feminetik.se feminetik.se

Just nu 1 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Forum

Nyfiken fråga


Gå till senaste inlägget



#1  Nyfiken fråga Annica
2003-12-11 22:25:38

Med viss sorg i hjärtat kan jag konstatera att trots min medvetenhet om problemet är vi inte särskilt jämställda hemma. Vissa saker hamnar alltid på mitt huvudansvar oavsett hur ogärna jag vill att det ska vara så. Trots detta måste jag ändå säga att vi har en mycket bra relation. Ändå är detta inget som jag accepterar eller försöker intala mig själv att det är ok att det är så. På nåt sätt känns det som om det är en process som tar tid, mycket lång tid.

Kan ni andra säga att ni är jämställda? Hur hanterar ni det?

#2  jämställt Anna
2003-12-12 00:19:30

På vissa områden är vi klart jämställda. Men andra områden är svårare att fly ifrån, och ofta har det med lathet att göra.

Jag menar, han ÄR trots allt den som är duktigast på datorer, teveapparater, stereon, DVD:n och allehanda elektronik och tekniska prylar etc.. Då blir det ju naturligt att det är hans ansvarsområde att t.ex säta in ett nytt telefonjack, byta proppar, eller koppla ihop stereon med förstärkaren och sådana saker som jag är helt novis på. Visserligen skulle jag kunna lära mig detta, men eftersom han redan har ett stort försprång på dessa områden faller det sig oftast som så att han är den som får ta tag i det.
Oftast stör jag mig inte så mycket på detta, bara de gånger som jag tänker "HUR skulle jag klarat det här utan hans hjälp?" Då känner man sig lite hjälplös. Men å andra sidan är jag bra på en massa andra saker, t.ex att ta hand om bilen. Man kan ju inte vara bra på allt ju, så vissa saker lämnar jag över till honom.
Datorn är visserligen ett område som jag är beredd att lära mig mer om, eftersom jag ofta anväder mig av den, det ligger i mitt intresse till skillnad från allt det andra.

För övrigt är den han som bakar bröd, jag som lagar mat(oftast). det är oftast han som diskar, och jag som plockar undan. Det är oftast han som dammsuger och jag som säger åt honom att han ska göra det.. *höhö*

Skämt åsido. De gångerna jag tydligt märker av ojämställdheten och könsroller, är just på dessa områden där han som kille har mer "försprång" än mig. T.ex att är det ingen ingen slump att han är hajj på high-tech grejjer och följakligen han som ansvarar för dessa. Sedan tror jag inte heller att det är en slump att jag har mer städmani än honom. Jag märker av dammkorn på sekunden och kan rentav "må dåligt" om det ser för ostädat ut hemma, medan hans tröskel är högre. Men då ser jag självklart till att det inte är jag som måste stå för allt städande. Vi delar systerligt på den arbetsbördan. :-)

Ja, jag tycker vi är jämställda. För oavsett hur saker och ting ser ut så är vi åtminstone, båda två, _medvetna_ om *varför* han är bättre på vissa saker och jag på andra. Vi förstår båda två att anledningen till att han dolar med elektronik är att han tidigt fått uppmuntran att lära sig saker på detta området. Och han förstår att min "städmani" bottnar i att min mamma är precis likadan och kan bli precis lika hysterisk av oordning och dammtussar i hörnen. Denna medvetenhet är guld värd, och utan den så spelar det egentligen ingen roll hur jämställt ens förhållande ser ut att vara på ytan.

Om vi väljer att ordna vårt förhållande med traditionella könsrollsmönster, där jag agerar "hemmafru" och han agerar "arbetande man" och följer alla andra normer därefter, spelar egentligen ingen roll så länge vi trivs med det, sålänge vi aktivt valt att ha det så, och sålänge vi är tillräckligt medvetna om att det vi gör är typiska könsrollsbeteenden som vi mycket väl skulle kunna bryta. Förstår du hur jag menar?

Men nu är det ju inte så vi gör. Vi hjälps åt att bära hem kassarna från Icaaffären, och vi dela på hushållsysslorna.

I början av förhållandet pratade vi mycket feminism, och på den tiden "försvarade" han Slitz och kvinnoobjektifierande filmer som t.ex "Not another Teen movie" medan jag spydde galla över båda dessa två. Den filmen födde en diskussion som aldrig slutat.
Egentligen har han haft feministiska värderingar hela tiden. Ibland har han inte insett det själv bara. :P Våra vilda diskussioner har mest grundat sig på att jag konstant misstolkat allt han säger, och i själva verket håller vi med om det mesta, i själva verket har vi likadana värderingar men uttrycker dem på olika sätt. Jag uttrycker mig ofta på ett känsloladdat sätt, kan inte förhålla mig objektivt kall många gånger och det leder till att jag ofta generaliserar alltför grovt. Han missuppfattar ofta mina generaliseringar eftersom han inte är tankeläsare och diskussion uppstår där han til skillnad från mig ofta kan klara av att lämna sina känslor utanför när vi diskuterar feminism, vilket jag har svårt för.
- Förutom en gång, när feminismdiskussionen gick ut på att vi pratade om en mansfråga till skillnad från kvinnofrågor som det oftast blir. Vi pratade om manlig rakning och jag lyckades förhålla mig objektiv, sansad och rak, medan han blev känslomässigt engagerad i diskussionen och nästan tog illa upp personligen av en diskussion som egentligen inte handlade om honom personligen. Inte så konstigt alltså att feminismen kan röra upp känslor. Men nu gled jag ifrån ämnet. Hoppsan..


Summan av kardemumman: Det är viktigt att man har samma värderingar. Det är dem som räknas i det stora hela. :-)

#3  det kallas kärlek joacim
2003-12-12 10:27:22

Har du läst boken "det kallas kärlek" (1993) av Carin Holmberg? Det är en undersökning av hur jämställda 10 unga, barnlösa heteropar är. Speciellt sidorna 177-180 om politiska åsiktsskillnader och hur de förhåller sig till det är ett direkt eko av vad du skrev om era feministdiskussioner.

#4  Hjälpa till monica
2003-12-12 15:27:33

Vad jag ofta slås av när jag läser inlägg om jämställdhet i hemmet är att kvinnan säger att mannen HJÄLPER TILL hemma. Vad är det för snack?

Det betyder ju att han inte har något ansvar, han gör det han blir tillsagd. Av kvinnan som är nån slags "chef" då eller? Han kan uppenbarligen inte se själv om något behöver göras eller så skiter han i det i förhoppningen att hon gör det så småningom. Att HJÄLPA TILL är inte att ha ett ansvar tycker jag. Vänd på steken. Om mannen säger att hans fru HJÄLPER TILL hemma. Visst låter det som att han är arbetsledaren då?

Nu får ju alla göra precis som de vill, men jämställdhet handlar väl om lika ansvar också? Sen kan man självklart ha olika ansvarsområden, men basic - städa, tvätta, diska, laga mat, handla - det som rör båda lika mycket bör väl båda se när det behövs göras?

Sen om kvinnan väljer att städa efter mannen för att han inte gjort det ordentligt som hon ser det, då får hon ju bara skylla sig själv...

#5  Det tekniska monica
2003-12-12 15:32:43

Glömde det tekniska. Som ensamboende i många år har jag ju helt enkelt varit tvungen att lära mig alla apparater. Däremot är jag helt handikappad med en borrmaskin och jag frågade grannen, en man. Han sa att han skulle hämta sin fru, han hade inte en susning. Och jag hade inte ens TÄNKT på att fråga henne. Skämdes där.

#6  vad säger vi? alice
2003-12-13 17:35:18

Vill reservera mig redan nu, Anna, så du inte tror att jag på något sätt kritiserar ert förhållande (som jag ju inte vet något alls om) utan bara använder det som exempel. Följande rader kände jag läskigt mycket igen...

"Våra vilda diskussioner har mest grundat sig på att jag konstant misstolkat allt han säger"

Eller att han är otydlig kanske? Eller att du tolkat rätt men efter ett tag anpassar han det han sagt och får dig att tro att du förstått fel egentligen.


"Jag uttrycker mig ofta på ett känsloladdat sätt, kan inte förhålla mig objektivt kall många gånger och det leder till att jag ofta generaliserar alltför grovt."

Varför är det bättre att förhålla sig kall? Hans objektivitet lovar jag är precis lika subjektiv som din känslostorm. Vem har bestämt att en bra diskussion ska vara "manligt utförd" dvs _rationell_. Om du känner att det är på ett sätt så är det ju din upplevelse och precis lika rätt som hans upplevelse, även om omvärlden kallar honom objektiv. Objektivitet existerar inte.

"Han missuppfattar ofta mina generaliseringar eftersom han inte är tankeläsare och diskussion uppstår där han til skillnad från mig ofta kan klara av att lämna sina känslor utanför när vi diskuterar feminism, vilket jag har svårt för."


Hm, när du pratar i början om att du misstolkar honom så tar du på dig skulden för det. När han missuppfattar det är det för att han inte är någon tankeläsare... Ser du det? Ibland är vi (ja jag generaliserar) så snabba på att skylla oss själva och samtidig bortförklara vår partners skuld. I det här fallet tycker jag du har rätt i det senare, han är ingen tankeläsare, men det är inte du heller.

Om alla skulle lämna känslor utanför debatten tror jag inte debatten skulle existera. Hans saklighet är precis lika känslosam men på ett annat sätt. Och precis som du säger, klart det är lättare för honom att vara "objektiv" när han de facto står utanför/ovanpå och tittar in/ner på problemet medan du är mitt i det bara pga ditt kön? Konstigt vore det väl annars!

Kräv din rätt att vara få vara känslosam.
Att han ska vara lika tydlig i det han säger som du är. Och när du inte är det, att han ska vara lika förstående som du uppenbarligen är.

Som sagt: jag kritiserar varken din kille eller ditt förhållande utan själva scenariot som jag tycker du exemplifierar. Det mönstret som går ut på att vika sig för den manliga normen även i språket och hur man pratar om och i sina diskussioner. Jag har varit där, nästan alla jag känner har varit där. Men det är viktigt att se.

Tycker du att jag har trampat på några tår ber jag hemskt mycket om ursäkt men det känns som att din relation blev lite "allmängods" (ursäkta uttrycket) iom att du skrev det här.

#7  relationer o feminism Josefine Alvunger
2003-12-15 10:30:39

Nu när jag tänker tillbaka har mina relationer alltid varit präglade av någon sorts jämställdhet, även om det kanske är svårt att tala om det när man inte bott med alla sina killar. Bara med en, i två o ett halvt år, och jag var inte en enda gång nere i tvättstugan. Vet inte ens var den låg. Han gnällde rätt ofta på mig, att jag aldrig diskade direkt efter maten, utan bara lät allt ligga i nåra veckor tills det blev riktigt göttigt. Själv reste han sig direkt o diskade *sin* tallrik efter ett tag. Han handlade. Han skötte bilen... O jag bjöd in folk på fester när han var bortrest över helgen så hyresvärden ringde o klagade. O jag strödde mina grejer över hela lägenheten. Oj, nu när jag tänker efter, så var vi inte alls särskilt jämställda. Jag gjorde inte ett smack. men det finns ju annat att mäta än bara vem som städar. För min del var det ren o skär lathet. Jag kom undan med det. Om min pojkvän hade reagerat med "lugna ned dig" då vi diskuterade feminim hade jag nog gått i taket. Fast min erfarenhet är att det varit tvärtom. Jag märkte ett mönster, det gäller iofs de flesta killar. Femininistiska diskussioner vad gäller objektifiering o sexualisering av kvinnor har alltid varit poppis. Har märkt att många killar kanske pekar på en tidning, el säger under en reklam "kolla va löjligt, här symboliseras ett tydligt madonna/horaförhållande" el dylikt. Dessa diskussioner har alltid flytit på bra. Kanske för att pojkvännen i fråga inte identifierar sig m det, det är så långt bort, nån annan gör det, att skylla på media är ju alltid poppis, både från fem o antifem.

Det som blev den verkliga stötestenen var mer strukturella diskussioner. Om vi såg på en tvdebatt kunde han identifiera sig med den manlige debattören som himlar med ögonen åt den kvinnliga, o tycka att hon visst var för skränig, inte höll sig lugn "gjorde bort sig" medan han var mer trovärdig, lugn o sansad, alltså hade han rätt. Men då gick jag på om hur hon förmodligen SKITER rätt högaktningsfullt i manlig traditionell rationell diskussionsteknik, utan fått lära sig att ta plats, höja rösten, vara en finne i röven, för att öht komma nånstans, just för att hon ÄR kvinna. O varför sälla sig in i spelet? Varför ställa sig i ledet o bli trampad på, samtidigt som gubbarna säger "trevlig tjej det där". Iaf, nu skall jag inte gå loss på denna diskussion, men var det nåt vi grälade om, så var det såna diskussioner. Då gällde det samtals- o argumentationsteknik, hur kvinnor o män använder rösten, o hur man uppfattar kvinnor som öht använder rösten. Han blev så förbannad på mig. Han kunde alls inte smälta att jag skulle få med nån sorts konspirationsteknik."Jag kan hålla med dig om mycket men du kan fan inte få in nåt feministiskt i DETTA! Detta är en DEBATT!" Det var oerhört intressant. För jag blev mer o mer säker på min sak, han blev mer o mer förbannad. För mig var det ju jätteintressant att diskutera en tvdebatt mellan två partiledare, o jag svarade att är det NÅT man kan få in feminism i, så är det ju politik, där manligt o kvinnligt är oerhört väl definierat o det gäller att ha folkligt stöd. Det räcker inte med att vara duktig. Man måste höras, synas, övertyga. Alla verktyg man blivit tilldelad för att få förtroende är livsviktiga för karriären. En del lär man sig. En del inte. En del leder till att man blir kallad utflippad. Jag tyckte att Schyman (som det så klart var) gjorde helt rätt i att ryta till mot Leijonborg. Han var skitlöjlig o skulle knäcka henne med traditionella småleenden, himlande med ögonen, sökte ögonkontakt med debattledaren o smålog i samförstånd, åt den "hysteriska kvinnan" som höjde rösten. Hon blev förbannad o ville diskutera sakfrågan, o blev trött på hans larv. Som jag sa till min dv pojkvän, att det där spelet har väl hon levt med i hela sin politiska karriär, klart man blir trött på det, framförallt när man diskutera EMU-frågan (L. ville diskutera hennes skatteaffärer el vad det var).

Iaf, kontenta. En relation är ju jämställd när båda känner sig nöjda med fördelningen. Men det finns andra variabler att mäta än städning. Tex hade jag en pojkvän som då o då tillrättavisade mig inför sina vänner. Typ "lugna dig" om jag skrattade för högt. Det gjorde mig så ledsen. Snacka brist på respekt. Att inte bli tillåten att få ta det uttrymme man behöver, att tvingas anpassa sig i situationer pga den andres önskemål. Missförstå inte, det är inte fel att göra saker för varandra, men när tänket börjar gå "äh jag är tyst, han hatar när jag snackar om feminism" eller man inte tar på sig de kläder man vill el när han bjuder in massa folk till lägenheten o du gjort tydligt att du inte hinner fixa nåt, o att det faktiskt alltid slutar med att du gör snittarna o bålen o dekoration, o att du har tenta o absolut inte hinner, men det ändå slutar med att han är på fotbollsturné hela dan, ringer från bussen kl 8 o säger att han kommer halv 10, gästerna kommer vid 9, men kan du va snäll o göra bålen? Gör slut då, o vänta inte på att kräket skall vara otrogen som jag gjorde. Det var inte kul det heller.

#8  jobbfördelning Kristina
2003-12-15 17:20:23

Jag kan ju konstatera att den som hanterar det elektriska hemma ofta är en man (vi är sambo men inte ett par, brukar vi säga - vi delar lägenhet), men å andra sidan är han civilingenjör så det hans försprång på området är inte bara könsbundet (även om valet av utbildning förstås itne är könsneutralt). Däremot har jag bott ensam i 9 år, vilket betyder att man lär sig öppna burkar, byta proppar, laga trasiga kontakter, reparera sladdar (jag har råtta, jag är en hejare på sladdar...), och sätta ihop IKEAmöbler. Vad skulle man annars göra, be grannen? Jag har bett en granne en gång, det var en vinflaska som bara inte ville upp. Han klarade det inte heller...
Jag tror att den största tjänst man kan göra sig själv är att inte flytta direkt hemifrån och ihop med en kille, utan att ta sig några år av att klara allting själv och upptäcka att det går bra. Har man vant sig vid att göra allting själv så är det också lättare att dela upp sysslorna på ett jämlikt, och inte bara rättvist, sätt.

#9  ja alice
2003-12-16 00:11:27

Det är verkligen en intressant diskussion. Jag har väldigt svårt att relatera till städ/mat/tvätt etc-problemet för jag har alltid varit "mannen" i sådana sammanhang i bemärkelsen haft högre tröskel för stökighet och sånt.

Däremot kan jag se det tydligt i samtal, hur man uppträder på festen, hur man bedöms och låter sig bedömas.

Senast häromdagen antydde en bekant att jag var ytligare än min pojkvän eftersom han är så tystlåten och jag är så "social". Jag tror gott om människor hette det... Men undertonen var att jag inte hade samma integritet. Jag kan inte hjälpa att se det som en könsfråga. När han är tystlåten tyder det på någonslags mystisk styrka. Den tysta poeten ungefär. Förr i tiden när jag var tyst - blyg - blev jag bara ignorerad. Så jag har lärt mig att prata oavbrutet och vara snäll och trevlig och så himla intresserad av määääniskor liksom. Jag kan verkligen hata det men det är inte som i filmerna - det är aldrig någon som märker hon den tysta tjejen. Killar däremot är tydligen automatiskt "djupa" eller intressanta om de är tillbakadragna.

Äh jag kanske bara blev ledsen för det där.

#10  Alice Anna
2003-12-16 18:05:59

..Inga tår trampade här inte. :-)

Intressant hur jag fick det att se ut som jag tar på mig skulden för feltolkningarna både från min och hans sida. Har inte tänkt på det förut.
Vi har ju olika debatt-teknik, helt klart. Hittills har jag alltid sett min argumentation som känslosam med undertoner av frustration och ibland uppdämd ilska, och alltså mindre effektiv, mindre trovärdig etc.. Medan jag har sett hans som mer rationell, "objektiv", saklig och vass. Självklart ska jag kräva min rätt till att få vara känslosam! Att diskutera "rationellt", och sakligt är ju "manligt", och hittills har jag alltid sett det som det idealiska sättet att vinna respekt och få gehör för åsikter. Självklart borde det inte vara så. Jag vill kunna använda mig av mina känslor när jag diskuterar, de ger ju substans åt argumentationen.
Du gjorde mig uppmärksam på ett par saker där.. tack. :)

#11  vidare Anna
2003-12-16 18:33:47

Annica, du har nog rätt i att det är en lång process. Man lär så länge man lever
Om jag ser till min relation så har min pojkvän i grund och botten alltid haft feministiska värderingar. Han är uppfostrad med stor medvetenhet av en mamma med feministiska värderingar som bröt könsrollsmönster. Respekt till henne :)
Men han har även utvecklats av våra ständiga diskutioner och jämställdhet, feminism och tillhörande frågor. -I synnerhet när det kommer till specifika kvinnofrågor. Han har också gett mig sitt perspektiv när det kommer till mansfrågor. I början tyckte han t.ex att SLitz var en ganska harmlös tidning, men efter många diskutioner och påpekanden från min sida, så började han alltmer dela min syn på saken. För killar som inte har så många tjejkompisar, och insyn i tjejers värld så kanske det ibland kan vara svårt att se problemen, om man inte får dem serverade framför näsan på sig. Och i och med att vi blev tillsammans så ökade jag hans perspektiv till kvinnofrågor, exempelvis ätstörningar, ideal och kultur och hur de står i samband med varandra. Innan han träffade mig så trodde han inte för sitt liv att så många tjejer verkligen mådde så dåligt, att tjejers självkänsla i regel är lägre än killars. Dessa är ju inte problem som är direkt synligt utåt.
Han har å andra sidan öppnat mina ögon när det kommer till mansfrågor. Jag har i min feminism ibland varit lite väl blind för vilka problem killar kan uppleva i relation till kulturens normer och krav. Nu ser jag dessa mycket tydligare.

Så, vi har berikat varandra med perspektiv båda två. Det var t.ex inte så länge sedan som han sade till mig att han numera *ser* mycket mer saker han tidigare inte lagt märke till, att hans ökade feministiska perspektiv bidragit till ökad medvetenhet på flera områden.

#12  *känner igen* Josefine Alvunger
2003-12-16 18:51:14

Jag känner verkligen igen det du skriver Anna. Jag fick liksom följa mitt exs feministiska utveckling. Från medhåll i oroväckande mkt (förmodligen för att han inte tänkt igenom det själv) till mothugg i nästan allt (då han tänkte igenom o ifrågasatte allt) till medhåll i en del saker o mothugg i en del, som sig bör. Intressant var dock att när jag precis skrivit min första text till Billy Butt höll han inte med mig, o vi hade ett jättegräl. Ett halvår senare pratade vi om våldtäkter o rättegångar, o rätt vad det var satt han faktiskt och drog "mina" argument. Så märkte vi båda att han efter en tid faktiskt höll med om det jag skrev. Det är absolut en process. O en rätt jobbig sådan. En seminarieledare berättade en gång om en slags "genusyrsel" som framförallt drabbar män som börjar fundera i könsroll o feministbanor. Att processen är smärtsam för kvinnor kanske ni känner igen, för mig var det det, samtidigt som jag förstod mig själv o andra mer o mer, min mamma mer, mina tjejkompisar etc. Men också jobbigt. Minnen av folk, lärare, killar, kompisar, som satt mig i fack o på olika sätt genom det påverkat min utveckling. Men kanske gör det "ondare" för killar? Jag märkte att mitt ex blev mkt mer medveten, en period var det han som pekade på tidningar o reklamfilmer o sånt precis som jag gjort innan, men slutat med nu "it goes without saying". Så slutade han med det oxå, när det blev självklart. Han berättade att han ibland på jobbet börjat debattera utifrån feministisk synvinkel, o det var kul, för han kunde återge en debatt o jag kunde själv märka att "den där debatten hade vi ju för en månad sen, o då la jag fram de där perspektiven, men då föll de inte i god jord". Men det sjönk väl in.

Han lärde mig väldigt mkt också. Bland annat att jag var alltför hård ibland. Jag kunde bli elak o aggressiv o anklagande mot honom. Det värsta var när han satte dit mig på min "kvinnliga manipulation". Han insåg att jag använde mig av ett tonläge som gav honom dåligt samvete, fast han kunde inte sätta fingret på varför, för jag "sa" ju aldrig nåt rakt ut. Och han hade rätt. Fan va jag skämdes då. Som kvinna lär man väl sig det där, vet inte om ni kört det spelet, men jag min onda människa gjorde det ibland. martyren, den suckande, "jaja... nej men det gör inget.. vi kan ses en annan dag... jag fryser in maten jag lagat.. suck.. gör inget alls.. ha så kul..." Så han satte dit mig där. Jag spelade på hans dåliga samvete som en "man som inte uppskattar vad hans kvinna gör för honom" o det var jädrigt fult. vet inte, kanske hade han aldrig märkt det om vi inte hade så mkt diskussioner om könsroller o relationer. en dag var han bara råförbannad. "den där rösten funkar inte. jag har märkt vad du gör nu. jag vägrar ha dåligt samvete för att jag måste jobba kväll ibland med mitt företag. du har inte rätt att ge mig det". O det hade han ju rätt i! Så nu har jag lärt mig den lilla läxan iaf, till nästa förhållande... Inte spela ut kvinnliga trix. Big nono. (framförallt inte om din pojkvän är feminist.)

#13  åh alice
2003-12-16 19:00:43

roligt Anna att du tog det så. Det var väl det jag hoppades. Ofta ser man inte riktigt sina tankemönster.

Just nu är jag dock rätt bitter, upplevde att jag gick igenom något av den där processen med mitt ex. Överhuvudtaget min "vänstersyn". Men, senast igår kallade han mig "livsfarlig rödgardist" ungefär... Så jag tror att det han hade bestämt sig för att "såna som jag var" 1998 när vi träffades sitter kvar 2003, när vi varit ifrån varandra över ett år. Det kommer tillbaka tyvärr.

INTE FÖR ALLA såklart. Jag hoppas verkligen det inte blir så ytligt för alla, det skulle vara läskigt...

Du måste bli medlem för att få skriva i forumet.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?