera att vissa vill leva så, jag vill ju inte de ska tycka jag är dum för jag väljer att ha en i taget.

Ephemeer>
Fuska? Snällt o_0

#68  Sv: Relationsanarki AnnaMalin
2008-07-24 11:07:04

Neej, inte fuska - fuska med relationer låter för mig som otrohet, och sånt backar jag inte. Absolut inte.

Jag kan tänka mig att detta med RA i likhet med alla andra tillkämpade normer som skapats och inte växt fram av sig själva, skulle kunna funka efter några generationer. Men det ska nog till en särskild sorts person för att klara av det.
Jag vet att jag inte skulle göra det, känner till mina begränsningar.

Om man inte är särskilt kär eller inte har några direkt starka känslor för sin partner, ja, då kanske det kan funka. Själv är jag en person med mycket starka känslor åt alla håll, och jag skulle inte fixa att dela min flickvän med en annan person.

#69  Sv: Relationsanarki Ephemeer
2008-07-24 11:08:24

Psyche: http://andie.se/media/RA.pdf

#70  Fuska tills det funkar. Ephemeer
2008-07-24 11:31:31

Uppenbarligen fler som missförstår "fuska tills det funkar". Det är en översättning från engelskans "fake it till you make it". Det innebär att när man är osäker på om man klarar av ett beteende, så ska man först tänka igenom hur man vill agera, sedan agera medvetet så, och efterhand kommer beteendet att bli omedvetet och automatiskt. Det är en viktig metod inom kognitiv beteendeterapi och används av andra organisationer och program som vill förändra negativa beteenden, tex. AA och sluta-röka-program. Det innebär varken otrohet eller elakhet.

#71  Sv: AnnaMalin ozito
2008-07-24 14:11:20

AnnaMalin sa:
Jag kan tänka mig att detta med RA i likhet med alla andra tillkämpade normer som skapats och inte växt fram av sig själva, skulle kunna funka efter några generationer. Men det ska nog till en särskild sorts person för att klara av det.
Jag vet att jag inte skulle göra det, känner till mina begränsningar.

Om man inte är särskilt kär eller inte har några direkt starka känslor för sin partner, ja, då kanske det kan funka. Själv är jag en person med mycket starka känslor åt alla håll, och jag skulle inte fixa att dela min flickvän med en annan person.


RA är inte något jag kämpat mig till. Jag började bryta mig loss från det jag lärt mig och började leva relationsanarkistiskt långt in jag ens hört ordet, än mindre träffat någon som levde så. Vilket innebär att RA, för mig, har vuxit fram, inte skapats som en princip att sedan följa. Det har dessutom funkat utmärkt så här långt, utan att några generationer passerat. Självklart har det hänt att jag fått avstå intima relationer med en del eftersom de ville helt andra saker med relationen än vad jag ville, men det är grundstommen i hela relationsanarkitänket. Att bygga relationer som alla inblandade trivs med.

Att det skulle krävas att en inte är särskilt kär eller inte har direkt starka känslor håller jag inte heller med om. Jag har väldigt starka känslor för en del människor i min omgivning och älskar många och mycket. Men att älska någon är, för mig, inte att vilja äga ensamrätt till vissa av den personens känslouttryck. Att älska någon är, för mig, att respektera den personen till fullo och lita på den personen lika mycket. Att låta den personen vara som den är och inte begränsa dennes fysiska och emotionella levnadsutrymme. Att förstå att känslouttryck gentemot mig är lika mycket värda även om de ges även till andra personer.

I sista meningen skriver du att du har mycket starka känslor åt alla håll. Vad gör du om någon av dom känslorna, som är riktad mot någon annan än din flickvän, skulle börja likna de känslor du har, eller har haft, för din flickvän?
De flesta tvåsamma jag känner drabbas av det lite nu och då. Ibland väldigt kortvarigt och ibland mer långvarigt. Den vanligaste reaktionen brukar vara att ignorera känslan och hoppas att det ska gå över och att ingen ska märka något, eftersom det är förbjudet. Den näst vanligaste reaktionen är att ge sig hän i känslan för den "nya" personen och göra slut med partnern, trots att känslorna för partnern också finns kvar.
Jag tycker att det är bättre att inse faktum, det går att ha samma starka känslor för två personer samtidigt och leva känslorna åt båda hållen, istället för att låta begränsa sig själv. (och självklart att förstå att detsamma gäller för alla andra personer också)

Och nu börjar jag bli långrutig... hoppas jag fick fram vad jag ville ha sagt.

#72  Psyche Liv
2008-07-24 14:25:45

Vad får dig att tro att det skulle handla om män?

#73  Sv: Relationsanarki AnnaMalin
2008-07-24 16:34:26

>Psyche: Var står det om män? *förvirrad*

> Ozito: Det har faktiskt aldrig ännu hänt mig att jag fått så pass starka känslor för någon annan än den jag varit tillsammans med såtillvida att mitt förhållande redan varit på väg att dö. Och om jag inte hyser den sortens känslor för en person så är jag helt enkelt inte tillsammans med henne.
Det är möjligt att det beror på nån form av "spärr" jag har, att jag inte kan känna "så" för flera personer samtidigt, vad vet jag? men jag är inte relationsanarkist, och jag trivs alldeles ypperligt med att ha det så. Tråkigt av mig va? :)

#74  Sv: Relationsanarki Loo
2008-07-25 16:12:07

Angående #65
Självklart innebär alla relationer att det finns risk för att såra eller bli sårad. RA innebär ju inte att man tar sig själv till nån övermänsklig nivå av total obryddhet. Däremot ser jag att det i RA-relationer finns en grund för att diskutera förhållande till varandra och andra utifrån vissa premisser som är i det närmaste tabu inom tvåsamheten. Som par hamnar man ofta i en bekräftelsehets där det blir stora ord som man eg inte kan ställa upp på- för det är inte mänskligt att tycka att en person "betyder mer än någon annan jag någonsin träffat".

Det jag ser som en vanlig konsekvens av att vara ett par är att det ofta (jämt?!?!) ingår oärlighet. Det är snarare regel än undantag att det efter ett tag "kommer fram" saker, gärna efter att det har tagit slut och man kan lägga korten på borden eftersom man inte har lika mkt att förlora. Alternativt att andra "äntligen kan berätta". Det kan handla om allt från otrohet till ekonomi eller vafan som helst. Saken är att det mellan kompisar oftast finns en acceptans som tvåsamhet inte har- som polare tar man inte allt lika personligt.
Nu låter det som att RA är rena fridfulla himmelriket, det tror jag inte. Men jag tror att man undkommer många normer om vad kärlek är vilket jag tror öppnar för ärligare diskussioner och mer hållbara relationer. Sårad BLIR man....men jag tror att RA kan innebära sätt att förhålla sig till andra som gör att man lättare kommer på fötter.

#75  Sv: Relationsanarki Psyche
2008-07-28 13:14:11

Ephemeer>
Tack för länk, men jag håller inte med. "Dina känslor för
andra eller er historia tillsammans ger dig inte rätt att ställa krav." Jag älskar min partner och han älskar mig. För mig är det naturligt att jag bara vill vara med honom och ingen annan, likadant för min partner. Jag ser alltså inga som helst krav..? Jag vill inte helt enkelt vara med ngn annan.

"Att få vara spontan – att uttrycka sig och handla utan rädsla för bestraffningar och utan pliktkänslor". Jag vet inte vad författaren till denna artikel har haft förförhållanden, så det får stå för honom. Förhållanden bygger upp mig och gör mig spontan. Är jag ihop med ngn som försöker fängsla mig, faller mina känslor och jag gör slut. Jag måste få lov att ha en fritid och vänner utan att få bestraffningar, så det där förstår jag inte.

"Tillit bättre än misstänksamhet". Samma svar som ovan, förmodligen har författaren levt i förhållanden med svartsjuka människor som begränsat honom.

"först tänka igenom hur man vill agera, sedan agera medvetet så, och efterhand kommer beteendet att bli omedvetet och automatiskt." Hm, låter ju som att om man övertalar sig själv tillräckligt mkt så kan man lyckas..?

Liv & AnnaMalin>
Va? Vadå fråga om män? o_0 Jag tog upp exempel och i detta fallet var det män.. eller var det fel på ngt sätt? *konfys*

Och var det den enda feedback jag fick på vad jag skrev "Vad får dig att tro att det skulle handla om män?", Liv?

#76  Psyche Liv
2008-07-28 16:51:20

Ja, det är lite märkligt att ta upp ett könsexkluderande exempel, anser jag, då detta inte har med kön att göra och exemplet inte på något sätt var viktigt för ditt inlägg.

Jag kände inte att jag hade så mycket att tillägga, du har din åsikt, jag har min. Jag har full respekt för din syn på relationer men delar den inte, det blir inte så mycket till diskussion :)

#77  #43 Liv Truthseeker
2008-07-28 21:26:35


Ojojoj.. Tagga ner lite är du snäll.

Sluta läsa in en massa som jag inte skrivit i mina inlägg. Jag har verkligen inte påstått att det är en lögn att vara RA, och inte fallit mig in att det inte finns fler personlighetstyper än min? Snälla..

Det jag skrev var att jag tycker det är mysko att det i vänskapsrelationer många gånger är mycket mer okej att smita, att inte vara ärlig med sina känslor utan istället glida undan. Detta hade inte specifikt med RA att göra, utan med vänskapsrelationer.


Okej, ursäkta tonfallet. Det var inte meningen att låta aggressiv.
:-(

Men jag hävdar att det är _individerna_ man ger sig i kast med som avgör hur ärligt/oärligt relationen sköts. Inte relationsformen i sig.
Det finns lögnhalsar som är RA likväl som det finns sådana traditionalistiska vänner eller tvåsamhetsivrare, det finns ärliga och hänsynsfulla personer som är RA likväl som dito traditionalister.

#78  #45 Psyche Truthseeker
2008-07-28 21:47:04


Jag förstår mig inte på de som har öppna förhållanden. Vad är ett öppet förhållande? Om jag inte är ihop med ngn utan bara vill ha ngn som lekkamrat, då är det en KK. Vi har inget direkt förhållande som så, utan vi är KK. Sedan kan det komma folk som stöter på en, för att sedan säga att de har öppet förhållande. Hmm..? Antingen är man väl ihop, eller inte? Jag tror inte på att vara kär i ngn samtidigt som man flänger rundor med andra. Det går inte ihop, enligt min värld.


Vad är den definitionsmässiga skillnaden mellan "öppet förhållande" och "kk" då?
När jag träffar traditionalister och vi dividerar om sånt här får jag ofta känslan av att traditionalister lärt isg förakta KK, för att de kopplar det med att bli illa behandlade.
Som om "KK" bland traditionalister innebär carte blanche att bete sig illa mot varandra för att man inte har något riktigt "förhållande".

I min värld är det jättekonstigt att tänka så.
SJÄLVKLART ska man behandla alla man har relationer med, kompisar, lekkamrater eller sambos med respekt, hänsyn och omtanke. Om man inte tycker att de är värda det - varför umgås man med dem öht?
För mig spelar det ju ingen roll vilken sorts förhållande jag har med en person, de har det alla gemensamt att jag verkligen verkligen tycker om dem, respekterar dem, känner mig väl behandlad av dem och trivs i deras sällskap.
Skulle någon få mig att må dåligt skulle jag verkligen inte fortsätta ha sex med den personen... eller fika, gå på bio, åka och bada eller något kompisbetonat heller.
Bort med dåliga, respektlösa och tanklösa personer, in med bra, hänsynsfulla och eftertänksamma personer.


Vem vill ha ett förhållande med ngn som har 7 KKs vid sidan av en själv?


Jag har haft det, tror nog det var fler än sju. Ett riktigt starkt och unikt förhållande dessutom. Men bara på ETT plan. Annars förstod vi oss knappt på varandra, så det var ju väldigt bra att vi var fria att ge utlopp för alla våra andra sidor med personer som förstod dessa bättre. Ingen av oss kände heller svartsjuka över den andras närhet på andra sätt med andra personer. På just VÅRT sätt var ju vår relation fullständigt unik, speciell och fantastiskt givande, det var vi båda helt överens om. och det gjorde det lätt att acceptera att vi verkligen inte hade andra beröringspunkter gemensamma.


Jag håller mig till att älska en partner, jag. Vill jag ha ngt strögrejs med ngn, kallar jag det min KK eller lekkamrat, och även där håller jag mig till en i taget.


"Strögrejs"?
Jag har aldrig haft en relation jag sett som "strögrejs". Det vore ju helt meningslöst - för mig personligen.
Jag släpper enbart in väl utvalda personer i mitt liv, det är precis lika viktigt oavsett om det gäller vänskap, sex, kärlek. Tom ytliga bekanta väljer jag faktiskt ganska noga.
Och jag skulle aldrig befatta mig med någon på ett vänskapligt eller sexuellt eller kärleksmässigt plan om denne definierade mig som "strögrejs" heller.
Är det därför "KK" fått en så negativ klang - de som har "KK":s ser inte dessa som intressanta individer, bara som ´"töm och glöm"? "Är de intressanta så är de inte KK:s, då är de flickväns/pojkvänsmaterial"?

Den uppdelningen är ju onekligen förnedrande för en "KK".... :-(

#79  Psyche Ephemeer
2008-07-28 22:10:24

Psyche sa:
Jag älskar min partner och han älskar mig. För mig är det naturligt att jag bara vill vara med honom och ingen annan, likadant för min partner. Jag ser alltså inga som helst krav..? Jag vill inte helt enkelt vara med ngn annan.


Om din partner vill vara med någon annan än dig också, vill du då fortfarande vara med din partner? Där har du det eventuella kravet.

Psyche sa:
Jag vet inte vad författaren till denna artikel har haft förförhållanden, så det får stå för honom. Förhållanden bygger upp mig och gör mig spontan. Är jag ihop med ngn som försöker fängsla mig, faller mina känslor och jag gör slut. Jag måste få lov att ha en fritid och vänner utan att få bestraffningar, så det där förstår jag inte.


Om du hånglar med en vän på fritiden, riskerar du att bli bestraffad av din partner då? I ett vanligt exklusivt förhållande riskerar man bestraffningar som exempelvis att bli beskylld för otrohet.

För övrigt, om du inte känner till könet på en person du skriver om är det ett tips att använda ett könsneutralt pronomen, till exempel "den", "hen" eller "henom".

Psyche sa:
Samma svar som ovan, förmodligen har författaren levt i förhållanden med svartsjuka människor som begränsat honom.


Det beror på vad du menar med "svartsjuka människor" och "begränsat". Jag menar att själva den exklusiva tvåsamheten innehåller svartsjuka och begränsningar. Svartsjuka i form av att jag förväntas vara svartsjuk om min partner uttrycker kärlek för någon annan än mig, och begränsningar för att min partner begränsar sina handlingar till att bara vara fysiskt intim med mig. Ska man alltså ha en relation som inte innehåller svartsjuka människor som begränsar, så har man inte längre en exklusivt tvåsam relation.

Psyche sa:

"först tänka igenom hur man vill agera, sedan agera medvetet så, och efterhand kommer beteendet att bli omedvetet och automatiskt." Hm, låter ju som att om man övertalar sig själv tillräckligt mkt så kan man lyckas..?


Inte övertala. Snarare träna. Det är en bra metod för att komma bort från oönskade beteenden också, till exempel för att reagera på ett bra sätt om någon taffsar, drar sexistiska skämt eller förväntar sig automatisk kvinnligt tillmötesgående.

#80  #52 Loo Truthseeker
2008-07-28 22:19:57


Man blir så mentalt bunden till en person att man bedömmer saker och ting utifrån bådas perspektiv.Visst, det kan vara fint men det kräver otroligt med energi och ofta verkar det inte vara värt besväret. Jag menar att "den lyckliga" kärleken till viss del är upplyftande och befriande men även begränsande. Myten om vad lycklig kärlek är, och hur den hålls vid liv,är så verklighetsfrånvänd och kompromissgrundad att konsekvensen oundvikligen blir besvikelse.


Just så.
Jag tycker 90% av tvåsamhetsförsöken ändar i gruvlig besvikelse, helt enkelt för att förväntningarna är så fasligt övermänskliga. Sedan följer en lång tid av känslomässig rehabilitering där det ska ältas sårade känslor in absurdum, tid som hade kunnat spenderas åt mer positivt och konstruktivt tänkande.


Den "lycklga" kärleken innebär trohet, ärlighet, offrande av tid och engagemang, att se en lååååång framtid ihop, att vilja dela det mesta, att alltid ställa upp, att alltid vara förstående osv...OM nu detta realiseras så kan man ju ifrågasätta om det var värt besväret. VAD är det som kompenserar detta pusslande? Närhet och trygghet kan man anta.


Just det där med långtidsperspektivet tror jag är den största fallgropen. Vi har blivit itutade att livslång kärlek is tha shit. Det är idealet att sträva mot, som folk drömmer om.
Med tanke på att kärlek för det mesta försvinner och kanske blir vänskap, men ofta blir den bara ingenting när den fysiska attraktionen försvunnit. Vänskap har ofta mycket bättre förutsättningar att hålla i längden än relationer som inbegriper sexuell attraktion.
Det är helt orealistiskt att fantisera om livslång trohet, kärlek och åtrå. Visst händer det, men det verkar vara enstaka lyckokast. Det vore mentalt hälsosammare för oss alla att tagga ner förväntningarna på den där långtidsdrömmen, leva mer i nuet och njuta av en relation för att den funkar just NU. Inte stanna kvar i halvkassa eller kanske destruktiva relationer i den romantiska förhoppningen att det kan bli bättre.


Men om dessa faktorer, som isf anses vara så otroligt högt värderade, förläggs till en enda person blir ju hela situationen otrygg.


Håller absolut med. Allt står och faller med denna enda person. Jag ser ingen trygghet i det.
Och jag tycker mig ha rätt eftersom extrema tvåsamhetsmänniskor faller så otroligt hårt när/om deras förhoppningar grusas. De har inget "säkerhetsnät" kvar eftersom de offrar så mycket vänner när de försvinner in i kokongen. Om det skiter sig i tvåsamheten är de otroligt ensamma direkt efteråt, innan de lyckats dra igång gamla rostiga vänskapsrelationer, som ändå kanske inte blir sig lika eftersom man ju demonstrerat ett "svek" när man övergav vännerna för relationen.
Och all denna otroliga SORG tvåsamheten kräver efteråt. (Oavsett om den ändar med ett uppbrott eller döden, för slut tar den absolut.) All tid som går åt... All krossad självkänsla/förstörd livsglädje som måste byggas upp sakta innan de blir glada igen. Det känns som ett sånt oerhört slöseri med tid, ork och energi.

Och jag tycker inte man behöver offra alla sina vänner och tidigare hobbies för att lära känna en människa på djupet. Det är också en myt. Det det handlar om är ju hur man beter sig, om man är rak och ärlig och vågar öppna sig, vågar ställa frågor och faktiskt ta emot svaren med öppet sinne, även om svaren är jobbiga. Det är bättre att lära känna varandra så, än att nöta på varandra i vardagen 24/7 tills de negativa sidorna kommer fram som överfallande monster.


För mig är RA än så länge mer ngt teoretiskt än praktiskt men jag är motiverad att försöka.
Ngn som har erfarenheter av att vara "nyblivna" RA:er som kan dela med sig av tankar och tips?


Nu är jag inte "nybliven"... men nyckeln ligger väl i att hitta öppensinnade medspelare.
Och de finns nog mestadels i alternativa kretsar av olika slag.
Det verkar inte fungera att bemöta traditionalister med att "jag trivs bäst med öppna relationer", för de har ofta en förvrängd, och mycket negativ, uppfattning av vad det betyder.

#81  #60 ozito Truthseeker
2008-07-28 23:05:59


Jag känner snarare tvärtom. I en relationsanarkistisk kontext kommer jag stöta på och uppmärksammas på mina dåliga sidor i fler relationer och kommer även få fler personers reaktioner på mina dåliga (och bra) sidor. Fler personer vågar uttrycka vad dom faktiskt känner inför mig och jag får fler möjligheter att påverkas till att bli en bättre människa.
Dock kommer inte RA att per automatik innebära det. Viljan att ta till mig vad mina vänner känner och viljan till förbättring måste fortfarande finnas hos mig.


Håller med till fullo.
Jag tycker det är mycket lättare att identifiera mina egna felsteg, dåliga sidor och misstag genom att spegla mitt beteende i flera olika relationer. Man utvecklas snabbare. Dvs OM man jobbar aktivt på det. (Det gör ju inte alla.)
Innesluten i en tvåsamhet är det (för mig) mycket lättare att fastna i ett negativt, destruktivt beteende, och inte se det själv förrän efter att relationen är avslutad. Två personers perspektiv är ju inte särskilt mycket. Speciellt inte när man blivit osams och är partisk i konflikten själv.

#82  #73 AnnaMalin Truthseeker
2008-07-28 23:07:50


Det är möjligt att det beror på nån form av "spärr" jag har, att jag inte kan känna "så" för flera personer samtidigt, vad vet jag? men jag är inte relationsanarkist, och jag trivs alldeles ypperligt med att ha det så. Tråkigt av mig va? :)


Varför "tråkigt"?
Du gör ju det som funkar bäst för DIG, vilket är precis vad man bör göra. Du tycker knappast det är tråkigt, och det är din åsikt som räknas.
Den som beskyller dig för att vara tråkig för den sakens skull har ju knappast ett öppet sinne.

#83  Sv: Relationsanarki Loo
2008-07-29 07:39:50

#81- Jag håller absolut med er. Ju fler människor man kan spegla sig i och hitta utbyte med, ju mer innehållsrikt blir ens liv.

Det är farligt lätt att anpassa sig och värdera beteenden till att bli ngt "normalt". Om en uppvisar ett destruktivt sätt att hantera livet så går det ofta ut över den andre som antingen anammar sättet att vara på eller motsätter sig och tvekar vilket i sig kan skapa frustration "Är det här ok? Kan jag acceptera det här sättet hen är på?" Eller så gör man slut. Men i enlighet med kärleksnormen så ser man det ofta som ngt fint att kämpa tillsammans, "Vi" mot världen och att man vill införliva det mer eller mindre outtalade löftet om att vi ska alltid vara där för varandra, oavsett! Visst, solidaritet och att stötta ngn man tycker om är verkligen bland det finaste som finns. Men plussar man på "kärleken" och det känslomässiga beroendet blir situationen ofta absurd. Det är som en grupp-psykos i en liten grupp om två.....

#84  Sv: Relationsanarki Psyche
2008-07-29 13:29:35

Liv>
Ja men man kan väl diskutera, eller? Det är väl det ett forum är till för? Att man skriver och får svar på vad man skrivit. Du skrev svar på mitt första inlägg i denna tråd och jag skrev tillbaka till dig och förväntade mig ett svar. Men då behöver jag ju isf. inte svara på saker du skriver till mig i fortsättningen (inget illa menat!).

Hur skulle jag benämna personen då? Den/det? Att det var en man just i detta exemplet, spelar väl ingen roll? Det finns säkert tjejer som är så också, eller transor. Och att jag skriver "hon" för att en kvinna gjort en sak i ett visst sammanhang, eller "han" i ett annat, talar inte för att alla andra "hanar" gör på samma sätt eller gör andra "honor" till sämre människor för att en person gjort/sagt en viss sak. Känns som fokus ligger på fel sak här.

Truthseeker>
Jaa, hos mig finns inget direkt som heter "öppet förhållande" utan då är det ett KK-förhållande. Jag vet inte hur de som lever i öppna förhållanden ser på KK's och vad skillnaden är. Men när jag beskriver vilken relation jag har till en kK, för en person som lever i ett öppet förhållande, är det samma som de har med sina partners i öppna förhållanden.

Men om du bara släpper in utvalda personer i ditt liv, varför tar dem inte till "riktiga" partners då? KK-förhållande och lösa dejter har jag med folk som jag visst tycker om och respekterar, men som jag inte är kär i direkt. Jag är kanske lite betuttad, men inte uppriktigt förälskad. Men det är ju trots allt bra att du väljer ut folk och inte tar "vem som helst".

Jaa, jag vet inte, jag ser inte på mina KK's som "töm och glöm", eftersom KK's har jag regelbundet under en period, ibland ett år. Annars blir det ju one night stands, mer. Men ja, det är trist om folk tror så om KKs, jag hade aldrig accepterat det.

Ephemeer>
Om min partner vill vara med ngn annan hade jag bett honom/henne att dra åt helvete. Tyvärr. Jag hade blivit väldigt förbannad och sjukt sårad. Fast sedan beror det på hur långt in i förhållandet det gått. Har man börjat träffas hade jag nog bara svurit åt personen och dragit illa kvickt.

Aha, du menar så med bestraffning. Men saken är den att jag vill inte hångla med ngn annan än min partner. Det känns fel och äckligt. Jag älskar min partner och vill inte ha ngn annan. Den dag jag vill det fullt ut, gör jag slut.

Jo jag känner till könet på dem jag skriver om, i alla fall för det mesta.

Om man känner sig begränsad av sin partner, tror jag det är fel partner för en. Då behöver man en partner som låter en göra mer saker. Svartsjuka är hemskt men jag skulle aldrig ta en partner som var svartjuk, jag vill ha mitt liv liksom.

#85  Sv: Relationsanarki Ephemeer
2008-07-29 16:33:14

Psyche sa:
Om min partner vill vara med ngn annan hade jag bett honom/henne att dra åt helvete. Tyvärr. Jag hade blivit väldigt förbannad och sjukt sårad. Fast sedan beror det på hur långt in i förhållandet det gått. Har man börjat träffas hade jag nog bara svurit åt personen och dragit illa kvickt.


Där har du som sagt ett krav du ställer på din partner: Att hen inte ska vara med någon annan samtidigt som dig.

Psyche sa:
Aha, du menar så med bestraffning. Men saken är den att jag vill inte hångla med ngn annan än min partner. Det känns fel och äckligt. Jag älskar min partner och vill inte ha ngn annan. Den dag jag vill det fullt ut, gör jag slut.


Men du bestraffar din partner med att göra slut om din partner hånglar med någon annan?

Psyche sa:
Jo jag känner till könet på dem jag skriver om, i alla fall för det mesta.


Det jag försökte antyda var att du inte kände till könet den här gången, och därför använde fel pronomen.

Psyche sa:
Om man känner sig begränsad av sin partner, tror jag det är fel partner för en. Då behöver man en partner som låter en göra mer saker. Svartsjuka är hemskt men jag skulle aldrig ta en partner som var svartjuk, jag vill ha mitt liv liksom.


Fast du låter inte din partner hångla med andra. Vem är det som är svartsjuk då? Min poäng är att begränsningarna är det som bygger upp den exklusiva tvåsamma relationen. När man tar bort begränsningarna är relationen inte längre exklusiv. Då är det som en relation med en vän som man älskar och är intim med när man ömsesidigt känner för det.

#86  Psyche Truthseeker
2008-07-30 01:31:41


Men om du bara släpper in utvalda personer i ditt liv, varför tar dem inte till "riktiga" partners då?


För mig är det samma sak som att fråga: men om du bara släpper in utvalda personer i ditt liv, varför måste du ha så många vänner? En borde väl räcka?

Alla mina vänner är fantastiska, på olika sätt. Jag vill inte bryta kontakten med någon av dem, och jag har mycket svårt att föreställa mig att det skulle kunna finnas en ny vän därute, som besitter lika mycket fina egenskaper som alla mina vänner tillsammans, och vars 24/7-sällskap därmed skulle vara värt att bryta med alla andra vänner för.

För det är ju det en tvåsamhetsrelation kräver. Att man bryter med alla andra romantiska/kärleksfulla/sexuella/flirtiga/fysiska kontakter, och kompromissar bort en stor del av ens platoniska/vänskapliga/intellektuella/icke-sexuella kontakter (av ren tidsbrist).

Jag kan inte se det på något annat sätt än att livet garanterat blir torftigare. Och vilken ohygglig börda man lägger på sin partner då, att kräva att han ska ge en allt det alla andra har gett en tidigare, annars kommer man bli besviken.


KK-förhållande och lösa dejter har jag med folk som jag visst tycker om och respekterar, men som jag inte är kär i direkt. Jag är kanske lite betuttad, men inte uppriktigt förälskad.


Jag är förälskad i alla mina närmaste, oavsett hur relationen ser ut. Och känner fortfarande lika mycket kärlek för de män jag haft positiva tvåsamhetsrelationer med. Även om tiden går och vi inte ses mer tänker jag på dem med samma lycka och kärlek.
Och de älskade blir ju fler med tiden. Har jag en gång älskat någon så finns känslorna för honom/henne kvar. Iaf så länge det man älskade hos henom finns kvar... Hur kan allt det bara gå upp i rök för att man blir betuttad i nån ny?

Jag förstår verkligen inte det här med att man förväntas bryta helt med gamla ex, att det är så självklart bland många tvåsamhetspersoner att man inte har kontakt med sina ex. Vad ska du med DEM till när du har MIG, typ.
För mig tyder det på en gravt chauvinistisk inställning till sina partners. Ser man dem som så utbytbara så är det klart att man inte ser någon vits med att hålla kontakten när man har någon ny flickvän/pojkvän.
Men om man ser det positiva och unika hos dem man älskar så blir de inte lika lätta att byta ut. Alla är unika original. Ingen är utbytbar. Jag skulle bli grovt förolämpad om någon av mina partners hade droppat mig med "du är ett ex, och vi ska inte ha kontakt = du är helt menlös och totalt utbytbar".
Jag tror det är en stor anledning till att tvåsamhetsrelationer skapar sån gräslig emotionell krasch när de tar slut. Den som blir dumpad och helt utslängd i kylan får sig ju en makalös ego-knäck. Och känner sig ensam för att alla andra relationer fått rinna ut i sanden.
Så blir det ju inte med RA-relationer. Iaf inte för mig.
Visst, relationerna ändrar ibland utseende, men man blir ju aldrig utslängd och helt utbytt mot någon annan. Man har alltid sin plats kvar i den andras hjärta.


Men saken är den att jag vill inte hångla med ngn annan än min partner. Det känns fel och äckligt. Jag älskar min partner och vill inte ha ngn annan. Den dag jag vill det fullt ut, gör jag slut.


Men alltså... i samma sekund som du blir kär i någon annan upplever du då plötsligt din partner (som du tänker göra slut med)
som omöjlig att hångla med, att det känns fel och äckligt?
Kan det bara vända för dig sådär, helt plötsligt?
Ena sekunden var han din sexiga älskling, nästa känns det äcklande att tänka på att hångla med honom?

#87  #77 & #84 Liv
2008-07-30 01:50:48

#77 Givetvis, det jag menade var att det rent allmänt är mer accepterat att smita från en vänskapsrelation än en kärleksrelation. Det är iallafall så jag uppfattar det. Det betyder inte att jag tycker att det är bra. Det tycker jag inte.

#84 Visst, men jag tyckte bara inte att det fanns så mycket mer att diskutera den här gången (jag är väl utarbetad ;) ).

#88  Sv: Relationsanarki Psyche
2008-07-30 07:39:02

Ephemeer>
Ja fast något krav är det ju inte. Älskar jag ngn vill jag inte vara med ngn annan. Älskar ngn annan mig vill den inte vara med ngn annan. Det är naturligt för mig, något självklart. Och min partner likaså.

Jaha jo, det gör jag ju, bestraffar genom att göra slut. Men även om jag haft en KK hade jag inte velat att han eller hon hade andra KKs. Jag vill inte delta i ngn smitthärd. (Jag hävdar absolut inte att andra som har flera KKs smittar varandra, det är mina egna tankar och en känsla av äckel om jag har flera KKs samtidigt, som bara sitter vid mig själv). Jo, då kan man väl kalla det bestraffning på ett sätt.

Men å andra sidan, vill jag inte ha förhållande med ngn jag inte har känslor för . Om ngn är otrogen, försvinner mina känslor rätt snabbt. Jag känner mig besviken, jag litade på personen. Likadant som med att man har krav på sina vänner, att de inte sviker en, baktalar en, etc. En sådan vän lämnar man, på samma sätt som jag lämnar en partner som inte respekterar mig.

Jag låter inte min partner hångla med andra pga att det som sagt inte är naturligt för mig. Älskar jag ngn, älskar jag denna och endast denna. Jag vill inte vara med ngn annan och dras inte till ngn annan. De partners jag väljer ska ha samma tycken om förhållanden. Hånglar de med ngn annan är det tecken på att de har intresse av ngn annan och då passar det inte längre. Se även ovan med jämförelse med en vän.

Truthseeker>
Ja, fast det är skillnad på vänner och en kärlekspartner. Jag kan ha många vänner, men jag älskar bara en partner. Det är olika relationer man har med en vän jfrt med en partner.

"Jag är förälskad i alla mina närmaste, oavsett hur relationen ser ut."
Ojdå. Ja, det brukade jag också vara när jag var yngre än 20 (absolut inget illa menat här), men nu när jag kommit över 20 och en bit upp, så blir mina kärleksrelationer enormt mycket mer intensiva och djupa. Jag har alltså bara energi och "ork" att älska en person åt gången. Eller vara förälskad i. Däremot kan jag vara småförtjust i flera, men inte så jag vill ha förhållande med den.

Menar du att du älskar alla dina tidigare ex?
Man gör ju slut av en anledning, antingen att man tröttnat på varandra, känslorna har svalnat, eller så blir man ovänner över ngt. Man går kanske varandra på nerverna. Då finns det inga känslor kvar. Jag skulle inte göra slut med ngn jag ännu älskar. Blir man ofrivilligt lämnad eller om man märker man inte passar ihop,kan det ju vara så att man älskar personen kanske ett år efter, men under den tiden har jag inte lust att träffa ngn ny. Sällan ens en KK, då allt jag gör med ngn, får mig att tänka på det senaste exet. Jag har inte kärlek nog att ge flera personer.

Nej man måste inte bryta helt, men blir man ovänner, ser jag ingen anledning att ha kvar ngn man inte vill vara vän med. Jag är vän med de flesta av mina ex, det är det bästa. Sedan finns det vissa som betett sig illa och jag har uteslutit dem från mitt liv. Där är samma sak som med vänner, man behåller inte en vän som beter sig illa och inte respekterar en.

Ja, det hade jag också känt, att om ett ex menar att "du är ett ex, vi ska inte ha kontakt". Jag förstår det inte heller. Vissa är ju tyvärr så, de vill inte ha minnen. Jag blir lika upprörd som du.

Jaa, men det kan bli med RA-relationer. Jag har sett många fara illa, om t.ex. den ene partnern i ett sådant förhållande är mer dominant än den andra och tar för sig mer och bestämmer mer, så kanske den andra inte är riktigt med på vad som är okej att göra med andra människor. Den tyste partnern går runt och tiger och till slut bryter allt samman i ett bråk. Jag har sett det så otroligt många ggr, men det måste inte betyda det är så över lag.

Din beskrivning på att förhållanden kraschar tror jag är med personer som inte vill lösa konflikter eller unga människor. Jag kunde vara rätt tjurig som ung och vägra prata ut om saker, men det är fel. Man måste diskutera om det hänt något felaktigt, eller ta upp i tid om känslorna börjar svalna. På så sätt slipper man göra slut på förhållandet med en fet krasch.

Neej min partner som jag precis gjort slut med kan jag ännu hångla med även efter vi gjort slut, förutsatt att vi gjort slut på ett bra sätt. Det är inte sällan jag har partners som KK efter förhållandet. Känslorna finns kanske inte där, men attraktionen + att man vet vad den andra vill ha. Så inte sällan har jag sådant ungefär ett halvår efter förhållandet tagit slut. Sedan brukar båda intressera sig för andra och fattar tycke för andra istället.

Så det är inte så, att ena stunden är han min älskling och andra ett äckel. Det är något som sakta växer fram. Jag gör inte slut bara för att jag en dag känner att jag inte vill ha personen längre, eller om jag känner att känslorna börjar falla, jag låter det ta lite tid och tar sedan upp det med partnern och ser om vi kan göra något. Jag lägger då ner min energi på att få det att funka och har absolut inget intresse av ngn annan ändå. Jag vill ju det ska funka med den jag är ihop med. Men går det inte, så får man bryta.

När jag börjar känna att jag vill hångla med ngn annan har det ju gått väldigt långt och då får jag göra slut innan jag sårar någon.

Hoppas jag inte rörde ihop det här nu, fick tänka efter ordentligt hur man gör när man väl är där.

Liv>
All right ^^

#89  #88 Psyche Truthseeker
2008-07-30 23:33:17


Ojdå. Ja, det brukade jag också vara när jag var yngre än 20 (absolut inget illa menat här), men nu när jag kommit över 20 och en bit upp, så blir mina kärleksrelationer enormt mycket mer intensiva och djupa.


Hehe... och när jag var under 20 var jag inte särskilt förälskad i någon alls. Och något vidare djup hade varken jag eller vännerna eller killarna. Ingen var ju ärlig heller, alla var socialt rädda och försökte mest hålla skenet uppe, spela cool. Ingen kunde erkänna några problem eller svagheter.
Alla jobbade hårt för att vara kloner.
Vad fanns det att bli förälskad i?
Har det någonsin existerat en tonårsrelation med djup?

Det är självklart att ens relationer blir mer intensiva och djupa (istället för spretiga) med stigande erfarenhet, mer mångfacetterad personlighet och större bredd på den sociala repertoaren.
Men det gäller faktiskt vänskapsrelationer också.


Menar du att du älskar alla dina tidigare ex?
Man gör ju slut av en anledning, antingen att man tröttnat på varandra, känslorna har svalnat, eller så blir man ovänner över ngt. Man går kanske varandra på nerverna. Då finns det inga känslor kvar. Jag skulle inte göra slut med ngn jag ännu älskar.


Jag föredrar att göra slut innan man gått varandra på nerverna så länge att känslorna tagit slut. Man märker ju om det inte fungerar, man blir frustrerad, får inte ut det man vill ha, märker att den andra också är frustrerad. Man har samma sorts bråk hela tiden - då passar man ju inte ihop. Varför ränna en sådan relation i botten och bli osams för livet?
Så ja, jag har gjort "slut" med folk jag ännu älskar, vilket ju snarare blivit till att man omformat relationen istället för att göra "slut". Behålla dem man älskar i ens liv, men anpassa relationen så att den passar för bådas behov.


Jaa, men det kan bli med RA-relationer. Jag har sett många fara illa, om t.ex. den ene partnern i ett sådant förhållande är mer dominant än den andra och tar för sig mer och bestämmer mer, så kanske den andra inte är riktigt med på vad som är okej att göra med andra människor. Den tyste partnern går runt och tiger och till slut bryter allt samman i ett bråk. Jag har sett det så otroligt många ggr, men det måste inte betyda det är så över lag.


Ja det händer förstås i RA-relationer också, precis som i tvåsamhetsrelationer. Skillnaden är bara att i en tvåsamhetsrelation tar det kortare tid för den dominante att bryta ner den undergivne, eftersom denne har så begränsad annan input.


Din beskrivning på att förhållanden kraschar tror jag är med personer som inte vill lösa konflikter eller unga människor. Jag kunde vara rätt tjurig som ung och vägra prata ut om saker, men det är fel. Man måste diskutera om det hänt något felaktigt, eller ta upp i tid om känslorna börjar svalna. På så sätt slipper man göra slut på förhållandet med en fet krasch.


Konfliktflyende, tjurskalliga, okommunicerbara osv - det spelar ingen roll vilken sorts dålig egenskap en person har - den är precis lika dålig oavsett om man försöker ha en tvåsamhet med den personen eller en RA-relation.
Men det är lättare att komma ihåg vem man själv är, och hålla sig själv stabil i en RA-relation än i en tvåsamhet, just för att man får så mycket annan input från annat håll. I en tvåsamhet har man bara den andre att relatera till, vilket lättare leder till att man tappar fotfästet och blir överkörd om den andre är starkare.


Neej min partner som jag precis gjort slut med kan jag ännu hångla med även efter vi gjort slut, förutsatt att vi gjort slut på ett bra sätt. Det är inte sällan jag har partners som KK efter förhållandet. Känslorna finns kanske inte där, men attraktionen + att man vet vad den andra vill ha. Så inte sällan har jag sådant ungefär ett halvår efter förhållandet tagit slut. Sedan brukar båda intressera sig för andra och fattar tycke för andra istället.


Men då, när ni hittar andra att intressera er för, blir han äcklig för dig då?

Det enda ex jag har som någonsin har äcklat mig var en kille som blev makalöst dominant, och verkligen kvävde mig i en tvåsamhetsrelation, så till den milda grad att jag till slut äcklades av hans kropp och föraktade hans psyke. Och gjorde slut för att aldrig någonsin vilja se röken av honom igen.
Hade jag gjort slut tidigare kanske jag inte hade brutit helt med honom, och känt äckel och förakt för honom.
Jag hade säkert känt kärlek för honom också.

Det hade varit bättre.

#90  Psyche Ephemeer
2008-07-31 10:53:48

Ser du nu kraven och bestraffningarna som finns i det exklusiva förhållandets struktur?

Vidare är det inte mer "naturligt" att vara monogam än att mannen är överordnad kvinnan. Det är en social norm som internaliseras tidigt och som man bör jobba med.

#91  Ephemeer Truthseeker
2008-07-31 20:10:55

Varför "bör" man jobba med det?
Är monogami en sämre norm?

#92  Psyche Truthseeker
2008-07-31 20:19:00

Kan det vara därför tvåsamhet oftare slutar med att man vill bryta helt, och aldrig mer se den andre?
För att man har så extremt höga förväntningar på relationen att man inte kan bryta upp medan tid är? Man "måste" driva relationen tills den verkligen är stendöd - och då tycker man inte ens om den andre längre? För att allt har gått på tok för långt?

Inom tvåsamheten heter det ofta att man inte ska "ge upp".
Man ska "kämpa". För att relationen "är värd" det.
Jag tycker tvärtom, att om man måste kämpa i en relation - då är det ju tveksamt om den är värd det. Kanske är det bättre att sätta den på paus medan parterna läker ihop, sedan kan man ses igen och se om man kommer bättre överens, eller har växt isär. och om man har växt isär finns det ju inget att sörja över - tydligen skulle man inte vara tillsammans för då hade man inte utvecklats fritt. Blotta faktumet att man växer isär räcker för att jag ska känna att okej, vi var uppenbarligen inte på väg åt samma håll, varför försöka tvinga in varandra på en onaturlig väg?

Kämpa sig igenom yttre svårigheter är en sak förstås, men att kämpa för att hålla döende passion vid liv - det förstår jag bara inte. Saker kommer och går här i livet, man gör sig bara olycklig av att försöka klösa sig kvar i något som ohjälpligt befinner sig i förändring.

#93  Truthseeker Ephemeer
2008-08-01 02:28:24

Ja, jag tycker det. På samhällsplanet leder monogaminormen leder till en massa onödigt lidande; konflikter som följd av absurda förväntningar i ett förhållande, konflikter som följd av brustna förhållande vårdnadskonflikter, förnekelse av kärlek, begränsningar i intimitet, osv. Dessutom leder mononormen till att ett stort antal människor, framförallt kvinnor, blir misshandlade av sina partners. Vissa till och med till döds.

Anledningen att jobba med normen på individplanet är dock framförallt att ge sig själv ett reellt val, att inte vara begränsad till monogama förhållanden bara för att det är det som är normalt.

#94  Sv: Relationsanarki Truthseeker
2008-08-01 22:57:06

Men avvisande, förnekelse av kärlek mm finns ju med i RA också. Alla är inte attraherade av varandra, alla vill inte umgås med alla.
De som inte tål att bli avvisade av någon de verkligen avgudar, de ballar ju ur av att bli avvisade av en RA också. Jag vet RA-killar som stått och hamrat på dörren till RA-tjejer också, och vrålat hotelser och haft sig.
Just DET kommer man nog inte ifrån med RA heller.

Eller?
Är det alltid drömmen om monogami och romantisk exklusivitet som driver dessa urspårade element?

#95  Truthseeker Ephemeer
2008-08-03 21:53:46

Ja, alltså, poly/RA _leder_ inte till förnekelse av kärlek som mononormen gör. Det är syftar på är "jag har partner, så jag får inte älska dig"* alltså. Det kallar jag förnekelse av kärlek.

De desperata handlingar som görs till följd av att bli avvisad blir nog värre inom mononormen, eftersom där lever myten om den enda kärleken, medan poly/RA uppmuntrar till att odla flera olika kärleksfulla relationer.

* eller alternativet "jag älskar dig, så jag slutar älska min partner"

#96  Sv: Relationsanarki macramatic
2008-08-05 07:49:33

Jag har sett det faktum att jag inte är bästa lösningen för den jag vill vara ihop med, som huvudnöten att knäcka, innan jag kunnat äntra RA-tillståndet.

Jag tror man är ute och visslar i singellandet om man försöker vara RA, utan att gå igenom den biten.

Med på köpet för mitt RA-liv var att inse att RA har en väldigt kylande effekt för ens attraktion. Men, jag ser det som en patriarkal reaktion ifrån potentiella partners, och ren okunskap.

#97  Sv: Relationsanarki Loo
2008-08-05 07:58:28

#96 Hur tänker du att du inte är den bästa lösningen för den du vill va ihop me? Att du inte passar in i "par-mallen" eller vad?

#98  Sv: Relationsanarki macramatic
2008-08-05 11:32:35

Förlåt att jag var oklar där.

Ponera följande: Du kommer hem till en partner som berättar just att denne hittat en ny förälskelse och att de snart ska träffas igen, så det får bli mys med dig någon annan gång.

Tar du det med ett ok, så är du RA-prospect i mina ögon. Det är det som är kärnan. Att du kanske är tillsammans med en person och denne får hela tiden kärleks-SMS ifrån någon annan, och du tar det med ett leende.

#99  Sv: Är det bara för mig Sinderella
2008-08-26 20:08:43

som RA framstår som ett orealistiskt alternativ därför att det händer mig så otroligt sällan att jag möter någon jag verkligen vill vara ihop med, någon jag både är tänd på , kan prata med och som dessutom har sunda värderingar. Till råga på allt ska den andra personen känna likadant för mig också.

När det händer så sällan att jag träffar EN person som stämmer in på allt ovanstående, då känns chansen mikroskopiskt liten att jag skulle träffa TVÅ eller fler samtidigt.

#100  Sinderella Ephemeer
2008-08-26 20:54:59

Jag förstår inte varför du ska träffa flera personer som du vill vara ihop med. Med ett relationsanarkiskt synsätt är det ingen skillnad mellan att vara ihop och att vara vänner. Du kan ha en vän som du är tänd på, en som du kan prata med och en som har sunda värderingar och ingen av dem behöver känna likadant för dig.

#101  #98 macramatic Truthseeker
2008-08-26 21:06:38


Ponera följande: Du kommer hem till en partner som berättar just att denne hittat en ny förälskelse och att de snart ska träffas igen, så det får bli mys med dig någon annan gång.


?
Eh.
Jag skulle ju inte ha ens en kompisrelation med någon som behandlar mig på det sättet.
Har man kommit överens om att ses så är det ju det som gäller. Den nya får man väl klämma in där det finns en LUCKA, inte bara dra hem honom och sedan säga till den man hade en date med: hoppsan sa, jag hittade någon roligare att leka med, så du kan gå hem igen...

Det är ju lika respektlöst beteende oavsett om det handlar om tvåsamhetsdejter, RA eller kompisar. Behandlar man folk sådär tar man dem för givet. Och förtjänar att förlora dem.


Tar du det med ett ok, så är du RA-prospect i mina ögon. Det är det som är kärnan. Att du kanske är tillsammans med en person och denne får hela tiden kärleks-SMS ifrån någon annan, och du tar det med ett leende.


Det är ju samma sak med det. Man kan behandla det med respekt, och man kan vara respektlös. Och det gäller oavsett om man är monogam-ihop, kompisar eller RA.
Jag har inga problem med att det regnar in kärleksbudskap över mig eller folk jag tycker om, det är ju bara härligt.
Men man låter sig ju inte uppslukas av sms-konversationer med andra när man sitter och fikar med kompisen eller äter middag med farmor heller.
Man väntar med smskonversationen, ringandet och chattandet tills man är ensam ju. Om man har lite social skills.
Vill man inte prioritera det sällskap man har för stunden har man troligen valt sällskap man inte är särskilt intresserad av helt enkelt.

#102  #99 Sinderella Truthseeker
2008-08-26 21:21:12

Men det är ju det som är det fina i kråksången med RA!
Man måste inte hitta Den Optimala Partnern som ska lyckas uppfylla alla roller i ens liv (vilket mycket riktigt är snudd på omöjligt). Man samlar istället på sig människor som man klickar med på olika plan, och har olika sorters relationer med dem.

Du vet, den ena kompisen kan man inte festa med för han blir för drängfull och jobbig, men han är jätterolig att träna klättring med. Jamen då klättrar man ihop men festar med någon annan.

Den ena killen vill man inte ha sex med, för passionen har försvunnit. Men båda tycker det är asmysigt att kramas mycket och sova ihop.
Den andra killen har man galet bra experimentellt sex med, men börjar bara bråka om man försöker göra något annat ihop. Jamen då har man sex ihop och skippar de övriga aktiviteterna...
:-)

#103  Sv: Relationsanarki Niklas
2008-08-29 00:58:04

Sent in i debatten (är ny medlem)...

Jag tycker inte att det är själva relationsformen som avgör vad som är bra eller dåligt, utan hur man förhåller sig till den/dem som man har en viktig relation till. Det som är gemensamt för RA/poly-folk är att de (hoppeligen) är medvetna om hur viktigt det är att tala med varandra, att inte ta andra människor för givna och att inte sätta sig själva i första rummet, inte äga och låsa in.

Det här går förstås att göra även i ett monogamt förhållande, men det är lätt hänt att man går man in i ett sådant utan att reflektera över vilket kontrakt man därmed har skrivit under. Man köper så att säga ett färdigt paket av förväntningar, beteenden och mer eller mindre oskrivna regler, helt enkelt för att det är det "normala" och självklara.

Jag ser dock en nackdel med både RA och flersamhet, och det är att de rationella idealen om frihet kan krocka med den mer kaotiska och "ologiska" sidan av oss. Vad gör man till exempel av svartsjuka, hur blir det när en är mer engagerad eller man ger/tar olika mycket utrymme, vill olika saker med relationen?

Svaret brukar vara att man får försöka handskas med sin svartsjuka, KBT:a bort den på sin kammare, eller bara genomlida den och märka att den är en känsla bland många andra som man inte dör av. Förhoppningsvis avklingar den då med tiden och man har blivit lite klokare och starkare på kuppen.

Ja, det låter ju tappert och osjälviskt, men det förutsätter att detta görs av fri vilja. Risken är stor att den som befinner sig i ett känslomässigt förhandlingsunderläge fogar sig och lider, kanske under lång tid, för att inte mista någon den älskar. Ska man undvika en sån utveckling krävs att man är väldigt lyhörd och ger akt på sin egoism, annars vaknar man en dag och märker att man har marscherat baklänges in i exakt den sortens förtryckande mekanism som man har velat undvika. Jag har varit där, och spåren förskräcker.

Själv lever jag och min partner i ett öppet förhållande som inte bara innebär att vi är fria att vara med andra, utom som innebär en frihet från manus och kontrakt. Det är inte så lätt att förklara i en handvändning, men den som vill kan läsa vad vi har kommit fram till här: http://niklas-hellgren.blogspot.com/2008/05/d…

#104  Niklas Ephemeer
2008-08-29 19:13:00

Jag tycker att du gör sunda observationer av förhållanden, men jag vill påpeka att svartsjuka och ojämna relationer på intet sätt förekommer enbart bland RA/poly-relationer, utan är ett problem bland monogama också.

Skillnaden, som jag ser den, är att RA/poly har en uttalad strategi för att ta hand om problemen (prata om, jobba med, inte begränsa andra), medan den monogama traditionen saknar detta. Tvärtom så ses ofta svartsjuka som ett tecken på "riktig" kärlek, och diverse könsrollsmedia presenterar tips på hur man kan utnyttja ojämlikheten.

När jag läser ditt inlägg en gång till, så tolkar jag det som att du menar att det riktiga problemet är när en part i en relation har en mono-vilja och en har en poly-vilja. Ja, det är en nackdel, men kanske inte en nackdel med flersamhet, utan en nackdel med att det finns olika synsätt på relationer och kärlek, och det tror jag inte är så mycket att göra åt.

#105  Sv: Relationsanarki Niklas
2008-08-30 16:38:58

Ja, självklart är svartsjukan även ett problem bland monogama - ett jätteproblem, kanske det största inom den samlevnadsformen. Att den ibland tas som ett tecken på "riktig" kärlek som du skriver är inte riktigt klokt. Såklart.

Jag håller också med dig om att det är bra att redan från början ha en medvetenhet om och en strategi för hur man ska kunna hantera svartsjuka. Det är också den kanske kanligaste frågan som den som är poly/RA får: Hur gör ni med svartsjuka?

Ja, hur gör man? Man försöker prata om den, jobba med den och inte låta den förstöra. Det är bra, och i den bästa av alla världar så kan man dämpa den eller rentav bli av med den. I poly-bibeln "The Ethical Slut" rekommenderas, lätt flåshurtigt, att man ska boxa på en kudde eller ta fram en stor ask pastellkritor och måla av sig. Sen gråter man kanske en skvätt, tröstar sig och upptäcker att det känns bättre. Mådä. Det kan väl funka.

Men vad gör man om smärtan inte går över? Om den inte bara bottnar i gamla nedärvda och normativa äganderättskänslor, inte bara är lite jobbig, sådär, utan väldigt plågsam? Om man försöker komma tillrätta med den på olika sätt, men den ändå inte avklingar?

"Svartsjuka" låter så illa. Av ordet framgår att det just är en sjuka, och därtill en svart sådan: något som förgiftar sinnet. Man borde verkligen inte släppa in den i sin hjärna. För den som misslyckas med att få bukt med sina plågsamma känslor kan bestraffningen bli dubbel: inte nog att man plågas, men är ett hinder för andras lycka och befinner sig i ett underläge i förhållande till den som fixar sin svartsjuka - eller kanske inte har någon alls. Smärtan är "onaturlig" och något man ska ta bort själv. Och DET är väldigt mycket begärt, tycker jag.

Har vi rätt att göra varandra illa? Nej, det har vi inte. Men om vi nu är oerhört förälskade i Y fast vi har ett förhållande till X så är det lätt hänt att vi börjar klandra X för att hen hindrar oss. Kanske drar vi ut på tiden och väntar på att det ska fixa sig så att vi får njuta av den nya kärleken utan dåligt samvete. Egoismen kanske kan maskeras som omtanke om den där stackarn som behöver jobba med sig själv, men den finns där även om man inte vill kännas vid den.

Jag talar inte om två (eller flera) parter där någon/några har en mono-vilja och en annan/andra har en poly-vilja, som du skriver.
I ett sånt läge anser jag att man bara kan göra två saker: 1) omförhandla kontraktet eller 2) bryta upp. (Jo, man kan såklart tiga och lida också, men det känns inte som ett vettigt alternativ.)

Det jag menar är alltså att man i poly/RA-sammanhang har ett ideal som baserar sig på att vi ska vara rationella och kunna hantera våra känslor. Är vi det, då? Kan vi det? Det är nog lite si och så med den saken. Kärlek och sexualitet har en förmåga att ta sig ganska irrationella uttryck och väcka till liv gamla erfarenheter med en oväntad styrka. Jag kan ta på mig att lida för din skull. Men jag kan inte begära det av dig.

#106  #105 Niklas Truthseeker
2008-08-30 21:09:39

Men jag förstår inte problemet.

Om man vet med sig att man lätt drabbas av svartsjuka, varför skulle man söka sig till polyvärlden?
Jag ser det inte som att man i RA-sammanhang har ett ideal att vara rationell och kunna hantera sina känslor... Som du får det att låta som om det vore en kamp.
Om det ÄR en kamp kanske man inte ska vara RA helt enkelt?
Det måste ju bara vara plågsamt?

Så som jag ser det är de RA jag känner helt naturligt mer befriade från ägandebehov och svartsjuka än mina monogama vänner.
Det är ju just den där avsaknaden av ägandebehov och svartsjuka som gör att man inte står ut med andras ägandebehov och svartsjuka, och söker sig till friare sammanhang.

Tycker man att det är plågsamt att inte vara den enda förstår jag inte varför man skulle vilja vara RA?

#107  Sv: Relationsanarki Ephemeer
2008-08-31 01:22:25

Visst, det är ett problem med svartsjuka. Det kan göra hur ont som helst. Men jag vidhåller det jag skrev i #104; det är inte en nackdel med poly/RA-relationer, utan en nackdel med alla relationer.

Det är snarare en fördel att ha ett poly/RA-synsätt. Förutom att man har verktyg för att behandla svartsjukan, så har man också något som slår undan fötterna på svartsjukan. Man har sannolikt flera kärleksfulla relationer. Man blir inte ensam när partnern lämnar en. En relation är inte hela ens liv.

Jag skulle nästan kunna vända på Truthseekers resonemang i #106. Tycker man att det är plågsamt att bli lämnad utan kärleksfulla relationer, varför skulle man vilja vara mono?

#108  Sv: Relationsanarki Niklas
2008-08-31 01:42:24

Truthseeker: Nej, om man vet med sig att man lätt drabbas av svartsjuka så kanske man inte söker sig till Poly/RA-sammanhang. Om man vet med sig det, alltså. Det kanske man inte gör. Man kanske tror att man ska kunna hantera såna känslor - och så gör man inte det. Återigen: resonemanget bygger på att vi är rationella, har god självkännedom och kan "dressera" oss. Och när vi väl har övertygat oss själva om att så är fallet blir det nog lite svårt att backa när en annan verklighet gör sig påmind.

Med risk för att låta banal så tror jag att RA/Poly passar bäst för människor som har prövats och vet att de är föga svartsjuka eller helt saknar svartsjuka. (Inte för att det är någon hundraprocentig garanti mot att man inte lik förbannat kan bli det i en viss situation.)

Min erfarenhet är inte alls att flersamma i gemen är mindre disponerade för svartsjuka (och jag känner många). Däremot är deras inställning till äganderätt annorlunda - annars vore de inte flersamma. Eftersom man alltså har ett uttalat ideal så måste man också ha ett redskap som kan hantera de fall där ideal och verklighet krockar, och det är just styrkan hos det redskapet jag vill ifrågasätta.

#109  Sv: Relationsanarki - Ephemeer Niklas
2008-08-31 02:15:38

För mig är människor outbytbara även om jag kan älska flera samtidigt. Smärtan när man förlorar någon man älskar är absolut och att man då har en eller flera andra kärleksfulla relationer är en tröst för tigerhjärtan. Däremot kan man förstås vänja sig vid att man tillfälligt blir bortprioriterad utan att världen går under för det.

Jag tror inte att du menar att människor är utbytbara eller att kärlek är något som mäts i litermått och späds ut lite för varje objekt den riktas mot. Så är det inte, i alla fall inte för mig. (Däremot finns det nog en gräns för hur många riktigt nära relationer man kan ha, om inte annat pga tidsbrist, men det är en annan sak.) Men jag anser inte att flera partners är något som per automatik slår undan fötterna för svartsjukan.

Återigen: jag vill ifrågasätta det där verktygets hållbarhet. Om vi människor vore rationella och kunde styra över våra känslor så vore världen bra mycket mer problemfri. Men vi är inte rationella för fem öre, särskilt inte när vi blir våldsamt förälskade, och inte är vi utrustade med så mycket självkännedom eller ärlighet alla gånger.

Jag tycker att den som "frivilligt" lider för någon annans skull utför en stor kärleksgärning. Men den får inte vara påtvingad och det måste finnas en gräns för hur länge lidandet ska tillåtas pågå. För kärlek, som jag ser det, handlar framförallt om Dig, inte om Mig, eller för att dra ett citat för femtielfte gången i såna här sammanhang: "Kärlekens väsen är även dess mål: du, inte jag."

Jag tycker mycket mer om den flersamma konstruktionen än den tvåsamma och skulle aldrig kunna återgå till ett traditionellt mono-förhållande. Men jag gillar inte manus som talar om för mig vad jag ska tycka och känna i ett visst läge. Kan vi inte skjuta från höften i stället? Kommunicera och förhandla? Under total uppriktighet? Jo, det kan vi.

#110  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-08-31 11:28:32

tror jag teoretiskt haller med niklas, iaf om höftskjutandet. sorry oangelägenheten i mitt textlösa bidrag men jag vet inte vad mer att säga i den här diskussionen. jag förstår inte hur en kan styra och kapa av all den satsning man t ex har på en person och spä ut sig. kanske är det för att jag är stjärntecknet skorpion- svår att förtroendevinna, men lojal till tusen när blixten väl slår ner. passion eller stick.. ;) haha, nä.
men jag är så lojal, kanske en passions- eller tillitfråga. eller att en gör personer större än i nuet för att en vill skapa stora saker i framtiden med dem. tror jag ser personer mer som mytbilder och minigudar som alltid finns där än skådespelare som gör sorti och entre?

#111  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-08-31 11:29:41

oj, lätt obegripligt..

#112  Sv: Relationsanarki Liv
2008-08-31 14:10:58

Men, Blindalina, vem säger att du ska spä ut dig?

#113  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-08-31 17:27:42

men hur gör man då om en ska ha samlat kärleksfokus på 2-5 personer samtidigt istället för en?

#114  Niklas Ephemeer
2008-08-31 19:18:51

Jag märker att vi nog har rätt olika perspektiv på poly/RA. Jag gissar att det är för att jag utgår från RA och du från poly eller öppet förhållande.

Jag ser det till exempel inte som att man "förlorar någon" när någon av ens vänner prioriterar en annan relation. Just på grund av att jag har flera kärleksfulla relationer gör att jag inte slutar älska någon bara för att jag numera är förälskad i någon annan.

Vi verkar ha olika syn på svartsjuka också. Jag tror inte att svartsjuka är någon sjukdom, utan helt enkelt en rädsla för att bli oälskad (dvs ensam) kombinerat med en rädsla för att bli obekräftad (dvs värdelös). Inom mononormen lär man sig att man är oälskad och obekräftad om den man älskar, älskar någon annan. Man lär sig dessutom att kärleksrelationer är som ägarskap.

Med relationsanarkiska relationer slutar man dock inte att bli älskad när ens vänner älskar andra. En person är inte ens enda källa till kärlek, och man blir aldrig ensam, oälskad eller obekräftad.

#115  Blindalina Ephemeer
2008-08-31 19:21:05

Om du menar "hur har man 2-5 kärleksrelationer" så är svaret "på samma sätt som man har 2-5 vänskapsrelationer".

#116  #114 och #115 Ephemeer Truthseeker
2008-08-31 22:17:25

Väl skrivet!
Håller med.

Jag slutar inte heller älska någon bara för att man slutar ses, oavsett anledning. Känslorna finns ju kvar, och jag kan värma mig med dem, och bli glad bara av att tänka på den jag känner så för, och minnas det vi hade. Då. Det blir ju inte mindre värt eller något sorgligt bara för att det inte blir någon fortsättning.

Och jag tror också att svartsjuka är en rädsla för att bli oälskad och obekräftad. Och just det är ju vad som drabbar en när man blir plötsligt och raskt och totalt utbytt i en monogam relation.
Men i polysammanhang funkar det ju snarare så att relationer befinner sig i stadig, flytande förändring. Man blir aldrig helt utbytt, utsparkad, avklippt, bryskt meddelad att "det är slut, du ska vara utflyttad på måndag, ha ett bra liv" för att sedan aldrig mera höras eller ses.
Iaf i mina polysammanhang hänger man med folk för att man tycker om dem i grunden, sedan kanske det blri passionerat ett tag, men om den fysiska passionen rinner ut i sanden så återgår man bara till stadiet "jag tycker om dig" istället, och kanske umgås socialt fortfarande, eller iaf blir glad när man återser varandra.
Det där hysteriska utsparkandet av folk ur ens liv tror jag är det som får folk att bli så rädda för att det ska ta slut, svartsjuka, och känna sig så hotade av andra, för att om någon annan är bättre än en själv i monogama sammanhang så BLIR man utbytt, utsparkad och tack och hej.
I polysammanhang blir man inte utbytt på det sättet, så man känner sig inte helt oälskad, utbytt eller obekräftad bara för att en passion falnar.
Det är liksom helt okej. JAG värderas ju fortfarande högt ändå, typ.
Plus att det finns andra som också älskar mig parallellt.

#117  #107 Ephemeer Truthseeker
2008-08-31 22:22:30


Jag skulle nästan kunna vända på Truthseekers resonemang i #106. Tycker man att det är plågsamt att bli lämnad utan kärleksfulla relationer, varför skulle man vilja vara mono?


*lol*
:-D

#118  Ephemeer Niklas
2008-09-01 00:40:13

Du misstolkar mig igen. Visst kan man älska flera personer samtidigt - vilket jag också skrev i mitt förra inlägg. Skiljelinjen mellan poly och RA går för övrigt inte där, vilket får mig att undra hur RA du egentligen är.

Och så undrar jag lite över det känslomässiga engagemanget. Om (till exempel) du har en mycket nära och kärleksfull relation till någon och denna relation gör ett längre uppehåll eller kanske försvinner helt - berörs du inte av det? Du upphör inte att älska någon för att du hittar en annan kärlek, skriver du. Är det en trösterik tanke för den som du prioriterar bort? "Jag har aldrig slutat älska dig, ska du veta. Jag vill inte träffa dig i dag eller i morgon eller nästa vecka eller om en månad, men det innebär inte att jag har slutat älska dig." Så hyvens.

Vad är en relation? Är det något som man bara råkar befinna sig i eller är det något som skapas hela tiden? Vad är till exempel en pappa? Är det någon som har bidragit med sperma eller är det någon som beter sig som en pappa? Jag anser det senare; jag anser att pappa är ett verb. På samma sätt är kärlek ett verb, inte ett personligt känslotillstånd.

När det gäller synen på svartsjuka så har du nog läst mig slarvigt. Jag har aldrig påstått att den är ett sjukdomstillstånd, tvärtom. Jag skriver om bilden av svartsjukan, vad "svartsjuk" BETYDER.

I tvåsamma relationer är svartsjuka ofta ett "naturligt" inslag eftersom den är kopplad till monogami och otrohet. I flersamma relationer ses svartsjukan i stället som något som går att förklara med enkla "psykologiska" redskap ungefär som du gör: svartsjuka är en rädsla för att vara oälskad och/eller obekräftad - punkt slut.

Problemet med den analysen är att den är ytlig och utmynnar i ett normerande synsätt på hur man ska förhålla sig till det som kallas svartsjuka. Och fine, om känslorna som väcks inte har så stor amplitud går de nog att hantera med pavolvska metoder. Men om de är starkare och ihärdigare så funkar det inte med något slags hemmakokt KBT-tänkande.

Jag vill verkligen inte förfalla till ett grumligt romantiserande av Stora Känslor eller så, men för mig står det klart att det finns känslor som inte är omedelbart åtkomliga för en enkel förnuftsanalys av orsak-verkan. Vet du alltid varför du känner som du känner? Har dina känslor en på/av-knapp? Finns det måhända mönster för ditt beteende i en viss situation som du kan ställa dig frågande till?

Så till det normerande. Eftersom man alltså betraktar svartsjuka som något som är både enkelt att förklara och att komma tillrätta med, blir den som försöker men inte klarar av det dubbelt bestraffad. Jag har sett det i Polyamour-forumet på Qruisern, till exempel. Där kan man läsa inlägg i stil med "X:s svartsjuka förstör för mig." Halledudande, är jag frestad att svara. Vilket lidande för dig - tänk att någon annan ska kunna begränsa dig! Det är ungefär lika begåvat som att klaga över att ens barn tvingar en att läsa godnattsaga när man egentligen vill gå på bio. Försök att se lite längre än till din egen navel, liksom.

Du skriver: "Med relationsanarkiska relationer slutar man dock inte att bli älskad när ens vänner älskar andra. En person är inte ens enda källa till kärlek, och man blir aldrig ensam, oälskad eller obekräftad." Så bra. Då har man ju heller ingen anledning att bli ledsen eller svartsjuk, eller? Och blir man det ändå så får man skylla sig själv; den som ger sig in i leken får leken tåla. Eller? Och för övrigt: det här är inte heller något som inte gäller polyamori.

#119  Truthseeker Niklas
2008-09-01 01:08:45

Vi verkar vara överens om hur dumt det är att utan eftertanke sparka ut folk ur ens liv. Jag har aldrig förstått mig på det där tänkandet: "Du har varit otrogen - försvinn!"

Och när det gäller tryggheten i att ha flera kärleksfulla relationer är vi också överens. Jag skulle till exempel vilja hävda att den som är flersam löper mycket mindre risk att bli ensam som gammal, och för barn är det en stor fördel att ha kärleksfulla relationer till flera vuxna.

Men du idealiserar när du skriver att man i polysammanhang aldrig blir utbytt, utsparkad eller avklippt. Jag vet folk som har blivit utkastade ur triader eller dumpade av sina flickvänner på exakt samma smärtsamma vis som i en monorelation - fast av andra anledningar. Att man har flersamt ideal innebär inte att människor blir några helgon, liksom. Det vore verkligen jättebra om inte gränserna vore så skarpa, att det inte fanns ett av/på-läge där man antingen älskar varandra eller så får det vara. Och visst kan det fungera så, men det gör det inte alltid. Förresten så känner jag monogama som kommer fram till att de inte vill vara tillsammans, men ändå fortsätter att vara vänner.

I övrigt, se mitt svar till Ephemeer.

#120  #119 Niklas Truthseeker
2008-09-01 03:51:07


Vi verkar vara överens om hur dumt det är att utan eftertanke sparka ut folk ur ens liv. Jag har aldrig förstått mig på det där tänkandet: "Du har varit otrogen - försvinn!"


Mja.
Jag bedömer det efter vad folk lovar och vad de inte lovar.
Om jag har en monogam relation, med en partner som kräver min trohet, och jag ger honom den - och han är otrogen, och försöker komma undan med det... Då är han ett egoistiskt asshole, eftersom han förvägrar mig den frihet han själv snattar åt sig bakom min rygg.
Och jag tycker det är ett svek stort nog att få en hel relation att falla.
Men om man aldrig har lovat trohet, och inte kräver sådana löften av sin partner, så finns det ingen "otrohet".
Jag är nog en av få som faktiskt menar allvar med frasen "det är lögnen som är problemet, inte otroheten".
Den som ljuger för mig på ett sätt som påverkar mitt liv annars hamnar lätt ute i kylan.


Men du idealiserar när du skriver att man i polysammanhang aldrig blir utbytt, utsparkad eller avklippt. Jag vet folk som har blivit utkastade ur triader eller dumpade av sina flickvänner på exakt samma smärtsamma vis som i en monorelation - fast av andra anledningar.


Ja, det har du nog rätt i. Bara för att alla jag känner som är RA/poly har lätt för att bete sig hänsynsfullt och respektfullt innebär ju inte att alla andra som är RA är likadana.


Förresten så känner jag monogama som kommer fram till att de inte vill vara tillsammans, men ändå fortsätter att vara vänner.


Och det gör ju jag med. Även om de flesta av dessas "vänskap" rinner ut i sanden så fort de bildar nya kärleksrelationer, just för att det inte finns någon större acceptans för "vänskapligt sinnade ex" i den monogama världsbilden. Den nya kärleken kräver väldigt ofta att alla gamla flammor, ex, kk och ons ska vara tabu umgänge. T.o.m. att deras nummer ska raderas ur telefonboken.
Ofta blir t.o.m. helt platonska vänner av motsatt kön satta på avbytarbänken för att den nya kärleken är för svartsjuk.
Ibland hamnar ju t.o.m. platonska vänner av samma/icke sexuellt intressant kön där. Vissa monogamer blir ju tom svartsjuka på stark vänskap, och försöker motarbeta sådant.

I polykretsar (iaf i mina) ses det som ett extremt kontrollbehov, and is frowned upon, även om det handlar om monomgama relationer.

#121  #118 Niklas Truthseeker
2008-09-01 05:06:22

Jag vet att det här var till Ephemeer, men det intresserar mig också:


Och så undrar jag lite över det känslomässiga engagemanget. Om (till exempel) du har en mycket nära och kärleksfull relation till någon och denna relation gör ett längre uppehåll eller kanske försvinner helt - berörs du inte av det?


Jag berörs inte så värst negativt av det om det var en frisk relation. Minnet av en person som jag kände starkt för, vår interaktion, specifika situationsminnen gör mig varm och glad och tacksam, och kanske kan avslutas med en bitterljuv släng av nostalgisk lycka och saknad. Men huvudkänslan är kärlek och tacksamhet - såvida inte personen är död. Då saknar jag och sörjer så att hjärtat går sönder under många år. Eller kanske om jag vet att personen lever och lider nånstans, då gör det mig ledsen och tyngd att tänka på honom/henne.
Men jag kan tänka på en älskad person med lycka om jag vet att han/hon lever och har hälsan och är lycklig nån annanstans. Jag kan då vara lycklig och tacksam över att vi hade gemensam väg ett tag - oavsett vad det handlade om, och vara nöjd med möjligheten att det kan hända igen en dag.
Det räcker bra för mig.

De enda gånger jag fått hjärtat krossat av att en nära relation har upphört har det varit älskade som dött, eller monogama (och inte särskilt friska) relationer som upphört med buller och bång (dvs man blir utsparkad och utbytt, inte bara av sin partner utan av alla dem man lärde känna som var hans vänner och anhöriga. Man blir helt utbytt/utslängd eller avklippt bortom allt hopp om att ses igen (vid död).
Om ett ex skulle kasta ut mig sådär utan att ens efterfråga min vänskap efteråt så skulle jag nog aldrig förlåta honom, eller kunna tänka så positivt om minnena av honom. Så jag förstår varaför monogama ofta hatar sina ex. Det måste ju vara fruktansvärt att bli behandlad sådär vid varje uppbrott. Det är mig helt fascinerande att man uppsöker en ny monogam relation efter att ha blivit så fundamentalt bortkastad av sin förra.
Monogamer är antingen bindgalna eller extremt snabbläkande.


I tvåsamma relationer är svartsjuka ofta ett "naturligt" inslag eftersom den är kopplad till monogami och otrohet. I flersamma relationer ses svartsjukan i stället som något som går att förklara med enkla "psykologiska" redskap ungefär som du gör: svartsjuka är en rädsla för att vara oälskad och/eller obekräftad - punkt slut.
Problemet med den analysen är att den är ytlig och utmynnar i ett normerande synsätt på hur man ska förhålla sig till det som kallas svartsjuka. Och fine, om känslorna som väcks inte har så stor amplitud går de nog att hantera med pavolvska metoder. Men om de är starkare och ihärdigare så funkar det inte med något slags hemmakokt KBT-tänkande.


Okej, det här låter som att du har personlig (och inte så positiv) erfarenhet av det här.
Och jag kan hålla med om att det vore ganska arrogant av den som inte känner svartsjuka att besvara partnerns uppståndna svartsjuka med att leverera psykologiska analyser av hans känslor.
Beter man sig så är man inte särskilt respektfull eller empatisk. I en respektfull relation tar man den andras känslor på allvar, även om man själv inte delar dem.
Om min RA-partner blev svartsjuk skulle inte jag börja predika för honom mina teorier om att svartsjuka minsann bara är ett tecken på osäkerhet, vilja att äga och rädsla för att bli ensam/obekräftad.
(Jag skäms bara jag föreställer mig scenariot... usch...)


Där kan man läsa inlägg i stil med "X:s svartsjuka förstör för mig." Halledudande, är jag frestad att svara. Vilket lidande för dig - tänk att någon annan ska kunna begränsa dig!


Om man befinner sig i en RA-relation och partnern drabbas av svartsjuka tycker jag man är respektlös och egocentrisk om man tycker att det mest relevanta är att partnern "sabbar" genom att bli svartsjuk. Vad är det för empatibefriad inställning till sin egen partner? Verkligen - lyft blicken från naveln...

Så beter sig inte min RA-krets. Och jag kanske var naiv som inbillade mig att det hade med RA-valet att göra. Att det kanske var en viss typ av människor som drogs till RA.
Men tydligen dras även egocentriska och respektlösa typer till RA, och vid närmare eftertanke är det förstås logiskt att de gör det. Den som inte tycker det är önskvärt att behöva ta hänsyn till sin partners känslor alls kan förstås inbilla sig att det är något man säkert slipper bara för att man har RA-relationer istället för monogama.

Men det är min erfarenhet att av dem som drabbas av svartsjuka är det ytterst få som klarar av att avhålla sig från att agera med aggression (iaf verbal) eller uppenbart ogillande mot antingen sin partner eller den partnern träffat som gjort en svartsjuk.
Och den som agerar aggressivt (fysiskt eller verbalt) pga sin svartsjuka (trots att denne visats hänsyn och respekt) - den har ju blivit destruktiv, och kommer troligen rendera kommentarer som "X:s svartsjuka förstör för mig". Isf rättfärdigade sådana IMO.

Vilken sort är det som figurerar på Qruisers Ployamourforum?
Jag måste nästan dit och kolla själv...
:-)

#122  #115 Blindalina
2008-09-01 09:47:51

jag hänger mig mer och på ett lite annat sätt mot partners än vänner..

#123  Truthseeker jkbg
2008-09-01 11:55:44

"Vilken sort är det som figurerar på Qruisers Ployamourforum?"

Det är förstås för dom som inte tar Polyamour riktigt seriöst utan mer som en ploj, haha.

(Jag vet att det är lågt, barnsligt och fel att anmärka på skrivfel. Men i det här fallet blev resultatet så passande att jag bara inte kunde låta bli.)
Vänliga hälsningar -(en annan) Niklas

#124  Sv: Relationsanarki Niklas
2008-09-01 11:56:48

Oj, vilka epistlar det här blir. Kul!

Men nu ska jag verkligen försöka fatta mig kort, inte minst för att jag är krasslig och trögtänkt i dag. Och jag tror att jag ska begränsa mig till det där med trohet/otrohet.

Jag tycker att man ska hålla ingångna kontrakt. Lever man i ett monogamt förhållande men vill vara med andra så får man antingen tiga och lida, omförhandla kontraktet eller bryta upp. Att gå bakom ryggen på någon är det sämsta man kan göra, och det har jag också skrivit utförligt om i min lilla "relationsskola" i min blogg (se "Otrohet - en dålig idé" och flera följande inlägg: http://niklas-hellgren.blogspot.com/2008/05/o… ).

Nej, det jag menade var hela det där paketet med förprogrammerade reaktioner och färdiga roller som iscensätts när någon har varit otrogen i en monogam relation. Jag borde ha varit tydligare på den punkten, men det var jag inte.

"Det är lögnen som är problemet, inte otroheten", skriver du. Det håller jag med om. Att göra något i smyg som man inte skulle göra öppet inför sin partner/sina partners är att visa förakt för den/dem. Och det är också det de bedragna brukar tycka är svårast när den otrogne till slut står där med brallorna nere. "Hur ser du på mig, egentligen?!"

Sen kan man vara otrogen även i en flersam relation, genom att bryta mot överenskommelser, smyga och ljuga och gå bakom ryggen på folk. Hoppeligen är det ovanligare och det borde vara onödigt, men man vet ju aldrig. Som jag ser det är den stora, stora fördelen med öppna/polyamorösa/RA-förhållanden just uppriktigheten och den ständiga kommunikationen. Och den måste paras med kärlek, respekt och omtanke om relationen ska vara nåt att ha.

#125  Blindalina Ephemeer
2008-09-01 13:42:12

Däri ligger väl skillnaden då. Med mitt relationsanarkiska förhållningssätt "hänger" jag mig inte åt personer. Jag är en egen, komplett människa. Jag har vänskapsförhållanden, vissa innehåller kärlek, och jag tycker inte att jag spär ut mig för att jag har flera vänner.

#126  Niklas irtion
2008-09-01 14:29:54

Niklas sa:
I tvåsamma relationer är svartsjuka ofta ett "naturligt" inslag eftersom den är kopplad till monogami och otrohet. I flersamma relationer ses svartsjukan i stället som något som går att förklara med enkla "psykologiska" redskap ungefär som du gör: svartsjuka är en rädsla för att vara oälskad och/eller obekräftad - punkt slut.
Problemet med den analysen är att den är ytlig och utmynnar i ett normerande synsätt på hur man ska förhålla sig till det som kallas svartsjuka. Och fine, om känslorna som väcks inte har så stor amplitud går de nog att hantera med pavolvska metoder. Men om de är starkare och ihärdigare så funkar det inte med något slags hemmakokt KBT-tänkande.


Sen när blev psykologi enkelt? och vem påstår att det skulle vara enkelt att känna sig oälskad och värdelös? Jag tycker inte att det på något sätt är att förenkla någonting.

att möta någon som känner sig oälskad och värdelös med att säga "äh lägg av det går över" tycker jag är känslokallt och elakt. men det enda altarnativet är inte att säga: "oj mår du dåligt för att jag tycker om den här personen, då ska jag genast sluta umgås med hen". i det senare scenariot glöms även den här andra personen bort. att den plötsligt bortprioriteras är oproblematiskt?

Det finns mängder av exemmpel på känslor som är svåra att hantera, ångest, sorg, rädsla. jag tycker att det är positivt att jobba med att klara av dessa känslor även om de är jobbiga. det går inte att bara be omvärlden rätta till sig så att dessa känslor aldrig uppstår, vi har påtok för bra fantasi för att aldrig bli sårade/känna oss ensamma/övergivna/fundera på om det finns någon mening med livet.

#127  skillnaden på att såra och att såras irtion
2008-09-01 14:42:08

Om jag skriker till någon att hen är en jävla idiot och att ingen någonsin kommer älska hen, då är jag elak.

om jag är kärleksfull mot en person och en annan person känner sig bortprioriterad och oälskad och blir rädd att jag aldrig någonsin mer kommer kunna tycka om hen så kan hen uppleva det som att jag är elak. men det är inte en elak handling att vara kärleksfull mot någon.

(för att ingen ska missförstå så tycker jag inte att den personen på något sätt är överkänslig, dum eller att det bör vara enkelt att hantera en sådan situation.)

jag tycker att det är vitkigt att se skillnad på riktningen.

#128  #125 Blindalina
2008-09-01 14:44:34

ja. intressant, men vet inte hur jag skulle tänka annorlunda.

#129  Blindalina Ephemeer
2008-09-01 15:23:38

Om du är intresserad av att agera annorlunda för att du tror att det skulle vara givande, eller är nyfiken på det, så tipsar jag gärna, men jag vill inte vara påstridig.

#130  #123 jkbg Truthseeker
2008-09-01 20:12:51

:-D

#131  #122 blindalina Truthseeker
2008-09-01 23:19:30


jag hänger mig mer och på ett lite annat sätt mot partners än vänner..


Ja, monogama brukar vara mindre hängivna mot vänner. Jag har aldrig förstått det, men lärt mig acceptera det. Monogama vänner försvinner när de träffat en partner, sedan kommer de tillbaka igen om det går åt helvete med partnern.
Och det beteendet devalverar förstås min hängivenhet mot dem som vänner, eftersom de inte är hängivna vänner själva.
Men det är ju ett livsstilsval man gör, och det funkar fint för mig att ha sådana vänner också. Man vet att de kommer försvinna när de träffat en partner, men tills dess kan man ju ha lite kul iaf.

Ungefär som att ha vänner på resande fot. Man kan väl vara tighta och ha kul så länge det varar.

#132  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-09-02 09:25:41

nej, på det sättet menade inte jag iallafall. jag är lika passionerat hängiven mina vänner, är en vän med mig har jag ett tigerhjärta för dom, och det är svårt att bara ha ett distansvänförhållande med mig känslomässigt ( dock ej praktiskt) för jag har svårt att vara vän på ett lättsamt sätt. antingen är en vän eller inte, typ. jag är skorpion.

men på ett annat sätt. just pga kontexten. för mig är förhållandekontexten viktig. jag behöver den ramen av tid, åtagande, romantiskt drömmeri och praktiskt poetiskt/vardagsligt kärleksförverkligande för att känna mig hel och så på riktigt som möjligt.

#133  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-09-02 09:28:17

och för att ta hand om personen ifråga så -"- som möjligt. ta den på allvar, och livet.

#134  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-09-02 09:32:19

..jag menar tidsaspekten också..att en kan behöva slösa en massa extra exklusivtid på just _en_ person och inte 3-4 för man har inte hur mkt tid som helst. ibland kräver närhet solitude.

#135  Sv: lögnen, inte otroheten Sinderella
2008-09-03 11:16:10

detta får mig att tänka på alla de älskare/älskarinnor som varit fullt införståda med och inte haft något emot att mannen/kvinnan har en fru/make som han/hon i vissa fall har väldigt starka känslor för.

Men när det visar sig att de har YTtERLIGARE älskare/älskarinnor då däremot tar det hus i helvete...

Ett otroligt vanligt scenario.

#136  Sinderella irtion
2008-09-03 16:17:53

Varför kommer du att tänka på det?

#137  Blindalina irtion
2008-09-03 16:18:44

Du är lika hängiven dina vänner, men de behöver inte lika mycket exklusivetstid. Varför?

#138  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-09-03 16:28:02

pga att det en skapar är olika saker. vänskaps- eller "kärleks"förhållande.

#139  Sv: Relationsanarki Ephemeer
2008-09-03 17:27:28

Jag tycker att hänge sig och att vara hängiven inte är samma sak. Att hänge sig är att dedikera sig eller ge sig själv åt något. Att vara hängiven är att vara lojal. Enligt mig.

#140  Sv: Relationsanarki Blindalina
2008-09-03 18:32:24

intressant.. kanske? och hur praktiserar en denna uppdelning i praktiken? går det att styra?
jag ber om ursäkt om jag låter känslomänniskoflummig på nåt sätt som slänger med ord men jag _blir_ verkligen just hängiven som i dedikera/ge sig själv eller förlora sig i ngt. jag gör det åt allt jag gillar. svårt att förklara..

men mkt intressant detta att tolka olika med hängiven/hänge.
vet inte.

#141  Sv: Irtion Sinderella
2008-09-03 21:27:30

Tja, för att det är ett bra exempel på hur människor blir sårade av lögner, inte av otrohet i sig.

Sedan kan man tycka att känslorna är löjliga och irrationella, eftersom älskaren/älskarinnan redan vet att personen i fråga inte är att lita på eftersom han/hon har en relation bakom ryggen på sin fru/man och i många fall ljuger för frun/mannen om vad han/hon ska göra då han/hon ska träffa älskaren/älskarinnan.

(Här kom jag in på ett stickspår, naturligtvis är den klassiska älskare/älskarinne-relationen där den äkta hälften inte vet något och därmed knappast heller gett sitt "godkännande" något helt annat än en RA-relation. Men det är ett klockrent exempel på att klyschan "lögnerna, inte otroheten är värst " faktiskt stämmer in på många människor.)

Älskaren/älskarinnan har ju egentligen ingen "rätt" att bli upprörd över att det finns en, två, tre älskare/älskarinnor till, men blir det ändå...

#142  Blindalina Truthseeker
2008-09-03 22:22:21

...jag har egentligen aldrig eftersträvat en tvåsamhetsrelation med någon, inte ens den kille jag till slut föll ordentligt för. Men killarna propsar på att jag ska ge det en chans (alla verkar ju vara tvåsamhetsorienterade när jag träffar dem... men det brukar gå över...). och sedan tar det max ett halvår av tvåsamhet innan killen vrålar frustrerat eller gråter sårat: Du behöver mig inte!!!

Och mitt svar är alltid detsamma: men varför måste jag BEHÖVA dig, räcker det inte med att jag älskar dig, beundrar dig och vill vara med dig för att du är fantastisk?
Varför måste man vara BEROENDE av en annan människa för att det ska räknas som "äkta, riktig kärlek"? Jag tycker det är helt vrickat, specieltl att det eftersträvas som ett sorts ideal. Man ska vara så beroende av någon att man blir dysfunktionell och deprimerad utan denne typ. då är det Kärlek...
?!?
Eller har jag bara hittat extrema typer? Det kanske finns tvåsamhetsivrare som inte alls Behöver vara Behövda?

Jag mår bara dåligt av att någon jag älskar behöver mig så mycket. Det gör mig ledsen, stressad och får mig att känna mig otillräcklig och oälskad. Kanske låter motsägelsefullt, men jag VET ju att jag aldrig kan fylla det där hålet *egentligen*. Men de vill stoppa in mig där ändå, för att de mår bra av det.

Som att äta alvedon mot ett benbrott istället för att gipsa benet.

Jag känner mig sant älskad, lugn och trygg, och vald över alla andra, när mitt sällskap väljer mig UTAN att behöva mig. Utan att vara förpliktigad till mig, utan faktiskt väljer mig, fri som fågeln.

#143  Sinderella Ephemeer
2008-09-04 00:10:36

Intressant observation där, det handlar nog om det här med att älskaren och maken är olika roller, och man kan ha en monogam relation av varje slag.

En annan sak som jag själv lagt märke till i diskussioner med mononormskramare, som egentligen säger emot det där med att det är lögnen som sårar, är när jag påtalar att i ett öppet förhållande så behövs det inga lögner, det är okej att vara intim med andra, så reagerar de flesta med att säga att de inte vill ha en partner som är intim med andra ändå. I det fallet är tydligen det tydligen otroheten som är värst.

#144  Truthseeker Ephemeer
2008-09-04 00:10:54

Du skriver så bra och intressant. Fortsätt! =)

#145  Sinderella Niklas
2008-09-04 13:18:15

Att man (som jag) har ett öppet förhållande behöver ju inte betyda att man inte har vissa överenskommelser. Och många har också det: Aldrig på en söndag, Inte i vår säng, Inte med någon av (välj) kön, Sov inte över, Ring innan... Eller så. Om man ändå bryter mot den överenskommelsen i smyg så är det kanske inte "otrohet", men något som i alla fall starkt påminner om det.

Jag tror också att rädslan hos monosar bottnar mycket i tanken på total relationsanarki (haha); de har inte tänkt på att man faktiskt kan komma överens om hur relationen ska se ut utan tror att det blir hipp som happ, total otrygghet - och tänk om min älskade hittar någon fräschare modell och dumpar mig!

#146  Inlägg # 143 + 145 Niklas
2008-09-04 16:19:14

Äsch, mitt inlägg var ju riktad till Ephemeer, som i sin tur hade riktat sig till Sinderella...

#147  Sv: Niklas 145 Sinderella
2008-09-04 19:06:00

Det var intressant det du beskrev.
Jag tror t.e.x att det är ytterst få människor , hur inne på poly och RA de än är som inte skulle reagera negativt om de kom hem tidigare från jobbet eller resan och hittade partnern i den gemensamma sängen med sin egen mamma. eller pappa. OBS! jag pratar alltså inte om vuxenincest utan om t.e.x fall där en kvinna i en polyrelation upptäckte mannen i sängen med HENNES mamma. Eller varför inte HENNES vuxna barn från ett tidigare förhållande.

"Vad fint att ni har det skönt?"
Nej, jag skulle inte tro det.
Någon typ av gräns har nog de flesta.

Sedan är väl gränsen mellan "vanliga" relationer och RA/polyrelationer rätt flytande. Åtminstone om man räknar med folk som inte har hört talas om fenomenet RA/poly eller är intresserade av "ideologin" och "kulturen".
Men som ändå accepterar saker många andra skulle betrakta som otrohet.
"Det är okej att hångla med andra om inte partnern är med men inte att ha sex med dem."

"Det är okej att han/hon har sex med någon av samma kön men inte med någon av samma kön som mig."

"Det är okej att han/hon är med andra nu när han/hon åker utomlands i fyra månader"

Ovanstående exempel är nog inte allt för ovanliga.

Du måste bli medlem för att få skriva i forumet.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?