Men vad är det här för nåt, är det här verkligen sant?
Källa: http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0…

Visst vet jag att det "big business" det här med bröllop, iaf i USA:
http://www.smartmoney.com/divorce/marriage/in…


Men vad är det för nåt som triggar igång detta, hur har detta fenomen uppstått att bröllop ska kosta så mycket, vara så storslaget och kosta så mycket? Är det perfektionen i bröllopet dom är ute efter?

När jag tänker på min, eventuella, bröllop så tänker jag hellre smått och romantiskt än storslaget och kostsamt.

ja, jag tror det handlar om någon sorts perfektion. man kan likna det vid att skaffa barn, där många sparar för att ha råd med den senaste barnvagnen osv. de stora tillfällena i livet måste vara felfria, liksom.

Folk e ute efter fyra bröllop och en begravning.

Jag fattar inte heller det där. Är det verkligen så som dom säger i alla amerikanska serier att bröllopet, det är nåt som alla kvinnor längtat efter och planerat sen de började gå, typ?

Bröllopsfenomenet är verkligen ursymbolen för den jobbiga heteronormativiteten. Frågan är om jag någonsin kommer att kunna ta mig igenom ett bröllop igen utan att få spel :)

Vi hade ett fint och billigt bröllop med jättemånga gäster utan så värst mycket hysteri, genom att vi tänkte över vilka värden som var de viktiga för oss:

Lova oss själva, varandra, och Gud, och hela världen att vi verkligen verkligen ville försöka engagera oss djupt i varandra tills nån av oss dog

Kärleksfest med massor av kompisar

Visa att det inte behöver vara så hysteriskt.

"Kärleksfest med massor med kompisar" låter onekligen... intressant ;-)

När jag bodde i England fick jag den känslan. När jag berättade att jag aldrig har funderat speciellt mycket på bröllop och kanske inte vill gifta mig, tyckte de nästan att jag var lite suspekt. Typ "läste du aldrig sagor om prinsar och prinsessor när du var liten..." gaaah!!!

Men det ÄR nog en helt annan sak i Sverige. Generellt i alla fall. Av ca tio par i min bekantskapskrets (alla mellan ca 25 och 35 i ålder) har bara två gift sig. Ett av dem hade ett "traditionellt" bröllop, med riktig brudklänning, kyrka, 70-80 gäster, bröllopstårta, levande musiker efteråt och hela köret. Det andra paret gifte sig i ett växthus med bara ett par vittnen, men hade senare en stor kompisfest.

Det är väl åt det senare hållet jag själv skulle vilja ha, OM det nu blev av någon gång... Tanken på att skrida fram i en kyrka klädd som en maräng, gör mig bara stressad ; )

Jag och min man gifte oss i största hemlighet i rådhuset. Det kändes alltför utlämnande att inför en hoper människor berätta om våra innersta känslor för varandra.

När jag bodde utomlands för ett par år sen var tjejer ofta avundsjuka på att jag var (är) gift. När jag vädrade min ångest över att vara snart 30 och inte ha en universitetsexamen invände de "But you're MARRIED!"
Som om det var nåt man satte på CV'n, typ.

Jag ska aldrig gifta mig förrän alla människor kan göra det, oavsett läggning. Och då blir det nog mer i formen av en kråka på ett papper någonstans och möjligen en öl i goda vänners lag... Romantiken får flöda inom andra områden. Egentligen tycker jag att äktenskapet som institution bör skrotas helt...

10
Jo det där har jag oxå funderat på. Det är trist att inte alla får gifta sig i kyrkan ännu, inte en grej jag vill stödja. Däremot vill jag gifta mej, (men kanske ångrar mej igen nästa månad) med fin klänning och hela paketet, men inte ännu. Ett giftemål är inget mål i sig, men en trevlig fest och det betyder ju att man verkligen kan tänka sig att leva med den personen för evigt. Trevlig tanke

För nåt år sen snubblade jag över Bröllopstorget http://www.brollopstorget.se/ och blev sittande i deras forum i timmar med käften vidöppen av fascination och förundran. En del hänger upp fruktansvärt mycket på själva brölloppet. Allt måste vara perfekt. Jag undrar om inte väldigt många känner sig besvikna när det hela är över. Många av de som hänger i forumet verkar redan vara gifta. Jag antar att de gör det för att få fortsätta suga på karamellen.

För mig är det uppenbart att äktenskapet är en patriarkal institution. Det handlar om att behålla kontrollen av egendom inom släkten, försäkra sig om att blodet lever vidare trots att det är kvinnan som har den egentliga makten över fortplantningen. Äktenskap är mäns kontroll av kvinnor med allt vad det innebär. På sistone har det fått mer och mer romantisk fernissa i takt med att kvinnor vunnit inflytande över sina liv. Jag kommer i alla fall inte att gifta mig med mindre än ett hagelgevär i ryggen.

På ett konkret plan är kvinnorna ofta mer drivande när det gäller bröllop och bröllopsbestyr. Både han och hon kanske vill gifta sig - men det är hon som vill ha ett traditionellt kyrkbröllop och hela köret. Den dan jag hör en kille säga "jag har fantiserat om min bröllopsdag sedan jag var liten!", ska jag rita kors i taket. (Å andra sidan är den uppfattningen numera inte jätteutbredd bland svenska tjejer heller).

Dock tror jag inte att kvinnor skulle tycka det var lika givande med bröllop och bröllopsbestyr, om de inte hade fått välja partner själva, om äktenskapet var arrangerat etc (som förr i tiden). Det är snarare den romantiska drömmen om evig tvåsamhet som de försöker uppfylla, än mannens "överhöghet" över dem. Tror inte heller att så många tänker på (eller ens vet?) att den vita brudklänningen är en symbol för brudens jungfrudom... För att inte tala om den klassiska traditionen att det är brudens far som ska gå med henne in i kyrkan och ÖVERLÄMNA henne till brudgumen framme vid altaret. Symboliken kan knappast bli tydligare. Dock är detta en tradition som i viss mån har övergivits även vid mer "traditionella" bröllop, efter vad jag har förstått.

Jag vill dock inte på något sätt frånta dessa kvinnor deras glädje, och jag misstänker att att så länge traditioner är (eller upplevs som) självvalda, tenderar många att hålla fast vid dem, även då de är ganska konservativa. Att traditioner är viktigt för många människor ska inte förnekas. Något att hålla fast vid i en föränderlig värld full av motstridiga normer etc.

Först nu inser jag att mitt senaste inlägg faktiskt kan låta ganska nedlåtande. Det var inte alls min avsikt. Jag har också chockats av en del på Bröllopstorget och är själv skeptisk till bröllop, i alla fall den mer "traditionella" sorten. Men det är skillnad på att ha personliga åsikter i frågan och att moralisera över andras livsval. Även om gränsen ibland kan uppfattas som hårfin, jag vet...

Enligt vad jag har förstått är det tvärtom så att det har blivit vanligare på senare år med att bruden överlämnas till brudgummen som står och väntar vid altaret. I den svenska traditionen har paret gått tillsammans, för att markera att de båda är där av fri vilja. Men i drömmen om brölloppet är det inte sällan som på film, och där lämnas ju bruden över.