Sveriges bästa kultursida har producerat en mycket intressant artikel skriven av vänsterdebattören och journalisten Helena Hägglund:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article19293…
Kortfattat handlar artikeln om hur HBT-rättigheter blir till nationalistiska och rasistiska slagträn.
Bland annat tas det upp hur HBT-frågan används för att legitimera israeliskt förtryck av palestinier. Här har Helena Hägglund helt rätt. Israel använder sig ofta av argumentet att de är bäst på HBT-rättigheter i regionen, för att ställa sig in hos västerlänningar. Även bland svenska Israel-supportrar framhålls att Israel är denna oas av HBT-rättigheter i en annars mörk del av världen, vilket ställs mot Hamas som pekas ut som religiösa fundamentalister som ogillar bögar.
Intressant stycke:
För att denna mellanösterns man ska stå i opposition till våra värderingar måste vi utgå ifrån en idé om vilka vi är. Detta vi, i USA, Europa och i allra högsta grad i Sverige, baseras på idéer om progressivitet, modernitet, sekularism och liberalism. Vi ser oss ligga i modernitetens framkant och tillåter oss därför att döma resten av världen utifrån vår måttstock. Judith Butler menar att sexuell frihet är en bärande del av modernitetsidén, speciellt den homosexuella friheten.
Här anser jag att hon i stort har väldigt rätt, förutom att hon använder begreppet "Europa" på ett väldigt ignorant och okunnigt vis. Europas största land är Ryssland. Ryssland tar tydligt avstånd från denna västerländska modernitetsidé som artikeln handlar om. Istället för att skriva USA och Europa, hade det varit bättre att skriva västvärlden.
På grund av sin ovilja att hoppa på modernitetsidén med liberalism, sekularism och HBT-rättigheter av västerländsk modell så döms Ryssland ut av västvärlden som sin antites, likt Hägglund konstaterar att Väst dömer ut Mellanöstern (med undantag för Israel) som sin antites.
Hägglund fortsätter:
Jag bor och jobbar i Mellanöstern, i ett land där majoriteten är muslimer. Jag befinner mig alltså på en plats som det västerländska samhället utdömt som sin antites, modernitetens kölvatten. Folk från Sverige frågar mig ofta hur långt man kommit med kvinnors rättigheter, homosexuellas rättigheter och ibland även med transpersoners rättigheter. De förutsätter att det finns en given mall för hur rättigheter ska se ut och att det finns en given tidslinje för när och hur dessa rättigheter bör infinna sig.
Genusvetaren och queerteoretikern Jasbir Puar kallar fenomenet för homonationalism. Det vill säga, idén om att hbtq-personer världen över delar samma erfarenheter och har samma mål, och att deras identitet främst konstrueras av deras kärlek och åtrå. Enligt henne betraktas identiteten sedan som grunden för alla politiska krav. Homonationalismen gör alltså att hbtq-rättigheter frånkopplas annan klassbaserad eller platsbaserad politisk kamp, eller faktiskt ställs i direkt opposition till en sådan kamp.
Homonationalismen är i dag så pass hegemonisk att ett land eller företag inte behöver rosatvätta sitt varumärke eller politik, för det görs redan åt dem, utifrån. Politiska rörelser eller idéströmningar i omvärlden rosatvättas eller svartlistas av oss i väst utifrån hur homovänliga eller kvinnovänliga de är, utan att rörelsen eller idéerna sätts in i en bredare kontext.
Kristna Ryssland är förmodligen det tydligaste exemplet på vad hon talar om, där omvärlden rosatvättas eller svartlistas utefter landets homovänlighet. Det kristna landet Uganda i Afrika är ett annat exempel.
Jag anser att Hägglund är "spot on" i kritiken mot den västerländsk idén att homo- och kvinnorättigheter ska infinna sig i omvärlden efter en västerländsk mall.
Vad är er syn på homonationalismen?
Själv instämmer jag till fullo i kritiken mot homonationalismen.
Ett av de tydligaste exempel på den svenska homonationalismen är de krav som väcks att nationella symboler ska bli HBT-symboler i syfte att markera mot de länder/samhällen man dömt ut som sin antites. Det gäller svenska idrottare som i egenskap av att representera Sverige ska markera mot Ryssland i HBT-frågor, att svenska ambassadens svenska flaggor (tydligaste nationssymbolen av de alla) ska bytas ut mot regnbågsflaggan i Moskva.