feminetik.se feminetik.se

Just nu 10 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Forum

[Vänligt] Titlarna mamma och pappa


Gå till senaste inlägget



#1  [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Henrik
2007-10-23 23:45:42

Dom flesta barn tycks titulera föräldrarna mamma och pappa. Så vitt jag förstår har det inte bara nackdelar som att ropet "Mamma" kan gälla vilken mamma som helst. Det cementerar också den konventionella mammarollen och papparollen. Finns det någon anledning utöver amningen att skilja på dom rollerna?

Mina barn har alltid sagt förnamnen och när jag talar med andra barn använder jag förnamn om föräldrarna, inte "Var har du mamma idag!". Är titelfrågan viktig i kampen mot könsrollerna eller är det en struntsak?

[Rubrikens "Vänligt" förklaras i http://www.feminetik.se/diskutera/index.php?f… ]

#2  Sv: Jag tycker det är intressant.... Sinderella
2007-10-24 00:10:51

vilken värdeladdning som ligger i orden överhuvudtaget, vad "mamma" och "pappa" innebär för barn och för människor i samhället överhuvudtaget.
Ibland retar jag mig på föräldraförsäkringsdebatten, där de som vill ha individualisering ser det som något fullständigt självklart att alla barn har just en mamma och en pappa (biologiska förstås), och att det är de som har vårdnaden. Ibland låter argumenten till förväxling lika kristdemokraternas, "Barn har rätt till både en mamma och en pappa" o.s.v

Jag tycker visserligen också att VÅRDNADSHAVARE ska dela på föräldraledigheten (om det är två eller fler vårdnadshavare), men detta ska de inte göra för att de är biologiska föräldrar i sig (vilket de är i de flesta fall, men inte i alla) utan för att de aktivt gjort ett val att vara vårdnadshavare till just det barnet.

Jag tycker alltså att är det två vårdnadshavare ska de dela på föräldraledigheten oavsett om de är biologisk mamma och pappa, adoptivmamma och pappa, en morbror och en moster, en farmor och en farfar, två lesbiska kvinnor, två homosexuella män o.s.v

Detta tycker jag för att jag anser att den som gör anspråk på att vara vårdnadshavare åt ett barn också bör ta aktiv del i vårdnaden. Naturligtvis finns det fall där det inte går, om en av vårdnadshavarna råkar ut för en olycka och hamnar på sjukhus en längre tid exempelvis. Men generellt så.

Egntligen vore det bättre om man använde uttrycket Vårdnadshavarna ska dela föräldraledigheten och ta gemensamt ansvar för barnet istället för mamman och pappan.

Jag tror dock inte att barnen skulle köpa att ropa "Vårdnadshavaren! Kom och titta!"
Barn går inte med på vad som helst...

#3  Sv: När jag gick i skolan på 80-talet Sinderella
2007-10-24 00:21:01

så stod det "Målsmans Underskrift" på alla papper man skulle ta hem för att föräldrarna skulle skriva på dem. Det tycker jag var väldigt värdeneutralt och bra, någon som vet om det fortfarande är så?
Däremot tror jag inte att barnen skulle gå med på att använda uttrycket Målsman heller.

"Jag och min målsman var på badhuset i helgen"
"Mina målsmän och jag ska åka till Kanarieöarna på sportlivet".

Vi får nog finna oss i att barn ibland använder andra ord och uttryck än de vi vuxna helst skulle önska att de gjorde och att vissa uttryck kan man uppmana vuxna att använda men knappast barn.
Däremot tycker jag inte att det behöver vara fel att uppmana barn att säga förnamn istället för mamma och pappa, men det är nog svårt att tvinga dem.

#4  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa SGTallentyre
2007-10-24 11:43:54

Jag kan mycket väl tänka mig att uttrycken "mamma" och "pappa" cementerar hämnande köns- och familjeroller.

Men jag tror att det är fel strid att välja. Även om uttrycken är gammalmodiga och romantiserade - eller just därför - så skulle en organisation bara göra sig till åtlöje genom att försöka avskaffa dem.

Och ordet "förälder" går faktiskt att använda på svenska. På t ex tyska finns det i princip bara i plural.

#5  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-10-24 11:48:26

jo, jag minns att mina proggföräldrar ville att jag skulle kalla dom vid namn och inte tillmäle. det gör ju kanske (?) att man ser dom mer som individer också. men sen i 4-5 årsåldern gick jag över till mamma/pappa iaf.

#6  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-10-24 11:49:41

jag tror det blev lite förvirrande för först var det mamma-pappa, i 2-3årsåldern namn, och sen mammapappa igen. eller så var det bra med namn just i trotsåldern. äh, ingen aning faktiskt.

#7  Sv: SGT Sinderella
2007-10-24 12:12:30

Naturligtvis förstår jag också att det vore att göra sig till stort åtlöje att lägga ner tid, kraft och pengar(?) på en kampanj som går ut på att uttrycken Målsman och Vårdnadshavare ska användas istället för mamma och pappa i alla sammanhang. Eller att barn ska säga förnamnen istället för Mamma och Pappa.

Det handlar väl mer om vilka uttryck man själv använder, främst i debatter, diskussioner o.s.v

#8  Gå till pappa! Henrik
2007-10-24 12:16:33

Mest förbryllande är det när föräldrarna kallar varandra för mamma och pappa. Varför människor titulerar varandra så har jag aldrig förstått.

"Men jag tror att det är fel strid att välja", skrev SGTallentyre. För min del har det aldrig varit någon strid. Jag har sagt förnamn till mina föräldrar, mina barn har sagt förnamn till sina föräldrar och alla har funnit det självklart. Och det är ju självklart.

Eller är det inte det. Kommer du, Blindalina, ihåg varför du slutade använda förnamn?

#9  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-10-24 18:01:41

först vill jag applådera dig Henrik för det smarta och trevliga iniativet till [Vänligt] !

hmm, jag kom på att mina föräldrar också ville att jag skulle kalla mig själv vid förnamn som 2-åring ungefär. så att vi alla fick varsin identitet liksom. (fingerade namn) stina, gustav och kerstin liksom.

jag slutade nog efter ca 2 år på dagis. länge mixade jag titlarna. men sa det om vartannat fram till 7-8årsåldern, då gick jag helt över till mamma och pappa. :)

jag har alltid gillat titeln mamma/pappa därefter, men jag minns att jag såg på föräldrarna mer som individer och mig själv mer som en individ när jag kallade dom vid förnamn. men jag har alltid sett dom ganska mycket som egna gestalter, inte en halv mamma och en halv pappa som sitter ihop, och jag är deras lilla baby, utan mera att det är varelsen stina ( mamma), det är varelsen gustav (pappa) och det är varelsen kerstin ( barn). men att vi hänger ihop genom närhet då.

#10  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-10-24 18:02:51

..fast det är klart att jag varit mammig och så, rätt mkt, och även pappig. :) jag gosade och busade mycket med dom som barn.

#11  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-10-24 18:05:00

eh, tillägg då...jag såg nog mamma/pappa som mammapappa när jag var lite mer ynklig och behov av vuxenstöd, och förnamn när det var mer vardagligt och jag inte var i behov av hjälp och uppmärksamhet på det sättet.

#12  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa SGTallentyre
2007-10-24 20:13:16

Folk är ju olika. Jag kommer kalla mina föräldrar för mamma och pappa så länge jag lever.

#13  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa UppåtEmma
2007-10-24 20:22:23

jag har alltid avskytt när par kallar varandra för "mamma" och "pappa" - men gör det själv nu när jag är förälder.
Det är skitskumt, men det är nog för att ... det är så himla fint att vara det så en vill höra det om och om igen på nåt vis. Vi är fortfarande i bäbisbubblan och vill bekräfta för varandra att det verkligen är sant, vi har en go liten unge som är vår. Då blir mamma och pappa kärleksförklaringar, som att kalla varandra älskling, pussgurka och liknande fina "smeknamn" en ger varandra av kärlek och ömhet.

Samtidigt skulle jag tycka det vore häftigt om vårt barn kallar oss vid förnamn när hen växer upp. Så att vi är "du" med varandra - förutom när en vill vara lite extra kärvänlig. Jag kan ju kalla mitt barn för andra saker än hens namn - min älskling, min skatt, mitt gull - men det finns ju få sådana smeknamn mitt barn kan kalla mig. Då är ju mamma/pappa bra... men vi kanske ska införa mappa och pamma istället? ^-^

#14  Sv: [Vänligt] Kärleksförklaring i titulaturen Henrik
2007-10-27 15:20:17

Vilken bra förklaring! Jag har trott att det låg iskall formalism bakom titulaturen, att man framhåller funktionen i stället för personen. När man hör en engelsk filmmamma säga "You must ask your father about that" känns det ju väldigt distanserande. Så det var riktigt roligt att förstå att det UppåtEmmas fall är tvärtom!

Till UppåtEmma: Hoppas du inte retar dej på att jag skrev ditt namn i inlägget i stället för "du". Det är min stil som jag har svårt att ändra på.

#15  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-10-28 10:36:12

" min älskling, min skatt, mitt gull "

jag tycker sånt är fint, kanske för att jag fick en liten hangup att jag skulle bli en sån mamma som simones i " dårfinkar och dönickar" när jag var liten ( fast inte så självisk förstås, och inte röka hela tiden, och ja.)

men en får inte göra det för mkt eller på fel sätt så barnet blir för osjälvständigt förstås.

jag har inget emot mamma och pappa men mappa och pamma är ju skitbra. :) jag vet inte. ganska svåra frågor faktiskt, på sitt lilla plan.

#16  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Karra
2007-10-28 12:03:29

Jag har nog aldrig tänkt att mamma och pappa skulle vara problematiskt. Jag kan se en praktisk fördel med det, nu när jag tänker efter - för ett litet barn som precis lär sig prata är det lättare att säga mamma och pappa än Margareta och Fredrik. Fast jag vet inte om det är nåt slags argument för att alla barn ska säga förnamnen. Jag är neutral i frågan, känner jag.
En annan reflektion är att många småbarn när de lär sig prata ofta säger mamma/pappa/babba till både mor och far och ibland även mor- och farföräldrar. Det känns lite som att barnen ser vuxna som en allmän föräldraenhet och ger dem ett samlingsnamn. Det här har ju såklart mycket med talets utveckling att göra, men det är lite kul tycker jag. Mamma och pappa är ju lika mycket föräldrar, de har samma roll liksom. Så varför inte ha samma ord för dem båda?

#17  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-10-28 12:17:46

bra reflektion Karra!

bara mamma eller bara pappa.

#18  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-10-28 12:18:18

( fast det blir ju OCKSÅ konstigt. att de är en anonym enhet. :) ja herre. )

#19  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-10-28 12:19:14

kanske bättre då med helt påhittade namn. miffo och puffe.

#20  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-10-28 12:19:36

ja, ingen aning.

#21  Sv: [Vänligt] "Miffo och puffe" Henrik
2007-10-28 12:54:24

Inget fel i det om det är föräldrarnas vanliga smeknamn... Karras invändning att barnet har lättare att säga Mamma än Margareta leder i verkligheten till det som brukar anses gulligast - barnets uttalsvarianter på eget namn och andras namn. Genom mammatitulaturen missar kanske UppåtEmma att kallas Memma. Min förstfödde hävdade bestämt att han hette Ugi Enaon (= Viggo Eriksson).

#22  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Corona
2007-10-28 13:21:16

Jag började kalla min mamma för hennes förnamn när jag var i 11-12-årsåldern - för vi hade alltid kompisar hos oss - som nästan var som barn i huset. Och om nån kompis sa hennes förnamn och jag sa mamma så blev det konstigt.

Sen tänkte jag när jag blev mamma att mina barn skulle kalla mig vid förnamn - men jag kände en sån enorm stolthet över föräldraskapet - trodde inte det var sant att jag blivit mamma - att min förstfödde verkligen var min son. Så det blev mamma.
Jag känner igen mig i UppåtEmmas jollerbebisbubbla.

Men att kalla sin livskamrat för mamma/pappa när barnen inte är med - det är skumt. Och när barnen vuxit upp.
Var på en lång resa där ett äldre par kallade varandra för mamma och pappa. De gjorde ett mycket märkligt intryck. Låter ganska osexigt.

Att ha ett namn pamma tex - är ganska opraktiskt - för om barnet ropar pamma - vem ska då lystra?

När jag var sambo med barnens far ansåg han att barnen var min angelägenhet - så pamma hade betytt mamma i vårt fall.
Funkar inte så bra när man separerat heller - för om ungarna ska prata om den andre föräldern och det är pamma - så blir det skumt.
Jfr när två har samma namn - det måste bli LillJanne och StorJanne - tex.
Det är nog enklast med förnamn eller mamma och pappa.

#23  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Karra
2007-10-28 14:56:49

Henrik, jag har inga invändningar mot att använda förnamnen istället för mamma eller pappa. Jag bara tänker mig att det är enklare för en unge att säga mamma/pappa/babba än ett personnamn. Inga värderingar.

#24  Sv: [Vänligt] Inga värderingar! Henrik
2007-10-28 15:14:34

Självklart inga värderingar! Men vuxna brukar älska att tala barnspråk: vovve, kisse, pippi. Och en barnspråksvariant av sitt eget namn blir man säkert rörd och stolt över.

#25  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Peggy
2007-10-28 16:50:09

Intressant kulturskillnad: alla tyskar jag känner kallar sina föräldrar vid förnamn.

#26  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa LillAnders
2007-10-29 08:18:49

Corona: Det skulle ju bli skitskumt om mitt barn kallade mig LillAnders:)

#27  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Peggy
2007-10-29 09:44:37

Min farsa pratar alltid om sin far, min farfar, med hans smeknamn, och det gör jag med. Han var väl en person som identifierades mycket med det namnet, antar jag.

Vad kallar/kallade ni era mor- och farföräldrar?

Det kan ju bli himla opraktiskt med dessa titlar. Minns när min systerson var liten, och min mormor ännu levde. Det var GANSKA snurrigt för honom då att hans mamma kallade hans mormor för mamma och hans mormor kallade hans gammelmormor för mamma och hans mamma kallade gammelmormor för mormor...

#28  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Corona
2007-10-29 14:00:47

Mina kusiner har den märkliga uppfattningen att mormor och morfar var farmor och farfar.

De är mycket envisa på den punkten tyvärr - annars är de trevliga - mina kusiner.

Mina barn däremot tycker att det är otroligt förvirrande när jag pratar om min mormor och säger mormor - eftersom de anser att min mamma är mormor...
Så jag säger mormor och förnamn - när jag pratar om min mormor.

#29  Sv: [Vänligt] Titlarna farmor, gammelmormor, fröken och magistern Henrik
2007-10-29 14:45:47

Mina barnbarn använder förnamn till föräldrar, mor- och farföräldrar och gammelmormor. Förnamnscykeln går ju i tre generationer, så risken för tvetydighet finns mest i att gammelgenerationen har samma namn som dagiskompisarna. "Idag lekte jag med Sara på dagis och sen spelade jag fia med gamla Sara". (Det skiljer nittio år mellan dagis-Sara och gamla Sara).

Titlarna fröken/magistern lever men mera sällan som självständiga tilltalsord. Man ropar väl inte så ofta "Fröken!" utan hellre "Fröken Kerstin" eller bara "Kerstin". Detsamma gäller akademiska titlar. Ingen säger "docenten" eller "professor Eriksson", det är förnamnen som regerar.

#30  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Peggy
2007-10-29 19:41:30

Och ännu värre på t ex tyska där alla har två "Oma" (mormor/farmor). Det brukar de lösa med att antingen ha olika smeknamn för mormor och farmor, t ex mormor är "Omama" och farmor "Ama", eller genom att särskilja dem med efternamnen, typ "Oma Müller" och "Oma Meyer". Hm...

#31  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa UppåtEmma
2007-10-29 21:41:00

I finland skiljer man inte heller på farmor/mormor och farfar/morfar. Det gör det iofs smidigare - en slipper bråka med sina kusiner om mormor är mormor eller farmor ;-D

Henrik:
Jag skulle älska om mitt barn kallade mig memma!!! Jag gillar memma (= finsk påsk-dessert. Som smakar mumma!) ^-^

#32  Sv: Det finns ju massor av barn (och vuxna) som Sinderella
2007-10-30 08:48:37

frivilligt kallar två personer för mamma och/eller två personer för pappa! Det handlar om allt från barn som länge eller periodvis bott i familjehem men ändå haft nära kontakt med en eller bägge av de biologiska föräldrarna till adopterade som i vuxen ålder fått kontakt med någon eller bägge av de biologiska föräldrarna till barn som växer upp med två lesbiska kvinnor, två homosexuella män eller i en s.k fyrklöver med två mammor och två pappor till barn som fått en så nära relation till den mammas pojkvän eller pappas flickvän att de börjar kalla dem också pappa eller mamma.

När jag jobbade på fritids var det inte alls så ovanligt att barn påstod sig ha två mammor eller två pappor.
Exempelvis sa en flicka: Jag har två mammor. Hon som födde mig är i himlen nu . Den andra bor med mig min pappa och mina småsyskon.

Och säger barn själva att de har två mammor eller två pappor måste de väl i allsin dar kunna ha t.e.x två mormödrar också!

Mitt barn kallar både sin egen farmor (sin pappas mamma) och min farmor för just Farmor. H*n lägger till respektive förnamn efter ordet Farmor. Alltså Farmor ***** och Farmor****
Svårare än så behöver det inte vara!

#33  Corona #28 MarianneK
2007-10-30 15:10:56

;-)

#34  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa MarianneK
2007-10-30 15:17:24

Mina föräldrar har alltid kallat sig själva vid förnamn, både när de pratat med varandra och med mig och min syster. Men vi har alltid sagt mamma och pappa. Kanske skulle vara intressant att prova att använda förnamn till dem?

För jag tror nog att Henrik har en poäng i #1 - att orden har ett stort bagage som är svårt att frigöra sig från.

Min systerson (1 år 9 mån) kallar mig "Majan", vilket jag tycker är mycket trevligare än "moster". Men jag har inte riktigt tänkt på hur jag ska göra om/när jag får barn. Intressant och tänkvärd tråd, tycker jag.

#35  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa LillAnders
2007-10-31 08:02:55

Jag har funderat lite på det här med mamma- och pappatitlarna. Personligen vill jag behålla dem, tycker om dem. Jag tror inte att de cemeterar rollerna ytterligare, eftersom de sitter djupare än så och eftersom barn är smartare än så. Istället för att slopa de titlarna kanske man bör se över vad man lägger i dem, för jag är övertygad om att det är det barnet kommer ta till sig. Så jag tycker titelfrågan är en struntsak, men hur vi sen använder rollerna är den viktigaste frågan vi gar.

#36  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa LillAnders
2007-10-31 08:03:26

Korr:
"vi har" skulle det stå på slutet

#37  #16 human
2007-10-31 08:50:25

Within the first babbling streams of chaotic baby talk, infants normally manage to disgorge two real words: Mama ... Dada.


http://www.sciencedaily.com/releases/1999/02/… «- intressant läsning

ma ma, da da, pa pa

Min gissning är att mödrarna (från början) helt enkelt "lade beslag" på ordet mamma (eftersom det ofta är barnens första "ord").


"Does ‘Mommy' mean women, and ‘Daddy' mean men?" Jusczyk asked. "Or do babies respond to the words with precision, like my name is Peter and my wife's name is Ann Marie? In some ways, the second study would have been interesting no matter what we found. But in fact, we discovered that infants pinpoint ‘Mommy' and ‘Daddy' explicitly. They understand the words to mean, ‘my Mom' and ‘my Dad.' By age 6 months, those two words aren't just for anybody."


"Mamma och pappa är ju lika mycket föräldrar, de har samma roll liksom. Så varför inte ha samma ord för dem båda?"

Antagligen för att barnen då kanske skulle bli förvirrade eftersom dom förmodligen är smartare än vi tror.

Det är antagligen ett sätt att binda ihop miniflocken. Min mamma. Min pappa.

#38  human UppåtEmma
2007-10-31 12:12:34

nja, barnets första "ord" är ju i så fall en lång serie vokalljud, följt av ett gngagnagna-ljud, ett *prttjj*-ljud med munnen och några gånger ett lalala-ljud.
Ma ma och da da ljuden kommer långt senare... Det är ju bara barnets första "ord" i den meningen att det är ljud som för OSS påminner mest om ett riktigt, befintligt ord (i vårt språk i alla fall. Vad heter pappa på mandarin tex?). Och barn lär sig genom härmning, vi säger ju mamma och pappa rätt ofta till våra barn.

Om man ska vara först och lägga beslag på nåt så hade väl mammor hetat gaggor istället :-D (jag hade nog kunnat stå ut med att kallas *pruttljud* också ^-^ )

#39  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa human
2007-10-31 12:23:30

Nu sa jag ju i och för sig ingenting om vilket barnets första ord EGENTLIGEN är, utan bara vilket ord som mödrarna tagit till sig och gjort till en sanning.

#40  Att lägga bort titlarna med föräldrarna Henrik
2007-10-31 12:35:25

MarianneK skrev: "Men vi har alltid sagt mamma och pappa. Kanske skulle vara intressant att prova att använda förnamn till dem?"

Ja, kan du inte göra det vid tillfälle och berätta om hur experimentet utföll?

#41  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa embla
2007-10-31 19:08:33

Jag gillar mamma och pappa och det kommer jag att lära mina barn. Pappa kallar mamma för smeknamn och mamma kallar pappa för "pappa" och min morfar för "farsan" eller "farsgubben" när hon talar om dem. Hon säger nog pappa till morfar tror jag.

Och våra kusiner och vi var överens om att det var farmor och farfar.

Jag har en bok om språk där det är små anekdoter infällda. Bland annat en undersökning där svenskar får tala om mormor respektive farmor. Slutsatsen är att folk beskriver "mormor" som en rund och glad bullbakerska och farmor som något strängare och med knut i nacken. En intressant slutsats eftersom de ofta är samma person, i språkgrupper som inte skiljer på mormor och farmor fanns heller ingen skillnad i upplevelsen av mormor eller farmor. (Dahl, Ö 2007:29)

Jag ser inget fel i orden mamma och pappa, de olika roller de tillskrivs är föränderliga och mamma betyder inte helt detsamma som det gjorde för ett par generationer sedan.

Olika mammor och pappor i olika familjer är inte heller så knepigt, adopterade kan tex tala om "min indiska mamma". Jag ser problemen först när två kvinnliga (eller manliga) föräldrar är i samma hushåll. Mamma, memme, mimmi, mumme, pappa, poppe, peppa osv där m:en blir kvinnor och p:na blir män.

Och så har jag rört till det för mig igen för kön ska inte spela någon roll. mamma pamma mappa pappa... En kvinna, en manlig kvinna, en kvinnlig man och en man. Suck.

Mamma, moster och mormor är specifika personer (nåja, mostrar kan det finnas flera, men ändå), kusin och gammelmormor är mer diffust (mammas mormor? pappas mormor?). Styvmor är oftast pappas nya kvinna, samma som plastmamma?

Mammas nya kvinna då? Och är hon något annat än när en föds in i ett samkönat förhållande? Om det blir mamma och memme, har "mamma" högre status då? Mer "på riktigt" i folks medvetande?

Nu går det runt i huvudet på mig, överlämnar ordet till nästa talare.

#42  Sv: [Vänligt] Alla gillar mamma och pappa Henrik
2007-10-31 22:30:59

Som mamma Memma påpekat älskar vi ju orden mamma och pappa och det är nog ytterst få som kan tänka sej att avstå från dom. För mej är ordet pappa så positivt att jag avskyr användningen i sammanhang som "Fadime mördades av sin pappa". Där ska man använda det neutrala "far". Så, embla, alla tycker som du att barnen ska använda orden mamma och pappa. Men det är synd att förbjuda barnen att säga föräldrarnas förnamn. Min erfarenhet är att det känns skönt när barnen visar att dom ser en som en person (med namn), inte bara en funktion (med titel).

När jag nyss tittade upp i min dotters lägenhet hörde jag henne säga i telefonen "Nu kom Henrik in, min pappa!". Först person, sen funktion.

#43  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa - human merignac
2007-11-03 15:02:32

En iakttagelse jag har gjort från och med när mitt barn var sex-sju månader är hen säger ba ba ba ba och sådant när hen menar typ "kul kul, titta på mig". När hen säger ma ma ma ma är det för det mesta i samband med att hen är missnöjd och snart tänker börjar skrika.

Min teori är alltså att ma ma är ett medfött klagoläte (wä wä är ju det, så varför skulle det inte finnas fler?). Kvinnor hade huvudansvaret för barn, så de fick heta vad deras barn ropade efter när barnen tyckte att de behövde något (typ mat).

Är det någon annan som har gjort samma iakttagelse eller är det bara mitt barn som jollrar efter detta mönster?

#44  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa UppåtEmma
2007-11-03 20:32:50

Jag har observerat att par som INTE kallar varandra mamma och pappa inför sina barn utan istället konsekvent benämnder varanda vid sina förnamn ofta får barn som också kallar föräldrarna vid förnamn.
Tex om mamman säger "Gå till Jonas" istället för "Gå till pappa".

Jag tycker iofs det är gulligt när en fyraåring säger "Kan jag få ett glas saft, Ing-Marie?" till sin mamma. Så rart lillgammalt liksom
^-^

#45  Sv: [Vänligt] Tant och farbror Henrik
2007-11-04 15:17:07

Hur är det med titulerandet av andra vuxna? Det är väl ingen som hör "Vet tant vad klockan är?" nu för tiden. Men kanske finns det kvar från föräldrarnas sida: "Säg tack till tant Agnes för den fina presenten!".
I min barndom titulerade även vuxna varandra, med kandidaten, redaktörn, konsulinnan eller bara fru Eriksson. Så upprätthölls samhällshierarkin och titlarna mamma/pappa visade också var makten låg. Tänker man så känns dom inte lika gulliga.

#46  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa SaraE
2007-11-04 15:48:42

jag vet inte om de stämmer, men jag har kännslan att det typ är vanligt bland överklass å akademikerfamiljer att använda namn iställe för mamma å pappa.

#47  Sv: [Vänligt] Även barnen tituleras Henrik
2007-11-11 20:41:44

Flitiga observationer har gett mej insikten om att vissa föräldrar inte använder barnens förnamn vid tilltal utan titlar som "gumman" och "grynet". Det är säkert inte avsett att vara nedlåtande, men i mina öronen låter det illa. Två jämlikar som umgås ska väl kunna kalla varandra vid förnamn.

Peggy berättade att hon hört tyskar använda förnamn till föräldrar. Jag kollade upp det med tyska vänner och dom intygade att detta var typiskt för 68-generationen men att dom som blivit föräldrar senare återgått till mammandet och pappandet.

#48  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa UppåtEmma
2007-11-12 21:11:49

hmm, fick veta häromdagen att jag kallade mina föräldrar vid förnamn när jag var liten... :-/

Har alltid kallat min pappa vid det smeknamn alla kallar honom, men att jag en gång i tiden inte kallade min mamma för mamma var nytt för mig.

(antar att jag alltså var en sån gullig, lillgammal unge som jag själv beskrev i inlägg #44 :D )

#49  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa jkbg
2007-11-12 23:16:04

Hej
Vet inte om jag var varken lillgammal eller överklass, men vi syskon har "alltid" kallat våra föräldrar vid förnamn, för "det gjorde dom ju på pappas jobb!" haha.

Det var skönt förvirrande för kompisar och ledare på lekis och lågstadiet, som inte visste vem jag menade när jag pratade om mina föräldrar, haha!

Mina föräldrar var lastbilschaffis och underskötersa, så det där med överklass var ett försök att skämta ;)

-Niklas

#50  #47 Henrik Corona
2007-11-13 00:08:13

Att kalla någon vid smeknamn har inget med nedlåtenhet att göra - det gör man med den man älskar i vanliga fall.
Med sina barn, med sin partner - i alla fall under smekmånadstiden - och med sina husdjur.

Många barn får bara höra sina namn när de gjort något dumt - vilket borde få dem att ogilla sitt namn. Men det verkar som om de flesta klarar att kallas vid sitt namn som vuxna.

Detsamma gäller röstläget - som också förändras när man pratar med sina krukväxter (!)
Få människor pratar med "vuxenröst" i kärlekssammanhang.
Jag läste i en bok om spädbarnspsykologi att det är en omedveten handling som många föräldrar gör när de pratar med ljusare röst - små barn tycker bättre om ljusa röster.
Mina barns far trodde inte på det och pratade med mörk röst med vår nyfödda dotter - vilket fick till följd att hon var rädd för honom i flera dagar!

Lilla gumman kan ju sägas i nedlåtande ton - särskilt när en person tilltalar en kvinna han/hon inte känner på det viset.
Men annars säger jag det till min dotter i gos- och myssammanhang och när hon är ledsen.
Dessutom säger jag det till väninnor när de är ledsna och söker tröst.
Men skulle jag säga det till en okänd kvinna för att förlöjliga så skulle jag inte använda gullerösten.

Men när min morbror kallade sitt barnbarn för monster tyckte jag det lät otäckt. Trots att morbror och kusin påstod att det var en skämt.

#51  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-11-13 10:32:36

jag tycker rösttematik är mkt fascinerande.

#52  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-11-13 10:34:00

" lilla gubben"

#53  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Disio
2007-11-22 12:52:50

Lite allmänna tankar kring användandet av mamma och pappa. Tankarna flyter, inga är skrivna i sten.

Jag tror att användandet av mamma och pappa ofta handlar mycket om trygghet och kärlek, men också, kopplat till de två första, om ägande och ensamrätt till en annan. "Jag är din mamma/pappa" och "du är mitt barn" berättar för båda parter att vi har en unik relation. "Jag är (din) Lars/Annika" och "du är (min) Tora/Ansgar" berättar inte på samma sätt att vi är unika för varandra.

Jag tror att många föräldrar älskar tryggheten i att känna att de är unika för sina barn, att de är nummer ett, din(a) enda pappa(s) eller mamma(s). Inte en Annika eller Lars i mängden. Förnamnen är för opersonliga och ger därmed inte föräldrarna den trygghet, och det ägande, de så hett eftertraktar.

Som ett tankeexperiment kring trygghetssökandet och ägandebehovet kan en fundera över hur en skulle reagera på om ens (här signaleras ägandet igen genom språket, "ens barn", "mitt barn", "ditt barn", det anses viktigt att berätta vem barnet tillhör) barn skulle "göra slut" med en, som en ju har rätt att göra i övriga relationer. Och då menar jag inte att en behöver ha varit jätteobehaglig mot barnet utan endast, som i andra relationer, att barnet tappat intresse för en och säger: "Du, jag tycker det känns som att vi glidit ifrån varandra. Vi kanske inte borde ha den här relationen längre." Hur skulle en som förälder reagera på det?

Min poäng är att jag tror att det är oerhört förföriskt att grunda sin existensiella trygghet i sin nödvändiga bindning till ett barn, och jag är tveksam till om det är en så bra lösning för någon av parterna. Barnets (nödvändiga) uppbrott från föräldern, som tiden tvingar fram, blir onödigt smärtsamt för båda parter.

#54  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa jkbg
2007-11-22 16:48:33

"Du, jag tycker det känns som att vi glidit ifrån varandra. Vi kanske inte borde ha den här relationen längre." Hur skulle en som förälder reagera på det?

Hur skulle barnet reagera om föräldern svarade "javisst, du har rätt. Här är ett par lådor med alla dina prylar. Där är dörren. Lycka till!"?
Bara för att fortsätta tankeexperimentet alltså?

Jag tror att det faksiskt finns en nödvändig bindning till barn, nödvändig för barnets överlevnad de första årnen om inte annat. (vuxna överlever utan barn, men nyfödda barn överlever sällan utan vuxna) Om inte jag smo förälder ser till barnets överlevnad, vem ska då göra det liksom?

Men jag tror att det positivt nog är ganska ovanligt (eller blir mer och mer) att grunda hela sin existentiella trygghet i föräldraskapet, liksom.

-Niklas.

#55  # 53 Blindalina
2007-11-22 17:15:13

håller med, det är intressanta frågor.

men det här med personlig integritet hos barnet.
meningen med att ha det här känslomässiga djupa till-varje-pris älskande förhållandet är väl ändå också att barnet ska lära sig knyta an och lära sig kärlek, eller bara praktisera kärlek?

och man känner ju naturligt ett behov av andra människor, en längtan eller åtrå (öh...bättre på engelska :D men det får stå så ) efter dem, särskilt som liten.

det går inte att tänka rationellt, att inte göra anspråk på personer eller deras kärlek, när man är liten.
det finns ändå ett syfte med det, tror jag.

#56  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-11-22 17:16:01

lät kanske flummigt men det låter flummigt när man pratar om kärlek och sådant.

#57  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-11-22 17:20:42

dessutom, jag tror bara man kan lära sig respekt om man låter sin längtan efter kärlek och närhet släppas lös i full kraft först, eller samtidigt.
det går inte att vara sansad hela tiden, och alla känslor måste få vara tillåtna.

#58  Markeringsbehov på gott och ont Henrik
2007-11-22 18:53:48

Disio beskriver så bra den dubbla innebörden i behovet att ständigt markera att man är barnets mamma eller pappa. Titlarna får inte bara slå ut föräldrarnas förnamn utan ofta även "jag" och "mej", som i
- Kom till mamma så ska mamma blåsa på fingret!
- Nu har du gjort mamma ledsen! Vänta bara tills mamma berättar för pappa...

Ett intensivt kärleksförhållande till barnet kan absolut vara integritetskränkande, som Blindalina påpekar, och jag tror inte att det är nödvändigt för att barnet ska lära sej att själv visa kärlek. Jag har tre vuxna barn som jämte min fru är mina bästa vänner. Föräldrarna står på deras lista över kompisar som dom gärna är tillsammans med. Det är för mej det bästa tänkbara föräldrar-barn-förhållandet.

#59  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa lynx
2007-11-24 19:22:03

Jag har alltid kallat min mamma och pappa för deras namn. När jag var liten tror jag det blev så för att mamma var dagmamma och då är ju på något sätt inte hennes primära roll att vara mamma- utan allas dagmamma lika mycket. Och alla vi barn kallade henne för namnet.

Nu när jag är vuxen tycker jag det känns konstigt att folk ens använder mamma och pappa, annat än när det verkligen rör något som har med det att göra, t.ex. om jag refererar till min mamma i rollen som min mamma eller vill betona relationen av någon anledning. Annars tycker jag det känns bättre att man heter sina vanliga namn, man är ju mycket mer än en mamma och en pappa... mamma och pappa känns begränsande och värdeladdade med saker som kanske inte passar in i alla sammanhang.

#60  Sv: [Vänligt] Hur blir relationen när man säger förnamn? Henrik
2007-11-24 23:11:49

Träffsäkert lynx! Tycker du att du har en mer kamratlig relation till dina föräldrar än dina mammande och pappande kompisar har?

#61  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Karra
2007-11-25 15:36:24

Jag förstår inte alls varför det skulle vara nedlåtande med smeknamn åt barnen? För det första är inte föräldrar och barn jämlikar. En femåring står i ganska saftig beroendeställning till föräldern.
För det andra är väl smeknamn som "gullegris", "gumman/gubben" osv kärleksfulla snarare än nedlåtande? För mig känns det totalt främmande att det skulle vara nedlåtande när min mamma kramar mig och säger "min lilla gumma" när vi träffas.

#62  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Karra
2007-11-25 15:40:58

Och jag är mer tveksam till inställningen att föräldrar ska vara bästa kompis med sina barn. Det beror kanske på vilken ålder barnet har, men under uppväxtåren måste föräldrarna också vara auktoriteter - tala om för barnen vad de får och inte får osv, på ett sätt som man inte gör med sina kompisar.
Nu blir jag orolig att vissa kommer att tolka detta som att jag säger att föräldrar ska vara distanserade och auktoritära typ militära befäl, men det menar jag givetvis inte.

#63  # 58 Blindalina
2007-11-25 16:30:48

Alltså du Henrik säger i # 58 att jag säger att det är integritetskränkande. det sa jag inte.

tvärtom så tycker jag som Karra att ett barn kan inte vara nyktert rationellt i sina beroendebehov och framförallt spontana känslor.
det är mänskligt att känna att man är beroende av någon, alla andra känslor också.

man kan inte stöta in barnet på en " nu ska vi vara rationella vuxna människor här, lika goda kålsupare"- väg, det funkar inte heller.

#64  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-11-25 16:31:48

jag är lite ett fan av dårfinkar och dönickar- barnuppfostran tror jag.

#65  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-11-25 18:38:50

typ " Älsklingen min, gå din egen väg, vi är alla lite crazy! men det här är grejer i livet jag tycker om - livet är fint! Bestäm själv vad du tycker!"

..istället för " nu ska vi lära oss respekt och sociologi här hela enheten, glöm inte träningsoverallerna!" ;)

#66  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-11-25 18:44:31

jag menar alltså att jag tror inte man kan kontrollera folk/barn genom idealism.

#67  Karra human
2007-11-25 20:35:05

"Jag förstår inte alls varför det skulle vara nedlåtande med smeknamn åt barnen? För det första är inte föräldrar och barn jämlikar. En femåring står i ganska saftig beroendeställning till föräldern.
För det andra är väl smeknamn som "gullegris", "gumman/gubben" osv kärleksfulla snarare än nedlåtande? För mig känns det totalt främmande att det skulle vara nedlåtande när min mamma kramar mig och säger "min lilla gumma" när vi träffas.

[...]

Och jag är mer tveksam till inställningen att föräldrar ska vara bästa kompis med sina barn. Det beror kanske på vilken ålder barnet har, men under uppväxtåren måste föräldrarna också vara auktoriteter - tala om för barnen vad de får och inte får osv, på ett sätt som man inte gör med sina kompisar.
Nu blir jag orolig att vissa kommer att tolka detta som att jag säger att föräldrar ska vara distanserade och auktoritära typ militära befäl, men det menar jag givetvis inte."



I agree.

#68  # 61 & 62 Karra Corona
2007-11-25 23:19:34

Jag håller med - men det har jag redan skrivit i #50.
Smeknamn är kärleksförklaringar - och det är en ganska vedertagen uppfattning i vårt samhälle. Det borde inte behöva förklaras.

Jag nedvärderar varken barn, partner eller husdjur om jag säger lilla gumman/gubben i rätt sammanhang och med den röst som hör till.

Däremot är det förolämpande mot en person man inte känner och med ironi i rösten till någon man känner.

Att en person med personlighetsstörning - som tex Asperger inte förstår det - är inte något jag kan ta hänsyn till. Jag har alltså haft bekanta med Asperger som blivit upprörda - men det är ganska tröttsamt att hela tiden anpassa sig till människor som ständigt missförstår.
-

Inte heller anser jag att föräldrar och barn ska ha en kompisrelation fullt ut. Jag bestämmer om mina barn ska tvätta håret eller inte. Jag bestämmer om mina barn ska gå och lägga sig nu eller om en timme.
Något sådant hade jag aldrig kunnat bestämma över mina vänner.

Vänner och bekanta som försökt köra "kompisstilen" med sina vänner har totalt förlorat kontrollen. Barnen bestämmer i de familjerna. Vilket är en plåga.

När det gäller vuxna barn är det naturligtvis en helt annan sak - men det är så självklart att jag troligen inte behöver nämna det.

#69  Sv: [Vänligt] Lilla gumman till en vuxen kvinna Henrik
2007-11-25 23:37:17

En femåring är inte jämlik sin mor, påpekar Karra. Nej, det är förstås vuxna barn jag talar om som jämlikar. Och då tycker jag att det låter mer jämlikt med Gunborg och Sara än med mamma och lilla gumman. Det är klart att man kan köra med alla sorters gulliga smeknamn när det passar men är det inte bra om man också kan använda förnamnen när det är en kamratlig situation?

Jag konstaterar att jag kört kompisstilen med mina barn och dom har inte blivit en plåga utan just kompisar. Alla som känner oss avundas oss vårt trevliga kamratförhållande. Att det skulle vara en följd av att vi alltid använt förnamn tror jag inte men ett visst samband kan man ana. Jag hoppas att lynx kan skriva något om sitt föräldraförhållande.

#70  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Karra
2007-11-26 08:02:17

Corona, jag såg just att du redan skrivit precis vad jag tyckte innan jag gjorde mitt inlägg :) Det var inte meningen att upprepa det du redan sagt.

Henrik, hur har du gjort då, när barnen trotsat, legat på golvet och gallskrikit på mataffären, inte velat städa sina rum osv? Jag är nyfiken på hur man är kompisförälder och samtidigt sätter gränser.

#71  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Karra
2007-11-26 08:03:59

"Det är klart att man kan köra med alla sorters gulliga smeknamn när det passar men är det inte bra om man också kan använda förnamnen när det är en kamratlig situation?"

Men självklart behöver man inte använda sig av smeknamn hela tiden bara för att man gör det emellanåt. (Jag kallar iofs min mamma för mamma, och vi är rätt bra polare trots detta.)

#72  Kan man vara kamrat med sina barn? Henrik
2007-11-26 09:25:29

Karra sa:
Henrik, hur har du gjort då, när barnen trotsat, legat på golvet och gallskrikit på mataffären, inte velat städa sina rum osv?
Bra fråga! Dom har aldrig larvat sej i Konsum, så det har jag inget svar på. Trotsat, hmm, dom har väl inte haft så stora möjligheter att trotsa eftersom dom fått bestämma själva när dom vill gå och lägga sej och sånt. Städar sitt rum gör man väl av eget intresse.

Jag har totalt försummat att uppfostra barnen och bara haft trevligt med dom. Det har fungerat utmärkt för mej, det är allt jag kan säga.

#73  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa lynx
2007-11-26 12:09:48

Jag vet inte hur det påverkat relationen, jag tycker bara spontant det känns konstigt att tilltala folk med titlar. Som att säga doktorn istället för doktorns namn, kungen, istället för kungens namn, mamma istället för mammas namn osv. Jag tycker det känns mer personligt med namn. Men jag kan tänka mig andra som tycker det känns mer personligt att framhäva relationen. Men som sagt, jag tycker det låter knäppt i vissa sammanhang, som att man är ett litet barn själv eller att föräldrarna har en mamma- och papparoll. :)

#74  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Karra
2007-11-26 17:33:40

Henrik, menar du att dina barn har fått vara uppe till klockan två om de ska upp till dagis nästa dag, äta godis till middag, vägra gå till skolan, stjäla andra barns leksaker och sånt? Det tycker jag låter lite konstigt, men det är ju bara jag. Jag tycker det känns fel att låta barn göra precis vad de vill - är det inte föräldrarnas uppgift att lära dem vett och hyfs, så att säga? Jag har inga egna barn men som lekman tycker jag det låter märkligt med en förälder som inte sätter några gränser alls för barnen.

En annan sak som jag tänkte på var frigörandet från föräldrarna, som är en rätt viktig del i uppväxten. Hur gör man det om man inte har några föräldrar, så att säga, utan "bara" två kompisar?

Alltså har det funkat för er så har det funkat för er, det ifrågasätter jag inte. Jag får bara lite frågor och tankar när jag läser dina inlägg.

#75  Sv: [Vänligt] Vem lärde dej vett och hyfs? Henrik
2007-11-26 18:04:33

Den vanliga uppfattningen är att föräldrarna lär barnen vett och hyfs med hjälp av föräldraauktoriteten (stränghet, tjat eller bestraffning). Det har väl jag också trott och jag hade faktiskt dåligt samvete för att jag inte betedde mej så mot mina barn. Att dom blev hyggliga människor ändå begrep jag inte förrän jag läste en bok (The Nurture Assumption av Judith Rich Harris) som sammanställde forskningsresultat om uppfostran. Det visar sej att föräldrar inte har någon påverkan på hur barnen beter sej när föräldrarna inte är med! Hela tjatgrejen är liksom bara självbedrägeri.

Karras frågor om mina barn fick vara uppe till två (javisst, om dom orkade), äta godis till middag (vi körde aldrig med godis), vägra gå till skolan (ja, vi sa åt dom att skolka från meningslösa lektioner) , stjäla andra barns leksaker (nä fy, så betedde dom sej inte) väcker frågan om varifrån vi fått vårt eget vett och vår egen hyfs. Är vi snälla för att förädratjatet ännu ringer i öronen? Jag tror inte det.

Frigörelsen från föräldrarna märkte vi inget av. Vi köpte en etta i stan som sen alla syskonen i tur och ordning flyttade in i. Kanske var dom redan frigjorda.

#76  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Karra
2007-11-26 18:19:45

Frigörelse handlar väl om mer än att flytta hemifrån, iofs.

Alltså så här: min bästa kompis har två små barn. För ett tag sen satt de tre och ritade tillsammans. Den ena pojken blev kissnödig och min kompis följde med på toaletten i två minuter. Under den tiden passade den andra pojken på att rita på den nymålade köksväggen med sin tuschpenna. Hur säger man åt sin son att man inte får göra så, om man aldrig sätter gränser? Barn som inte själva förstår att det är fel att ta sina kompisars leksaker, hur lär man dem att det är fel? Barn som bestämmer sig för att de inte vill gå till skolan, punkt slut, meningslöst eller ej, låter man dem bli analfabeter? Barn som vill vara uppe till två och sen sova till klockan elva och följaktligen missar skolan eller tvingar sina föräldrar att vara hemma från jobbet för att de inte kan ta barnet till dagis, för barnet ville ju sova och inte gå till dagis? När jag barn ställde jag till ett herrans liv varje gång jag skulle gå hem från dagis. Min farsa var tvungen att ta mig under armen och bära hem mig medan jag skrek som att nån höll på att mörda mig, ungefär. Vad skulle han ha gjort istället? Låtit mig sova över där?

Jag blir så konfunderad :)

#77  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Corona
2007-11-26 23:23:59

Henrik:
Det finns något mellan tjat/straff - och ren låtgå.

Jag är den som bestämmer här hemma - punkt slut.
Jag tjatar inte - jag straffar inte - men jag bestämmer.

Uppenbarligen bestämde du och barnens mor att ni inte skulle äta godis. Så någon auktoritet hade ni.

Mina barn får bara godis på lördagar - och om de är på fest.

En person i min närhet låter sin son äta vad han vill till frukost = Kalaspuffar med mjölk och oboy.
Till maten dricker han cocacola. Om han dricker te så har han både socker och mycket honung i.
Det får inte mina barn.

Kalaspuffar kan de få en gång om året - och bara som godis/efterrätt till riktig frukost.
Läsk får de när det är fest.

Hennes son har flera hål i tänderna - och hon påstår att det beror på att han har så dålig tandkvalité.
Dessutom är han lite mullig - och blir retad för det.
Hon har ingen aning om hur hon ska råda bot på det. Men att frånta honom hans socker är otänkbart - han vill ju ha det.

Jag bestämmer över mina barn och de är faktiskt glada över det.
Ibland har jag tvingat min yngste son att göra något som han tror att han inte vill - och han är alltid efteråt glad att jag tvingat honom.
Det låter kanske grymt och hänsynslöst - men det är det inte. Han vet att jag bryr mig - och han känner att han kan lita på mig.
Oftaast handlar det om att smaka på en ny rätt på matbordet. Men det har också varit att börja på en ny aktivitet.
När vi ska på semester frågar jag inte barnen vart vi ska. Hur ska de kunna veta om det är kul att åka till Nyköping? Däremot kan vi läsa om Nyköpings gästabud - och på så sätt har jag fått dem att vilja åka dit. Men beslutet är helt mitt. Och min yngste son sa att de var den bästa dagen i hans liv. Han gick runt och reciterade "Minnes i Håtunalek?" under hela besöket.

De får bestämma över sina resor när de själva betalar för sina resor.

Men alla blir väl visa efter sin egen filosofi.
Min filosofi går bra för mig och mina barn.

#78  Sv: [Vänligt] Supernannyns rådfrågningsbyrå Henrik
2007-11-26 23:54:50

Knepiga föräldrafrågor det här. Jag har aldrig kommit på tanken att ge uppfostringråd åt andra föräldrar men låt gå för en tillfällig uppgradering till supernanny.

Barnet ritar på väggen. Då blir man ju ledsen och försöker få det snyggt igen. Barnet inser givetvis att det har gjort bort sej och kommer aldrig i livet att göra om det. Skäll alltså överflödigt.

Barnet tar annat barns leksak. Hemma hos oss har vi aldrig talat om mitt och ditt så alla lekte med alla leksaker. Om någon håller på med en sak går det förstås inte ann att norpa den. Då gör man ju någon ledsen och sen är man inte populär längre, så den dumheten gör man inte om.

Barnet går inte till skolan och blir därför analfabet. (Jag tror förstås att dom flesta barn lär sej snabbare av att sitta hemma och läsa böcker.) Om barnet mobbas eller vad det kan vara skulle inte jag tvinga iväg det skolan. Är det roligt i skolan går barnet dit frivilligt.

Barnet vill inte gå upp på morgonen. Det vill inte jag heller, men jag gör det ändå för att det blir tråkigheter annars. Går man inte till dagis blir man ensam hemma och det är tråkigare. Så då pallrar man sej upp ur sängen i alla fall, speciellt som man gärna vill göra sin mamma glad - hon är ju ens bästa kompis.

Barnet Karra vill inte gå hem från dagis. Vilket underbart dagis det måste vara! Men vill verkligen Karra bli kvar där över natten? Jag tror att hon vid närmare eftertanke hellre följer med hem. Vill hon ställa till med en scen och gallskrika ett tag får hon väl göra det. När hon märker att det inte imponerar på någon lägger hon nog av med det beteendet.

Ett suveränt gratistips, förresten: Istället för att skälla och bråka med olydiga barn kan man använda humor och leklynne. Den situation som var på väg mot skrik och gråt kan då övergå i glada skratt. Och då får ju föräldern roligt också.

#79  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Karra
2007-11-28 07:15:54

Du, jag kan tala om att jag gallskrek vareviga dag när min farsa hämtade mig, trots att det inte imponerade på en enda människa och trots att det inte lönade sig det minsta - farsan tvingade ju på mig kläderna och tvingade mig ner i vagnen och gick hem med mig. Det var liksom tvunget så, eftersom dagispersonalen ville gå hem också.

Alltså, barn har dåliga dagar och perioder då dom testar gränser hela tiden. Vissa dar gallskriker vissa barn när de ska gå TILL dagis. Om man då bara ska vara kompis och absolut inte sätta gränser, hur gör man då? Att säga till sitt barn att "om du vill vara hemma från dagis får du vara hemma ensam" tycker jag är ett sätt att markera att man inte tänker ställa upp på nycker och infall.

Jag tycker nog att du förenklar en del Henrik. Det som funkat för dig och dina barn funkar inte för alla barn. Jag tror till exempel att ett barn som ritat på väggen och inte fått höra att det var dumt att göra så utan bara ser mamma eller pappa stå och tvätta bort det, inte nödvändigtvis fattar att nu gjorde jag bort mig. Och ett barn kan ju tycka att det är kul i skolan, men ha en massa andra saker som är roligare. Eller så tycker barnet inte att det är kul i skolan och vill inte gå dit därför (och det finns fler orsaker att tycka skolan är tråkig än att man blir mobbad).
Som Corona tror jag inte heller på nån slags kadaverdisciplin, men föräldrarna är ändå de som bestämmer, just för att de har mer erfarenhet och ska veta bättre än sina barn.

#80  Sv: [Vänligt] Vi är alla olika Henrik
2007-11-28 20:01:27

Instämmer med Karra i allt, särskilt det här:

Att säga till sitt barn att "om du vill vara hemma från dagis får du vara hemma ensam" tycker jag är ett sätt att markera att man inte tänker ställa upp på nycker och infall.

Det är vad jag föreslog även för barn som inte vill gå hem från dagis . Observera att man som förälder inte behöver höja rösten eller visa ilska med den metoden.

Jag var ute och gick i skogen med ett barnbarn en gång. Han var van att bli buren av sin snälla pappa närhelst han bad om det och rätt vad det var sa han till mej "Nu vill jag bli buren resten av vägen". Javisst, sa jag är man fyra år behöver man inte gå själv. Men jag har fyllt fem, påpekade barnet oförsiktigt. Va, utbrast jag bestört, så hemskt, då kan du ju inte bli buren mer. Så synd om dej, då måste du gå själv. Nä det gör jag inte, sa gossen och satte sej på marken. Men så tråkigt, ojade jag mej full av medlidande, ja hej då, ha så trevligt det nu går!

Hallå, hörde jag honom ropa när jag gick, man ska inte lämna barn ensamma! Nej, jag vet, ropade jag tillbaka, men du har ju fyllt fem så det är inget att göra. Några sekunder senare sprang han ifatt mej, sur men mest konfunderad över hur hans härskarteknik hade misslyckats (eller var det jag som stod för härskartekniken?) Och sen krävde han aldrig mer att bli buren.

Klart att inte barn ska topprida sin familj, men gräl och bestraffning är sällan rätt metod.

#81  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa UppåtEmma
2007-11-28 21:13:24

ah, har Henrik möjligtvis läst Jesper Juuls böcker? ;)

Om inte kan jag säga att era pedagogiker är rätt lika. Läser hans böcker just nu och jag är helt för en uppfostringsmetod som inte handlar om straff eller förmaningar utan om att respektera alla människors integritet och gränser. Jag tänkte försöka hålla vårt hem så skällfritt som möjligt och istället för att uppmärksamma negativt beteende försöka upphöja positivt beteende så mkt som möjligt. Får se hur det går, men det vore skönt om jag lyckades. Jag gillar inte att vara arg...

#82  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa grapefrukt
2007-11-28 22:31:44

Om jag får fortsätta på spåret barnuppfostran utan att falla för långt från trådämnet...

Jag blir lite oroad över den här "lugn o fin"-metoden och de undertryckta aggressioner som den riskerar att skapa om barnen lär sig att den vuxne aldrig, aldrig någonsin höjer rösten eller reagerar på sånt som gör ont eller gör en besviken osv.

Hur ska barnet hantera aggressivitet från andra, t.ex. i sandlådan eller i skolan, om det aldrig får lära sig att det är OK att vara arg och visa det, även som vuxen? Missförstå mig rätt, det handlar inte om att hela tiden skälla och bråka, det handlar om att lära sig vad en höjd röst betyder och att fel beteende får konsekvenser även i verkliga livet.

#83  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa grapefrukt
2007-11-28 22:32:43

ps - och hur ska barnet hantera sin egen aggressivitet, sina egna känslor, om det aldrig får se att andra har dem? Skuldbeläggelse kan gå till på många olika sätt.

#84  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa PerEdman
2007-11-28 22:36:20

Måste barn läras aggressivitet?

Kan det inte snarare vara en fråga om att lära barn andra sätt att möta världen än med aggression, än det skulle handla om att undertrycka aggressionen? Alla barn är inte aggressiva, alla barn är inte ledsna, alla barn är inte panikslagna. Att lära dem andra sätt att agera är inte detsamma som att undertrycka dessa saker.

/ Per

#85  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa grapefrukt
2007-11-28 22:45:44

Barn behöver inte läras aggressivitet, det finns liksom redan där, de behöver lära sig hantera den.

#86  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa PerEdman
2007-11-29 00:28:42

Nej, det tror jag inte. Aggression är ett resultat av frustration och frustration är en brist på förmåga att hantera svåra situationer. Klart det kan vara bra att lära sig hantera aggression, men det känns bättre att förebygga den.

#87  Sv: [Vänligt] Lära sej hantera aggressivitet Henrik
2007-11-29 00:30:02

Bästa sättet att hantera aggressiva situationer är väl att inte slå eller skälla utan ta det med humor. Så barnet har nog glädje av att se det beteendet hos föräldrarna.

Men jag vill upprepa vad grapefrukt skrev:"Skuldbeläggelse kan gå till på många olika sätt". Om föräldrar försöker vara perfekta föredömen så dömer dom sitt barn till att alltid vara den sämsta familjemedlemmen. I mitt umgänge med barn ser jag alltid till att barnet får vara föredömet. Själv uppför jag mej illa - ljuger, bedrar, stjäl osv - och får rättmätiga moralkakor från barnet. Det är mycket bättre att barnet själv slår fast att man inte får stjäla från andra än att barnet ska höra det av sina skenheliga föräldrar.

#88  # 86 Blindalina
2007-11-29 15:07:10

men vissa har närmare till aggression. man kan inte bara be en/dom att häva den.

#89  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-11-29 15:08:29

"Bästa sättet att hantera aggressiva situationer är väl att inte slå eller skälla utan ta det med humor. Så barnet har nog glädje av att se det beteendet hos föräldrarna."

ja, men det funkar inte alltid. "jag är jättefrustrerad aaaargh !"
" hahaha, äsch, inte då, du är bara gullig! "

#90  Sv: [Vänligt] När det kokar och jäser inom en... Henrik
2007-12-02 19:44:23

Blindalina sa:
Det funkar inte alltid:
- Jag är jättefrustrerad aaaargh !
- Hahaha, äsch, inte då, du är bara gullig!

[Va, kallar människan mej lögnare? Jag blir jättefrustrerad över att det här är [Vänligt]. Aaargh! Men jag får försöka bita ihop...]

Hahaha, Blindalina, det var gulligt skrivet av dej. Ha en bra dag!

#91  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-12-02 20:19:43

heh, jag blir helt bortkollrad av paranteserna. vafalls? :)

#92  Sv: [Vänligt men allvarligt...] Henrik
2007-12-02 21:12:08

Jag är bäste vän till en underbart begåvad och snäll(!) tonåring med aggressionsproblem, så jag skojar inte bort sånt. Vissa problem kan inte lösas, bara hanteras. Och jag hanterar det problemet rätt framgångsrikt med humor.

#93  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2007-12-03 13:00:15

om du skulle känna dig hotad nångång, för att personen skulle vilja eller hota om att slå dig, så att du blev rädd, skulle du hantera det också med humor?

#94  #16 salt
2010-02-19 18:40:40

Hade ju varit praktiskt och lite intressant med ett samlingsnamn för både mamma och pappa (och kanske även mor- & farföräldrar?). Några förslag?

Kom att tänka på engelskans ord för mormor, morfar, farmor & farfar. Att de faktiskt är "till hälften avkönade" eftersom både farmor & mormor heter samma dvs. grandmother och likaså betyder grandfather både farfar & morfar. Förstår ni hur jag menar?

(ja, detta trådåterupplivningsförsök får även ses som ett försök till att skapa en Vänligare Vrå på Diskussion)

#95  Tjocksnobbarna Henrik
2010-02-20 01:07:00

Det samlingsnamn för mamma och pappa som mina barn använder är "tjocksnobbarna". Det var nog inte meningen att vi skulle höra det men så är det. Förklaringen är att barnen lämnat kvar sina favoritdockor varav dom flesta är snobbar. När dom kommer hem till oss ska dom alltså hälsa på sina snobbar och sina tjocksnobbar.

Annars har man väl ofta hört "päronen" för förädrarna och "skruttarna" för generationen ovanför.

#96  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Kaiser
2010-02-20 01:19:52

Hmm.

Jag tror att en sån här tydligt akademisk fråga är en av grundorsakerna till så mångas motstånd mot feminism, dvs ifrågasättandet av något som är absolut och traditionellt och helt enkelt socialiserat ner på ... ja, nästan genetisk nivå. Nästan, alltså.

Det är en intressant filosofisk fråga, men i realiteten fullkomligt oviktig. Iaf så länge man inte är särartsfeminist (vilket i sig är en beteckning på något som om man inte är "en i klubben" kräver en förklaring).

Är det ett generellt feministiskt problem - generellt i att det kan påverka feminism oavsett om den är radikal, särart, marxistisk eller liberal - att barn titulerar kvinnnan i familjen som "mamma" och mannen i familjen som "pappa"?

F övr kallar jag min mor för "mor min" och min far för "farsan". Jag kallar iofs min bror för Puckot, så ... ja. Hmm. Någon syster har jag ej, men om jag hade en skulle hon få heta Timote... Syrran :)

#97  #96 salt
2010-02-20 12:46:48

Nej, jag ser det inte som ett feministiskt problem. Gillar bara att experimentera med ord.
Plus att jag har en oerhörd längtan efter att kunna ha en vänlig, aktuell tråd att följa som i-n-t-e handlar om prostitution.

#98  # 95 salt
2010-02-20 12:49:57

Ja, "päronen" funkar ju alltid.
"Skruttarna" har jag aldrig hört förut, men tycker det låter lite gulligt och kärleksfullt! Tack för tipset.

#99  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2010-02-20 13:09:20

#97 haha, eller hur? :)

#100  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2010-02-20 13:10:16

"skruttarna" haha, vad taskigt. :P

"smurfarna"? skamtar.

vetinte, alltid svart att etablera egna ord. miffot och paffot?

#101  #100 salt
2010-02-20 13:44:29

Men jag tänker iallafall att en kan säga "skruttarna" på ett kärleksfullt sätt. Att det faktiskt kan låta fint om en säger det i rätt sammanhang.

*skrattar åt smurfarna*

Miffo kan däremot ha en negativ klang, eller hur?
Paffot däremot...? Hmm. *smakar på ordet* Ja varför inte? ;)

#102  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa Blindalina
2010-02-20 17:06:56

kanske till sma barn, men det ar sa taskigt att hela tiden paminna sina gamla foraldrar om hur skruttiga de är och mer och mer blir. :)
skulle bli paranoid om jag var foralder och borja lasa Amelia. ;)

#103  Sv: [Vänligt] Titlarna mamma och pappa salt
2010-02-20 22:20:36

Råkade halka in på Språktidningens sida där Fredrik Lindström skrivit en intressant text om fornsvenskan. Några smakprov:

"Ord ur språkhistorien kan berätta en hel del om våwra förfäder och deras liv. Men minst lika intressanta kan ”tomrum” vara, alltså ord som saknas."
"Ett annat begrepp som våra förfäder saknade är familj i den lite trängre meningen, typ ’mamma, pappa, barn’."

"På sätt och vis är den förstås urgammal – pappor och mammor har skaffat barn i alla tider, och då bildat något slags enhet. Men synen på denna ”kärna” – att skilja ut den från övrig släkt – tycks faktiskt vara en rätt ny uppfinning. Det är alltså ingen överraskning att fornsvenskan saknar ett ord för mamma-pappa-barn – trots att den i övrigt hade många fler släktskapstermer än vi använder i dag. Man skilde exempelvis mellan många olika sorters kusiner, och hade speciella termer som fädhgar, ’far och son’, och mödhgar, ’mor och dotter’."

http://www.spraktidningen.se/art.lasso?id=08132

Du måste bli medlem för att få skriva i forumet.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?