Hej alla!

Jag satt och knapade pa en tankegang, som jag skriver ned lite snabbt för att fa er aterkoppling.

Motviljan mot mansrättsrörelsen hos befolkningen i allmänhet och inom feminismen i synnerhet är pataglig. Den anklagas för allt fran rasism över homofobi till att vilja försvara privilegier (även om jag hittills inte sett exempel pa hur rörelsen gör sig stark för män i samhällets toppskikt). Politiskt anses den vara ekonomiskt liberal och värdekonservativ.

Samtidigt hör jag ofta pa det här forumet, av den ökända Big Red i Toronto, och i debatterna att rörelsen borde sälla sig till feminismen. I slutändan berör rörelsen fragor som kan föras tillbaka till könsroller, och könsroller, de vill feminismen bekämpa minsann.

Lat oss ställa asido hur bisarr och motsägelsefull denna kritik later. Tänk pa det kända klippet som visar hur folk reagerar när kvinnor slar män:

http://www.youtube.com/watch?v=CRCS6GGhIRc

Här är vi alla överens om att könsroller är boven. Till och med när en man är det uppenbara offret, är vi sa oförmögna att se hans sarbarhet och hennes illvilja, att vi tolkar det som om att han har gjort nagot hemskt som tvingade henne att reagera pa det sättet. Detta trots att vi alla har upplevt hur missvisande denna stereotyp kan vara.

Grundpelaren i mansrättsrörelsen är att öka synen pa manlig sarbarhet, att sänka synen pa mannen som förbruksvara; och, i mindre utsträckning, motsvarande för kvinnor.

Det som förbryllar är nu radikalfeminismen. En radikal falang tar en rörelsens slutsatser mer ordagrant och extremt; saledes är det radikalfeminismen som star för att genus skall upphävas, till exempel. Men den star samtidigt för ett mer extremt offerperspektiv; de för ofta ordet i häxjakter pa män som senare visar sig vara oskyldiga, de anser att valdtäkt är normaliserat, och vill utvidga valdtäktsbegreppet till att täcka en betydande del av svenska folkets sexualliv.

Mansrättsrörelsen däremot vill ta 70talets feminism flera steg längre. De vill utvidga mäns roller inom den privata sfären, de vill uppmuntra kvinnor att ta mer ekonomiskt ansvar, och de vill att en del män skall fa vara nagot av det omanligaste som finns: ett offer i behov av stöd.

Är det da konstigt att de flesta av rörelsens framstaende föresprakare, sasom Hoff Summers, Warren Farrel, Erin Pizzy, tog avstamp inom feminismen pa 70talet?

Grundpelaren i mansrättsrörelsen är att bevara manliga privilegier. Därav kritiken.

De här mytiska privilegierna som anses bevisas både när kvinnor gynnas och när kvinnor missgynnas. De här privilegierna som existerar ipso facto till skillnad från alla andra typer av privilegier som kan avfärdas om det på något sätt går att konstruera en moralisk bakgrund som är förkastlig.

Jag personligen (som tveksam sympatisör) har varken känt av manliga privilegier, eller känt nagot behov av att bevara dem, i alla fall sa som de beskrivs av feminismen.

Och även om mansrättsrörelsen verkar arg ibland och vi pga könsroller upplever denna ilska som hotfull, har jag inte sett mycket som tyder pa detta.

Ta fragan om manliga offer för vald i hemmet. Det har aldrig varit ett manligt privileg att fa sympati för detta; tvärtom har män da som nu BESTRAFFATS för att vara offer för en kvinna. Det är bland det omanligaste som finns.

Eller fragan om självmord eller mäns hälsa. Det traditionella samhället har prioriserat kvinnor av den enkla anledningen att de är värdefullare för samhällets fortbestand.

De manliga privilegier som vi hör talas om är en biprodukt av att mannens uppgift har varit att vara produktiv och bidraga till samhället. Den makt han har haft har han fatt för att kunna uppfylla denna uppgift.

Mansrättsrörelsen vill dra uppmärksamhet till och mildra dessa krav vi har pa männen idag.

Sa det är snarare tvärtom - rörelsen vill minska de traditionella privilegierna. Det är kanske en av anledningarna till att rörelsen inte är särskilt populär i vart samhälles privilegierade skikt?

(Sedan kan man naturligtvis tolka t.ex. motstand mot positiv särbehandling som ett försök att bibehalla privilegier, men för det första är detta motstand mig veterligen inte en grundpelare i rörelsen; för det andra fokusseras det motstand som finns mot den negativa diskriminering pa individniva som ett sadant system medför.)