feminetik.se feminetik.se

Just nu 26 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Forum

Tidiga feministiska observartioner


Gå till senaste inlägget



#1  Tidiga feministiska observartioner Alvunger
2004-12-06 00:31:23

Är det någon som kommer ihåg några händelser som var ögonöppnare eller när ni för första gången började fundera i "feministiska banor"? Jag var ganska sen på det, men minns när jag började ifrågasätta saker och ting kring mig.

En av de första gångerna (tror jag) var på en biologilektion när min lärare berättade om "nyckelretningar" hos djur, och om hur breda höfter på kvinnor var en nyckelretning för män eftersom det signalerar god förmåga att föda barn. O så fnissade han o sa att "ni tjejer med breda höfter och som är lite breda om rumpan skall alltså vara glada. Ni är precis som killarna vill ha er, även om de inte säger det rakt ut eller ens är medvetna om det så kommer de dras till er." Jag nickade nöjt och lät det sjunka in, bred om både bak och höfter som jag var (är). Men så letade sig ett ifrågasättande in. Jag kom nämligen på att då måste ju bredhöftade kvinnor vara de mest attraktiva i hela världen, för alla män, och de måste vara alla kvinnors förebilder (om än kvinnorna skulle vara avundsjuka). O kvinnor borde ju ha märkt detta o det borde visa sig i evolutionen så att fler och fler blev bredhöftade och dessutom borde ju kvinnor sträva efter detta. Men min omgivning sade mig något annat. Alla tjejer jag kände, inkl jag själv, bantade. Vi bredhöftade förbannade våra höfter. O så det ultimata beviset för att det min lärare sa inte stämde... supermodeller har inte breda höfter. De är snarare pinnsmala. Överallt. O de vackraste av de vackra borde ju rimligast ha de bredaste höfterna.

Jag räckte upp handen och frågade men min lärare kunde inte besvara det. Så det var ett tillfälle.


Ett annat tillfälle var när jag diskuterade preventivmedel med min dåvarande sambo. Då och då glömde jag att ta mitt piller, inte dagsvis men det hände ibland att jag tog det på kvällen istället för på morgonen och panikartat kom på vid läggdags att shit jag har inte tagit mitt piller, vilket han alltid tog med ro. Detta ledde till att jag började ifrågasätta hans nonchalans. På frågan om vad vi skulle göra vid graviditet svarade han abort. Själv var jag alls inte säker på att det var vad jag ville göra. Och så insåg jag snart att om han nu var så jäkla säker på att han inte ville bli farsa, varför skulle då ansvaret ligga på mig att se till att han inte blev det? Visst kunde jag ta anvar för mig själv, men jag insåg ju att slarvade jag så skulle ändå felet vara mitt. Bara mitt. Jag införde alltså "lag" på att jag inte skulle ta mitt piller om han inte påminde mig. Varje dag. För kom inte han ihåg det, hur skulle han då kunna kräva att jag skulle komma ihåg det? Vi var ju ändå två om saken.

Jag behöver kanske inte tillägga att han kom ihåg det någon gång i veckan bara. Då ville jag ha en kompromiss och så satte jag upp en veckosnurra på badrumsspegeln, dvs när man tagit sitt piller så klickade man till snurran så att nästa dag kom upp. Min deal var då att jag skulle såklart ta mitt piller när jag kom ihåg det, men att han kunde kolla varje dag om jag tagit det eller ej genom att kolla på snurran och om jag inte tagit det så skulle han påminna mig. Ingen bättring.

Alltså mitt ex var ingen elak eller nonchalant människa, han brydde sig såklart väldigt mkt om mig och gjorde sitt bästa för att komma ihåg pillret. Ringde även till ungdomsmottagningen för att fråga hur lång tid det skulle ta innan det fanns p-sprutor o så för män, för han ansåg såklart att jag hade rätt i att det var bådas ansvar och att båda skulle komma ihåg pillret. Men jag minns den där episoden så tydligt, hur jag ifrågasatte att ickegraviditetsansvaret bara låg på mig, och när det dessutom var så att han var mer avigt inställd till en graviditet än vad jag var.

Så, det där var två tillfällen som jag minns att jag resonerade "feministiskt", innan jag blev feminist. Någon som har egna historier att dela med sig av?

#2   Louise
2004-12-06 03:09:46

Nu är jag lite vid sidan om vad du vill att den här tråden ska hamna om... men för mig handlar den första berättelsen om utseende och ideal, den andra om ansvarsfördelning mellan två personer. Den som riskerar att få uppleva den oönskade graviditeten in på sin egen kropp, har lättare för att komma ihåg... det är väl inte så konstigt?

Jag ser faktiskt inget jättefeministiskt i de här två upplevelserna. Jag kan respektera att det var det för dig, men har du lust att utveckla vad i dem som du menar är feministiskt?

#3   josephine
2004-12-06 08:25:50

Den situation som utlöste mina funderingar var denna:
Jag arbetade i ett gäng män. Jargongen var ganska tuf och sexskämten haglade. Jag tyckte oftast det var kul att slänga käft och var ofta minst lika ful i mun. Till en dag på en resa, då min chef förklarade för mig att han ville ha sex med mig. Bara sådär. Jag avböjde. Tre dagar senare hade jag inget jobb kvar. Det var precis dagarna innan min provanställning skulle gå över i fast sådan. Jag trillade över en av sveriges bäst ansedda manliga jurister. Han orkade inte ta tre minuter att hjälpa mig utan viftade bort mig som något besvärande moment.

För att slippa förklara mig så kan jag säga direkt (till Louise) att ja, det var två idioter som lika gärna kan ses som två individuella idoter av manligt kön. Dock började jag fundera just där och då.

#4  Visst Alvunger
2004-12-06 09:42:46

kan jag förklara vad det var som för mig var feministiskt. Jag ifrågasatte för första gången det som presenterades för mig som fakta och naturligt och evolutionärt riktigt etc (breda höfter-episoden). För mig är det väldigt viktigt att vi är observanta på hur även vår vetenskapliga historia är skriven ur ett patriarkalt perspektiv och hur naturen hela tiden förväntas beskriva mänskligt beteende, samt hur man i det biologiska försöker finna aspekter som oftast män inte kan motstå. T ex fick jag aldrig veta vilka nyckelretningar kvinna hade vad gäller män. Men det viktigaste för mig med den episoden var att jag ifrågasatte natur vs kultur, dvs han berättar "så här funkar naturen" och jag tänker "ptja mycket möjligt, men så här funkar ju det sociala - det stämmer inte med din naturteori".

Jag har full respekt för att det inte låter "jättefeministiskt" i dina öron, men för mig som sedermera blev fil mag i genusvetenskap betyder det ifrågasättandet på den lektionen mycket.

Vad gäller graviditet och preventivmedel så anser jag att en stor del av feministiskt kamp, för mig iallafall, innebär att män får och tar lika mycket ansvar för barn som kvinnor. Och visst, man kan snacka om siffror och föräldraförsäkring och gnälla över att män inte tar ut det. Men jag ser det som att allt hänger ihop och jag tror att vi har mycket av svaret redan i värderingarna vi har kring vem det är som är ansvarig för preventivmedel. Så det som hände under denna period var att jag insåg att hela bördan faktiskt låg på mig, och att min partner kom "billigt" undan, samtidigt som jag skulle få ta skulden om det blev en graviditet, eftersom det ju i såfall varit jag som slarvat. Jag tyckte det var orättvist. Jag tyckte att han gott kunde ta ansvar för sin egen jäkla barnfrihet i såfall o inte lägga på mig att ta ansvar inte bara för min egen barnfrihet, men även hans. Jag ser det som ett feministiskt uppvaknande. Mina kompisar skrattade åt mig o tyckte jag var larvig, de knaprade ju sina p-piller själva och lät killarna vara utanför det där.

Jaja, för mig är det i allra högsta grad en feministisk fråga att män och kvinnor blir lika delaktiga i preventivmedel och graviditet. Säger man att det är mer naturligt för kvinnor att tänka på dessa frågor för att de "riskerar att få uppleva den oönskade graviditeten in på sin egen kropp" så är man ju där igen. Graviditeten är utanför mannens kropp o därför skall han implicit inte förväntas oroa sig lika mycket för den. I förlängningen: int ta lika mycket ansvar för den. Kvinnans kropp, kvinnans ansvar, kvinnans barn. Jag tror att det är där vi har mycket av problemet. Men börjar vi se det som att det är precis lika naturligt för män att tänka på preventivmedel eftersom barnet och ansvaret är lika mycket deras, om den värderingen börjar härska i samhället, då tror jag också att vi skulle få se mer uttagen föräldraledighet och mer närvarande fäder. Jag är övertygad om att resonemanget om att det är mer naturligt för kvinnan att tänka på graviditet eftersom det handlar om hennes kropp, egentligen härstammar ifrån att vi redan har en syn på kvinnligt som moderskap och alls inte har det biologiska som grund.

#5  manlighet och snedvriden analys mie
2004-12-06 10:56:41

För mig handlade det mycket om en gradvis medvetenhet om vad som pågick omkrig mig och i mig.

Först var det att jag talade med en av mina bästa kompisar vilken berättade för mig att hans största dröm var att ha sex och att han varje kväll gjorde situps och fantiserade att det satt en supermodell på honom.

Medan jag idag kan göra en något vidare tolkning där jag inte på samma sätt dömer bort mäns sexualitet så betydde hans berättelse i mig ett avståndstagande från mäns sexualitet och mytomspunna enkelspårighet. Problemet kanske är att detta just är en myt vilken både män och kvinnor realiserar i brist på bättre sysselsättning.

Medan feminism inte var något som diskuteras i min omgivning eller i media så växte jag upp med en väldigt stark syster. Det var för mig självklart att kvinnor inte på något sätt var olika män. Jag formade mig själv brevid henne till att se kvinnor kanske som mer fulländade om än bara kulturellt. De verkade inte på samma sätt vara fixerade av sex och våld och jag kunde se många traditionellt kvinnliga karaktärsdrag vilka var väldigt positiva. Jag började göra en läsning av min omvärld vilken uppvärderade kvinnor och nedvärderade män. Samtidigt såg jag att kvinnor nedvärderas av samhället omkring mig och började då vända på det själv. Jag tog kvinnliga roller både för att inte reproducera samhället jag såg omkring mig, och för att jag kopplade dem samman med den positiva kvinnligheten jag tyckte mig se omkring mig. Jag bejakade vänlighet, omvårdnad, visdom och annat jag tyckte mig se i de kulturella stereotyperna.

Nästa steg var att jag åkte ut på en vattenmätning med två män jag kände något så väl. Inom kort äcklades jag av deras jargong när de i brist på kvinnlig övervakning övergick till objektifiera våra klasskamrater. Sättet de talade om sex och könsorgan kom som en chock för mig då även om jag haft låga förväntningar på mäns kultur inte förväntat mig att de skulle leva upp till vad jag ändå fortfarande såg som en myt. Hädanefter avskrev jag män som vidriga våldsamma sexmonster. Det tog tre år innan jag kunde öppna mig för idén att alla pojkar inte var som dem.

Idag står jag någon helt annanstans i min läsning av kvinnligheten och manligheten, men dessa trevande och förvirrade steg utgjorde fröet för den den feminism jag har utvecklat idag. Idag ser jag givetvis inte längre alla män som våldsamma sexmonster och inte heller alla kvinnor som gudinnor utan har istället nått en analys vilken lämnar detta bakom mig.

Dock står jag här med många av mina närmaste vänner våldtagna eller sexuellt utnyttjade och jag är fortfarande jävligt arg på patriarkatet och den manligheten som jag själv för länge sedan avsvurit mig själv.

Min väg var definitivt inte den bästa men den fick mig bort från manligheten tidigt vilket jag är glad för. På vägen lyckades jag alienera mig själv något enormt men det var det värt, jag är någon annanstans nu. Här kan jag med andra människor som vill världen väl börja forma ett varande som bejakar livet istället för att patriarkalt förtrycka det.

Sedan är jag väl medveten om att andra inte delar mina upplevelser av manligheten.

Fortfarande sömnig,
vänligen,
Mie.

#6  Löneadminisitratör... Ille
2004-12-06 16:42:30

Jag var sen, säkert 25 år. Jobbade som enda kvinna med 20 killar och behandlades så himla mycket sämre. Fy vad dåligt jag mådde! Bråk varje gång jag skulle löneförhandla, medan killarna fick utan tjafs för de hade kollektivavtal. Tjänade bara en bråkdel och behandlades nonchalant. Då börjar man fundera.

#7  Tidigt... Kerstin
2004-12-07 13:14:32

En av mina tidigaste erfarenheter av att det "ska" vara skillnad mellan pojkar och flickor är från lekis. Jag var fem-sex år och mina två bästa kompisar hette Patrik och Rolf. Vi tre lekte och busade och hade en hel massa skoj om dagarna.

En dag var det kramsnö. Först gjorde vi den största snögubbe som grannskapet hade skådat, sedan hade vi snöbollskrig - tills en man gick förbi och skällde ut Patrik och Rolf för att de hade tvingat in mig i sina vilda lekar. Vi blev alldeles stumma av förvåning alla tre och gick skamsna och blöta och frusna hem till Rolf. Vars mamma bannade Rolf och Patrik för att de hade dragit in mig i sina vilda lekar!

Att jag hade fått in en fullträff med en blöt snöboll rakt i nacken på Rolf fanns inte uppe på agendan. Inte heller att vi på mitt initiativ hade bombarderat några andra ungar med snöbollar fyllda med grus... Det var liksom bara så att eftersom Patrik och Rolf var killar, så var de busiga och bråkiga. Och eftersom jag var flicka, med ljuslockigt hår dessutom, så fanns det inte en möjlighet att jag kunde busa och bråka.

Jag kände mig självklart skamsen efteråt, eftersom jag hade undkommit utskällningen och inte mina kompisar. Samtidigt lärde jag mig där och då en viktig sak: Flickor och pojkar behandlas olika på grund av sitt kön.

Sexuella trakasserier i skolan, av både jämnåriga och lärare, har också varit erfarenheter som har fungerat som väckarklockor.

Senare i livet har jag definitivt samma erfarenheter som Alvunger beskriver, med preventivmedelsdiskussioner med pojkvänner och annat.

#8  josephine Louise
2004-12-08 11:13:33

Nu drar du snabba slutsatser om vad jag skulle komma att skriva om ditt inlägg...

#9  Preventiv mie
2004-12-08 14:11:01

Vi hade nog en något annorlunda preventivmedelsdiskussion. Jag ville inte ha sex för att jag kände att det var oansvarigt om jag inte var beredd att ha ett barn i mitt liv, oavsett preventivmedelstyp. Det slutade med ofrivilligt sex för att hon envisades.

#10  Alvunger Louise
2004-12-08 20:47:27

OK, då förstår jag bättre hur du menade.

Nej, jag tror aldrig att vi kommer till att män och kvinnor ska känna lika starkt för att undvika oönskade graviditeter... men helst en bit ifrån där vi står nu.

#11  Observationer med öppna ögon Henrik
2006-02-05 19:33:42

Jag behövde ingen ögonöppnare eftersom jag föddes i ett hem där kampen för kvinnors rättigheter var livets mening. Mina tidigaste minnen är från mötena i kvinnoklubbarna och flygbladsutdelning och debatter präglade skoltiden. Men feministiska observationer gjorde jag verkligen. Tre exempel:

* På kvällarna var min mor oftast ute och höll föredrag. Vi barn fick ta emot äckliga telefonsamtal från anonyma karlar som sexkommenterade morsan.

* Jag gick i pojkskola, konservativ med traditioner i skytte. Radion hade en vältalighetstävlan, där man oförberett ska tala om ett givet ämne. Jag ställde upp som elvaåring och fick ämnet "Min hobby". Eftersom jag blev tvåa i landet kunde man tro att skolan skulle vara stolt men i stället fick föräldrarna en varning. Jag hade nämligen talat om rollspel med dockor - mycket omanligt!

* Tjugoett år, nygift med kurskamrat i nybyggd lägenhet. Gerd går till telefonstationen för att beställa telefonabonnemang (ja, så gick det till!) och får svaret: Det är nog bäst att skicka hit maken, det är ju ändå han som styr och ställer i familjen!

#12  Sv: Tidiga feministiska observartioner Blindalina
2006-02-06 14:05:13

Hjälp, hur kunde det här bli så långt?

En får verkligen tänka efter, det är lite lättare att minnas när man mera officiellt kom på att man var feminist, svårare att identifiera precis när.
Det här blev mera ett Leva-inlägg men då jag tror att det kanske kan vara relevant information för någon på Jäif så får det publiceras här. Hoppas nån orkar läsa!


Efter att ha haft en rätt oproblematisk barndom och mellanstadietid med fullständigt blandade queera aktiviteter

( dockor, prinsessor & prinsar, pirater, lego, massa utelek, rita, superhjältelekar, monster, robin hood etc etc) och i mellanstadiet ( barbie, spela Fnizz, hoppa twist, spela boll, leka ute/ vara ihop med motsatta könet, hitta-på-danser, skämta, busa, spela tv-spel, busringa till killar, göra äckliga röror i köket öhh, se på a-team/mcgyver/paradise beach, läsa KP/Starlet/Okej/En Ding-ding Värld/serier, försöka skejta lite, etc)

med blandade tjej/killkompisar samt bästisar, så infann sig den första tonårstiden. Det var då en skulle profilera sig lite mer åt endera könsdefinitonerna.
Jag var lika på som alla andra.
Läste mera tjejtidningar, apterade tonårslivet, ville vara attraktiv för de jag var avståndskär i, hade grym ångets för att jag inte var tillräckligt snygg (jag såg ju inte ut exakt som Pamela Andersson, och då var man helt enkelt ful! Det är inte klokt hur självkritisk en var...)

Dock hade jag ju kvar mina två barndomsbästisar och när vi inte var med den sociologiskt köns-konstellerade tjejgruppen/killgruppen i klassen var vi mera oss själva.
Sen hade jag en period på ca 2 år då jag verkligen åtminstone sociologiskt försökte uppfylla den där tjejrollen till punkt och pricka;
Söt, snäll, lagom populär, lagom kaxig, cool, anpassningsbar, följa normen.
Det var en väldigt problematisk klass, stökigast i årskursen, alla killar tafsade på tjejerna och det var inte så mkt kommunikation på andra vis, det var mkt vardagsmobbing och mycket uppdelat i populär/nörd. Det var kanske ca 2 st som ställde frågor på lektionerna, annars var det en dikotomi som bestämdes av kanske 2-3 hårda killar. Den populäraste tjejen var snäll, snygg, oproblematisk och lugn, så mobbarkillarna dominerade helt.
Jag var dessutom väldigt blyg, vilket jag hade blivit när jag kom på att jag inte bara kunde vara mig själv.

I andra delen av åttan kom jag på att det här iaf inte riktigt passade mig och drog mig långsamt mot nåt annat, identitetsosäker som en var. Då hade också vår kompiskonstellation ändrats och jag försökte börja hänga med några av tjejerna i parallellklassen som var lite blandade normbrytande outcasts, punkare, veganer och annat pack.

Det var bra och jag kände att jag fick lite frizon, även om en inte kände sig så supersnygg alltid när en var så normbrytande och t ex inte hade dunjacka som en normal brud. Å andra sidan fanns det många snygga punkpojkar och poppojkar, (som det hette då), och hade en tur kunde de vara lite mindre inne på Pamela Anderssonar i dunjackor.


Sen blev det gymnasiet. Då hade jag under sommaren kommit på att jag definitivt var en indietjej och körde på den stilen. (I samma veva fick jag tag i tidningen Darlings första nummer vilket gjorde mig jätteglad, den var faktiskt jätteviktig för mitt ”uppvaknande”! Den var så kaxig och smart och rolig och rebellisk! OBS jag ville bli indietjej innan jag läste Darling, lol…
Det gick bra på det nya gymnasiet och det kändes jättebra, förutom att jag gick en estetlinje där ingen direkt brydde sig om det som jag gillade utan mer var inne på allmänt blandat hysteriskt flum (det var en teaterlinje) , vilket var kul men jag saknade nån som verkligen förstod mig och delade mina innersta tankar, drömmar och syn på livet.
(Jag ville också vääldigt gärna starta ett band då jag älskar musik men tyvärr lyckades jag aldrig riktigt med det, det fanns ingen att starta nåt med och jag kom aldrig igång med att leta folk på annat sätt.)
I den vevan, ettan i gymnasiet, blev jag väldigt feministiskt aktiv och allmänt intresserad av min omgivning och tänkte mycket, började ifrågasätta saker mera intensivt.

Det var i vevan med Fittstim, och jag minns att jag älskade den boken och intervjuade Belinda Ohlsson med en bandspelare inför ett skolprojekt, jag tejpade också upp Shitz-bilder från AFA på stan. Jag läste Simone De Beauvoir och gjorde en liten pjäs av Spungen´s ”Inte som andra döttrar” ( det var sånt vi gjorde på skolan). Jag tyckte feminism var viktigt och progressivt helt enkelt.
Jag lyckades så småningom få tag på lite indiekompisar via andra sätt och saknade bara det politiska engagemanget jag haft från början, då jag lite hade glidit ifrån straight edge-punkarna jag kände i högstadiet. Det kändes också, lite OT, som att de här människorna inte riktigt fattade indiegrejen och trodde det var mer ytligt än det var. ( något en ofta har problem med f ö) :)
Ibland känns det som att det är lite dogmatik även inom såna här grupper.

Sedan dess har jag alltså varit Feminist! Jag tror jag började kalla mig det på allvar i 16-årsåldern.

There, the story of my life. Typ. :)

#13  Sv: Tidiga feministiska observartioner Blindalina
2006-02-06 17:16:14

För mig var förebilder också något enormt viktigt, det hjälpte en att ta steget mot det man ville vara. Jag såg en bild på Kim Gordon i nian, och då kände jag liksom att det gick att vara cool tjej ända in till benmärgen. Och Kim G är förstås bara ETT exempel på alla de förebilder jag hade i den åldern.

#14  Sv: Tidiga feministiska observartioner XGreengirlX
2006-02-08 14:26:25

Bra tråd! Fick mig att tänka på en del saker jag nästan hade glömt.

Det jag reagerade mest på när jag var "liten" (som jag minns) hade till största delen med utseende att göra. Jag hade rätt bra självförtroende så jag tänkte inte så jättemycket på att folk av olika kön fick olika respons på samma saker, för jag tyckte att jag var bra på det mesta.

Jag var väldigt naiv när jag var barn (vilket jag tycker är bra, för jag unnar barn lyxen att få vara naiva) och en gång på en idrottslektion i sjuan, eller nåt, så såg jag att en klasskompis inte hade något hår på benen. Jag tyckte att det var asfascinerande och fick henne att känna på mina ludna ben medan jag höll låda om hur överraskad jag var att en person kunde oha hår på benen. Hon var ganska generad och trodde nog att jag drev med henne, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det fanns någon mening med att ta bort det håret. Det blir ju liksom aldrig långt.

Sedan finns det en person som jag fortfarande minns som inspirerande för mig. Det var en punkare som jag såg en gång när jag var på semester. Ingen sådan där stylad deltidspunkare, utan en sunkig tjej i fula kläder. Hon var kanske inte så särskilt snygg egentligen, hade väl typ liggande kam och svarta åtsittande byxor som hade stora hål på osnygga ställen och någon sunkig t-shirt och var ganska finnig och lite tjock, men hon gick gatan fram på ett naturligt självsäkert sätt. Inte sådär fjortisstöddigt, utan bara ägde sin plats och sitt utrymme på ett självklart sätt. Det var så jäkla vackert på något vis och jag som då också hade börjat fått finnar, men skämdes för dem, blev så förvånad över att någon kunde vara så "osexig" men inte försökte ändra på sig eller dölja det, eller "ens" verkade skämmas för det. Det var nog inte så speciellt egentligen, förutom att det för mig var rejäl pepping och en tankeväckare.

Och så fanns det ett antal tillfällen då folk i min närhet lärde mig en massa saker om hur det skulle vara att vara tjej. T.ex. att det var fult att ha hårstrån mellan ögonbrynen, att det var pinsamt med "matmage", att ha hår på benen och under armarna var inte ens att tänka på, att utseendeidealen kunde ge ätstörningar, att tjejer inte är bra på eller intresserade av teknik (vilket jag var), osv. Vilket alltihop var små saker som fick mig att fundera över hur saker stod till egentligen.

Och, ja just det, det här är en ganska kul historia (med tragisk bakgrund). Det fanns en idiotisk tradition på skolan att de populära killarna på vårarna skulle välja ut snygga/utvecklade tjejer och på rasterna doppa dem i en närliggande bäck. Jag var ganska tidig med att få bröst så en gång blev jag "utvald" näst efter den populäraste tjejen, som ständigt blev doppad. Det var tre eller fyra killar som skulle bära iväg med mig, jag minns inte så noga men det jag minns var att jag slogs och när en av dem lyfte upp mina ben så sparkade jag där jag kom åt, nämligen mellan hans ben. Jag hade inte så bra koll på killars anatomi så jag vet inte hur bra jag träffade, men vi kan säga som så att han släppte mig illa kvickt och efter den incidenten var jag en fredad zon. :-)


Ja, det var alltså på den tiden när jag var naiv och trodde att alla ville varandra gott och att djur hade det bra innan de blev mat till människor. Men det är en annan historia. ;-)

Du måste bli medlem för att få skriva i forumet.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?