feminetik.se feminetik.se

Just nu 21 besökare varav 0 feminetister och 0 jäif:are

Forum

Claudiaa "Feministiskt mansforum?"


Gå till senaste inlägget



#1  Claudiaa "Feministiskt mansforum?" Kall
2010-07-08 15:38:48

Intressant frågeställning från Diskussion. http://www.feminetik.se/diskutera/index.php?f…

Varför blir ni inte bögar av politiska skäl, undrar jag då?

Är det avsaknaden av förtryck som gör att ni inte väljer att klara er själva ideologiskt? Varför är separatism en så vanligt förekommande frågeställning och tankegång hos kvinnor inom feminismen?

Du menar att vi (män) ska arbeta för att få tillbaka separatismen som ni och vi arbetat i 200 år för att få bort?

Och ja, precis det jag efterlyser: vad har vi kvinnor för inverkan på er? Kan ni formulera det på egen hand vore det bra. Det är så vi tjejer har gått från slaveri till statsledare på 200 år. Utan att fråga män om ständig feedback. Diskussionen har förts bland oss och genom att se på vår egen situation, känna efter, uttrycka vad vi känner och vara öppna kring våra problem och hitta en solidaritet.

Män vill också bli föräldrar, och se sina barn växa upp. Kanske?

Uppenbarligen saknar män solidaritet med varandra i dagsläget för annars skulle de inte drabbas av varandras våld i den grad de gör.

Jag tror att solidariteten med närstående oavsett kön, för de flesta är större än solidariteten med okända av samma kön.
För den som nu tvingas välja.

Eller? Handsken är kastad. Tar ni inte upp den ser jag faktiskt inga problem med ett framtida matriarkat. Varför ska vi stanna upp för er skull? Att behöva mamma killar är det värsta jag vet.

Jag trodde (för länge sedan) att det handlade om jämställdhet, individ istf kön.
Men, bring it on!

#2  Sv: Claudiaa "Feministiskt mansforum?" RasmusS
2010-07-08 17:00:54

Man kan inte bli bög eller lesbisk av politiska skäl. Konstig fråga. Kan man välja vilken könstillhörighet som tänder en så är man bisexuell. Punkt.

Ja varför är separatism ändå rätt så vanligt förekommande inom feminismen? Frågan blir relevant eftersom feminism hela tiden påstås syfta till jämställdhet. Men kanske är svaret att det är för att sexism, diskriminering och förtryck som drabbar män är begrepp som inte existerar för en del av dem. De har inte läst det i sin feministiska lilteratur och då finns det inte. Kanske för att de i sin iver att lösa kvinnofrågor glömmer det där med att leva som man lär, självreflektion och självkritik.

claudiaa sa:
Det är så vi tjejer har gått från slaveri till statsledare på 200 år


Nja, det var väl rätt förenklat i och för sig men utan männen vid sin sida hade de aldrig uppnått några förändringar. Tycker även slutsatsen om solidaritet är aningen långsökt.

claudiaa sa:
Eller? Handsken är kastad. Tar ni inte upp den ser jag faktiskt inga problem med ett framtida matriarkat. Varför ska vi stanna upp för er skull? Att behöva mamma killar är det värsta jag vet


Så det är det män har gjort de senaste 200 hundra åren, dvs. behövt pappa tjejer?

Jag trodde det populärt kallades för förtryck, diskriminering och liknande. Men jag har ladrig hört det beskrivas som om man mammar eller pappar det andra könet

#3  Sv: Claudiaa "Feministiskt mansforum?" Bakfot
2010-07-08 19:21:34

Claudiaa sa:
Vidare, som kvinna lever du under en terror. Alltså att du kan drabbas slumpmässigt av ett förtryck från en annan grupp. Män lever under samma terror men med undantaget att förtrycket drabbar dem från den egna gruppen.

Ja det har ju varit en stor tröst genom historien för mobbnigsoffer, statare, livegna, silikossjuka gruvarbetare, lemlästade militärer och alla andra plågade män. Om de led och dog så var det allafall under händerna på den egna gruppen.

RasmusS sa:
Ja varför är separatism ändå rätt så vanligt förekommande inom feminismen?
För att etiketten feminism blir en frisedel för den mest groteska biologism (se ovan), om den bara lindas in i lite genustermer.

#4  Sv: Claudiaa "Feministiskt mansforum?" samusaran
2010-07-08 19:24:37

Bakfot, jag tror nog inte någon påstår att det skulle vara nån sorts tröst. Däremot är det värt att analysera och diskutera.

Jag ser heller inte biologismen. Claudiaa utgår från socialt konstruerade roller och mönster.

#5  Sv: Claudiaa "Feministiskt mansforum?" bizc
2010-07-08 20:46:49

[Detta meddelande har blivit raderat på grund av att författaren inte följde feminetik.se:s regler.]

#6  Sv: Claudiaa "Feministiskt mansforum?" Farrell
2010-07-08 21:27:52

Claudia fortsätter bara vad några andra före henne startat:
http://www.youtube.com/watch?v=36nd1PwP17c&am…

#7  Sv: Claudiaa "Feministiskt mansforum?" Bakfot
2010-07-08 21:54:00

Om "social konstruktion" är entydigt med innehav av en viss typ av könsorgan så ser allafall jag biologismen.

#8  Feministisk skamvrå för män? RasmusS
2010-07-09 01:50:52

Vet inte men när man säger att män behöver ett separatistiskt forum för att diskutera mansrollen ur ett feministiskt perspektiv, med andra ord ett kvinnligt perspektiv (som feminismen sägs utgå från) så låter det mer som om det är fråga om en feministisk skamvrå för män än något annat.

Lite som om kristna skapade ett rum för okristna att reflektera över sina syndiga okristna liv ur ett kristet perspektiv men utan kristnas inblandning. För mig fungerar det inte direkt inbjudande i alla fall och jag har svårt att se hur det skulle kunna blir konstruktivt för någon.

#9  Sv: Claudiaa "Feministiskt mansforum?" RasmusS
2010-07-09 02:21:35

Claudiaa sa:
ge killarna chansen att definiera vad en man är och vilka problem de har


Det är ingen känga på något sätt men är det inte just _det_ vi försöker komma i från? En definierad och därmed normerande bild av vad som är en man respektive kvinna?

Vilka problem män har bör gås igenom. Vi gör det också. Vi här på Feminetik. Vi lägger fram exempel på dem i otaliga trådar. Och vi "står ut" med att även kvinnor deltar i diskussionen. Jag vågar faktsikt påstå att majoriteten av oss uppskattar att kvinnor deltar. Bland annat det får mig i bland att undra om feministiska kvinnor är mer egocentriska och intoleranta än feministiska män och andra män och kvinnor. Rent generellt givetvis. Hittills har jag ingen klar uppfattning men frågan har väckts mycket pg.a hur mäns åsikter behandlas i diskussionerna på feministdelen.

claudiaa sa:
Eller är det vi kvinnor som ska analysera mansrollen och definiera mansrollen?


I feministiska sammanhang kan det ofta kännas som om man menar att vår analys av mansrollen, våra upplevelser, inte är värda något pga. att vi inte kan hänvisa till dem i feministisk litteratur.

claudiaa sa:
Men för mig är det uppenbart att kontakten med kvinnor är OERHÖRT mycket viktigare för män än det omvända i att definiera sig själva


Jag håller inte med. När män försöker sig på något dylikt, och det sker på feminetik också, brukar det inte allt för sällan finnas ett feministiskt motstånd till anylysen och analyserandet om det inte sker på feministiska villkor, dvs. ur ett kvinnligt perspektiv.

claudiaa sa:
Det är f-n som om killar inte vet vilka de är om inte vi kritiserar dem Kan ju vara bra om de tar reda på det


Jo då, "vi vet" lika väl som "ni vet" vilka "vi/ni" är. Du talar om oss som om vi vore två homogena grupper helt skilda från varandra. Kanske är det din definition av mansrollern som behöver kompletteras mer än männens?

Och om så är fallet, gör inte det bäst tillsammans i stället för separatistiskt?

#10  Sv: Claudiaa "Feministiskt mansforum?" RasmusS
2010-07-09 02:50:17

Jag skrev: "det får mig i bland att undra om feministiska kvinnor är mer egocentriska och intoleranta än feministiska män och andra män och kvinnor.."

Såg att det där lät rätt raljant. Sorry :/

Om jag omformulerar mig. Det finns flera feministreggade personer som diskuterar utan att dra upp kön som ett argument att dunka sin motpart i huvudet. Dvs. "du tycker så bara för att du är man" (har inte sett det omvända). Det är positivt. Men den förståelsen de visar inför dem som använder den typen av "argument" och den förlåtande attityden genom att oftast inte ifrågasätta beteendet, alternativt försvarar det, väckte frågan.

#11  *host* RasmusS
2010-07-09 14:23:28

caludiaa sa:
Wow, I JÄIF bilr jag kallad manshatare och får "söndra och härska" slängt på mig helt öppet för att jag föreslår att män ska kunna få diskutera sin roll separatistiskt. Och det av män- :D


Ehh... nej. Faktist inte alls. Av EN man blir du det och det bara om vi förutsätter att "bizc" är en man. Varför överdriva? Varför använda det enda exmplet i en tråd för att beskriva resten av inläggen?


claudiaa sa:
Jag tycker det är helt underbart humoristiskt alltihopa om det inte tydde på ett grundläggande strukturfel


Vad tyder en anekdot från JÄIF på för strukturella fel i det svenska samhället?

#12  Sv: Claudiaa "Feministiskt mansforum?" MartinK
2010-07-09 16:08:17

Det är den vanliga högen paradoxer:
1. Kvinnor är också med och återskapar strukturerna heter det, men det är bara männen som skall ta ansvar för den.
2. Män skall naturligtvis diskutera sin mansroll för sig själva och helt på egen hand komma fram till vad de själva tycker den är, gärna separatistiskt för att inte störas av kvinnlig inblandning, men om de kommer fram till fel slutsats (och det har dem gjort hittils i alla fall) som inte stämmer med den feministiska (se punkt 1) så är de bara bittra patriarkatsförespråkare som försöker skylla allt på kvinnor och som borde diskutera sin mansroll för sig själva och helt på egen hand.. etc
3. Kvinnor har minsann frigjort sig själva. Däremot kan de inte ta initiativ på krogen förrän män slutar se ned på prosmiskösa kvinnor, inte heller kan de diskutera på Diskussion förrän alla feministiska män håller käften, och för att elda upp 100000 behöver de kontant bidrag från två män. Men de har frigjort sig helt själva..

#13  Sv: Claudiaa "Feministiskt mansforum?" feman
2010-07-10 10:34:32

MartinK, jag tycker du ganska väl visar på vilken effekt Claudiaa’s sarkastiska tråd med krav(?) på ett feministmansseparerat forum skulle få:
Ett befästande av ett patriarkalt synsätt på kvinnofrigörelse.
Annars tycker jag slutsatsen C. drar att det samhälle vi har att se fram emot om män försöker bita sig fast i den struktur med överordnad manlighet som vi har nu, verkar ganska logisk.
Då blir det inte positivt utan en ökning av mansmaktstrukturens metoder minus män.

#14  Udd RasmusS
2010-07-10 10:53:39

UDD sa:
För mig känns det väldigt viktigt att skillnaden mellan könen minskar och att vi slutar konstruera kön i den stora omfattning som vi gör idag. (Det är nog också grundanledningen till att jag blev feminist.) Därför är separatism egentligen något jag vänder mig emot. Givet att kvinnor som grupp är underordnade kan jag dock se behov att kvinnoseparatism i vissa fall, exempelvis där det annars finns risk att män skulle ta för mycket utrymme.


1. Men på vilket sätt skulle det ens vara möjligt för män att "ta plats och tysta" kvinnor på ett forum där man inte kan tala i munnen på varandra, där man inte kan avbryta, där man inte kan tala högst osv?

2. På vilket sätt kan man ta för mycket plats på bekostnad av den andra gruppens plats på wtt web-forum?

3. Hur kan endera en kvinna eller man vara underordnad den andra på ett Internetforum så länge inte siteägaren reglerar/modererar pga. könstillhörighet?

#15  #13 feman MartinK
2010-07-10 11:41:25


MartinK, jag tycker du ganska väl visar på vilken effekt Claudiaa’s sarkastiska tråd med krav(?) på ett feministmansseparerat forum skulle få:
Ett befästande av ett patriarkalt synsätt på kvinnofrigörelse.


Får du och C (för ni förespråkar ju samma sak i allt väsentligt) som ni vill så befäster det snarare ett feministisk synsätt på manlig frigörelse. En som handlar mer om att skuldbelägga män än om att ta itu med bakomliggande orsaker.


Annars tycker jag slutsatsen C. drar att det samhälle vi har att se fram emot om män försöker bita sig fast i den struktur med överordnad manlighet som vi har nu, verkar ganska logisk.
Då blir det inte positivt utan en ökning av mansmaktstrukturens metoder minus män.


Tyvärr är ju den frigörelsen helt beroende av att kvinnor särbehandlas positivt hela tiden. Så fort man är beroende av att prestera så förlorar kvinnor eftersom de inte har samma incitament som män. Det är därför skillnaden i inkomsklyftor och styrelseposter inte minskar trots att utbildningnivån gör det..

#16  Till Claudiaa RasmusS
2010-07-10 12:40:19

Claudiaa sa:
Vi får en handfull som hakar på tåget men i stora delar av den manliga gemenskapen är begreppet "feministisk man" fortfarande något löjeväckande och omanligt, varför är det så?

Vi kan börja i den frågeställningen. Varför uppfattas det som omanligt och vad är då manligt? Och bara män bör svara på den frågan, tack.


Att vara löjeväckande strider mot mansrollen. Ett kort och förenklat svar.

Ska man analysera det lite djupare (men fortfarande något förenklat) så måste man fråga sig varför en del anser att det är löjeväckande med feministiska män. När man gör det måste man se till vilken bild feminismen generellt har i samhället, dvs. den bild som feminister sprider genom sina uttalanden och ställningstaganden. Detta tillsammans med det motstånd ett ifrågasättande av konservativa normer innebär. Normer som bärs av så väl kvinnor som män.

Jag tror att synen på feministiska män skapas av konflikten mellan budskapet och normen hos de konservativa kvinnorna och männen. I de fall budskapet läggs fram på ett arrogant oseriöst sätt och om referenserna till argumenten är ovetenskapliga så framstår ofta avsändaren som löjeväckande oavsett vad för ideologi/religion vi talar om. Även hos dom som inte är konservativa. Det "är" omanligt att vara löjeväckande. (Bara som en parantes: En svag man ses som löjeväckande som borde skärpa sig. En svag kvinna ses inte som löjeväckande, hon borde få hjälp)

Jag undrar i bland om inte de feministiska männen kanske drar det tyngsta lasset i feministiska sammanhang. Deras seriositet i feministiska frågor blir ständigt ifrågasatt av icke-feminister _och_ kvinnliga feminister. Jag kan givetvis ha fel men det ser rätt ofta ut så för en "utomstående".

Du frågar vad som är manligt och jag utgår från att du menar vad jag/vi/män upplever som förväntas av oss av samhället (kvinnor och män). Stämmer det? Eller vill du även ha en personlig åsikt vad som är manligt?

Samhällets syn på vad som är manlighet som jag upplever det (något förkortat och förenklat):
Att vara komptetent
Att hela tiden prestera bättre (slå dina egna och andras rekord)
Alltid klara dig själv
Försvara, hjälpa och stötta i första hand kvinnor sen barn (män finns inte ens med eftersm män "inte behöver hjälp, för då är de ju inte män")
Försvara sin "heder" som bygger på vad som "är" manligt, gör man inte det är man omanlig.
Aldrig neka en kvinna sex (gör man det är man bög)
Bara vilja ha sex med kvinnor och alltid vilja ha sex.

...

Äsch... jag vet inte vad en lista ska siyfta till och den kan göra så oändligt stor att jag stoppar här men det var några spontana exempel.

Vad jag personlilgen anser är manligt kommer du aldrig få något svar på eftersom jag inte ser på människor som "manliga" eller "kvinnliga " förutom i sexuella sammanhang. Jag kan inte ge dig ett sådant svar helt enkelt, inte utan att gå till kroppsliga referenser och attribut. Mimik, tonala skillander, sätt att prata osv. bryr jag mig egentligen bara om när det kommer till det sexuella.

OT

Claudiaa sa:
Det är så fruktansvärt BORTSKÄMT att gnälla på kvinnor när vi jobbar HÅRT för mäns möjligheter till att förändra sina villkor och att då inte ta chansen till förändring utan skyller på allt möjligt skit.


Personligen anser jag att det är rätt otacksamt mot alla feministsika män som solidariserat sig med kvinnan i kampen för hennes frigörelse genom att hävda att det är tjejer som kämpat när fakta är att det är feminister, både kvinnor och män alltså (även helt utomstående), som kämpat för kvinnans frigörelse. Att vara feminist betyder inte att man är kvinna.

#17  RasmusS heffaklumpen
2010-07-10 13:12:30

Välskrivet och jag håller med.

#18  Sv: Claudiaa "Feministiskt mansforum?" macramatic
2010-07-12 11:27:56

Sen en tid tillbaka har jag sett JÄIF som ett feministiskt undercoverforum för män. För, ofta har män härinne uttryckt sina frustrationer inför ett patriarkalt samhälle som lagt på diverse tyngder i form av den lyckade stereotypen.
Lika ofta ser jag en beskyllning för dessa orättvisor som ett argument emot feminism.

Sen finns det naturligtvis grader i Helvetet, både hos feminister och antifeminister.

#19  #18 macramatic MartinK
2010-07-12 11:57:33


Lika ofta ser jag en beskyllning för dessa orättvisor som ett argument emot feminism.


Fast det är ju (trots att feminister emellanåt påstår det) inte så att feminismen beskylls för att vara orsak, det som sägs är att feminismen inte är någon större hjälp mot dem. Beroende på att feminism är en kamp för kvinnor, inte för jämlikhet.

#20  Sv: Claudiaa "Feministiskt mansforum?" macramatic
2010-07-12 13:19:26

Ah. Jag förstår.

#21  #20 macramatic MartinK
2010-07-12 14:07:56


Ah. Jag förstår.


Bara sådär? Är du säker? Kan du inte slänga in nått om misogyni eller så för min skull? Jag blir så otrygg när nått nytt och oväntat händer.. ;)

#22  Sv: Claudiaa "Feministiskt mansforum?" macramatic
2010-07-12 16:38:34

Haha! :D
Ah, med tanke på att så pass många av de feminister som jag träffat och diskuterat med har en strukturalistisk och sexistisk könssyn så kan jag förstå argumentet.

De gånger jag faktiskt sett mansforum så har det varit av typen "Hur ska vi undvika slå och våldta våra kvinnor" d v s ett forum som utgår ifrån männen som problem för kvinnor samt en hög andra stereotypa attityder.
Naturligtvis är det problem som måste diskuteras, men våld mellan män är betydligt större. Och dessutom är det betydligt viktigare att diskutera våldet som ett socialt mansattribut och inte som en hormonell konsekvens.

#23  #22 macramatic MartinK
2010-07-12 16:49:57


De gånger jag faktiskt sett mansforum så har det varit av typen "Hur ska vi undvika slå och våldta våra kvinnor"


Ja, om det inte handlar om hur man skall sluta fjolla runt och bli riktiga män igen. Båda varianterna cementerar, tragiskt nog, bara den traditionella mansrollen...

#24  Hej, jag heter Macramatic. Och jag är man :D macramatic
2010-07-12 19:26:12

http://open.spotify.com/track/5p3mLugY9WAEABj…

Jag har tyvärr upplevt negativa konsekvenser av manlighet i unga år. Det har gjort att jag tidigt associerat det med svek, översitteri, pennalism och kontrollbehov. Det gör att jag generellt har svårt för manliga vänskapsrelationer även om det går lättare numer. Det gjorde mig också till feminist på ett tidigt stadium.
Om jag tittar på den klassiska mannen idag så känner jag mest empati. Grunden till detta är för att mansrollen är en svår, nästintill omöjlig roll att uppfylla. Han behöver människor av motsatta könet för att bekräfta hans identitet, precis på samma sätt som kvinnor behöver det. Men, det bygger väldigt mycket på ett agerande ifrån hans sida, betydligt mer än att det beror på utseende. Det räcker inte heller för en man att känna bekräftelse genom blickar eller verbala uttryck. Han måste "ha haft" en kvinna för att det "ska räknas". Oftast är det så att många män väljer inte förrän i det skedet där kvinnan "givit sig" till honom.

Sen ett och halvt år har jag umgåtts i BDSM-kretsar och klubbar. Där finns , även om artrikedomen är väldigt stor, också en torrkokad och betydligt hårdare variant av manlighet som till stor del hyllas och kultförklaras. BDSM blandas ofta med kontrollbegreppet, vilket för många män känns väldigt attraktivt. Och det finns väldiga mängder av kvinnor som vill av olika anledningar bli kontrollerade. Det jag känt där är att de "naturligt dominanta herrarna" ofta blir nästinitill karikatyrer av samhällets mansideal, alltifrån James Bond på stereoider till Frankensteins monster. Och i bakgrunden, när de kan släppa på sina masker, kan man skönja en stor rädsla och ett lika stort behov av bekräftan. Och i sin roll som pisk-master kan de ofta bli mer ensamma än tidigare.

Jag tror män generellt behöver lika mycket närhet som alla vi andra. Men deras roll förhindrar dem ständigt ifrån att få det. Den förhindrar dem också att utvecklas emotionellt och framförallt att uttrycka sig emotionellt. Den enda ventilen för deras känslor är våld och droger. Ofta kan jag se män som flyr in i en stum mansroll när de konfronteras inför känslor de inte kan hantera, vilket i mina ögon är en form av mentalt handikapp.

Jag har mött en del män som är "skadade", d v s som ballar ur, som har extremt kontrollbehov och som har en del andra mentala problem. Alla deras problem och frustrationer kanaliseras ut på det sätt som är logiskt för den manliga könsrollen. D v s den projiceras på ett utomstående objekt som de har makt över, oftast en kvinna. Jag kan känna att relationen mellan son och moder återuppspelas i de där vridna förhållandena som jag sett utifrån. Det handlar ofta om svek och utelämnande som kanaliseras ut i kontrollbehov och olika former av psykisk och fysisk förnedring/våld.
Och det är den här projicerande funktionen som jag upplever är ett manligt signum. Även om det finns män som i sin barndom blivit t ex misshandlade av sin far, kan det bli så att de projicerar detta trauma på sin mor som ett svek. Och jag tror det i grund och botten bygger på den styrkemässiga dominansen gentemot kvinnor generellt som skapar denna möjlighet till projektion.

Jag minns en äldre man beskriva sin uppväxt med en händelse där han blev pryglad av sin far. Vid det tillfället hade hans mor stoppat fadern med anledningen att fadern kunde bli utmattad, inte att sonen for illa. Denna händelse kunde den äldre mannen inte glömma och han hatade sin mor för detta. Jag tror den typen av projicering är relativt vanlig.

Motsvarande självdestruktivt beteende med självskademönster och depression finns hos den kvinnliga motsvarigheten. Här vänds alla frustrationer in mot sig själv och hon klandrar sig själv och känner sig värdelös.

Det mest tragiska i mina ögon är att dessa patologiska mönster är en bit av den manliga och kvinnliga identiteten. Jag har träffat kvinnor som söker dessa patologiska mönster hos män och som sökt det i mig, lika mycket som jag sett dessa män söka motsvarande sluttande plan hos kvinnor.

Min upplevelse av män generellt är att en väldigt stor del på något sätt relaterar sig till mansidentiteten, antingen som dess protagonist eller som antagonist. I vår kultur finns ett utrymme för antimannen - antihjälten, även om denne stereotyp ofta blir marginaliserad och föraktad. Ofta kunde jag se honom i feministiska sammanhang och jag kunde t o m själv tidvis spela rollen som ett försök i att hitta mig själv. Likväl är den konventionella mansrollen en mall som båda kategorierna av män relaterade sig till och på det sättet bekräftade. Det är för mig ett outforskat område att å ena sidan anta attribut och levnadsmönster som kan tolkas som manliga, samtidigt känna sig fri i att uttrycka känslor och att visa sin svaghet.

Min egen empati inför andra män sträcker sig till en förståelse för deras situation. Jag vet samtidigt att det oftast är lönlöst att bjuda på något av sig själv inför denna stereotyp, så det stannar där. Däremot känner jag ingen empati för motsvarande kvinnor som bekräftar och förhärligar den destruktiva mansrollen. Jag kan ha empati för deras egna könsrollsbojor men aldrig för de mönster de själva söker. En vän till mig definierade begreppet hård kärlek, och det är den typ av kärlek som jag själv vill möta dessa män med.

Själv känner jag ett behov av att utvecklas inom queerkulturen, att skapa min egen könsroll och trigga på mina egna böjelser. Jag har börjat umgås med en underbar människa som definierar sig som man och som växt upp i en miljö med total frihet ifrån könsroller. Nu har han ett kvinnligt könsorgan vilket är det som jag tänder på, men när han enligt samhällets normregler var tvungen att välja kön, så valde han man. Vi har ju bara två att välja mellan.

Jag tror att jag har ganska många manliga attribut som jag antagit i unga år, vilket jag tidigare problematiserade. Men, jag inser idag att det blir bara ett bekräftande av de konventionella könsrollerna genom att motarbeta dessa egenskaper. Sen får jag tyvärr leva med att kvinnor med traditionellt könsrollsbeteende ofta raggar på mig, vilket medför konfliktfyllda förhållanden. Jag försöker undvika dem numer.

#25  Marcramatic #24 Kall
2010-07-13 09:29:28

Långt och mycket tänkvärt, tack för att du delar med dig!

Bara en liten kommentar såhär snabbt.
Om jag tittar på den klassiska mannen idag så känner jag mest empati. Grunden till detta är för att mansrollen är en svår, nästintill omöjlig roll att uppfylla. Han behöver människor av motsatta könet för att bekräfta hans identitet, precis på samma sätt som kvinnor behöver det. Men, det bygger väldigt mycket på ett agerande ifrån hans sida, betydligt mer än att det beror på utseende. /.../

Jag tror män generellt behöver lika mycket närhet som alla vi andra. Men deras roll förhindrar dem ständigt ifrån att få det.

Som en något "feminin", känslomässig och relativt oattraktiv man så upplever jag det här som en av de största paradoxerna och svårigheterna med mansrollen, eller med att vara (född till) man:
Vi måste uppfylla vissa delar av mansrollen för att få tillgång till den närheten vi vill ha. Men när vi får tillgång till närheten så kan eller vill vi inte ta emot den, pga samma mansroll. Kanske för risken eller rädslan att förlora närheten igen...

#26  #24 macramatic MartinK
2010-07-13 10:26:19

Långt men väldigt intressant.

Två saker funderar jag på såhär direkt, det första är det du kallar den "projicerande funktionen", att den riktar sig företrädelsevis mot mamma/mammor tror jag inte har så mycket med fysisk styrka att göra utan snarare beror på att mamma i allmänhet är den primära vårdgivaren. Det är hon som har tagit hand om barnet och när hon av olika anledningar inte beskyddar det så upplevs det som ett stort svek. När nu män tar ett större ansvar för barn och pappa blir en viktigare del av barns liv så tror jag också att fler kommer projicera misslyckanden på dem.
Öht tror jag närvarande pappor är den överlägset viktigaste och enda långsiktiga lösningen på jämlikhets/könsrolls problematiken. Tyvärr är den sorgligt underskattad i debatten, kanske därför att det är en så långsam metod...


Jag har börjat umgås med en underbar människa som definierar sig som man och som växt upp i en miljö med total frihet ifrån könsroller.


Jag har så svårt att tänka mig att det finns sådana miljöer. Var/vad/i vilket sammanhang var det han växte upp i egentligen??

#27  #25 Kall kastrullist
2010-07-13 17:25:22


Vi måste uppfylla vissa delar av mansrollen för att få tillgång till den närheten vi vill ha. Men när vi får tillgång till närheten så kan eller vill vi inte ta emot den, pga samma mansroll. Kanske för risken eller rädslan att förlora närheten igen...


För mig känns den rädslan rätt befogad numera.
Gick in i ett förhållande med idén att det är banne mig OK för män att gråta. Vilket stämde rätt bra ända tills en trasslig period då jag helt plötsligt grät trots att jag försökte att inte göra det. Jag blev med andra ord en lipsill vilket bidrog till att förhållandet tog slut. Efter att hjärtesorgen lagt sig så har jag inte gråtit sen dess (har inte direkt haft behovet ännu, så det är inte så illa som det kanske låter) men jag går fortfarande och undrar på hur jag ska hantera en liknande situation i framtiden. Det känns dumt att hålla såna känslor nere, men det är inte så svårt om man är konsekvent. Det är när man släpper kontrollen som det kan bli svårt att få fatt i den igen.

PS. Stor eloge till Claudiaa's eldiga engagemang i Disk-tråden, väldigt uppfriskande! :D

#28  kastrullist #27 Kall
2010-07-13 19:11:37

Jag har gråtit, både i perioder då förhållandet varit tufft (inte bara det nuvarande) och i perioder då det varit tufft känslomässigt av andra orsaker (sorg, dödsfall, separationer).

Även om kvinnorna ifråga tidigare bara haft positivt att säga om killar som "vågar visa känslor", på ett övergripande plan, så känner jag väl inte att bemötandet varit uppbyggligt på något sätt.

PS. Stor eloge till Claudiaa's eldiga engagemang i Disk-tråden, väldigt uppfriskande! :D

Eldig var ordet...
Andemeningen och ämnet i första inlägget var väl bra.
Men sen spårade det ur fullständigt med alienering och skyttegravsretorik.

#29  kastrullist #27 heffaklumpen
2010-07-13 21:16:31

Visst är det skumt, manliga vänner och bekanta har bara gett mig stöd när jag mått dåligt eller gråtit för den delen. T.o.m. i lumpen som här brukar framhållas som någon sorts upprätthållare av alla stereotypa patriarkala könsroller, så fick de som grät stöd av övriga och ingen såg ner på dem för det.
Kvinnorna har tyckt det varit "charmigt" om jag eller någon annan gråtit t.ex. av glädje eller av en sorglig film, men så fort det är allvar och gråten haft med ens egna inre känslor att göra så är man plötsligt lipsill och paria. Tydligen så räcker det att man släpper på sina känslor en gång för att bli betraktad som opålitlig.

#30  Sv: Claudiaa "Feministiskt mansforum?" macramatic
2010-07-14 00:34:31

Kall: Jo, det är nog rätt det som du säger. Det finns ett tryck utifrån. Jag ser en del krav ifrån partners att en man alltid ska vara där med sin brumbjörnsfamn när flickvännen vill ha tröst, men som blir sedd över axeln när han själv behöver tröst. Det finns överhuvudtaget inget utrymme i en manlighet för att visa mänsklighet på det planet - d v s att visa en längtan efter ömhet och tröst. Och det vaakum som finns där upprätthålls både inifrån och utifrån.

MartinK: Ja, jag tror du har rätt även där. Kvinnor har oftast varit den primära vårdgivaren och den som ett barn litar mest på. Det kommer nog att förändras framöver, som du säger.

En lustig episod inträffade under min semester då jag var tillsammans med min egen son och en väninna till mig. Hon blev häpen vid ett tillfälle då jag tillrättavisade min son och sa att hon aldrig upplevt i sitt liv att en fader satte gränser för sitt barn. Hon hade bara sett fädrar som lekpappor som hon och hennes jämnåriga kamrater träffade varannan helg. Det är en intressant aspekt som jag också tror påverkar mansbilden i framtiden.

Angående min transsexuella vän så har jag själv funderat i samma frågeställning, för jag upplever själv att dagis och skola är den institution som egentligen lär ut alla aspekter av de olika könen, tillsammans med media. Men, en del barn kan vara immuna mot grupppåverkan av dylika sociala regler.

#31  Heffaklumpen #29 kastrullist
2010-07-14 10:58:05

Jag tror det ligger mycket i det. Det finns nog så Kalaschnikovs-macho kulturer där män gråter en av lycka, av sorg och av allt möjligt.

Jag kan tänka mig att en gränsdragning går där det är hennes fel* om man gråter, t.ex. vid gräl eller så. Tror du att du skulle betraktas som lipsill om du grät för att du hade en mordisk press på jobbet t.ex?


Tydligen så räcker det att man släpper på sina känslor en gång för att bli betraktad som opålitlig.


Här vill jag säga emot. Det är synnerligen effektivt att göra det _en gång_, då är man mer den starke som faller. Min begränsade erfarenhet är att det är upprepade känslor som är problemet.

*) Eller att det verkar som det eller någon tror det eller man kan få det intrycket, etc, etc....

#32  Ett synnerligen obehagligt beteende kastrullist
2010-07-14 11:17:41

Claudiaa sa:

Varför ska vi stanna upp för er skull? Att behöva mamma killar är det värsta jag vet.


Tänk! Jag sa nåt väldigt liknande då jag diskuterade min lön med en tjej som gör exakt samma jobb som jag. :D

#33  kastrullist #31 heffaklumpen
2010-07-14 23:26:55

Jag kan tänka mig att en gränsdragning går där det är hennes fel* om man gråter, t.ex. vid gräl eller så. Tror du att du skulle betraktas som lipsill om du grät för att du hade en mordisk press på jobbet t.ex?
Jag har varit med om båda situationerna mer än en gång och jag kan inte direkt säga att det verkade vara någon klar gräns mellan dem. Om man gråter på en direkt anledning, t.ex. om hon säger något riktigt elakt så är det nog ganska accepterat, men inte om det är pga "mordisk press på jobbet" eller att man kommer hem och är så slutkörd att man börjar gråta för småsaker eller pga hennes mer generella agerande.
Här vill jag säga emot. Det är synnerligen effektivt att göra det _en gång_, då är man mer den starke som faller. Min begränsade erfarenhet är att det är upprepade känslor som är problemet.
Ok, jag tyckte att jag såg ett tydligt distanstagande direkt, första gången, sedan blev det bara värre. Att vara den starke som faller har aldrig setts som något positivt vad jag vet, men det är inte heller en roll som jag har försökt uppfylla.

Du måste bli medlem för att få skriva i forumet.

Användarnamn:

Lösenord:

Kom ihåg mig


Vill du bli medlem?
Glömt lösenordet?
Problem med inloggning?