feminetik.se feminetik.se

Just nu 25 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Forum

Hur skulle du göra om ditt barn var Hagamannen?


Gå till senaste inlägget



#1  Hur skulle du göra om ditt barn var Hagamannen? svenskaflicka
2006-05-05 16:51:42

Vi kan givetvis också ställa oss frågan om ens partner blir avslöjad med att begå våldtäkter. Men låt oss börja med frågan hur vi ska agera om ens barn avslöjas med att vara våldtäktsman?

I en reportageserie i kvällspressen för några år sedan togs det upp hur anhöriga till "våldtäktsmän" agerade. Och att många agerade med förnekelse eller än vanligare genom att skuldbelägga offret. Enligt klassisk retorik är det kvinnan som lockat deras oskyldige son och därmed får skylla sig själva. I dessa fall gällde det itne överfallsvåldtäkter, utan mer våldtäkter där offer och förövare haft någon slags kontakt innan i vart fall.

Nåväl, vilken typ av övergrepp det rör sig om spelar kanske mindre roll för oss som feminister. Men hur skulle du reagera? Vilket ansvar har en som förälder, och vad innebär det att ge stöd till en förövare ifråga om solidaritet med offer?

Vilket ansvar har vi för att försöka bidra till vår sons (eller dotter) tillfrisknande - om en nära kontakt skulle kunna hjälpa det - och vilket ansvar har vi för att vi ändå uppfostrat denna person? Instinktivt skulle jag ju bryta med den person som begått denna typ av övergrepp oavsett om det var en arbetskamrat, vän, syskon etc. Just när det gäller barn blir det dock svårare.

#2  Sv: Hur skulle du göra om ditt barn var Hagamannen? Corona
2006-05-05 16:59:47

Jag skulle kolla om det fanns någon typ av anhöriggrupp/förening att kontakta.

Och jag skulle må skitdåligt, eftersom jag skulle ta på mig ansvaret för vad som hänt. Vad har jag gjort för fel i min uppfostran? Jag har skapat en våldsverkare!

Så jag vet att jag skulle behöva stöd av andra som befann sig i en liknande situation.

Jag skulle själv vilja vara ett stöd för mitt barn, om jag kunde, för att komma tillbaks till ett "vanligt" liv.
Men kanske är jag inte rätt person. Kanske kunde vi gå i någon typ av familjeterapi, eller gruppterapi.

Absolut inte förneka, det vore jättefarligt.

Skulle vilja trösta offret eller dess familj, men de skulle kanske inte vilja veta av mig. Kanske kunde jag via deras juridiska ombud skicka ett brev. Vill ju inte att någon ska känna sig hotad, men vill ändå visa mitt stöd för den som har det svårt.

Det var en hemsk fråga du ställde. Men intressant.

#3  Sv: Hur skulle du göra om ditt barn var Hagamannen? Teiresias
2006-05-05 17:21:17

I så fall skulle jag undersöka vad jag möjligen kunde göra för att lindra skadorna hos hans offer.

Sedan skulle jag erkänna att jag hade misslyckats, big time, i min uppfostran. Vad jag skulle göra därefter beror nog väldigt mycket på vad för slags kontakt jag kunde inleda och hålla vid liv. Om jag hade låtit, förlåt mig, ett sådant monster växa upp, skulle mina chanser vid det här laget, vara små.

Men, tror jag, jag skulle försöka, eftersom det antagligen skulle vara lättare i långa loppet än att bara skita i det hela.

#4  Sv: Hur skulle du göra om ditt barn var Hagamannen? morry
2006-05-05 17:23:15

anhöriggrupper är nog väldigt bra i den här typen av fall.
Att ensam försöka bära en sån börda som detta måste vara torde vara dömt att misslyckas. Man 'måste' ha någon som kan se hyfsat objektivt på saken och som kan reda i trådarna av känslor på ett professionellt sätt.
Även om man aldrig kan acceptera den här typen av brott kanske man iaf kan få förståelse för varför de begåtts.

#5  Sv: Hur skulle du göra om ditt barn var Hagamannen? Blindalina
2006-05-05 17:29:28

skulle försöka hjälpa mitt barn, även om jag kände vanmakt.

skulle försöka ta kontakt med offrens familj, om de ville, gärna i nån slags anhöriggrupp, och försöka prata om det.

skulle försöka behandla det.
skulle kanske behöva hjälp utifrån att förstå det hela, för det är säkert mycket svårt att hantera helt själv, men skulle ändå hjälpa och ställa upp för mitt barn.

skulle se det som nåt tragiskt och sorgligt och inte som att mitt barn var ont.

men det är säkert mycket svårt.

#6  Sv: Hur skulle du göra om ditt barn var Hagamannen? Blindalina
2006-05-05 17:31:22

vi har väl ansvaret att ställa upp för någon som är i kris (förövaren).

#7  Sv: Hur skulle du göra om ditt barn var Hagamannen? svenskaflicka
2006-05-05 17:39:37

Det här med att kontakt med offrets familj, skulle det inte kunna uppfattas som kränkande eller ett hån, om en samtidigt väljer att stötta förövaren?

Jag kan inte riktigt se det här framför mig, att det skulle vara möjligt. Som anhörig till ett offer skulle jag nog ha svårt att ta ett sånt initiativ på allvar.

För egen del skulle jag nog vara oerhört fördömande mot mitt barn. Eller det både tror och kanske hoppas jag i vart fall. Det på grund av att det finns så mycket i såna här processer som ändå bidrar till ett förminskande av våldtäkter (nu är det förstås skillnad om det rör sig om enstaka våldtäkt eller Hagamannen - Hagamannen blir ju sedd som ond) och i vart fall att ansvaret lyfts bort från förövaren. Så min första punkt skulle verkligen vara att uttrycka mitt avstånd, min avsky etc för gärningarna. Men samtidigt uttrycka att jag önskar och vill stötta honom om han vill ta itu med sina problem. Genom att angripa på detta sätt är det förstås en risk att mitt barn då skulle bryta med mig, men jag har samtidigt svårt att tänka mig göra på annat sätt.

Men svårt som fan såklart, därför jag började tänka på det. Och att den här tråden om hur en ska bestraffa Hagamannen kändes ganska distanserad i sina svar ibland.

#8  Till Svenskaflicka fredriktomte
2006-05-05 22:16:41

Är det inte ganska naturligt att reagera med förnekelse om någon som står en väldigt nära anklagas (eller döms) för ett grovt brott? Det är kanske lätt att säga att man inte skulle reagera så, men jag tror att det är ganska svårt vara särskilt objektiv om man råkar ut för det i verkligheten.

Annars tycker jag väl att man som förälder till förövaren först och främst har en skyldighet gentemot henne/honom. Det följer liksom med ansvaret som förälder. Jag tycker de som skrivit att de skulle ha ett dåligt samvete har helt rätt inställning. Som primär uppfostrare av en grov våldsverkare/brottsling bär man på ett tungt ansvar, såvida barnets brottslighet är ett resultat av medfödda empatistörningar och dylikt. Att bryta med sitt barn skulle jag nog bara betrakta som ytterligare ett svek i mängden.

Att kontakta offret eller dess anhöriga förstår jag inte riktigt poängen med. Vad ska man säga till dem? Jag är ledsen att mitt barn mördade/våldtog/misshandlade dig/ditt barn/din pojkvän/flickvän/osv? Tror mest det blir en konstlad situation. Särskilt om det nu är så att man inte riktigt förmår förlika sig med tanken på att ens eget barn är en grov brottsling.

#9  Sv: Hur skulle du göra om ditt barn var Hagamannen? Alex
2006-05-06 00:01:40

En (väldigt avlägsen bekant) blev grovt misshandlad av sin partner varpå partnerns föräldrar kommenterade det med: "du visste ju att vårt barn inte klarar alkohol." Alltså, la skulden på den misshandlade.
Det är otroligt smaklöst men jag har svårt att tro att jag skulle reagera väldigt mycket annorlunda. Det krävs nog en väldigt stor omställning för att kunna tänka sig att nån jag älskar kan göra något sånt.

#10  Sv: Hur skulle du göra om ditt barn var Hagamannen? Lisis
2006-05-06 00:57:38

Många gånger har jag hört uttrycket att det värsta man som förälder kan råka utför är att ens barn blir våldtaget, men jag tror det värsta man som förälder kan råka ut för är att ens barn blir våldtäktsförövare. Anledningen till att det aldrig nämns är förmodligen att det känns så otroligt hemskt och de flesta kan aldrig ens tänka tanken att ens eget barn skulle kunna göra en sådan sak.

#11  rättelse fredriktomte
2006-05-06 01:01:03

I #8 skrev jag:

Som primär uppfostrare av en grov våldsverkare/brottsling bär man på ett tungt ansvar, såvida barnets brottslighet är ett resultat av medfödda empatistörningar och dylikt.

Ett "inte" råkade trilla ur, och meningen skall alltså vara "... såvida barnets brottslighet *inte* är ett resultat..."

#12  Till Lisis fredriktomte
2006-05-06 01:03:53

Tror du har du rätt. Det blir ju även en form av skuldfråga för föräldrarna (eftersom de är de som förväntas ha lärt sitt barn rätt-och-fel).

Sedan undrar jag om våldtäktsman/kvinna är det absolut värsta. Hur är det med mördare eller andra former av grovt våld? Visserligen kan jag tänka mig att det faktiskt finns en del som rankar våldtäkt som värre på någon form av instinktiv nivå (kanske med en motivering i stil med att mord kan ursäktas i vissa lägen, men inte våldtäkt). Personligen tycker jag att det är lite stört dock. Att ta ett liv är ändå att ta ett liv. Det går aldrig att åtgergällda.

#13  #8 svenskaflicka
2006-05-06 02:59:08

Förnekelse är absolut naturligt. Det har jag inte sagt något om. Att förminska händelsen och att försöka skylla på offret, samt kränka denne, är förstås naturligt också ur vissa utgångspunkter. Men något som inte bara förklaras med psykologiska mekanismer.

Att bryta med sitt barn i detta fall tycker jag inte heller är någon bra idé. Däremot tänker jag att det är en bra grej att ställa krav givetvis, att säga hur en ser på det hela. Även om det innebär att ens barn bryter med en själv. En brytning behöver inte vara för evigt.

Sen är det en intressant sak i sammanhanget vilken skuld en har som förälder. Det vet jag inte, och det är ju givetvis något som är svårt att riktigt svara på. Vad som "orsakat" det hemska beteendet hos ens barn? Som vuxen till ett vuxet barn har en inte heller något givet ansvar gentemot sina barn, inte heller har barnen något givet ansvar mot föräldrar. Men trots allt är väl känslan att när alla andra sviker så borde inte en förälder svika förstås. Om det nu skulle vara så att alla andra sviker.

#14  Fredriktomte Lisis
2006-05-06 12:35:25

Det är sant att våldtäkt förmodligen inte är det värsta för alla. Men intressant att man alltid tänker att det värsta som kan hända ens barn är att "de råkar ut för något" och inte att barnen själva blir förövare- och då tänker jag mig alla olika slags våldsbrott.

#15  # 7 Svenskaflicka Blindalina
2006-05-06 16:14:24

Ja, det med att bemöta offrets familj är ju svårt, och kanske relativt onödigt, framförallt som första steg när en inte ens själv vet att hantera det och känner förtvivlan.

Men när det gäller att stötta ens eget barn, så tror jag kanske att vi menar på olika sätt.
Jag tycker inte ” fördömande” och ”stöttande” behöver särskiljas.
”Fördömandet”, s a s, dvs av själva brottet, handlingarna och beteendet, kommer väl automatiskt om en inte själv är empatistörd på nåt sätt, vilket jag betvivlar är fallet.

Frågan är hur en ska hantera det hemska att ens barn begår ”onda” handlingar och skadar andra.

PÅ dig låter det som att du alltså menar att det krävs ett fördömande, ett förmanande, ett känslomässigt avkapande av sympati för att personen, barnet skall förstå att du inte tycker det den gjort är ok .

Frågan är ju då 1) vet den själv om att det den gjort inte är ok

Jag tror att de allra flesta förutom de allra mest störda brottslingarna vet om att det den gör inte är ok, att de begår brott mot människor och skadar dem.

Och om vi förutsätter det, så känns det på många sätt väldigt onödigt att en skall, som nära anhörig, behöva påstrida detta mer än nödvändigt, alltså ; att en är djupt ledsen och sårad över vad den gjort, tror jag det räcker med att en markerar en gång för att personen skall förstå, om den inte redan vet detta.

Mycket på grund av att detta lägger på skuld, vilken givetvis borde påläggas, men kanske inte mer än nödvändigt då detta bara försvårar personens rehabilitering. En människa måste få veta att den kan bättra sig för att kunna bättra sig!

Så jag tror inte att medias förminskande av våldtäkter överstiger ditt barns rätt till att få bli rehabiliterad.

Dessutom tror jag absolut de flesta, förutom de ytterst få procenten extra gravt psykiskt störda förövarna, vill ” ta itu med sina problem”. In fact tror jag de huvudsakligen är offer inför sina problem.

Och om en person skall kunna rehabiliteras från dessa problem måste en helt enkelt , som nära anhörig/förälder, stötta dem på alla sätt (en orkar, självklart kan en samtidigt vara helt förkrossad och sårad), det går, och visa att en tror på personen, personen under alla de här problemen. En måste alltså ge en människa chans till rehabilitering, och det är nog jätteviktigt som förälder att en visar sin tro på dem, innerst inne.

MEN, -disclaimer - det här är jättesvåra problem, kanske de mest fundamentalt svåraste i relationsväg, - hur hantera att ens eget barn skadar andra ( och sig själv).
Det är säkert oerhört svårt om ngt sådant här händer, och SJÄLVKLART har en rätt till och bör en känna ilska och förtvivlan, förutom sorg, så länge en gör det.
Men det är icke desto mindre viktigt att försöka göra situationen konstruktiv.

Du måste bli medlem för att få skriva i forumet.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?