är "rubriken" på årets Sorgetåg i Göteborg 27/11.

Läs mer på

http://indymedia.se/newswire/display/56128/in…

eller

http://hem.fyristorg.com/mareld

Jag ska dit, hoppas vi blir många fler!

Detta är skälet till varför kvinnojourerna inte bör få mer pengar så som läget ser ut idag:


"MÄNS VÅLD MOT KVINNOR ANGÅR ALLA!

År 2003 anmäldes 22393 fall av kvinnomisshandel, och 2560 fall av våldtäkt. BRÅ uppskattar att mörkertalet är tre gånger så stort. Undersökningen ”Slagen dam” från 2001 visade att 46% av kvinnorna i Sverige utsatts för våld av en man någon gång efter att de fyllt 15 år.

Mäns våld mot kvinnor är mycket vanligare än vi vill tro – och det är verkligen dags att vi öppnar ögonen!

Det är bekvämt att tänka att de män som misshandlar är psykiskt sjuka, alkoholiserade, från en annan kultur eller offer för en våldsam uppväxt. Men så är det inte. Forskningen visar att misshandlande män finns i alla samhällsklasser, alla socialgrupper och alla kulturer. De är inte sinnessjuka alkoholister, de är helt vanliga män.

Som det ser ut nu är kvinnojouren den enda plats där en misshandlad kvinna kan känna sig trygg. Trots att kvinnojourerna gör ett enormt arbete, som hela samhället har nytta av, får de ytterst små bidrag från stat och kommun, och överlever bara tack vare oavlönat arbete från engagerade kvinnor. Men trots alla engagerade kvinnor kan inte kvinnojourerna ta emot alla kvinnor som behöver skydd och hjälp, platserna räcker inte till.

Så här kan det inte fortsätta. Det är dags att samhället tar sitt ansvar för mäns våld mot kvinnor!

Det behövs minst en kvinnojour per kommun, och varje kvinnojour behöver åtminstone en heltidsanställd och avlönad jourkvinna. Detta skulle kosta 240 miljoner kronor per år. Det kan låta som mycket pengar, men är ett lågt pris att betala för att kvinnor ska kunna känna trygghet.

Vi kräver att staten tar fram 240 miljoner kronor NU."


Citatet är hämtat från Marelds hemsida. Här framgår det ganska tydligt att organisationen har en verklighetsuppfattning som inte är helt oproblematisk eller vedertagen. Hävdar man att det är vanligt med kvinnomisshandel genom att hänvisa till utredningen "Slagen Dam" och siffran på 46% borde man i ärlighetens namn nämna att även män sannolikt skulle nå upp till en motsvarande siffra (dvs gällande kvinnors våld mot män) om det istället varit män som undersökts. Detta då siffran inkluderar en mängd lättare former av våld som har väldigt lite gemensamt med den systematiska misshandel och förföljelse som normalt associeras med begreppet kvinnomisshandel. Vidare är antagandet om att alkoholmissbruk och våldsamma uppväxter/omgivningar inte skulle vara (kraftigt) överrepresenterat bland män som misshandlar (kvinnor) knappast särskilt okontroversiellt. Likaså vad gäller att män från de undre klasserna och från patriarkala kulturer inte skulle vara överrepresenterade. Överhuvudtaget är antagandet om att lejonparten av kvinnomisshandeln skulle utföras av normala och genomsnittliga medelklassmän ganska så underligt. Men, förklaringen till dessa antaganden hör ihop med den politiska ideologi (radikalfeminism) som många kvinnojourer driver. Kvinnojourerna är i de flesta fall inte myndigheter, utan fristående organisationer där insynen från allmänhetens sida är begränsad. Det är mycket möjligt att det finns ett (kanske till och med skriande) behov av mer resurser för den sortens brottsofferhjälp som kvinnojourerna erbjuder. Men om detta skall finansieras av det allmänna bör det också ske genom myndighetsutövan, med allt vad det innebär vad gäller offentlighetsprincip, överklagansmöjligheter och underkastelse gentemot demokratiskt fattade beslut. INTE genom privata organisationer som bedriver politisk (eller religiös) oppionsbildning och lobbying vid sidan om huvudverksamheten.

Att kommuner istället väljer att starta egna kvinnojourer är dock ingenting som brukar välkommnas av de existerande kvinnojourerna eftersom det då innebär att resurser läggs om från dessas delvis politiska verksamhet till renodlad (och apolitisk) myndighetsutövning. Huruvida en sådan omläggning skulle kunna innebära att fler kvinnor får hjälp är dock ingenting som bekommer de som beklagar sig över apolitiseringen. Exempel på detta:

"http://www.roks.se/kvinnotryck/kt6_03_rep_nor…;

Slutligen skulle en renodlad myndighetsutövning också innebära att grupper som de radikalfeministiska kvinnojourerna väljer att ignorera (homosexuella kvinnor och män) skulle kunna få hjälp när de råkat ut för partnerrelaterad misshandel och förföljelse.

Fredrik, först och främst vill jag säga att jag inte vill gå i polemik med dej. Jag är inte odelat positiv till ROKS, däremot tycker jag det är bra att de praktiskt gör något åt de kvinnor som råkar illa ut.

Efter att ha läst länken du angav var det dock en massa tankar som började virvla runt, och jag slänger ur mig dom här.

Vad vi alla kan vara överens om är att det inte ligger några pengar i kvinnojourer idag. Det är ideella föreningar som i vissa fall får kommunalt stöd. Även om mer pengar skulle pumpas in skulle det dröja länge innan man skulle kunna se att kvinnojourerna vill behålla "monopolet" för att vissa ska *tjäna* pengar på verksamheten.

Det ligger överhuvudtaget inga pengar i att ta hand om misshandlade människor. Även om kommunala jourer bildas, kommer de att vara en förlustaffär (så länge man inte ser det holistiskt), därför kommer bidragen aldrig att bli stora, och de ideella föreningarna (som redan går på knäna) kommer snabbt slås ut. Dessutom kommer dessa bidrag att bli de första som drabbas av nedskärningar om det blir taskigt med pengar i kommunen.

ROKS har en politisk agenda, de vill (förutom att hjälpa de utsatta kvinnorna) framhäva det könsstrukturproblem som är bakomliggande. Det finns farhågor om att kvinnojourer som är kritiska mot kommunen/staten kommer att bli utan bidrag, och att de tvingas censurera sig själva för att komma åt de nödvändiga medlen. Det finns också en rädsla över att det feministiska budskapet blir urvattnat med statliga jourer, och att det slutar med att våldsjourerna bara behandlar symptomen och struntar i orsaken. Så att även i de bästa av världar kommer bidragen bara att öka om misshandelsfallen ökar, men orsakerna bakom våldet diskuteras inte.

Och i detta ligger ett annat problem. Jag har väl ibland tänkt tanken "Men vafan, starta en mansjour då! Låt ROKS vara och starta en parallell verksamhet som tar hand om dem som står utanför kvinnojourssystemet idag!" Fast då blir det samma kamp om samma små resurser som motsättningen ideella/kommunala jourer... Hmm, inmålad i ett hörn :-(

Så jag ser det som en lose-lose-lose-situation. ROKS behöver pengar som inte leder till motkrav, kommunen behöver lätta på plånboken (fast utan att skapa luckrativa jourer som bara tänker på pengarna), och alternativa våldsjourer behöver hitta ett sätt att trolla fram pengar ur tomma intet...

Funderingar om framtiden:

Om vi ger ROKS mer pengar, rakt av, kan det gå åt två håll. Antingen går de på i samma yllestrumpor, fast med större ekonomisk och politisk makt. Eller innebär det att fler människor kommer in i verksamheten, med fler åsikter och vinklar, vilket kan leda till en uppluckring av den manssyn som finns idag. ROKS stadgar hindrar inte detta.

Om vi startar upp kommunala jourer och öser pengar över dem, kan flera saker hända. De som inte når upp till ROKS krav för skyddat boende kan få hjälp, och om dessa jourer också arbetar med att uppmärksamma våldet i undersökningar och statistik, kan det leda till en större samhällsdebatt. Men det kan också leda till att den politiska udden försvinner, det blir förvaring och varje misshandlad människa ses som en penningpåse. Intresset för att minska våldet kanske helt försvinner. Orsakerna till våldet individualiseras och de utsatta blir betraktade som losers. Dessutom kan de ideella föreningarna slås ut.

Startas andra ideella jourer, kan de få stora ekonomiska problem. Om ROKS har svårt att få fram pengar, tror jag inte givmildheten är större för att hjälpa utsatta män och homosexuella. Därmed kommer de med stor sannolikhet att dra pengar från kvinnojourerna. Fördelen är att de kan agera språkrör och megafoner åt dessa, och om de jobbar på samma sätt som ROKS med att försöka uppmärksamma problemet, kan det leda till en bredare allmän debatt om våld i förhållanden.

Så det känns nånstans att det är på oss samhällsmedborgare bollen ligger. Följande krav borde vi kunna ställa:

* 1 miljard öronmärkta kronor till partnerrelaterat våld! Det räcker till ROKS, kommunala jourer OCH alternativa ideella initiativ.

* Paradigmskifte i ROKS! Deras manssyn behöver definitivt revisioneras, dagens feminism innefattar också männen.

Hmm, asch, jag kommer faktiskt inte på mer (timmen är sen), men det kanske finns fler som kan fylla på min kravlista...

Att det inte finns några pengar att tjäna på kvinnojourer och att kvinnojourerna knappast drivs med vinstintresse kan vi nog säkert alla vara överens om. De som kräver mer pengar gör det säkert av idealistiska skäl.

Problemet är som sagt att vad de sysslar med idag är ett ansvar som egentligen borde ligga på staten/allmänheten. Där tycks vi vara överens (liksom även de kvinnjourer som KRÄVER mer pengar). Dock är jag av den bestämda uppfattningen att när ett ansvar åvilar det allmänna så måste också det allmänna ha kontroll över den verksamheten som praktiskt sätt sköter ansvaret. Vi kan nämligen ställa en hel del krav på myndighetsutövning som vi inte kan ställa på privat verksamhet (vilken de flesta av dagens kvinnojourer är). T.ex. kan myndighetsbeslut överklagas. Om en statlig/kommunal kvinnojour skulle neka en ansökan så kan detta nekande överklagas till domstol. Om en privat kvinnojour nekar en ansökan så kan ingenting göras såvida inte kvinnojouren frivilligt gör en omprövan av beslutet. Vidare omfattar offentlighetsprincipen alla myndigheter vilket ger en god insyn i arbetet. Någon sådan insyn existerar inte i en privat kvinnojour såvida kvinnojouren frivilligt väljer att offentliggöra samma uppgifter. Och så kan man fortsätta.

En annan sak som är problematisk är att en del av de resurserna som ROKS liksom andra kvinnojourer har går till opionsbildande arbete. Om pengar avsätts för att hjälpa brottsoffer skall dessa pengar gå till brottsofferhjälp, inte till att propagera och framföra privata organisationers egna åsikter. Detta är nämligen inte särskilt demokratiskt. Hur skulle det t.ex. se ut om de svenska fackförbunden just i sin egenskap av (politiskt engagerade) fackförbund erhöll stora statliga anslag som bland annat användes för att framföra det socialdemokratiska budskapet? Att det inte längre skulle gå att sprida radikalfeministiska värderingar bara för att just de privata och politiserade kvinnojourerna inte längre skulle få resurser av staten att använda till politiskt lobbyingarbete förstår jag inte. Dessa radikalfeminister kan väl göra som alla andra politiskt aktiva medborgare i det demokratiska Sverige; Engagera sig politiskt i ett parti eller någon annan renodlad politisk organisation. Eller för den delen i en halvpolitisk organisation som lever på medlemsavgifter (som t.ex. fackförbund). Att de som råkar dela de värderingar som representeras av ROKS tycker att det är bra att ROKS får pengar och stöd av det allmänna att framföra sin politiska agenda är kanske inte så konstigt. Men man bör också komma ihåg att det bidrar till att sätta de som har motsatta åsikter i en sämre position, då de, tillskillnad från ROKS, inte får pengar från statsmakterna som kan de använda för att t.ex. publicera vetenskapliga rön som just råkar stödja deras politiska uppfattning.

Vidare har vi ju problematiken med de grupper ROKS inte är intresserade av att hjälpa (inte vill erkänna att de överhuvudtaget kan tänkas behöva hjälp och stöd), nämligen män (oavsett läggning) och homosexuella kvinnor. Om vi säger att ett ansvar åvilar allmänheten, i det här fallet brottsofferhjälp, så innebär det att ansvaret skall gälla gentemot alla medborgare (likabehandlingsprincipen). Då räcker det inte att hoppas att ROKS någon gång om X antal år kommer att revidera sin syn på partnervåld och även börja erbjuda hjälp och stöd åt dessa grupper som faller igenom maskorna i detta skyddsnät. Detta skall ske i det ögonblick allmänheten accepterar ansvaret. Tror du att ROKS skulle vara villiga att ändra uppfattning och arbetssätt för att statsmakterna kräver det? Artikeln jag länkade till handlade ju just om att kvinnojourer INTE skall behöva böja sig inför demokratiska beslut.

Sammantaget tycker jag att detta egentligen ger oss två alternativ. Antingen så axlar det offentliga ett ansvar för att erbjuda hjälp och stöd till individer utsatta för partnerrelaterat våld och förföljelse, och då sker detta genom myndighetsutövning (dvs antingen direkt genom en myndighet eller genom privata organisationer som underkastas alla de krav som enligt lag åligger svenska myndigheter). Eller så fortsätter statsmakten att ta ett halvdant (eller inget alls) intresse i denna form av brottsofferstöd och de privata kvinnojourerna kan fortsätta sin verksamhet ostörda av statlig "konkurrens".

Personligen tycker jag absolut att detta borde sorteras under det offentligas ansvarsområden.

Angående att ROKS redan idag (utan ytterligare statliga anslag) dominerar debatten och kväver oliktänkande:

http://www.petraostergren.com/svenska/artikla…

ang. fredriktomtes första inlägg, jag vill bara kommentera att något är definitivt inte opolitiskt bara för att det är kommunalt! Varje kommunal förvaltning drivs av en kommunal nämnd med ledamöter från partierna fördelade efter hur valet har gått. Och det är självklart att den nämnden driver partiets politik.

Ja, men nämndernas sammansättning (och därmed den förda politiken) är som du själv påpekar grundade på demokratiska val. Myndigheterna som lyder under nämnderna tillåts inte ha egna avvikande politiska uppfattningar som de kan bedriva lobbyingarbete och politiskt opionsbildning utifrån.

Myndighetsutövandet är på det viset apolitiskt. Politiken bestäms inte av myndighetstjänstemän utan av demokratiskt valda politiker.

Skillnaden mellan en offentlig myndighet och en privat kvinnojour blir då alltså att den privata kvinnojouren kan bedriva självständigt politiskt arbete (för det allmännas medel) utan att behöva svara inför de demokratiskt valda politikerna. Kvinnojouren är därmed till skillnad från myndigheten i sig politisk.

Hänger du med på vad jag menar?

jepp, nu hänger jag med hur du menar. Du menar att kvinnojourerna inte är folkvald politik?

Delvis. Det är som sagt myndighetens uppdragsgivare (kommunfullmäktige, riksdag, osv) som är politisk och inte myndigheten i sig.

Men sedan deltar inte heller myndigheter särskilt ofta (om någonsin?) i den politiska sfären i samhället. Myndigheten löser sina uppgifter, men den försöker inte influera politiker och makthavare eller styra opinionen i politiska frågor.

En privat kvinnojour kan däremot arbeta politiskt och jobba med att bearbeta det politiska läget.

Det är ju också detta som vissa radikalfeminister på kvinnojourerna är rädda för ska försvinna om jourerna förstatligas. Om jourerna förstatligas så försvinner det politiska arbetet som enligt dem är så viktigt för att förändra nuvarande situation.

Jag bifogade tidigare en länk till en artikell om detta, men jag kan bifoga den igen:

http://www.roks.se/kvinnotryck/kt6_03_rep_nor…

"Överhuvudtaget är antagandet om att lejonparten av kvinnomisshandeln skulle utföras av normala och genomsnittliga medelklassmän ganska så underligt. Men, förklaringen till dessa antaganden hör ihop med den politiska ideologi (radikalfeminism) som många kvinnojourer driver."

Du tycker sanningen är underlig. Jaha. Den blir inte mindre sann för det. Uppgifter, siffror och slutsatser kommer från Slagen dam, som är en utredning - inget politiskt manifest. Slutsatserna bygger på noggranna kartläggningar och statistik. Exakt vad är det du inte förstår?

Länken Fredrik klistrade in tycker jag är lite läskig. Man får intrycket att den feministiska kampen är viktigare än de misshandlade kvinnorna, som helt plötsligt har förminskats till ett vapen i kampen om pengarna som sedan ska användas till feministisk lobbying. Fram för fler feministiska organisationer, men inte på bekostnad av hjälpen till misshandlade kvinnor och barn.

Slagen Dam innehåller siffror många är bekanta med men få vet vad de innefattar. Studien är kritiserad med rätta. Tycker jag.

Sanning är ett ganska så stort ord, som åtminstone jag brukar undvika att ta i min mun när jag talar om så pass komplexa saker som samhällsfenomen och stora mängder människor.

Att en vetenskaplig utredning gjorts betyder inte definitionsmässigt att det som framkommer av utredningen är sant. Än mindre kan man vara säker på de slutsatser som utredaren drar utifrån det insamlade materialet. Att utredningen genomförts på ett vetenskapligt sätt betyder inte heller att utredaren per automatik skulle sakna ett politiskt motiv bakom sina slutsatser. Sedan är det självklart också en fråga om kvalitet på undersökningarna. Samt hur undersökningen används. T.ex. var det inte länge sedan jag hörde Mona Eliassons i ett föredrag om mäns våld mot kvinnor hänvisa till Slagen Dam och dess uppgift om att 46% av kvinnorna i Sverige någon gång blivit utsatta för partnerrelaterat våld (eller hot). Samtidigt tog hon även upp de utredningar som visat att ungefär lika många män som kvinnor någon gång blivit utsatta för partnerrelaterat våld. Dock menade hon att man inte skulle fästa någon vikt vid undersökningarna som visade att män lika ofta som kvinnor utsattes för partnerrelaterad våld, då våldsbegreppet i dessa undersökningar även inkluderade lättare former av våld (t.ex. knuffar och örfilar). Det är ju inte samma sak som att bli sparkad i magen när man blir gravid (tydligen ett populärt uttryck hos Eliasson). Vad Eliasson dock glömde att tala om för sina åhörare var att även Slagen Dam inkluderar lättare former av våld i sitt våldsbegrepp. Vore det inte för detta skulle ju knappast så många som 46% av kvinnorna i Sverige sägas ha utsatts för partnerrelaterat våld. Det är ju inte precis som om hälften av Sverige kvinnor någon gång blivit sparkade i magen när de varit gravida. Så genom att utelämna viss information kan man få det att framstå som om läget egentligen är något helt annat mot var det är. Hur är det med sanningen i ett sådant läge?

Men om jag ska vara ärlig så har jag inte läst Slagen Dam och kan därför inte säga så mycket om den. Men om de gör en jämförelse med hur stor del av de misshandlande männen som har alkohol- och eller drogproblem, som kommer från socialt utsatta miljöer, även använder våld i andra sammanhang, osv så skulle jag gärna höra vad de kommer fram till och hur.

...utredningen kommer fram till sammanfattas så här (ur kap 8, sammanfattning): "Angående kvinnornas alkoholvanor
märks inga skillnader mellan kvinnor som
rapporterar och kvinnor som inte rapporterar
om våldserfarenheter. Inte heller kan
bilden av den våldsutövande mannen som
alkoholiserad bekräftas. Av de kvinnor
som rapporterar att de blivit utsatta för
våld av sin nuvarande make/sambo uppger
fyra av fem att mannen dricker alkohol
1-2 gånger i veckan eller mindre."

Det är som du säger, att ROKS hämtar siffror och slutsatser från Slagen Dam. Problemet är att de blandar och ger för att få det att se värre ut än det är. De påstår att 46% av alla kvinnor mellan 15-46 år(?) råkat ut för våld av en (manlig) partner. Men den siffran gällde väl ALLA former av våld, hot och kränkningar?